Kapitel 1

Reflektion
Människan glömmer. Tiden suddar förr eller senare ut de eventuella avtryck en människa gör i sin tillvaro. Plötsligt en dag är man borta och ingen jäkel minns en. Om man inte gjort något riktigt stort och berömt förstås. Det kan kännas lite frustrerande att vara en sån där vanlig dödlig ibland. Nånstans driver det mig att försöka skriva ner så mycket jag orkar, kan och vill. Lite då och då när andan faller på. Fast det blir nog inte så ofta ändå. Och det skrivna ordet är ju i vissa aspekter en lindrigare version av det muntligt berättade – på det här sättet tvingar man ju ingen att lyssna av artighet.

Och en sak till: ingen frågar efter det här. Alltså kan jag göra precis hur jag vill. Ingen kan bestämma vad som är väsentligt eller mindre väsentligt och framförallt kan ingen jävel komma och säga ”du måste hålla dig kort”. ”Du måste skära bort en massa och sen hårt komprimera det som är kvar”. Här skriver jag och bestämmer själv – och hurra för det! Jag ger mig själv sålunda en chans, och tar den.

<Ref till Bosse Roström?>

Före 1966
Jag har tagit reda på en del om min släkts historia. Jag är sannerligen ingen expert, men en del har jag fått reda på iallafall.

<Ref till ppt (pdf)>

Rent allmänt är mitt ursprung får man säga ovanligt väl koncentrat till ett och samma geografiska område. Detta område som kanske är en lite dryg kvadratmil stort, eller snarare litet, ligger i Tornedalen i nordligaste Norrbotten, norr om norra polcirkeln. Alla fyra mor- och farförädrar var bördiga från området, alla levde hela sina vuxna liv där och dog där, och tre av fyra var desutom själva födda där. Nota bene att detta inte alls är Lappland som många Stockholmare tror, eftersom samerna ju finns i nordvästra Sverige. Tornedalen ligger i östra nordkalotten, bort mot finska gränsen. Följaktligen nog alas det mycket finska i Tornedalen medan det pratas mer samiska västerut. Att samer och tornedalingar dessutom aldrig lär ha dragit särskilt jämnt, är en annan historia.

En kortare sammanfattning av min fars sida: min farfar hette John Tillberg (1903 – 1984). Han föddes och levde hela sitt liv i Kainulasjärvi, som alltså ligger i Tornedalen i Norrbotten, ca 20 mil norr om Luleå. Han gifte sig 1929 (troligen) med kvinnan som blev min farmor, Märta, f. Oja (1909 – 1937).  Märta var född i Kiruna och var därmed den enda av mina fyra mor- och farföräldrar som inte föddes i Tornedalen, men hennes far kom från Kainulasjärvi och själv hon levde hela sitt korta vuxna liv i där. Märta dog i tuberkulos liksom många andra vid denna tid. Bara 27 år fick hon leva, men på denna korta tid hann hon bland annat föda fyra barn. Inez (gift Siverhall) 1929, min far Hilding 1930, Sally (gift Oja) 1933 och Olle 1935. Olles liv ändades dock också tidigt, redan på sommaren 1935 dog han bara ett halvt år gammal. Inez dog 2007 vid 77 och pappa Hilding dog 2010 när han var hyfsat nära att fylla 80. Farfar gifte hösten 1948 om sig med Salli, f. Tulenniemi (1909 – 1998) från Tyrnävä i Uleåborg i Finland och tillsammans fick de en dotter, Siri 1949.

Innan vi går vidare; det här råkade jag hitta jag på ”MyHeritage” på nätet

John William Tillberg föddes på <dag månad> 1903, i <födelseort>, till Herman Isaksson;Lamppa;Tillberg och Karolina Isaksson;Lamppa;Tillberg (född JohansDr;Winsa;Lamppa). Herman föddes på 27 september 1872, i Kainulasjärvi. Karolina föddes på 24 april 1876, i Kainulasjärvi. John hade 18 syskon: Hildur Amanda Lamppa;Tillberg, Hulda Karolina Larsson (född Lamppa;Tillberg;Larsson) och 16 andra syskon. John gifte sig med Märta* Katarina Tillberg (född Oja;Tillberg) på <dag månad> 1929, vid 25 år. Märta* föddes Cirka 27 juni 1909, i Kainulasjärvi. De hade 3 barn: Ines* Ingrid Lampa;Siverhall (född Tillberg;Siverhall) och 2 andra barn. John gifte sig med Salli* Katariina Tillberg (född Tulenniemi;Tillberg) på <dag månad> 1929, vid 25 år. Salli* föddes på 25 juli 1909, i Uleborg Finland. De hade ett barn. John avled på <dag månad> 1984, vid 80 år i <dödsplats>.

Här namns även min farfars far Herman som jag visste föddes med ett annat namn än Tillberg, nämligen Lamppa som tycks vara min pappas släkts namn sedan länge. Det jag inte visste var att man stavade med två p (om det nu är riktigt skrivet här). Det jag fortfarande inte riktigt vet är när man bytte namn till Tillberg. Jag har fått för mig att det skedde nån gång strax innan eller efter min farfar föddes; så det är lite oklart vad han hade för efternamn när han föddes. Tillnamnet ”Isaksson” är vanligt i min släkt då Isak var ett vanligt namn i de trakterna under 1800-talet.  Min farfars farfar hette Isak (Johansson Lampa) men även min morfars farfar (Johansson Perttu). När det gäller efternamnet fann för en tid sen att det fanns två Herman Lampa i Kainulasjärvi, jag tror den andra var byns handelsman, dvs det var han som drev lanthandeln. Honom var vi inte mig veterligen släkt med. Kan det ha varit upprepade förväxlingar av dessa herrar Herman Lampa/Lamppa som gjorde att min farfars far bytte namn?

Ovan en bild från Kainulasjärvi; gissningsvis från nånstans i slutet av 1930-talet. Den fjärde personen från vänster är min farfars far, Herman. Honom träffade jag aldrig, men jag ser att min farfar John var lik honom. Jag får av bilden känslan att Herman var en öppnare och mer utåriktad person än John, en ren spekulation. Men farfar John var rätt knepig tyckte jag alltid. Övriga på bilden från vänster är fr. vänster August Lampa och hans hustru Josefina. Jag är inte helt säker men tror att denna August är Hermans yngre bror August Isaksson Lampa (1876-1965). Frun Josefina har jag sett refereras till som ”lilla korta Josefina”. De tre barnen är några av Hermans barn i andra kullen; Linda, Åke och Laila från vänster till höger. Dessa är således min fars fastrar resp farbror, men de var i stora drag jämnåriga med Hilding.

Förresten – det står i texten ovan att farfar John hade 18 syskon! Kan det verkligen vara sant? Visserligen vet jag att det var så med farfars far som med farfar; en kull barn med en första hustru som avled i sjukdom, omgifte och en andra kull barn. I Herman Tillberg/Lamppa:s fall så måste det ha varit rätt stora kullar om man skall komma fram till totalt 19 barn? Fast det är klart, det kanske inte var extremt ovanligt på den tiden – vi pratar slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Ändå. 18 syskon? Himmel och pannkaka.

I mitten här är min farmor som avled 1937. Hon hette Märta, född Oja. Jag vet ingen annan bild på Märta än denna och den är antagligen tagen 1935 eller 1936 skulle jag gissa (övriga på bilden är enligt uppgift Linnea Törlind och Ture Lampa, människor jag inte vet vilka de var). Den här bilden användes för övrigt senare till ett att göra ett porträtt av henne, dåtidens photoshop med riktig retuschering för hand.

Det här med att Märta dog vid så unga år måste ha varit ett större trauma, som det ändå pratades lite om under min livstid. Märta lämnade efter sig sin man, farfar John, och tre barn i åldrarna 4, 6 och 7 år eller nåt sånt och dessutom med en troligen fortfarande närvarande sorg efter yngstingen Olle som dog endast 6 månader gammal. Det är svårt att förstå hur John klarade detta och kanske det var så att hans fasad också krackelade bitvis. Innan han blev Laestadian och absolutist runt 1950 så dracks det visst ganska friskt har jag hört några korta rykten om. Även detta har det talats extremt lite om. Till sin hjälp hade John sin syster Maria som gifte sig Brännström och kallades ”faster Maja” kort och gott. Med den lilla information jag har skulle man kunna förstå det som att flickorna Inez och Sally i rätt hög utsträckning togs hand om av Maja, medan Hilding fick vara med John. Hilding berättade vid några tillfällen om hur han var ute med de vuxna männen i skogsarbetet ganska mycket. Man avverkade skog och man flottade timmer och de låg ute rätt långt ifrån hemmet i längre peridoder, kanske flera veckor i stöten ibland. Sommar som vinter. Man bodde i tält och jobbade långa dagar. Hilding berättade vid några tillfällen att han mindes hur han som 11-12-åring kunde väckas av pappa John vid 6-tiden iskalla vintermorgnar i tältet bland flera andra vuxna män, för frukost som bestod av stekt fläsk och inget mer. Så blev Hildings uppväxt och han arbetade i skogen från låg ålder och blev så småningom även han flottare innan han mer i vuxen ålder flyttade till Gällivare och började arbeta inom mentalvård och facklig verksamhet.

Min pappa hade stor respekt för sin pappa. Fortfarande långt efter ”du”-reformen i Sverige så ”ni”-ade Hilding sin far. Förvisso på finska, det var ju meänkieli som talades. Farfar John var en ganska barsk typ och jag var aldrig speciellt förtjust i honom eller det Laestadianska hemmet han och Salli hade byggt. Det fanns förvisso gardiner i fönstren och nån matta här och där så det var nog en ganska liberal Leastadianism ändå, men i övrigt var det mycket sparsmakat med i princip allt och givetvis fanns ingen TV. Det var kort och gott oerhört tråkigt att vara där. Dessutom hade tydligen släkten Tillberg nån uppfattning om att de var lite ”finare” än t. ex. socialistsläkten Perttu som min mor kom ifrån och det fick mamma veta vid några tillfällen. Det har alltid gjort mig arg när jag tänkt på det. Styfarmor Salli, som ju var finska, lärde sig aldrig nån svenska och Johns eventuella svenska blev väl allt skralare med åren. Så det var sällan jag hörde min farfar säga nåt på svenska och språkbarriären kanske bidrog lite till avståndet till farfar. Men det är bara att konstatera att jag aldrig uppskattade honom speciellt mycket och han ansträngde sig aldrig för att bli uppskattade heller. Samtidigt måste man väl ha en viss ödmjukhet inför just det här konstaterandet att Märtas död avkrävde honom en stor prestation att bara klara sig igenom och man får ju konstatera att samtliga barn; alltså pappa och hans systrar, klarade sig bra genom livet. Även om jag efter att Hilding dog 2010 insåg att pappa nog aldrig var riktigt vuxen i vissa aspekter. Troligen ett livslångt arv efter att ha varit moderlös sedan 6 års ålder.

FIXME in med bilden på Märta här

Så över till min mammas sida. Det här namnet ”Herman” tycks ha varit väldigt populärt i denna förkrigstid. Min morfar hette nämligen också Herman, och med efternamnet Perttu (1902-1978). Även morfars far hette så: Herman Isaksson Perttu. Råkar minnas att jag läst att han omkom i en drunkningsolycka i Tärendö älv innan jag föddes. Min morfar Herman föddes i, och levde hela sitt liv i Tärendö, kyrkbyn ca 15 kilometer norr om Kainulasjärvi. Herman gifte sig 1928 med kvinnan som kom att bli min mormor, Amanda, f. Oja (1910 – 1993) som liksom farfar och farmor kom från Kainulasjärvi. Amanda var en mycket färgstark kvinna som var en oerhört central person i hela den stora familjen och även den släkt som växte fram med henne och Herman som ursprung – också länge efter att hon dog. Men med tiden föll liksom denna släkt ihop lite; vi ses mycket sällan numera. Amandas minne lever kvar hos oss alla. Varifrån min egen dotters namn kommer kanske inte heller är så svårt att räkna ut, fast det är ju förstås att gå händelserna i förväg. Herman och Amanda fick fyra barn, Iréne (gift Juntti, namnbytt till Bladmo) 1928, Svea (gift Åström) 1930, min mor Lilly 1932 och Kurth 1937. Iréne dog 2008. Mamma Lilly dog den 2 april 2018.

Familjen Perttu 1956. Översta raden är de fyra barnen Kurth, Svea, Irene och mamma Lilly. Sittandes är morfar Herman och mormor Amanda.

Dessa släkter, från vilka min morfar och mormor kom, finns enligt uppgift rätt väldokumenterade av morbror Kurth – till skillnad från Tillberg/Lamppa-släkten. Jag har inte sett Kurths jobb ännu, men jag kommer nog kanske att försöka digitalisera det på något sätt så småningom så att det inte försvinner i nån flyttlåda. Ett framtida projekt.

Mina föräldrar, alltså Lilly från Tärendö och Hilding från Kainulasjärvi, träffades i början på 50-talet och gifte sig den 4 juli 1953. De bodde då i Gällivare, där min syster Åsa föddes 1957. Familjen flyttade 1964 för en kort period till ända ner till Bollmora utanför Stockholm men tillbaka till Norrbotten redan 1965. Till en låg villa med platt tak i Luleå. Inte så långt senare begynte mitt eget liv den 21 oktober 1966 på Luleå lasarett.

1966 – 1974
Jag döptes i Luleå domkyrka den 7 januari 1967 till Dan Hilding. Mina första år var jag i realiteten rätt mycket ensambarn med en hemmamamma. Syrran var ju 9 år äldre och jag minns aldrig att jag såg henne mycket hemma och mindre blev det väl i takt med att hon blev allt mer tonåring. Pappa jobbade heltid och reste dessutom land och rike kring – stup i kvarten. Det var inte ovanligt på den tiden att kvinnan var en så kallad ”hemmafru” – ett begrepp som man knappt tror kan ha funnits – åtminstone inte i Sverige. Så det var mycket lille Dan med mamma, dag efter dag, månad efter månad. Och år efter år egentligen. Men mamma trivdes aldrig med sin hemmafru-roll, hon hade innan jag föddes arbetat inom sjukvården i Gällivare och hur beslutet gick till att hon skulle vara hemmafru i Luleå är mig inte känt. Konstigt var det när man ser tillbaka på det; i synnerhet i ljuset av att hon inte alls trivdes med det. Följaktligen så såg hon till att skaffa sig ett jobb när jag kanske var 4-5 år gammal och den gången blev det att vara städare på kvällstid på pappas kontor på Kommunal i Luleå; först på avdelning 28 nära hamnen och sedan på avdelning 41 närmare Bergnäsbron. Även detta märkligt och nästan lite förnedrande; pappa tjänsteman på kontor på dagarna och mamma som städade samma kontor på kvällarna. Men Lilly var väldigt nöjd ändå; skillnaden var stor mot att gå hemma hela dagarna när man vare sig är intresserad av handarbete eller fika med andra hemmafruar. Jag var med rätt ofta där på kvällarna, jag tyckte på nåt sätt det var lite mysigt att vara med mamma när hon jobbade och på ett kontor fanns mycket att göra för en liten grabb. Ett tag iallafall. Även det kan jag så här i vuxen ålder tycka var lite konstigt – jag var med mamma på dagarna och sen när hon åkte och jobbade så följde jag med henne och var inte med pappa på kvällarna. Man kan fundera på hur det blev så och vems val som egentligen styrde. Men jag klagade inte, jag tyckte om att vara med mamma. Och så tyckte jag om hjortronsylt. En lyx som det var gott om i det Tillbergska hemmet.

Något slags studiofotografi 1971.

De här första åren var vad jag kan minnas ”lyckliga” – åtminstone var det absolut ingen misär eller olycka. En mycket bra uppväxt var det. Familjen bodde i en trevlig villa på Spannmålsvägen 11 i Luleå och det var egentligen en väldigt småborgerlig miljö, två vuxna och två barn och hunden Rasmus – även om den politiska färgen var en helt annan. Vintrarna långa och kalla och somrarna intensiva. Gott om grannbarn som gjorde varje nästan varje dag spännande eller iallafall rolig. Peter Stenlund, Peter Köster, syskonparet Britt och Ronny Sundqvist, syskonparet Jens och Jesper Nyström, Olof Barr, Lena Wasserman och några till. Det cyklades och byggdes kojor i träden, det lektes indianer och vita och det hoppades från garagetak när det var vinter.

En aprildag 1971 på Betaniavägen i Södra Sunderbyn. Pojken tyckte nog mer om katterna är katterna om pojken.

Att vara inomhus var väl inte mitt främsta forum kanske, jag var mest ute både vinter och sommar. Men det som fanns inne var pianot. En Rösler från sent 60-tal. En fascinerande, nästan lite magisk, möbel som lockade mitt intresse redan som mycket liten. Jag lär ha kravlat upp på pianostolen redan som tvååring och gjorde det mycket och ofta. Jag fascinerades av tonerna och jag började ganska snart att testa att spela flera toner samtidigt för att testa hur det låter. När syrran spelade så blev man andäktig – hon kunde ju så mycket och det lät så fint när hon spelade. Bäst var att få krypa upp och liksom sitta mellan hennes knän så att jag fick spela i mitten på pianot och hon spelade i ytterpartier. Det var det bästa jag visste. Men det blev nog inte såvärst mycket musik av det och Åsa tröttnade rätt snabbt så det blev nog inte många gånger. Annars klinkade jag själv utan att egentligen förstå något av det jag gjorde men det började ändå utkristallisera sig små samband som växte. Jag minns att några vuxna reagerade på att jag kunde höra en melodi på radion och sen gå och spela den på pianot nästan på en gång även som ganska liten. Nån förmåga verkar ha kommit med i leveransen där 1966. Inga som helst musiklektioner blev det i Luleå, utom den skrala lilla musikundervisningen i första och andra klass som bestod i att läraren spelade tramporgel och sjöng en liten trudelutt som man skulle sjunga med i och jag hatade det hjärtligt. Musik verkade rätt löjligt tyckte jag när jag var i skolan. Men det var ju det där pianot…

En hel del skridskor på vintrarna blev det för min del. Framförallt på en plats så länge det var Luleå som gällde: alldeles bredvid villatomterna i raden där fanns en gammal skjutbana som var lämplig för många ändamål; rasta hunden var väl ett av de mer frekventa. För oss barn fanns det en hel del som vi tyckte var spännande. Ofta hittade man tomhylsor av olika slag som vi samlade på; och så i ena änden fanns tavelmaskinerierna. Dessa var täckta med sand till en stor sanddyn, antagligen för att inte synas och för att inte utgöra en fara för barn. Problemet var bara att det var så slarvigt gjort att det inte dröjde länge innan sanden rasade ner i håligheterna i vallen och blottade både hål man kunde krypa ner i samt rostiga maskinerier med kedjor och kugghjul. Troligen rätt farligt men kul och spännande för oss barn i kvarteren och vi hängde mycket där. Vid ett tillfälle när jag var fem år så kastades en sten mot mig när vi stod där i sanden precis vid de där skjuttavelhålen. Den träffade i pannan mitt ovanför näsan och slet upp ett sår som blödde rätt rejält. Språngmarchen hem gick mycket fort och en resolut mamma satte kvickt en kompress i pannan, ungen i bilen och så i full fart mot sjukhuset där det såret syddes ihop snabbt och effektivt. Ärret syns fortfarande vid över 50 års ålder.

Och så byggdes det då så småningom en skridskobana en bit ner på det är gamla skjutfältet. Den var sannerligen inte välanvänd i området; jag var där ett antal gånger och jag var nog alltid ensam i det kompakta vintermörkret som just på banan hölls undan av fina strålkastare. Det var faktiskt en rätt ambitiös konstruktion man gjort där och det hände ett flertal gånger att jag snörde på mig skridskorna och gick ner till den där banan för att bara åka. Ingen klubba och puck och inga kompisar. Helt ensam på en kraftigt upplyst skridskobana omgiven av kompakt svart vinterkyla. Bara att åka. Vart som helst. Hur som helst. Inga hinder. Inga hänsyn. Fin is. Bra glid. Just den här känslan har jag återkommit till många gånger senare i livet. Det är ganska mycket så det känns att lira sax i sin egen jazzkvartett. En analogi som jag kom att bära med mig i sinnet resten av livet.

Luleå är ju uppenbarligen mycket av en vinterstad, och i en sån ägnar man sig förstås rätt mycket åt vintriga idrotter men inte så mycket musik. Skridskor funkade som sagt; skidor däremot tyckte jag aldrig var någon höjdare. Det var antingen för långt eller för kallt eller för tråkigt och så kliade mössan i pannan. Och utförsåkning var aldrig heller aldrig intressant trots att snön ju inte saknades om vintrarna. Kanske var jag för liten, kanske var utförsåkning inte riktigt någon bred sport då. Stenmark hade ju inte vunnit någon världscupseger ännu. Dessutom var den enda skidbacke som låg någorlunda nära, Ormberget, inte nån riktigt rolig skidbacke. Undras hur den ser ut idag. Och idag finns ju Måttsund också på vägen på Piteå. Den backen har det aldrig blivit av att frekventera, har bara sett den på håll från bilen.

Regelbundet åkte familjen de knappa tre timmarna upp till mormor och morfar i Tärendö. Det blev nog ganska många gånger per år. Det var nästan alltid något man såg fram emot. Ibland fanns nån av de mer jämnåriga kusinerna Anders Bladmo eller Håkan Åström där, ofta var det någon av mostrarna Irene Bladmo med sin man Erik eller Svea Åström med maken Olle. Minst en gång per sån resa var det plikt att besöka farfar och Salli i Kainulasjärvi. John och Salli var som nämnts ovan laestadianer och för en pojke med spring i benen var det ganska tråkigt att vara hos dem. Det var sparsmakat och fanns inte mycket att göra. Jo när jag var riktigt liten fanns det faktiskt lite djur på gården där; kor minns jag och jag minns också att jag drack spenvarm mjölk från en hink på förstukvisten när jag kanske var 4-5 år. Ingen höjdare! Det bör nog ha funnits både hästar och får också; så sägs det mig iallafall men det är inget jag minns speciellt tydligt. Något som däremot fanns var en liten liten elorgel som jag aldrig fattade vem det var som spelade på för jag hörde aldrig nån annan än mig själv spela på den. Men den blev min räddning under de där jobbiga timmarna man blev tvungen att vara i Kainulasjärvi. Inga hörlurar fanns det så det hördes ju vad man spelade även om man ofta fick tillsägelsen att dra ner volymen. En gång stack pappa in huvudet ur en dörrglänta och såg besvärad ut. ”Hmmm…tror du att du kan spela nåt lite lugnare? <paus> …en psalm kanske?”. Jag kanske var 7-8 år nånting och hade minsann inte alls lust att spela nån psalm så jag ignorerade pappas ödmjuka fråga utan fortsatte att spela det jag ville och han frågade inte igen. Det var först långt senare som jag insåg varför pappa varit så besvärad: det var inte på grund av vad jag spelade utan på grund av att farfar nog mer eller mindre tvingat Hilding att ställa den här frågan till mig. Jävla fegt isåfall att inte göra det själv!

FIXME Bildtext.

Detta är gårdsplan på ”Sajos” – gården i Kainulasjärvi där farfar och Salli bodde och där min egen far var uppväxt tillsammans med sina syskon. Byggnaderna (som inte syns just på det här fotot) var byggda av John själv under 20- och 30-talet. Bilden är sannolikt tagen 1976 och från vänster är det jag själv, farfars syster Maja (eg. Maria, gift Brännström), mamma Lilly, någon kompis till kusin Susanne och längst till höger Susanne själv.

Kusinerna Håkan och Anders, som alltså båda var kusiner på mammas sida, stod mig mycket nära som barn och de kom på sina sätt att göra ett rätt stort avtryck i livet senare, i synnerhet för min fäbless för att köra bil, taxi, buss och lastbilar senare i livet. Håkan och Anders var storkusinerna; födda 1962 och 1963 så jag var alltid lillkusin som liksom aldrig kunde göra saker på samma villkor som dem och som alltid fick springa efter. Men det gjorde jag och de var rätt schyssta, de lät mig hållas. De var mina idoler båda två. Det var lyckliga stunder när man fick vara med dem och de lät en vara med och det gjorde det för det mesta. Men det var också väldigt frustrerande att jag inte fick göra de där sakerna som var lite farliga och det handlade nästan alltid om att köra olika saker som hembyggda mopeder och gokart. Jo faktiskt. De var väldigt händiga båda två, och Anders var drivkraften som hittade på det ena projektet efter det andra. Med hjälp av gamla delar, platt- och stångjärn och en bra elsvets byggdes två mopeder och en gokart, eller iallafall ett gokartchassi som var fullständigt körbart och var både stark och snabb. Men för tungkörd för mig, dessutom nådde jag inte fram till pedalerna och dessutom var den ju egentligen fullständigt livsfarlig. Några år efter att den var byggd fick jag testa själv men då hade väl kusinerna egentligen nästan tappat intresset. Alltid var man efter.

En av mopederna som byggdes var avsiktligt väldigt liten och hade en – troligen oavsiktligt – lite för stark motor. Följden blev att den stegrade sig väldigt lätt och den var ännu farligare. Det hände en del olyckor med den men aldrig nåt allvarligt. Den testade jag aldrig och var kanske lite rädd för den också efter att jag sett kusinerna slå halvt ihjäl sig flera gånger. Men de lät sig inte bekommas.

Håkan och Anders med den nästan livsfarliga lilla moppen. Året var 1978 och platsen älskade Tärendö.

Så en stor del av barndomen var en kombination av att se upp till sina kusiner och beundra allt de gjorde, tycka det var roligt att vara med men ändå vara så frustrerad över att inte få göra det de fick och kunde göra. Dessutom fanns det fler. Anders storebror Kjell-Erik, också förstås en kär kusin, var betydligt äldre. Han tillhörde den ”kull” systrarna Perttu fick ungefär samtidigt i mitten av 50-talet och var därmed mer än 10 år äldre. Han körde långtradare! Och traktor! Anders och Håkan körde allt möjligt inklusive traktor och jag fick sällan testa. Jo visserligen körde jag den där andra hembyggda mopeden, den som inte gick så fort. Det blev faktiskt en hel del av den när jag blev lite äldre, men det började först efter att de tappat intresset för den. När det var dags för körkort för Håkan var jag 14 och när Anders tog sitt var jag 15. Själv hade jag åratal kvar – såna hår kändes väldigt långa och många då – och var bara ytterligare pusselbitar i pusslet med namnet ”att vara lillkusin”. Även om den här frustrationen inte var direkt plågsam så kom den att spela en ganska stor roll senare i livet.

Hösten 1972 togs det första lilla klivet bort från den där första delen av livet som kanske kan kallas småbarnslivet eller nåt sånt. Det var dags att börja på ”lekis” – det som senare döptes om till ”sexårsverksamheten” vilket väl är aningens mer adekvat men bara just ”aningens” ärligt talat. För mycket lek blev det. Lekiset finns fortfarande kvar (denna text skrivs 2017) och var som ett annex till Furuparksskolan. 1973 började jag första klass på Hagaskolan i Luleå – en liten barackliknande skola som låg rätt nära Furuparksskolan. Som jag minns det tyckte jag det var rätt roligt. Jag hade lätt för mig och läraren Gun-Britt tyckte nog jag var en hyfsat kul elev – begåvad och nyfiken men kanske lite stökig.

Det blev hela klass 1 och halva klass 2 där på Hagaskolan. Men redan under hösten 1974 så började det stå klart att det var dags att lämna Norrbotten. Min far hade fått ett attraktivt jobb mitt inne i Stockholms stad och det var dags att byta miljö. Jag var sannerligen inte lycklig över detta. Snarare arg, besviken och halvt skräckslagen. Jag hade ju mina kompisar och min skola och mina kvarter och mina…ja allt! Inte tusan ville jag åka till Stockholm och det dessutom för lång tid! Jag protesterade och krånglade men Lilly och Hilding, framförallt den senare, var obevekliga. Det skulle flyttas. Villan skall säljas, grejjorna skall packas och sen åker vi! Inte så att föräldrarna var iskalla och okänsliga, men beslutet var fast och inget som en 8-åring kunde ändra på. Stor frustration. Fast ett barn i den där åldern låter sig också ganska lätt distraheras. Jag minns den där vinterdagen när den stora flyttbilen kom. Den var verkligen jättestor och körde så nära huset den kunde komma. Det var ju plötsligt ruskigt spännande och stora män lyfte saker ut ur huset och in i den där lastbilen i flygande fläng! En stor dag för en liten kille som sedan alltid skulle komma att gilla stora lastbilar. Dagen bör ha varit någon av mellandagarna 1974. Lasset kom nämligen fram till den nya adressen i Järfälla flera dagar innan vi kom dit vilket sannolikt var den 6 eller 7 januari 1975.

Hur de där sista dagarna i Luleå tillbringades minns jag inte alls. Gissningsvis bodde vi hos familjen Åström i Södra Sunderbyn, kanske firade vi även nyår där eftersom jag tror att huset var tömt redan före nyårshelgen. Det jag däremot minns är när vi påbörjade resan ner mot Stockholm. Det var inte alls kul. Jag fick helt tillbaka den där motståndskänslan – jag vill inte lämna Luleå! Vi lämnade Sunderbyn en mörk eftermiddag med kurs mot Umeå där vi skulle övernatta på Esso Motorhotell och så blev det. När jag skulle somna på kvällen grät jag. Och grät. Länge. En förtvivlad pappa försöker länge trösta sin otröstlige lille son. Till slut somnade lille grabben. Hilding har senare beskrivit detta som ett av de jobbigaste ögonblicken i sitt liv. Men det gick sedan över väldigt fort och blev permanent för resten av mitt liv – åtminstone till dags dato.

Till början

1975 – 1979
Dagen efter den jobbiga kvällen gick resan vidare från Umeå mot Stockholm. Först skulle vi till Åsa och Janne som då bodde i Rinkeby, antagligen för att äta middag då huset i Viksjö liksom inte riktigt kunde förväntas vara i ordning. Det var en sen eftermiddag som vi anlände Rinkeby och jag har fortfarande kvar minnesbilder av E18 och vägarna runt där, den gula belysningen och känslan av att det liksom fanns byggnader åt alla håll. Något man inte var van vid som liten Luleågrabb. Snart åkte vi till den där villan på Torpvägen 8 i Järfälla. Det var spännande och lite läskigt på samma gång. En sen januarikväll. Kolmörkt. Regnigt och blåsigt – nästan lite stormvarning tror jag bestämt. Ingen snö. Och inga lampor förstås. Hela huset fullt med möbler ställda lite hursomhelst – det fanns ju ingen vid ankomst som kunde dirigera var saker skulle stå; visserligen var Åsa där och släppte in flyttfirman men inte heller hon visste ju hur huset skulle möbleras. Och det gjorde ju inte heller Hilding eller Lilly. Faktum är att Lilly kom till det där huset första gången i sitt liv den kvällen! Har funderat på det där många gånger – hur i hela friden tänkte den generationen? Pappa fick jobb. Pappa bestämde att ta jobbet. Pappa bestämde att familjen skall flytta till Stockholm. Pappa åker ner och bestämmer vilket hus som skall köpas, och gör upp affären – utan att hustrun ens sett huset på bild innan! Min pappa var ingen superdominant eller barsk person; tvärtom var en en ganska humanistiskt lagd person med politiska värderingar som absolut var sådana som möjliggjorde feminism och ökad jämställdhet mellan könen; både då och senare. Så med den tidens och den generationens synsätt gjorde Hilding inget speciellt konstigt egentligen när han drev igenom den där flytten. Men jag blir lika förvånad och förvirrad varje gång jag tänker på detta; det skulle ju vara så totalt orimligt i min generation att man skulle flytta hela familjen till ett nytt hus som hustrun inte sett och än mindre varit med och valt. Mycket märkligt på alla de sätt. Världen går framåt, och till allra största delen på ett väldigt positivt sätt. Så är det. Det var inte bättre förr.

Nå, vi kom in i flyttkaoset den där kvällen och hur det nu gick till så hittades väl nån säng och lite sängkläder. Själv sov jag i en gammal brun soffa som var med i familjen länge. Den stod då i vardagsrummet på ett ställe där det senare kom att stå bokhyllor. Den där blåsten svepte obehagligt över huset och nejden som jag aldrig sett och det var lite svårt att somna. Någonting lät också ibland. Som dova smällar som aldrig ville sluta. Jag minns att jag var rädd och inte ville vara där i mörkret och blåsten på det där läskiga okända stället. Till slut tog sömnen över och första natten i Järfälla blev ett faktum.

Dagen efter var första dagen i ett totalt annat liv och det manifestade sig händelsevis väldigt tydligt redan den morgonen. När jag vaknade i det nya rummet så insåg jag att solen sken för fullt och utanför fönstret lekte barn. Två flickor i min egen ålder tror jag det var. Jag lärde mig senare att de två flickorna hette Monika båda två. Den ena Källse och den andra Samuelsson. Mamma och pappa stod i köket och diskade allt husgeråd som packades upp ur flyttkartongerna. Radion var på och stämningen god. Uppenbarligen hade mamma snabbt hämtat sig från att ha hamnat i sitt nya hem som inte heller hon sett i ljus förr. Ett hus där hon kom att stanna till december 2016, alltså i nästan 42 år. Jag blev snabbt tillfreds och tyckte nog ändå det var lite spännande med det nya huset. Det fanns ”inbyggd” säng och ribbstol i ett rum. Kunde jag få det? Japp, det var mitt rum. Jag gillade det direkt. Och där började jag själv få ordning, troligen redan iklädd pyjamas. Så småningom kom jag väl ut, och hittade ganska kvickt förklaringen till de läskiga smällarna från den mörka kvällen innan – det var bara en trägrind som vi inte riktigt hade fattat att den skulle hakas upp ordentligt så den stod oreglad och for fram och tillbaka i vinden och smällde då och då mot garageväggen. Det läskiga fick sig sin naturliga förklaring och allt var frid och fröjd. Innan den där dagen var slut hade jag lärt känna både Monika och Monika och var själv ute och lekte på gatan. Och tyckte nog att Viksjö i Järfälla faktiskt verkade helt ok.

Några dagar senare började skolan, vårterminen i andra klass i Fastebolsskolan. Att komma med en annan dialekt till en annan miljö var en lite speciell upplevelse. Sannerligen var det inte helt lätt i början. Som en passus kan man i efterhand med den vetskapen förstå hur det måste kännas för de stackare som kommer från ett helt annat land med en helt annan kultur och framförallt ett annat språk till vår svenska omgivning. Det kan inte vara lätt. Att det sedan dessutom finns förvirrade och sinnessvaga galningar som i rädslans och feghetens tecken sprider en främlingsfientlig och inte sällan våldsam attityd mot nyinflyttande är så extremt svårt att förstå, och kan aldrig accepteras eller stå oemotsagt. Mina enda avvikelse var att jag inte kände någon och pratade norrbottnisk dialekt. Det var lite tufft men jämför med att komma som syrisk flykting till nån liten svensk ort…inget språk som går att använda där. Inga pengar. Totalt annorlunda kultur och klimat. Ingen kunskap om Sverige. Och dessutom en samling svinaktiga idioter till sk ”svenskar” som spottar åt en eller värre. Respekt för människans överlevnadsinstinkter och uthållighet. Noll respekt och noll tolerans för främlingsfientlighet och protektionism.

Jag har nog aldrig riktigt tillhört de blyga och försagda typerna utan min anpassning gick hyfsat fort och den norrbottniska dialekten rann av mig bit för bit, även om skarpörade många tiotal år senare kan avslöja mitt ursprung på vissa ord. ”Sju” till exempel. Fastebolsskolan var trevlig och den där draken var ju enormt rolig. Jag minns att jag såg den redan den där kvällen från bilen den kväll då vi kom till Viksjö första gången och blev nyfiken. När jag några dagar senare förstod att den stod på skolgården till den skola där jag skulle gå så var lyckan nästan fullständig. Här började det Stockholmska kontaktnätet byggas, redan vid 8 års ålder. Per Hjertén och Martin Pehrsson har jag viss kontakt med fortfarande idag (2017). Lite även Anna Ploby, Ulrica Dahlén och Jenny Hessler. Övriga har jag tappat kontakten med just nu; de jag minns är Catarina Österlund, Bo Jonsson, Johan <>, Johanna Schaub, Jan Johansson, Mats Eriksson, Jannika Ekberg, Erika <>, Helena <>, Anders Ekholm, Eva Berglund, Kristina Jonsson, Bodil <> samt tvillingarna Ingrid och Lena Hjorth. Ingrid gick i samma klass som jag, det är jag säker på, om däremot Lena gjorde det eller om hon gick i en parallellklass minns jag inte. Ingrid blev förresten min första flickvän. Några veckor varade det säkert 🙂

Det dröjde sålunda inte länge innan jag var fullt hemmastadd i Järfälla och en stor förändring var det här med musiken. Min mor hade nog anat sig till från Luleåtiden att pojken hade en viss musikbegåvning och nosade ganska snart upp att möjligheterna till individuell musikundervisning var betydligt större i Järfälla än de hade varit i Luleå. Vi lärde oss senare att Järfälla kommunala musikskola var en av de bättre i Stockholm och det var nog lite av en lyckträff att hamna just i den kommunen. Men initialt ville inte musikskolan ta emot mig eftersom jag redan hade missat en termin (eller möjligen tre, vet inte om man började med frivillig musikundervisning i 1:an eller 2:an). Men tack vare min mors envishet och musikläraren Ingrid Ekströms flexibilitet och entusiasm, började jag denna vår, 1975, med blockflöjt i frivillig musikundervisning. Många har senare sagt till mig att ”blockflöjten förstörde mitt musikintresse”. Det tror jag är trams. Gillar man musik, och har fallenhet för det, så spelar det mindre roll hur man börjar närma sig det. Blockflöjten var ett alldeles utmärkt verktyg för de första stapplande stegen och själv tyckte jag det var urkul även om jag självklart också längtade efter nästa steg som skulle bli ett ”större” instrument. De som hatade blockflöjten var sannolikt sådana som inte har fallenhet för musik överhuvudtaget (jodå det finns som alltid undantag) och då är det ju vettigt att göra något annat. Så snacka inte goja – lira blockflöjt istället! 🙂 Iallafall ett tag. Min egen möjlighet att börja spela ett större instrument kom rätt snart, jag tror det var redan på hösten 1975 som jag valde att börja ta pianolektioner av samma Ingrid Ekström som lett blockflöjtsgruppen. Att börja med piano kändes som ett helt naturligt val eftersom jag ju faktiskt klinkat mig igenom hela min barndom på den där gamla Röslern.

Resten av lågstadiet och mellanstadiet avverkades i Järfälla och jag minns den här perioden som tämligen problemfri och allmänt rätt behaglig, med ett undantag som vi återkommer till. Det pluggades och det lektes och det sjöngs lite då och då. Världen var inte så stor till en början – det var mest från och till skolan och vägen däremellan var inte lång. Tio minuters promenad. Matte, svenska och musik var lätt; biologi och geografi någorlunda kul, religion och historia rätt tråkigt och engelska var svårt. Där nånstans grundlades ett dåligt självförtroende kring språk som skulle bli rätt långvarit. När det gäller engelskan räddades jag i 18-årsåldern av ett musikstipendium till USA, men dittills tyckte jag det var knepigt. Musiken var dock det som tog fart mest av allt. Förutom pianot ville jag spela något mer och det första valet var trummor. Jag sparade och sparade pengar och sköt in en del till ett trumset som jag fick av mamma och pappa när jag var 9 år, alltså året 1976. Det var ett ”Vesper professional” som köptes på affären ”Harriers musikcenter” som låg i hörnet av Västmannagatan och Odengatan; Odengatan 68 för att vara exakt. Det var drömmen. Från början var det bara en bastrumma, en virveltrumma och en liten cymbal. Men snart kompletterades setet med en hihat och en golvpuka och blev mer komplett. Jag lirade rätt mycket på det där under något eller några år och tog också en del lektioner inom ramen för Medborgarskolan i Jakobsberg. Johan Klintberg har jag för mig att läraren hette. Men det var inte trummorna som liksom ”fäste” i intresset som det där andra instrumentet efter pianot. Så småningom blev trumsetet nästan oanvänt och stod mest och samlade damm i pojkrummet. Det var faktiskt med hela vägen till huset på Norrängsvägen i Huddinge och gode vännen och trummisen Stefan Palmfjord gjorde nån gång runt 2007 ett lite halvhjärtat försök att renovera upp det men det blev liksom för mycket jobb och kostnad i förhållande till vad slutresultatet skulle ha blivit så det hamnade på vinden igen och kasserades så småningom i samband med skilsmässa och avflyttning 2012.

Någon gång i tioårsåldern hörde jag Arne Domnérus spela och då hände något lite större. Saxofonen gjorde sitt inträde i livet, och kom för att stanna. Den variant han trakterade mest på alla tiotals skivor jag fortfarande har i min ägo, altsaxofonen, hade och har fortfarande en nästan magisk inverkan på mig. I femte klass tog sig den här längtan till instrumentet saxofon mer konkreta former och till slut fick jag en extra plats i kommunala musikskolan för att vid sidan av pianot också få lära mig spela saxofon. Läraren blev Stig Blom, och han bistod också med att skaffa ett instrument. Bara väntan på denna altsaxofon – som jag fortfarande spelar på regelbundet – skulle jag nog kunna skriva en halv bok om. Det var en väg kantad av hopp och förtvivlan; lindrigt uttryckt; åtminstone i en elvaårings perspektiv. För tidig start på denna väntan i kombination med några inställda möten gjorde att jag inte sov ordentligt på flera veckor. Och när jag väl hade jag fått instrumentet i min ägo, kunde jag inte sova iallafall, eftersom jag inte helt sällan jag låg på natten och kikade på min saxofon och hoppades att det snart skulle bli morgon så att jag kunde få komma upp och tuta vilt i den vackert guldglänsande luren.

Som antytts tidigare så fanns det smolk i den fina bägaren också. 1976 blev min mamma diagnosticerad med cancer. Bröstcancer, för att vara exakt. Det är så jävla märkligt och paradoxalt. Pappa var å sin sida en livsnjutare som inte spottade i glaset och som rökte som en borstbindare, åtminstone fram tills den här tiden. Mamma å sin var notorisk motståndare till de flesta typer av njutning. Att ”unna sig” nånting fanns inte riktigt i Lillys vokabulär även om hon började dofta lite på begreppet sedan hon gått i pension.

Det kan vara på sin plats att här reflektera lite kort lite kring mina föräldrars beteenden och deras relation var. Det går inte att tänka på den där cancerdiagnosen utan att ta in hur tillvaron såg ut runt omkring. Grunden i det hela var att det fanns en underliggande konflikt mellan mina föräldrar som just handlade om huruvida det är ok eller inte att njuta av livet när det gäller framförallt alkohol men också tobak. Konstigt nog aldrig något om dålig mat eller utebliven träning. Nej det handlade om just alkohol och tobak. Mamma var ofta väldigt kritisk och avog och vägrade själv delta i något som hon kände sig osäker inför – men det räckte inte med att hon avstod, hon ville gärna att alla andra skulle avstå. Min far främst förstås. Ibland hade mamma rätt i sitt avog. Pappa kunde bli fruktansvärt jobbig när han hade druckit. Han var inte typen som blev aggressiv eller konfliktbenägen – jo det senare hände väl förvisso också – men det som kunde bli riktigt jobbigt var att han ville sjunga när han fått några glas innanför västen. Det kan låta som en ganska mild nackdel, och ibland var det inga stora problem heller. Men Hilding ville inte sjunga för sig själv utan han ville sjunga med andra och allra helst alla andra. Det hade väl egentligen inte behövt vara så illa, pappa var väldigt musikalisk och hade en finfin sångröst med stor bäring och stort omfång. Han var faktiskt bra på det där och hade nog kunnat ha en viss framgång i det där om man satsat på det vilket i sin tur hade krävt att han förstått och velat själv och dessutom hamnat, eller iallafall fått tillgång till, rätt sammanhang. Men så blev det aldrig. Han ville sjunga med andra. Situationerna var många. Ibland gick det bra och han lyckades få till en bra feststämning med fin allsång – begränsat till några få låtar som han tyckte om och som han ville sjunga. ”Vem kan segla” var väl den största favoriten men några väl valda alster av Evert Taube och Dan Andersson fanns alltid till hands. Men lite för ofta sviktade timingen och han försökte dra igång allsång när spännande diskussioner fördes eller när andra helt enkelt inte ville. Många är vi som försökt stoppa Hilding i de här lägena. Få, om någon, har lyckats. Jovisst han kunde lugna sig i fem minuter. Sen var han där igen som om inget av det tidigare sagda någonsin inträffat. Det var förbannat jobbigt ibland och det här beteendet gick aldrig ur. Så här var han tills dess att demensen slog in och, som jag förstått det, även efter under den tiden då det förvisso var långt mer acceptabelt.

Ibland tyckte jag dock Lilly var ute och cyklade i sin kritik. När det anades någon form av festtillfälle kunde Lilly ganska tidigt börja med sina invändningar vilket i allmänhet ledde till en gruvligt sur och besviken Hilding. Konflikten låg och svävade över anrättningen som ett stort mörkt moln, och slutade ofta med att Hilding drack ganska rejält. Kanske som en protest. Kanske som något slags behov av att försöka straffa. Jag vet inte. Mammas invändningar hjälpte aldrig och jag har många gånger undrat om det inte faktiskt fanns tillfällen då hennes avog faktiskt gjorde situationen betydligt värre än den behövt vara. Hon kunde därmed också vara fruktansvärt jobbig i såna här lägen. Den här konflikten gav sig nog aldrig riktigt och jag avstår från att försöka bedöma vem som hade rätt och vem som hade fel och dessutom varierade det nog från gång till gång.

Och så, med en livsnjutarfar och en närmast puritansk mor, så när ett cancerbesked sedan kommer; vem drabbar det? Jo mamma! Var nånstans finns nån gudomlig rättvisa i det? Nej, det finns förstås ingen sådan och övertygelsen om att det här tröttsamma snacket om den goda guden bara är fånigt blev ytterligare förstärkt. Så blev det. Många resor till Karolinska blev det. Och operation förstås. Jag minns ett hemskt tillfälle då mamma var alldeles nyopererad och jag och pappa åkte för att besöka henne. Pappa hade blommor med sig tror jag. De tillfällena var inte många. På den tiden var narkosläkemedel rena rama giftet och hade rejäla ”baksmälleeffekter”. Mamma var så fruktansvärt dålig och så illamående att hon under hela besöket upprepat behövde kräkas men hennes mage var tom och det kom liksom ingenting utom möjligen ibland ett grönt slem. Det var verkligen hemskt. Vi försökte prata lite med henne under den här halvtimmen eller vad det kan ha varit, men det gick bara sådär. Hon var groggy och fruktansvärt illamående. Vi åkte hem med Volvon. När vi kom in i köket på Torpvägen så försökte jag säga något positivt. Minns inte vad. Kanske att ”hon repar sig nog” eller ”det var bara narkosen” eller ”snart är hon hemma igen”. Pappa var bakom mig och svarade inte. Så hör jag för första, och nästan enda gången i mitt liv, pappa brista ut i en förtvivlad gråt. Han föll sönder och samman där i köket. Inte så att han la sig i fosterställning och gav upp så att jag fick rädda honom. Nej, han kunde ta vara på sig själv. Men han var så gruvligt rädd och ledsen. Nästan otröstlig. Han insåg nog ganska snabbt att han inte kan låta mig, en tioåring,  vara den som tröstade honom. Så det varade nog inte länge och fick inga långtgående konsekvenser. Men jag tror aldrig jag sett och hört min far vara så oerhört ledsen och förtvivlad. Något positivt som kom ur det här var att pappa lärde sig att laga mat. Även om Hilding var en rätt progressiv och humanistisk man i sina åsikter och var en bra bit före sin tid när det gäller diskussioner om jämställdhet både mellan kön, raser och sexuella läggningar, så var det ett väldigt traditionellt äktenskap Hilding och Lilly levde. Hilding bytte visst aldrig en blöja och han var inte ens med när jag föddes. Han lagade aldrig mat och städade ytterst sällan. Motivet var säkert att han jobbade heltid och mamma deltid; dessutom var det han som skötte om en massa andra praktiska detaljer som renoveringar och bil och det ena med det femte, men nog var det högst troligt Lilly som totalt sett drog det tyngre lasset. Så när Lilly blev sjuk och lades in denna lite längre tid, jag tror det handlade om en vecka eller lite drygt det, så stod Hilding där utan mat. Men han var inte sämre karl än att han bläddrade i diverse kokböcker och satte igång att laga mat. Och det var inte bara för hans egen skull, han hade ju sin tioårige son att tänka på också. Det blev faktiskt ganska bra det där. Han visade inte bara att han faktiskt hade nån viss känsla för matlagning och dessutom visade det sig att det uppstod ett litet intresse som kom att vara nästan livet ut. Pappa kunde plötsligt laga mat och tyckte till och med att det var kul.

Lilly hämtade sig efter operationen. Hon hade förlorat sitt högra bröst men hon hade överlevt. Jag hörde henne en gång i Tärendö säga till sin mor och sina systrar något om att ”ja inte är jag rädd för att dö, men jag vill ju gärna få några år till på pojken”. Hennes cancer lugnade sig några år men det kom återfall. Några verkliga och ett större falskt alarm. Värst var när min far fyllde 50 år i december 1980. Det firades faktiskt i flera dagar; vid nåt tillfälle var det släktingar och vid något annat var det kollegor och möjligen nåt tredje tillfälle var det övriga bekanta och grannar. Under något av dessa tillfällen ringde telefonen och det var mammas läkare på Karolinska som gav beskedet att de senaste provtagningarna tyvärr kunde tyda på ytterligare cancer och att mamma snarast behövde komma in för fler provtagningar. Det blev förstås nästan panik ”bakom ridån” och jobbet med att hålla minen för gästerna blev en grannlaga uppgift för samtliga oss i den närmaste familjen. Pappa blev mest irriterad just där och då och fällde en del fruktansvärt egocentriska kommentarer som han senare förnekade. Hans attityd i det här läget var under all kritik och jag förlät honom aldrig i hjärtat för hans inställning under de här vidriga dagarna.

Tyvärr var provsvaren korrekta. Lilly hade fått metastaser i underlivet men de var tack-och-lov relativt enkla att bli av med via en enklare operation och en ny kortare sjukhusvistelse. Ytterligare ett par år senare, runt 1982, kom ett tredje återfall och då handlade det om lymfcancer vilket är rätt allvarligt. Botemedlet som valdes var strålning vilket var en väldigt plågsam process för Lilly, vi kan utelämna detaljerna. Men även den här gången gick det bra. Lymfcancern hade blivit stoppad. Sommaren 1986 visade ett prov för skelettcancer ett värde som krävde ett omtest. Mamma var under den här väntetiden helt övertygad om att hon skulle dö mycket snart och faktum är att det var vi nog allihopa. De mentala förberedelserna för att mamma inte hade långt kvar kom nog en bra bit hos samtliga och kanske mest mamma själv som är en ganska krass person som aldrig drabbades av nån fånig ”positive thinking”-paradigm och det hedrar henne. Jag minns att jag jobbade som chaufför den här sommaren, troligen för ”Teddy trans” som återkommer i kapitel 2. Hela tillvaron hade ett mörkt lakan över sig och jag såg till att komma förbi på Torpvägen några gånger när det passade med körschemat. Mamma var samlad men pessimistisk. I det läget tjänar det inte mycket till att försöka spela positiv och försöka motbevisa något eller lindra något – det är många människor som reagerar så vilket kanske är naturligt och förlåtligt men egentligen helt idiotiskt. ”Va oj har du fått cancer? Men du det är nog inte så farligt! Provresultaten är nog fel. Du ser ju pigg och frisk ut”. Hur i Helsingland tänker folk? Sådant försökte jag inte ägna mig åt utan pratade med mamma under förutsättning att det hon trodde på var det som skulle hända. Men hon klarade sig ytterligare en gång. Denna gång hade provresultaten lett till falskt alarm och hon hade ingen mer cancer och det återkom heller aldrig någon mer cancer under resten av hennes liv.

Tillbaka till åren i slutet på 70-talet. Många tack är jag skyldig mina föräldrar för att de lät mig testa på mitt idag största intresse – eller mer adekvat, min livsartär – och ställde upp allt möjligt, inte minst med täta bilskjutsar än hit och än dit. Likaledes står jag i ständig tacksamhetsskuld till Ingrid Ekström, bland mycket annat för att hon var min första musikaliska mentor. Och förresten inte bara musikaliska. Hon var nära nog som en andra mamma under den tiden och tidvis även lite senare. Alltid beväpnad med en till synes outtröttlig ensusiasm och inspirationskraft. Stig Blom å sin sida var en snäll och mysig saxofonfarbror, till vars ensembler man alltid längtade. Det var förresten där jag lärde känna Conrad Nyqvist som jag fortsatte att vara vän med resten av mitt liv. Stig Blom, som var född 1924, gick tyvärr bort i maj 1999.

Den där saxofonen kom till stor använding också utanför Stig Bloms värld. Tillsammans med Per Hjertén och Martin Pehrson bildade vi bandet ”Banditerna”; det kan ha varit 1977 eller 1978. Först var det jag och Per som började klura lite; jag spelade piano och saxofon och Per spelade klarinett. Men en trummis måste vi ha och det kändes som högsta prioritet. Det fanns det ingen som vi kände till just då så vi frågade helt enkelt Martin, som vi kände som en allmänmusikalisk person, om han kunde tänka sig att spela trummor med oss. ”Det har jag aldrig gjort”,  sa Martin, ”men varför inte?”. Cool inställning! 🙂 Ett trumset hade ju jag och det fick Martin låna, så där började Martins karriär som trummis. Jag vet att han fortfarande nu den ålder som vi gubbar har dragit på oss håller på fortfarande med att lira trummor lite då och då även om han inte har det som yrke. Efter nån snedåkning med en fumlig gitarrist så kom Mats Eriksson med vilket var bra; han hade fått en elgitarr och lärde sig rätt kvickt att spela på den. I klassen fanns även Janne Johansson som fick en fin Fenderbas av sina föräldrar och så var bandet nästan komplett. Utom en sak. Jag kunde inte spela piano och sax samtidigt, så jag var tvungen att avstå från det ena. Dragningen till saxofonen var störst, så vi tillfrågade fröken Ulrica Dahlén om hon kunde tänka sig och se det kunde hon. Nu var bandet komplett!

På den här bilden saknas av nån anledning Janne Johansson och hans bas. Platsen är Fastebolsskolans gård och året troligen 1979. Martin spelar på sina egna trummor som anförskaffades av snälla föräldrar, men den där golvpukan känner jag igen! Undras om den inte är min. Själv håller jag i min enda altsax som jag ägt och som jag spelar på regelbundet fortfarande idag (detta skrivs 2017).

Vi fick också en musiklärare till 6:e klass, en som vi verkligen gillade. Hans namn är Lennart Wärmell, född 1927 och sålunda 90 år i år då detta skrivs. Lennart var, och kanske fortfarande är, professionell dragspelare och finns på wikipedia. Han uppskattade vårt band som redan fanns innan han kom in i bilden, såpass att det bestämdes att det skulle sättas upp en kabaré och efter lite slipande och fixande och indragande av några elever som gillade det här med sång och skådespeleri så sattes det upp i matsalen på Fastebolskolan. Succén var ett faktum och det bestämdes av skolledningen att den här lyckade kabarén, med ”Banditerna” och Lennart Wärmell i centrum, skulle framföras på en hel rad skolor i Järfälla. Så det blev faktiskt rätt många föreställningar av den där kabarén; säkert ett tiotal iallafall. En första kontakt med livet som musikant för oss alla, och bland det roligare man gjort i sitt liv. Lennart var också med på skolavslutningen där 1979 och pappa lyckades få honom att fastna på bild.

Den här sommaren 1978 så vaknade jazzintresset riktigt ordentligt. Jag minns att vi satt i mormors kök i Tärendö och sommaren hade nyligen börjat. Föräldrarna hade ställt om DN så att den stora rikstidningen kom också till postlåda 560 i Niva. Pappa satt och bläddrade i kulturdelen och ögonen föll på annonser för ”Stockholms jazzdagar”. Han blev rätt entusiastisk och började läsa listorna lite mer detaljerat. Det var då ingen ”geografiskt” sammanhållen jazzfestival som den på Skeppsholmen som startade några år senare, utan det var snarare en hyfsat imponerande räcka av jazzkonserter på olika scener runt om i Stockholm. Han frågade om jag ville följa med och det ville jag ju självklart. Mamma var något mindre intresserad. Jag tror det blev fyra konserter när vi väl kommit tillbaka till Stockholm i augusti. Tre minns jag iallafall: Tintomara (och nåt mera) i Rålambshovsparken, en rätt lång konsert i konserthuset där andra halvan hade den fine danske saxofonisten Jesper Thilo som huvudnummer – och så Fasching. För första gången i mitt liv. 12 år gammal äntrade jag denna underbara plats och på scen satt en man som jag också skulle träffa senare i livet: Steve Dobrogosz. Steve hade då nyligen kommit till Sverige och fick möjlighet att vid endast 22 års ålder göra en helkvällskonsert i Stockholm. Jag skulle göra väldigt många fler besök till Fasching därefter. En serie besök som inte är på långa vägar över än.

Det var också de här åren så jag började bli mer och mer sugen på att ta mig runt själv. Det yttrade sig genom att jag oftare fick lust att ta bussen själv in till Jakobsberg och jag hade nog inte alltid ens ett klart syfte med att åka dit. Jag köpte lösbiljetter då jag inte ens hade den berömda ”förköpsremsa” (eller den hette egentligen ”förköpshäfte” fast den aldrig under min tid var något häfte utan just en remsa) som skulle göra resorna lite billigare. För fick jag väl några sådana av mina föräldrar men de tog snabbt slut iom att resorna blev fler och längre. Någon gång under 1978 föreslog mina föräldrar att jag skulle få månadskort och för mig var det jackpot. Det var ungefär det coolaste som kunde hända. Ingen jag kände hade månadskort och det var ju inte nödvändigt där ute i förorten eftersom alla bodde på cykel- eller gångavstånd från skolan. Annorlunda var det förstås i t. ex. AF, men det hade inte hänt ännu. Nu med månadskortet kunde jag börja åka hur mycket jag ville och så blev det också. Det var inte alls sällsynt att jag själv tog tåget in till stan, utan speciellt syfte, bara för att jag kunde. Ett nöje var att åka tunnelbana själv, så jag for runt i tunnelbanenätet rätt mycket. Speciellt på sommarlovet, men det hände under terminerna också. Jag minns ett par tillfällen då vi skulle åka in till stan med klassen och lärarna hade med sig allt som behövdes för att betala för alla barnen, men så kunde det säga ”ja utom för Dan då, han har ju kort”. Det stolta stunder. Och minnet av det där 40 år senare kan ibland återkalla den där känslan av att vara stor och fri och få äga världen en stund. Det är en häftig känsla och den har alltid varit viktig; och i synnerhet var den väl det då. Sen kommer ju vuxenheten som ett brev på posten ändå.

Ävenledes under det här året 1978  fick jag höra om en skola där man fick syssla med musik mer än bara på fritiden. Adolf-Fredriks skola var dess namn, och nästan alla som gick där hade börjat redan i och med början av fjärde klass. Och jag som redan hade börjat sjätte. Varför hade jag inte fått chansen att söka dit? Och varför i hela friden hade jag aldrig hört talas om skolan tidigare? Jag måste nog ha varit sjuk när informationen bör ha getts i tredje klass, eller möjligen nånstans ute i rymden som var det stora intresset just då. Nåväl, friskt vågat – hälften vunnet, tyckte jag och tog kontakt med skolan. Ironiskt nog var det nog så att det var en lärare som var ohemult trött på den yvige Tillberg som upplyste om möjligheten och det hela blev något som med modernare termer nog skulle kunna kallas en win-win. Under senvåren 1979 gjordes en rad tester och samma morgon i augusti som jag egentligen skulle ha börjat sjunde klass i Viksjöskolan hemma i Järfälla fick jag besked om att jag istället skulle ta mig in till den stora staden för att börja på ”AF”.