Dan på egen hand till Albanien 2018

Relationellt krångel rådde under hela våren 2018. Inget kul alls. Men att inte agera och att inte ta konsekvenserna gör det troligen ännu värre. Så tänkte jag i juni 2018 då det blev riktigt knivigt i relationen och det var dags för separation och – åtminstone – paus. Men hur blir det nu med semester? Timingen var inte bra. Fast är den nånsin bra för att bryta upp? Det var ju planerat en husbilssemester med Samuel och Helena; varav den senare skulle ansluta i norra Italien eller i Schweiz efter en sångarvecka i Italien. Sen var väl tanken att det kanske skulle bli någon ytterligare vecka på tu man hand; en sån där okomplicerad sol- och badsemester då man inte egentligen är ute efter att utforska eller uppleva, utan bara vila och ha det bra och så lite sol på näsan.

Jag beslutade mig för två saker. Dels blir den planerade husbilssemestern av, men bara med mig och Samuel. Och dels ska jag ändå iväg på nån lugn solsemester, men isåfall med en manlig vän om någon är intresserad. Några rätt tafatta försök gjordes men inget gick i lås. Så jag bestämde mig för att åka på resa själv. Initialt var tanken att åka och bese Egyptens pyramider, en dröm jag haft sedan barnsben och som ingen annan riktigt tänt på hittills. Men det visade sig att turistsäsongen där börjar i oktober och tar slut i april. Finns absolut inga resor att boka till Egypten under det som är den svenska sommaren; det är alldeles på tok för hett.

Efter lite letande föll valet på att åka till ett alldeles nytt land; Albanien. Att åka till något känt var inte aktuellt av flera skäl. Och Albanien är ju ett land som allt mer öppnas upp, efter att ha varit väldigt sluten under Hoxha-tiden. Känner faktiskt ingen som varit i Albanien. Inte vad jag vet.

Funderade på det där med att åka alldeles ensam. Att kunna bestämma själv vad man vill göra på dagarna – och framförallt kanske vad man inte vill göra – kändes attraktivt. Jag räknade med att spendera mycket tid med datorn, både för att skriva texter som denna och även musik nu när jag äntligen fått över Finale till laptopen. Men hur gör man med måltider? Alltid gå och käka själv. Frukost kanske på rummet…men lunch och middag då? Nå, det finns ju den här formen ”all inclusive”. Då kan jag ju faktiskt bara gå ner och ta något när jag känner för det. Så fick det bli.

Väl framkommen inses att ”all inclusive” verkligen är så konstigt som det låter. Det är som en stort internat för barnfamiljer och äldre par. Mat är – även om det är helt ok kvalitet – mer av skolbespisning än något annat. Det passar barnfamiljer med relativt små barn bra; barnen hämtar sin mat själva så de kan bestämma vad, när och hur mycket. Inget krångel med menyer som man inte begriper och långa väntetider som det nästan alltid upplevs av barn som går på restaurang. Men för ett vuxet par som inte har barn (eller inte barnen med)…är detta något att ha egentligen? Man känner sig onekligen lite som en ko i nån lada.

Visst, om det enda man vill göra på dagarna är att ligga vid poolen eller bada i havet, då är detta ju rätt ställe. Och ibland är det ju faktiskt bara det man vill. Och visst kan man vilja ha det så ibland. Tycker man att utforskande av platsen man är på är av intresse så är detta nog ett sämre alternativ. Visserligen är det ju inget som hindrar att man tar sig ut, och restauranger finns det säkert att leta upp. Men just detta resort ligger lite avsides, och det är nog inte helt ovanligt. Så skall man ta sig nånstans är det sannolikt taxi som gäller eller följa med på någon av de turer som anordnas.

Värst tror jag det är med att finna meningsfulla saker att göra på kvällarna. Att gå på restaurang när man är på Kreta, Cypern eller mallis är ju normalt det man gör på kvällarna. Det är huvuddelen i kvällsnöjet för de flesta. Visst kan man sitta på hotellrummet och kika på TV men det kan man ju göra hemma och med bättre utbyte. Trevligt nog dubbas inte filmerna i Albanien, åtminstone inte i nån större utsträckning. Men kvällarna är nog det större problemet, iallafall skulle jag nog känna så om jag var här med någon. Och jag tycker mig se på andras beteende att det nog är en rätt generell sanning. Och det har förstås även researrangörer och hotell fattat sedan länge. När jag och Samuel var på en jätteanläggning vid Lago Maggiore några veckor tidigare hade man allt där när det gäller kvällsunderhållning. Stora TV-skärmar, biljard, flipper, boule, scen…allt möjligt. Här på ”Fafa Premium” tycks det bara finnas ett kvällsnöje, och det är en fantastiskt usel coverduo som står vid den förvisso vackra poolen och…låter. Det är nog det bästa man kan säga om dem. Och folk sitter i drivor runt sina bord, med sina gratis avhämtade drinkar, och liksom gör ingenting. Timme efter timme. Väntar på att få se en kortlek komma fram iallafall.

En liten intressant detalj var första dagens lilla taxitur för att få tag i kontanter. Det visar sig nämligen att kort i princip är helt oanvändbart i Albanien; den enda kortmaskin jag såg var den i receptionen på hotellet och den behövdes ju inte. Men om man ville gå över gatan och köpa vatten eller öl då? Då har man lite problem. Inte heller var hotellet det minsta intresserade av att betala ut kontanter genom att dra på kortet. Det kanske inte är tillåtet. Det var tvärnix hursomehelst och närmaste bankomat fanns i Kavajë (eller Durrës, ännu lite längre bort) ca 15 min med bil. Hittade en ung man som körde mig till bankomaten och han pratade faktiskt rätt hyfsad engelska. Jag förstod ur detta lilla samtal hur nära Albanien och Kosovo står varandra. ”Kosovo är ju Albanien”, som han sa. Som jag förstår det menar han att det inte finns något skäl till att inte betrakta Kosovo som en del av Albanien, men idag är det ju ett eget land som håller på att bygga upp sin statsadministration och står väl formellt ändå under Serbiskt styre. Jag förstod också att Macedonien (som här uttalas med ett ”s”-ljud och inte ”k” som i Makedonien) inte står högt i kurs av flera olika orsaker. Samt att Grekland var ett stort gäsp. ”Ingen här är intresserad av Grekland”. Om det fjärde gränslandet, Montenegro sas ingenting. En hel del bra historisk bakgrund till det den unge taxichauffören sa gavs senare av Per App senare på eftermiddagen.

För övrigt kan konstateras att Albanien inte är ett EU-land idag men finns på kandidatlistan. Man är sålunda vare sig del av €-samarbetet eller Schengen. Man tar € här i Albanien men den lokala valutan LEK är nog ändå att föredra. En burköl kostar 5-7 svenska kronor. Samt att Albaner tycks ha en viss förkärlek för Italien, vars klack ju ligger mycket nära.

Man bör också vara medveten om att en del albaner helt automatiskt räknar bort två nollor när de benämner belopp. Det som egentligen är 1000 LEK på sedeln, benämns ”10 LEK” och kan till och med skrivas så. Jag fick priset 45 LEK för en taxiresa och förstod att det måste vara något skumt, men det tog faktiskt en stund att reda ut – kvinnan stod på sig att det handlar om 45 LEK och skrev ner summan på ett papper.

Elen tycks komma och gå lite stup i kvarten i Albanien. Åtminstone här ute i Mali i Robit (nära Durrës). Många av de stora hotellen har backup i from av dieselmotorer; det hade iallafall det jag bodde på. Det blev rätt många gånger under veckan strömlöst i kanske 30 sekunder, sen kom strömmen tillbaka. Efter några gånger hörde jag hur motorn startade innan strömmen kom tillbaka, men motorljudet var diskret. Detta till skillnad från ett par ställen nere på gatan där man hade knattriga små diesel-el-aggregat att det hördes upp genom stängda hotellfönster. Många etablissemang saknade reservkraft och blev mörka under de här strömavbrotten som kunde vara från 5 minuter upp till flera timmar.

Observationer efter en halvdag i Tirana:
– En ganska trevlig stad och trevligare kommer den nog att bli då det gamla Hoxha-möget håller på att byggas bort och stan moderinseras. Påminner lite om Barcelona
– Det finns gott om caféer, men faktiskt lite svårare att hitta restauranger. Många av etablissementen har trevliga uteserveringar.
– Människor ser hyfsat välklädda och moderna ut. Som ungefär i vilken ”väststad” som helst.
– Engelska verkar fungera hyfsat på många ställen.
– Det finns mycket unga människor i Tirana.
– Högerstyrda bilar är inte ovanliga. Vänsterstyrda är i majoritet, men kan det vara så att man bytt till högertrafik hyfsat nyligen?
– Det fanns en hel del beväpnade vakter, i synnerhet runt banker. Beväpningen var tung (automatkarbiner).
– Mat generellt är ingen höjdare i Albanien. En ”gourmet burger” visade sig vara en kall grovmalen råbiff med rå ägggula och två hamburgerbröd av sämsta sort. Det verkar generellt svårt att hitta bra mat. Försökte ett antal gånger, det bästa jag hittade var två tunna skivor biff i en ost- och tomatsås. Det var avsett som varmrätt. Inget till som potatis, pommes eller ris eller något annat och det frågades inte om jag ville ha det heller. Inga grönsaker och extremt lite mat. Visserligen inte dyrt, men det känns som att detta land helt saknar matkultur. De är liksom värre än jag. Enda värre stället när det gäller mat som jag kan komma på är Sovjet 1986.
– Såg inte en enda McDonalds eller Burger King i Albanien.

Lördag 21 juli
Försovning på Clarion hotell på Arlanda efter en intensiv kväll på Fasching med Brecker/Stern/Kennedy/Chambers. Men inte värre än att planet, som lyfte 07.00 hanns med. Vanlig flygresa, lång väntan i bussen på Tiranas flygplats, rätt lång transport till hotellet. Rummet inte klart. Första lunchen i skolbespisningen. Eftermiddag med vila och så småningom lite öl. Inser att man inte kan springa ner och hämta gratisöl hela tiden; så att fylla kylen i rummet var en bättre idé. Därav behov av kontanter, som ovan. Lite facebookande, mer vila, middag…börjar undra hur detta skall gå. Lusten att skriva fanns inte alls, men någon liten början blev det ändå. Nå, somnade vid 23 och fick en fantastiskt bra natt.

Söndag 22 juli
Vaknar utsövd. Idag fanns lusten att skriva. Denna text påbörjas. I övrigt inget speciellt utöver mat och dryck. En bra skrivdag.

Måndag 23 juli
Risig i kistan och sängliggande från och till hela dagen.

Tisdag 24 juli
Lite bättre. Ok med skrivande.

Onsdag 25 juli
Lite konstig natt pga brevskrivande. Annars nästan bra nu och helt ok skrivande.

Torsdag 26 juli
Till Tirana med taxi. Runt 4500 LEK enkelresa. Strosande runt ett tag, fikade och åt. Några observationer om Tirana ovan.

Fredag 27 juli
TBD