Kapitel 2

Inte riktigt ännu fyllda tretton år började jag alltså höstterminen 1979 på den stora skolan vid Tegnérgatan i Stockholm. De följande sex åren var i någon bemärkelse de viktigaste i mitt liv, då en stor del av det kontaktnät jag har idag på ett eller ett annat sätt härstammar från denna tid i allmänhet och AF i synnerhet. Kvarteren där i Vasastaden blev som ett hem, mest förstår kvarteret som inringade Adolf-Fredrik: Tegnérgatan, Västmannagatan, Rådmansgatan och Dalagatan. Men även närliggande kvarter bort mot Odenplan åt ett håll, ”Obsan” (ett namn som mina barn lärde mig senare) och Sveavägen åt ett annat och city åt ett tredje blev snart väldigt välbekanta och som sagt nästan som en hemmiljö vilket det känns som fortfarande många tiotal år senare i livet.

Ändå var Adolf-Fredrik nog inte initialt riktigt det jag hade förväntat mig eller hoppats på. Till min förvåning var det här med instrumentalmusik, som jag dittills hade sysslat mest med, ganska styvmoderligt behandlat där. Istället förstod jag efter en kort tid att Adolf-Fredrik i första hand är en skola för körsång. Helt nytt var väl inte körsång för mig, eftersom jag alltid varit med i Ingrid Ekströms olika körer ute i Järfälla hela tiden mellan 1975 och 1979, men att det skulle vara en huvudsyssla rent musikaliskt sett var lite svårt att förlika sig med de första månaderna. Men det gick över – det visade sig dock vara hur roligt som helst att sjunga på den nivån och jag har sedan dess aldrig lyckats göra mig helt fri från körsången – även om det fasta körsjungandet i de lite äldre åren fick göras avkall på till förmån för en rad olika storband och coverband. Som vik agerar jag fortfarande i ett par fina körer när behovet faller på. Mer om detta senare.

Början på AF-perioden blev via ett speciellt litet projekt en väldigt förvånande och mycket rolig start. Saken var den att jag började på där med grundtron att här lyssnar eleverna på och utövar klassisk musik – och att pop och rock knappt ens var kända stilar hos de fina AF-eleverna. De här idéerna härrörde sannolikt från min mor även de när det gäller såna här saker som ”de fina” och ”de andra” och ”de bildade” och visade sig ju vara rena dumheter. AF-elever visade sig ganska snart vara ungefär som vilka ungar som helst. Det lyssnades på precis samma ungdoms- och populärmusik på AF som förmodligen på vilken skola som helst. Och det som begynnelsen och förvåningen gällde där i augusti 1979 var att bli indragen rakt in i just populärmusik. Och inte vilken populärmusik som helst utan de för mig väldigt vikiga ABBA! Hakan föll när musiklärare Leif under en av de allra första musiklektionerna i sensommarvärmen i Vasastan annonserade att klass M7B, dvs den klass jag placerats i, skall spela in barnkörspartiet i den spanska versionen av ”I have a dream” som man höll på med produktionen av. ABBA hade nämligen börjat bli riktigt stora även i Latinamerika och bedömningen var att om man producerar en platta där man sjunger på spanska istället för engelska så skulle det kunna bli succé pyramidal. Vilket det sägs att det blev också. Sagt och gjort, några få repetitioner med augustisolen gassande mot fönstrena på AF:s femte våning, lite slipning av det spanska uttalet och sen in i Polarstudion där Annifrid Lyngstad och Agneta Fältskog tog emot och guidade oss genom inspelningen som var över på ett par timmar. När vi lämnade studion fick vi med oss varsitt signerat – av alla fyra abborna – exemplar av ”Voulez-vouz”-plattan. Det var betalningen. Så var det med det. Tänk om man fått nån promilles royalty. Jaja. Vi var barn. Det var kul. Den signerade plattan finns kvar och är ett väldigt fint och stolt minne.

Bortsett från funderingarna kring detta med mycket sång och lite instrumentaltmusik så var det ändå med stor stolthet som jag nu började åka in med pendeltåg till stora Stockholm varje dag. Undervisningen var mycket bra, AF är en skola dit både lärare och elever söker sig aktivt och det ger en bra motivation för båda parter. Nivån både på skolarbete och musik är generellt sett mycket hög. Här lärde jag känna några personer som jag kom att ha kontakt med väldigt länge senare under livet; framför allt kanske Kristina Brander Wessman (då Lindholm) och i viss mån Cecilia Engström. Några har jag sporadisk kontakt med som t. ex. Katarina Lindgren, Boel Hillerud, Ulrika Lorenzi, Eva Samuelsson och Cecilia Öhrwall. Ett koppel på Facebook som t. ex. Katarina Hellström (då Klason), Pia Wahrén, Pär Engström, Tintin Timén, Anders Ljungberg, Sven Trebard (då Gothefors) och Thomas Carnerud samt några som man kanske har lite kontakt med ändå som t. ex. Susanne Bruchfeldt och Helena Forsmark (då Tofft). Några har jag helt tappat kontakten med som t. ex. Fredrik Lundberg, Viveka Backman, Mats Fossum, Katarina Masuhr, Anders Sjöblom, Joakim Rudén, Torbjörn Stenström och Lotta Wimmerman.

Cecilia Engström, jag och Katarina Lindgren på Katrineholms station efter en trevlig lägerskoleresa i 8:e klass på AF. Resan gick till trakten av Kolmården och hur vi hamnade i Katrineholm på vägen hem minns jag inte. Men det är ju förvisso en rätt kul bild 🙂

En enormt viktig person som jag lärde känna på Adolf Fredrik var den musiklärare som hade just den här klassen, Leif Thuresson. Han var vår huvudlärare i musik under de tre högstadieåren. Leif var en enormt kunnig person som förstod att värdesätta just kunskap inom musik; något som också alltid stått mig varmt om hjärtat. Leif var en alldeles strålande bra kördirigent förstås, och kören ville fortsätta efter att nian var slut och jag var en av dem som ville. Men det är som teorilärare jag minns honom bäst. Där var jag nog ganska solklart hans favoritelev eftersom jag själv brann, och fortfarande brinner för, just det här med terminologi och funktion och överhuvudtaget nån viss intellektualisering av musik och dess historia. Under gymnasiet gick jag dessutom i ”extrakurs” för Leif och lärde mig trevande grunder i att läsa generalbas, skriva sträng sats, fuga och kanon och lära sig allt om olika modus (egentligen borde det heta modii va?) inom tonalitet – och många fler ämnen. Ett helt år höll vi på i tredje ring i gymnasiet. Men det är att gå händelserna lite i förväg.

Något som är väldigt roligt är att Leif dök upp igen senare i livet, en bra bit över 30 år senare för att vara exakt. Detta som pianist i ett band som jag blev tillfrågad att vara repetitör för; Wermdö storband. 80 år och vid förvånandsvärt god vigör. Mer om detta senare.

Även om nu körsjungandet lossnade på allvar redan under första terminen, så fortsatte saxofonen ändå att vara huvudintresset och det som erbjöds, som AF själva kände till, var några mindre ensembler och orkestrar; för mig som saxofonist egentligen endast en enda liten blåsorkester som leddes av en lite märklig man vid namn Sparrefalk. Jag var med ett par repetitioner, men kände att det där ju sannerligen inte var min grej. Ändå var jag uppmanad att vara med på en liten spelning vid ett statsbesök en vardagmorgon i september eller möjligen oktober 1979. Högdjuret, minns inte vem det var men jag gissar nån ur den brittiska kungafamiljen, kom med båt till Skeppsbron och vår lilla blåsorkester skulle spela lite under landstigningen på röda mattan. Det var rätt kallt och småregnade och det hela kändes alldeles ovanligt fånigt. Efter det lämnade jag det där helt och hållet.

Jag letade mig andra vägar och fann att det ju fanns ett annat band som repeterade i Adolf-Fredriks lokaler och dessutom under namnet ”Adolf Fredriks Storband”. Jag fick fram namnet på ledaren, och det var Nils Hellmark som var, eller är, en ödmjuk och trevlig man som i grunden var gitarrist och gitarrlärare inom Stockholms kommunala musikskola men som också hade huvudansvaret för att leda detta storband. Jag kontaktade Nils via telefon där under tidiga hösten 1979 och presenterade mig. Det visade sig vara ett lyckokast. Visserligen hade jag nog oavsiktligt lurat Nils – min röst lät nog lägre och ”äldre” än vad jag faktiskt var, strax under 13 år. Så när jag dök upp var det nästan som att Nils inte trodde sina ögon. I bandet satt ju äldre tonåringar och unga vuxna. Första låten som räknades in – tror det var ”Quincy and the Count” av Sammy Nestico – blev en fullständig chock. Det blev nog inte många toner rätt och jag kände hur mitt självförtroende över notläsningen sjönk som en sten rakt till botten utan att ens studsa. Minns inte riktigt hur jag överlevde den där första repetitionen. Men jag var inte den som gav upp i första taget.

Hem och blåöva blev det och det var lite knivigt för mappen var tjock och det var lite svårt att veta vad man skulle öva på tills nästa gång. Men den allmänna notläsningsförmågan gick snabbt framåt och redan andra repetitionen började det lossna lite. Jag blev kvar där i 6 år och missade under dessa endast en repetition. Första året var det som andra altsax; den som spelade första var Erik ”Puppe” Lundmark som egentligen var en fenomenal gitarrist men som hade fått för sig att han skulle testa hur det var att lira sax. Något han gjorde rätt bra faktiskt men det blev nog inte så långvarigt; han återvände till gitarren ganska snart därefter och bildade så småningom bandet Panta Rei. På trummor var det en ung Bengt Stark som även han kom att bli professionell inom området så man får ju säga att nivån var rätt hög i det där bandet. Själv flyttades jag upp på leadalt redan från och med andra året och så blev det ytterligare 5 år framåt.

Repen med Adolf Fredriks storband var förlagda till fredagar 16.00 vilket redan då gjorde fredagarna till veckans utan tvekan bästa dag. Dessutom var det så att under de flesta åren där så slutade skolan kanske redan vid 14. Det blev ett par timmars glapp där och det blev en nästan magisk stund i veckan. Att man skulle äta under de där timmarna var den ena delen av nöjet, och då blev det väl oftast Big Burger på Odenplan eller Pizzeria Bussola i den gamla fallfärdiga kåk där hotel Royal Viking sen byggdes. Men det fanns oftast mer tid än så. Den brukade utnyttjas till bussåkande. Jag gick från skolan till någon busshållplats. Vid Odenplan fanns det många att välja på så det blev väl rätt ofta, men jag hittade förstås busshållplatser lite varstans. Jag klev en buss – vilken som helst – och sen åkte jag den till ändhållplatsen, väntade och åkte tillbaka. Ett rätt bra sätt att lära känna Stockholm faktiskt även om jag inte hade karta och egentligen inte visste var jag var. Det blev mer som passiv kunskap; när jag kom tillbaka till vissa platser senare i livet så insåg jag att jag varit där förr. Oftast gick det bra, men en gång gick det sämre när jag åkte linjen som gick ända till Södersjukhuset genom tjorvig trafik. Den fredagen blev jag en hel timme sen till repetitionen. Jaja sånt händer – vilket förstås är lättare att tänka i efterhand.

Det var förstås många andra som kom och gick under åren. Johnny Ohlsson, Mikael Renliden, Thomas Sjögren, Oscar Sörnäs, P-O Hjorth, Stefan Gustafsson, Martin Lundberg, Eirik Hagen, tvillingarna Hollmark, Sven Löb, Ola Tillberg, Anders Bengtsson, (som senare blev ordinarie medlem i Carefree Big Band), Tina Hök, Jan Bredal-Hansen, Conrad Nyquist (inte otippat), Stefan Ericsson, Micke Andersson, Ann Blom, Mats Bergström och Mats Jadin. Och säkert fler. Flera av dessa som jag skulle komma att lira rätt mycket med senare. Men Stefan Gustafsson giggades det lite då och då genom åren och sedan blev han min sons musiklärare på Södra Latin under några år 2010-talet. P-O gjorde jag så många gigs med senare att jag skulle komma att tappa räkningen vid 200 och det fortsatte att giggas över 20 år efter det. Ann som under en period var pianist i min egen kvartett. De allra flesta återkom i livet som sagt och flera i ganska stor utsträckning dessutom. Stefan Ericsson undantaget. Vet att han skrev en bok som fick rätt mycket uppmärksamhet och som jag minns det bytte han namn också. Får luska i det där nån gång.

Under dessa sex år så började jag få lite insikt i hur det var det där med att gigga på fester och vilka lockelser som dök upp då. I synnerhet som att ledare Nils tyvärr inte hade det helt lätt med det där med alkohol och som ung så gjorde man väl dessutom själv en del riktiga praktavåkningar. Vid ett tillfälle en lördag kväll på Grand Hotel var det så illa att Nils överhuvudtaget inte dök upp på gigget. Det visade sig senare att han kommit i klammeri med rättvisan på ett eller annat sätt, på vilket förstod jag inte och var nog inte så intresserad heller. Men den gången var det jag som fick hålla ihop bandet. Trummisen Mats Jadin räknade in låtarna, jag höll reda på ordningen, solister och låtavsluten. Det var ingen som presenterade något från bandets sida den gången, men annars klarade vi oss igenom spelningen rätt bra.

En annan musikalisk aktivitet som kom igång 1979 var deltagandet i sommar-musikinternaten ute på Ekebyholm, vilket var sommarens höjdpunkt. Mina barn kom att åka dit i ett antal omgångar ca trettio år senare också och trivdes toppfint även de. Jag var med 1979, 1980 och 1981 och gode vännen Conrad var med alla tre gångerna. På den tiden var det Järfälla kommunala musikskola som var huvudansvarig organisation för de där sommarinternaten och huvudansvarig var den fine Bengt Hedbom som jag och många andra liksom identifierar med musikskolan där han var studierektor under många år. Även Bengts söner var med och undervisade; Åke på tuba (och förmodligen en del annat som trombon och slagverk skulle jag gissa) och Stig på flöjt. Även min egen lärare Stig Blom var med och ledde ensembler lite på samma sätt som vi hade det under höstens och vårens spelperioder så det var lite ”more of the same” men det var det verkligen ingen som hade något emot.

De där ”lägrena” – som de brukade kallas – var fantastiska. Spännande att bo borta från föräldrarna. Bra och rolig musikundervisning och ibland på andra instrument än det man kom dit för – för min den spelades det både piano och slagverk förutom altsax. Planlöst kvällsspelande som började likna något i stil med jam. Fin miljö. Frisbee och brännboll och lite fotboll. Sista kvällen brukade det busas genom att inte gå i säng som man skulle utan planlöst springa omkring i områdena ibland ända till morgontimmarna. Helt knasigt och inte populärt bland lärarkåren förstås. Men roligt och outsägligt spännande för oss ungar.

I juli 1980 blev jag morbror för första gången. Storasyster Åsa hade under våren släpat mage och pappa Janne hade väl hjälpt till så gott han kunde. En Rhodosresa var bestämd av mina föräldrar sedan länge och nånstans runt 7-8 juli åkte Lilly, Hilding och jag på en veckas solsemester. Det var kanske inte världens mest lyckade resa. Mina föräldrar var inte riktigt kontanta och det var rent allmänt lite småtråkigt där. Men visst, fint väder och mycket pool och en del havsbad. Sånt ska man verkligen aldrig klaga över. När vi kom hem fick vi veta att Åsa nedkommit med en son. Det hade tydligen hänt under veckan men enda sättet att meddela detta på den tiden hade varit ”utrikessamtal” vilket var både dyrt och troligen rätt besvärligt. Åsa och Janne tyckte inte det var värt mödan utan lät oss leva i ovisshet och det kanske var lika bra. Tänk vilken skillnad i hur människor kommunicerar. Idag (detta skrivs 2017) så är det knappt nån som tänker längre på att vi via mejl och framförallt Facebook och liknande kanaler kommunicerar vi helt obehindrat och naturligt med de vi väljer oavsett var vi finns i världen – och var dem vi kommunicerar med finns. Det enda man inte kan göra om man är på varsin sida jordklotet är att gå ut och ta en kall. Andreas fick pojken heta och hans uppväxt fick jag med början som 13-åring följa hyfsat nära då jag anlitades som barnvakt under några lite längre perioder; framförallt under några orienteringstävlingar som Janne och Åsa var med på; t. ex. en på Gotland sommaren 1981 och Oringen i Norrbotten 1982. Att lära sig hur småbarn fungerar, blöjor byts, välling värms och matning går till föll sig faktiskt lite otippat väldigt naturligt för mig och många av handlagen satt i när jag själv blev pappa för första gången 19 år senare.

Något stort för många av oss jazzintresserade ungdomar var Jazz- och Bluesfestivalen på Skeppsholmen som i början anordnades av ”Mosebacke Etablissement” och drivkraften Bosse Stenhammar. På wikipedia står det att festivalen startade 1980 vilket skulle ha varit mellan 7:e och 8:e klass och det kan jag inte minnas att jag hörde något om. Jag har för mig att den startade 1981 och att första konferencier var röstekvilibristen Bobby McFerrin och att det hela sändes på TV. Jag vet att jag såg TV-utsändningen hursomhelst men var inte där. Däremot efter avslutningen av högstadiet 1982 minns jag att jag var där nästan varenda timme festivalen pågick. Det var nämligen så ovanligt trevligt ordnat att vi som lirade i Adolf Fredriks storband vid en viss spelning på Odenplan några veckor tidigare fick friplåtar till evenemanget som då pågick nåt i stil med en torsdagkväll, en fredagkväll och sedan hela lördag och söndag. Det kom att bli många många dagar och kvällar på det där festivalområdet på Skeppsholmen under många år därefter.

När sommarinternatet 1981 var över kändes det som att det var dags att pröva något nytt när det gäller sommarkurser och denna gång föll valet på Holmsund i Västerbotten, där en mycket bra kurs drevs av bl. a. Sture Knutsson som var Jonas Knutssons far. På det här lägret som jag deltog i första gången i augusti 1982 var nivån betydligt högre och stilen var inte alls längre blåsorkestrar och sådant utan rätt renodlad jazz och fusion. Undervisningen skedde i ihopkomponerade band där det oftast fanns ett någorlunda komplett komp och sedan ett antal blåsare. Här var det bara att ösa i sig kunskaper och insikter och ytterligare grunder till en ganska solid musikkunskap lades. Första året var läraren Arne Forsén och han hade en rätt oerfaren grupp. Andra året blev det Mikael Råberg och där var nivån högre. Det året blev dock ganska tokigt när tonåren skulle revolteras. Den ”finaste” gruppen var dock den som leddes av maëstro Sahib Shihab och den fick jag ingå i tredje året, 1984, vilket var en stor stolthet.

Holmsund 1984. Från vänster Nils Duberg (trpt), Jörgen Welander (bas), Johan Nilsson (gitarr), Stefan Gunnarsson (trummor just i denna konstellation), Sahib Shihab och Peter Melander (violin). Själv står jag bakom kameran.

Västerbottensbandet Cabazz var rätt mycket i centrum under de här kurserna och flera av deras medlemmar var lärare i olika grupper. Jonas Knutsson var ung och själv gruppdeltagare första åren, medan några äldre bandmedlemmar som t. x.  keyboardisten Anders Forsberg och trummisen Robert Törne hade egna grupper. Andra lärare var under de här somrarna som för min del blev tre, var Bosse Söderberg, Arne Forsén, Lasse Lundstedt och Dick Gyllander. Härliga tider var det och kontakter knöts med en hel rad duktiga unga musiker varav flera sedan kom att hålla på med detta som yrke. Andreas Pettersson, Morgan Ågren, Mats Öberg, Anders Ferry, Erik Weissglas, Johan Granström,  och många till.

En hel del smågruppsformationer uppkom och upplöstes under åren, och bland dessa bildades 1982 den långvarigaste, fusiongruppen Il Lomos. Där utgjorde jag tillsammans med trumpetaren P-O Hjorth den lilla blåssektionen och övriga musikanter var Peder Karlsson på gitarr, Joakim Jennefors på bas och André Ferrari på trummor. Senare kom även Peter Schyborger med på keyboards och under en kortare period också Hannes Öhman som då spelade timbales vid sidan av allt balettdansande som sen kom att bli just hans liv. Lite slitningar i gruppen var det på slutet och gjorde avslutet något mindre angenämt, men merparten av de totalt 3 år vi höll på väcker goda minnen.

En stor händelse inom ramen för musiken på AF var framförandet av Jan-Åke Hilleruds bearbetning av Jesus Christ Superstar. Hans version var för stor kör, sångsolister, symfoniorkester och storband och även om jag nog hade varit med i kören så var det via storbandet som jag fick mitt stora break. Det band som anlitades var Adolf-Fredriks storband, vilket förvisso ter sig rätt naturligt i sammanhanget. Det här verket hade framförts innan jag började, det kan ha varit under 1978 eller möjligen våren 1979 och det lär visst ha varit på Älvsjömässan. När jag började pratades det mycket om detta och jag fick också vid några tillfällen se några få bilder från tillfället. Med tanke på den glädje och stolthet denna händelse tydligen väckte hos dem som var med så blev man ju förstås både nyfiken och lite avundsjuk. Men 1982 på våren var det dags igen och den här gången var jag med. Och inte bara det, utan Jan-Åke hade fått rapporter om att unge Tillberg var en ganska god solist så han såg till att lämna soloutrymme för en altsaxofon i verket – något jag inte vet om det fanns i originalpartituret. Och inte bara en gång – det första var i ouvertyren och kändes rätt naturligt, det kan ha varit där sen tidigare. Men Jan-Åke blev så nöjd att han la till ett soloutrymme mot körmattor i verkets final. Två gånger om dessa kvällar stod en tonårig altsaxofonist i Stockholms fullsatta vackra blå konserthus, med ett par spotlights på sig i en för övrigt tämligen dunkel, om inte mörk, konsertsal och lirade för allt vad tygeln höll. Salen det förutom publiken satt femhundra körsångare på körläktaren, fem solister och säkert sjuttio-åttio musikanter på scen. Man behöver väl inte nämna att det här var en av de större stunderna i livet? Dessa stunder ger fortfarande 30-40 år senare gåshud och rysningar av välbehag.

Det allra bästa var att de här fantastiska upplevelserna upprepade sig våren 1983 under första ring i gymnasiet med till stora delar samma besättning och chansen återkom att få tillfälle att göra samma sak. Och inte mig emot.

Livet var nu inte bara musik. I själen var det nog förvisso så, vid sidan av intresset för flickor möjligen, men praktiskt så fanns det ju ett skolarbete att göra också. Detta kom förstås att ta mer och mer tid ju närmare slutet på högstadiet vi kom. Det var dags att välja gymnasieinriktning. Det naturliga valet för mig hade nog varit musiklinjen på Södra Latin. Länge under högstadiet tänkte jag söka dit – och det som fanns där var en tvåårig musikutbildning med möjlighet till påbyggnadsår. Den här ubildningen var förvisso bra, det visste jag, men egentligen avsedd för dem som redan bestämt sig för att försöka bli musiker på heltid och senare kanske söka till någon av musikhögskolorna. Jag började tveka lite om jag redan vid 15 års ålder var beredd att göra ett yrkesval för livet. Det var åtminstone det jag då upplevde att valet gällde, även om man senare i vuxen ålder inser att det högst troligt hade gått att skruva till om det inte blev rätt. Det insåg inte denne tonåring där och då. Inte så att han inte ville bli musiker för det ville han verkligen. Men, tänk om man skulle ändra sig senare?Efter många våndor kom jag fram till att jag nog ville ha en mer allmän och mindre praktiskt inriktad utbildning än vad musiklinjen på Södra Latin var. Dessutom var ju faktiskt, bortsett från musiken, de absolut roligaste och mest intressanta ämnena i skolan matte, fysik och kemi. Så det fick bli N-linjen. Att valet av skola föll på Stockholms musikgymnasium, som är Adolf-Fredriks skolas gymnasiedel och som dessutom då huserade i samma lokaler som AF, var högst naturligt och lite av ett mellanting mellan ett vanligt gymnasium och Södra Latin. Så fick det bli och betygen räckte med god marginal.

Ett minne i slutet av högstadiet var de två veckornas ”prao”, praktisk arbetslivsorientering. Jag hamnade – jo jag vet faktiskt inte hur det gick till, troligen var det skolans kontakt – på en färgaffär på Scheelegatan. Nummer 5 tror jag det var och möjligen kan den ha haft det inte så spännande namnet ”Roland Karlsson färg”. Men det blev väldigt lärorikt och ägaren gillade mig och jag fick snabbt lära mig sköta både kassan, inventering, beställningar och varumottagning. Jag trivdes finfint och gillade att lära mig nytt. Det fanns en annan kille där på något slags arbetsträning som var ett eller ett par år äldre, och han hade en knasig och smärtsam historia bakom sig. Han var nog en av de där vildare killarna tidigare; han hade tydligen något år krupit ner i ett sopnedkast…funnit att det blev så mörkt att han inte såg nåt, och därför tänt en tändare. I ett rör där det finns metangas. Ja resten kan man ju bara försöka föreställa sig. Han hade fått hud transplanterat från benen till ansiktet som var under återskapande under den här perioden. Det hade gått hyfsat bra tror jag men…himmel vad ett pojkstreck kan få konsekvenser.

1982 startade gymnasiestudierna. Studietempot på musikgymnasiet kändes ganska högt, så det var bara att lägga i en hög växel redan från början. Det förde många positiva saker med sig, bland annat fördjupades intresset för de naturvetenskapliga ämnena ytterligare, vilket senare blev grunden för mitt yrkesval. Till detta bidrog starkt en av de bästa lärare jag mött, fysik- och matematikläraren Ulla-Britt Koffman som jag också hade i fysik under högstadiet. Pedagogisk, ödmjuk, inspirerande och stöttande. En av alldeles för få. Inte undra på, förresten, såsom samhället verkar värdera läraryrket om man tittar på klasstorlekar, resurstilldelningar och löner.

Gymnasiet var överhuvudtaget trevligt men rätt hetsigt. Klassen hade något slags kollektiv prestationsångest och det var svårt att inte dras med i den. Speciellt i matematik och fysik, mina bästa ämnen, var klassen exceptionellt högpresterande med centralprovs-snitt på 4,4 resp 4,6. Det var bland de högsta resultaten i landet. Ulla-Britt, som hade båda dessa ämnen sa med viss glimt i ögat att ”Jo ni är bra, men så bra är ni inte – egentligen.”. I den här klassen fanns en flicka som kom att bli min första lite mer långvariga relation, och det var Anna Nergårdh. Det blev så redan i mitten, runt jul 1983, och det kom att prägla gymnasietiden rätt ordentligt för min del och det på ett väldigt positivt sätt. Det tonårsmässiga i att bete sig och vara ute och festa på nätterna lugnade sig rejält till förmån för pluggande och det slutade faktiskt rätt bra.

I den här klassen fanns några som jag idag umgås med mer eller mindre regelbundet; tänker främst Per Appelgren, Henrik Karlsson och Staffan Lindström. Många finns som lite mer avlägset bekanta men som man ser ibland och som finns på fejjan, t. ex. Helen Loor, Johan Lindgren, Ann Börjeson (då Blomdahl) några som jag helt förlorat kontakten med som Torbjörn Fredriksson, Lasse Bergman, Cecilia Mårtensson, Inger Nyberg, Katarina <>, Cathrin Larsson, Magnus Aldén, Thomas Trollborg, Mikko Pöljo och Sara Bergman. Det finns några avsiktligen onämnda personer som jag kunde vara utan då och kan vara utan idag.

Musikaliskt var väl gymnasiet i bästa fall sådär. Musiklärare var Helene Leanderson som egentligen var en finfin pianist, men som antagligen avbröt en lovande karriär när hon och maken Rolf inledde småbarnsperioden nån gång på tidigt 60-tal. Så var det på den tiden – är det nåns karriär som skall läggas på is så var det kvinnans i de flesta fall. Det är långt ifrån perfekt idag heller, men nog har det förmodligen blivit anings bättre de senaste 50 åren. Det var inte bättre förr. Helene hamnade så småningom på musikgymnasiet som en av de två lärarna, varav den andra var Marianne Hillerudh. Helene var sannolikt betydligt bättre som pianist än som körledare och de teoretiska kunskaperna var högst begränsade. Parallellklassen hade Marianne som var både kunnig och enormt krävande och hade en stark drivkraft i att inte bara producera bra körsång utan även musikkunskapsmässigt välutbildade elever. Var alltid lite avundsjuk på att jag inte gick i den andra N-parallellen av det skälet. Men det var inte nån jättegrej; vi hade det rätt kul tillsammans i NIB/NIIB/NIIIB.

Förutom musiklärarens brister fanns det ett problem till som var väldigt tydligt i den här gymnsieklassen och på sätt och vis var det ett större problem än musikläraren. Detta bestod i det faktum att det fanns ett litet men betydelsefullt antal personer i klassen som inte hade en ANING om musik och om möjligt ÄN MINDRE om körsång. Eller för att ta det till det yttersta steget: det fanns en andel gymnasiestudenter på Stockholms Musikgymnasium som var komplett och ohjälpligt tondöva. Punkt.

Den här klassen var inte ensam om problemet under den här tiden, och det var också ett problem som funnits sedan tidigare och som senare har kommit och gått genom åren. Grundorsaken är förstås inträdeskriterier. Till grundskolan testades alla sökande hårt redan till klass 4 och hårdare blev det för dem som sökte till högre årskurser. För antagning till gymnasiet så var plötsligt de här hårda inträdeskraven i musikaliska förutsättningar borta! Mycket, mycket märkligt var det men det var inte skolans beslut. Det låg högre och det var politiska beslut och politisk ideologi bakom.

Detta är väldigt svårt att förstå. Ok om man under ett år eller två vill testa nån ny antagningsmetodik som bygger på ”intyg från sin musiklärare” istället för inträdesprov så kan man väl göra det, åtminstone om man utvärderar resultaten och ändrar sig. Hade man gjort det hade man blivit tvungen att ändra sig, det är nog tämligen solklart. Vi som gick i de här klasserna hade facit. Men det gjorde man inte och där satt vi med musikaliska ambitioner och stort musikaliskt intresse och försökte sjunga gymnasiekör med 3/4 fantastiska körsångare och 1/4 tondöva personer utan nån som helst sångerfarenhet. De förstörde många möjligheter till en högre musikalisk nivå. Generellt är detta nog ett rätt effektivt sätt att slå sönder en i grund och botten mycket bra idé med elitundervisning i musik på ett annars akademiförberedande gymnasium. Sen kan jag ju ärligt talat undra vad de här eleverna hade där att göra även om ansvaret för att det var möjligt inte var deras. Jag menar; hade jag haft möjlighet att börja på ett gymnasium med elitundervisning i skidåkning eller fotboll, så hade jag väl inte börjat på ett sånt lite på måfå även om jag kunde? Nå. Nog om de här sorgliga dumheterna.

Ändå – även om det nu fanns ett gäng riktiga klåpare med på båten så var det stora flertalet alldeles utmärkta körsångare med stor rutin så några spännande konsertprojekt blev det under de där gymnasieåren. Det största för mig personligen var nog andra vändan i första ring 1983 av ”Jesus Christ Superstar” som jag nämner i lite mer detalj ovan. Förutom det minns jag nog ändå bäst när vi gjorde Rachmaninovs påskvesper i Oscarskyrkan i maj 1984. Nicolai Gedda var solist och som hjälp till mig i den djupaste basen hade man hyrt in en ”svarting” (sannerligen inte ett rasistiskt uttryck utan ett slags braschord för en riktigt låg bas – det var Per Borin som jag hörde det ordet först från och det var några år senare, kanske är det förresten mer ”PB-ord” än ”branschord”). Personen var Sven-Anders Benktsson som tyvärr avled i en hjärtattack några år senare under en körturné med Radiokören/Kammis 2001. Kände aldrig honom nära men det var kul att sjunga ihop under det där projektet.

Andra projekt som var minnesvärda var den stora Händelkonserten i Filadelfiakyrkan i november 1982, delvis ledd av en ung engelsman vid namn David Anstey. Det där konsertprojektet sammanföll med min mors 50-årsdag minns jag, hon fyller den 19 november. Men det gick nog bra ändå med firandet för mor drog ut på kryssning den dagen och återkom dagen efter och blev överraskningsfirad iallafall av syskon, mor och övrig familj – detta till visst förtret faktiskt. Sån var hennes personlighet. ”Inte skall väl nån lägga ner nån tid på att fira mig – gör nåt vettigt istället!”. Även att vid flera tillfällen få göra den helt utsökta mässan för dubbelkör av Frank Martin tillhör sådant man vare sig kan eller vill glömma.

Det hände förstås massvis med annat under den här gymnasietiden utöver skolarbetet och musiken i skolan. En var att jag på allvar blev invigd i den ”klassiska” musikens värld, mest av Per Appelgren som blev en nära bundsförvant under i princip hela gymnasietiden och från och till rätt mycket så även senare i livet. Per var oerhört musikintresserad och lirade själv kontrabas. Och det var då som sagt på den ”klassiska” sidan som jag stött på endast sporadiskt tidigare. Nu blev det mycket snack om alla de där stora kompositörerna och det handlade nästan bara om större orkestral musik; sällan eller aldrig kammarmusik. Och tidsåldrarna på musiken drog sig mot 1800- och 1900-tal; sällan äldre. Ja nån Mozart kanske. I undantagsfall lite Bach eller Beethoven. Men mest kom det att handla om det som var Pers stora favoriter; Brahms, Liszt, Prokofiev, Scriabin, Rachmaninov och Bartòk i första hand. Chopin en hel del. Några nypor Schostakovich, Richard Strauss, Mendelsohn och Schumann ibland. Det blev ett rätt frekvent springande på konserter både på konserthuset och Berwaldhallen, så pass ofta att man började känna igen ett antal andra som var frekventa besökare. Uteslutande äldre personer; så när som på vi själva som ju då var i åldrar runt 16-17 år. Lite udda var det nog kanske, men vi var rätt udda på många sätt. I både positiva och negativa aspekter. En liten farbror som jag minns väl var finlandssvensk och hette Bror-Axel Sjögren (tänk uttalet på finlandssvenska). Han älskade att prata med oss i pauserna. Eller oss och oss förresten. Det var nog mest han och Per som skötte snacket. Dessutom var Bror-Axel väldigt intresserad av Pers mamma Ulla som han träffat vid något tidigare tillfälle. Nästan varje gång frågade han Per hur mamma mådde. Per svarade efter bästa förmåga.

Efter avslutet med Il Lomos var jag spelsugen och kom åter i kontakt med en tidigare vän från Järfälla, Hans Blomqvist, som var trummis. Vi bestämde oss ganska snart för att bilda ett band. Hasse var ett år yngre än jag och på mellanstadiet kom han in i klassrummet där mina trummor stod – jo jag hade faktiskt en sån period och just under den här perioden höll vi på med något som gjorde att mina trummor stod på Fastebolsskolan. Han satte sig ner och drog igång ett groove som fick mig att tappa hakan. Så där bra hade aldrig mina trummor låtit. Det dröjde inte länge innan jag la ner trumspelet vilket inte var Hasses fel utan Hasses förtjänst. Hasse hann tyvärr aldrig bli ens 50 år. Han omkom i en trafikolycka den 13 april 2016 och det var bara hemskt alltihopa.

Men tillbaka till ljusare tider där runt 1984 nånstans. På bas fick vi rätt snabbt tag i Martin Vårdstedt, och ganska snart efter det brodern Erik Vårdstedt (som då hade Christian som förstanamn) på keyboards. Hasse plockade upp den briljante gitarristen Thomas Berglund på Södra Latin och Joakim Dominique kom snart in och lirade trumpet. Det blev faktiskt ett muikaliskt riktigt bra band men som aldrig riktigt tog skruv liksom. Namnet sattes till ”Sensiba” vilket jag alltid kände lite krystat och trots en del spelningar som vi jagade fram blev det ingen fortsättning och vi hann nog inte ens hålla på två år. Men kul och lärorikt blev det ändå.

Ett par konsertupplevelser denna vår 1984 blev minnen för livet. Som jag minns det var det två konserter i Stockholms konserthus med bara några veckors mellanrum som båda var rätt dyra och krävde goda förhandlingar med ändå snälla föräldrar. Den ena var Joni Mitchell som var väldigt aktuellt för min del efter att jag upptäckt ”Shadows and light”-plattan. Hon kom till konserthuset med ett bra band, bl. a. hennes dåvarande man Larry Klein på bas. Den konserten kom förvisso inte i närheten av den där magiska musiken som kom ur konstellationen Joni Mitchell, Michael Brecker, Pat Metheny, Lyle Mays, Jaco Pastorius och Don Alias. Ingen av dessa var med på konserthuset men visst, det var väldigt spännande ändå att ha få höra denna legend live. Den allra största upplevelsen var dock den andra konserten, Weather Report i nya sättningen med Victor Bailey, José Rossy och den mäktige Omar Hakim. Jag känner mig säker på att det här var våren 1984 men det finns de av mina vänner som hävdar att den här konserten ägde rum 1983. Det tror jag å andra sidan kan ha hänt men jag tror faktiskt den var med gamla bandet med Pastorius och Erskine och den var jag tyvärr inte på. Nå, vad jag är 100 % säker på att den WR-konsert som jag här refererar till var en att mitt livs coolaste upplevelser. Det var sån underbart kreativ, suggestiv och spännande musik, det var roligt, det var skickligt, det var emotionellt, det var…allt!

Sommaren 1984 fick jag chansen att åka på en spännande resa som musikstipendiat. Platsen kallades för ”International peace garden”, låg på gränsen mellan Canada och USA och inhyste på somrarna ett slags kursprogram i internatform, ”International music camp”. Bara resadet i sig passade jag på att göra till äventyr. 17 år gammal satte jag mig ensam med all packning på ett tåg som tog mig till Amsterdam, där jag spenderade någon dag i väntan på flyget. Flyget gick sedan via Toronto till Winnipeg i Canada där jag övernattade på ett hotell. Bara den kvällen på hotellet i Winnipeg var ett extra minne i sig med att av de värre åskvädren jag någonsin upplevt samtidigt som ”Dallas” gick på TV:n och otextat för första gången i den unge Tillbergs liv. En första insikt i hur mycket kunskaper och färdigheter i engelska denna resa skulle innebära. Tidigt morgonen efter tog jag en sk Gray Goose-buss (kanadenarnas motsvarighet till Gray Hound) ner till gränsen, där jag sedan stannade drygt fyra veckor.

Juli 1984, International Music Camp på gränsen mellan USA och Canada i det sk International Peace Garden. Från vänster Paul Loeb van Zuilenburg från Sydafrika, i mitten en kanadensisk altsaxofonägare vars namn jag inte minns, och så herr DT till höger snart 18 år gammal.

En spännande och lärorik resa på många olika sätt var det. Viktigast var nog faktiskt att självförtroendet när det gäller att prata engelska fick sig ett ordentligt uppsving och det höll i sig resten av livet och hjälpte till väldigt mycket i samband med senare yrkesval. Själva musicerandet i sig var väl kanske ingen riktigt fantastisk upplevelse. Eleverna var i snitt betydligt yngre än jag och nästan allt handlade om blåsorkestermusik, vilket kanske – som troligen framgått tidigare i denna skrift – inte upplevdes som sådär värst spännande för en yngling som hade Parker och Coltrane som förebilder. Nåt lite lamt försök till storband blev det visserligen, men lärarna var definitivt inga jazzmusiker, snarare var de tvärtom ganska skeptiska det här med att spela mer fritt och släppa noterna. De stora jazzhjältarna var så gott som okända bland eleverna på den här sommarkursen. Men som sagt, allt annat var oerhört spännande och blev till en nyttig erfarenhet på många sätt. Jag fick fylla ut i lärarorkestern vilket var en rätt stor grej – visserligen på tenorsax som då inte var mitt instrument riktigt – och jag bad lite kaxigt om att få ”tenta av” högsta nivån av musikteorin utan att ta några lektioner – vilket gick finfint. Det där med ”international” var för övrigt lite av en överdrift. Det var säkert 200 ungdomar där och vi var endast 5 som inte var amerikaner eller kanadensare: förutom jag var det två sydafrikaner (Paul på bilden ovan var den ena, sen var det en tjej därifrån också vars namn jag inte minns) och två norska tjejer; en från Rjukan som spelade flöjt och var lite väl tystlåten av sig, och en annan som var sprudlande glad och trevlig och spelade trumpet och kom riktigt långt norrifrån, tror platsen hette Storvik.

Apropos detta med Sydafrika på 80-talet så är det nog på plats med en politisk reflektion. Jag var rätt politiskt engagerad då och i synnerhet för just Sydafrika och även bitvis Zimbabwe och detta i synnerhet samband med ett ”Operation Dagsverke” som bl. a. jag och Nina Benner drev igenom på Kungsholms gymnasium våren 1985; dvs året efter att den här USA-resan. Min politiska medvetenhet kring apartheid ökade således efter resan, men den fanns definitivt där redan innan. Att då hamna på samma musikkurs som en jättetrevlig och otroligt duktig jämnårig trumpetare som Paul Loeb van Zuilenburg var, är ju minst sagt ironiskt. Jag var skeptisk till Paul och hans landsmaninna i början – det var helt uppenbart att Paul var av den här riktigt apartheidvänliga vita delen av det Sydafrikanska samhället. Hans far var född i Holland, men flyttade till Sydafrika där han så småningom köpte ett hus i Stellenbosch utanför Johannesburg för sig och sin familj och deras huvudspråk var det holländskliknande afrikaans. Att pappa van Zuilenburg gjorde flytten med ett politiskt ställningstagande till förmån för apartheid finner jag stå utom varje rimligt tvivel. Under den här tiden satt Nelson Mandela fortfarande i fängelse och Sydafrika var ett fullständigt segregerat land med en totalt dominerande vit överklass med speciella lagar och enormt överlägsna ekonomiska förutsättningar jämfört med den svarta majoriteten och landet var i princip helt utan demokrati – iallafall demokrati som omfattade andra än den vita härskarklassen. Inte sällan brukades grovt våld mot den svarta befolkningen och detta utan lagliga påföljder. Allt detta var något jag redan visste när jag åkte till USA där i slutet av jun 1984. Att jag skulle bli vän med Paul visste jag dock inte; faktum är att jag inte alls visste vilka andra ”utlänningar” som skulle komma att finnas där.

Reflektionen gäller detta med vad man skall acceptera i en vänskapsrelation och inte. Medvetenheten om det mycket stora och obehagliga politiska problemet fanns sålunda där, men det gjorde en god vän och fin musiker också. Paul försökte verkligen inte övertyga någon om de politiska värderingar han troligen hade; samtidigt så tog han inte avstånd från dem heller – skall man vara lite fräck så var det ju dem han levde flott på! Jag klarade inte att hålla avstånd och vara avog, vi blev goda vänner under de där veckorna och vi brevväxlade ett tag efteråt. Men inuti gnagde nån typ av dåligt samvete för att jag genom denna vänskap liksom normaliserat och på gränsen till accepterat en riktigt vidrig ideologi som apartheid. Jag föll av det där så småningom, jag tror till och med jag skrev i ett brev att det inte kändes rätt att fortsätta att vara vänner och att så pass viktiga politiska frågor som handlar om människors frihet och hälsa faktiskt måste komma före vänskap. Och där hamnade jag nog så småningom i tanken. Men det är långt ifrån en självklarhet att se det på det sättet – en del menar att man skall behålla vänskapen med människor som har en så här pass skev syn på politik för att det ger en större chans att kunna påverka än om man helt sonika tar avstånd. Jag vet fortfarande inte och jag har klurat på den här frågan i över 30 år nu.

Ytterligare en viktig aktivitet som det lades ner mycket tid på under gymnasietiden var närradio som var hett mode under den här tiden. Det fyllde en funktion i en tid där radio- och TV-monopolet var starkt och dagens uttrycksmöjligheter via olika internetbaserade kanaler inte fanns. På Adolf-Fredriks skola fanns något som kallades ”LINST” vilket var en sammandragning av ”Ljudinstitutionen”. Denna var skapad av ljudintresserade elever – jag tror faktiskt det var Stefan Stadfors och Magnus Kyhle; rätta mig om jag har fel – med första huvudsyfte att dokumentera AF:s konserter. Under hela min skoltid huserade LINST högst upp i lilla Adolf Fredriks skola på Dalagatan 18. Tydligen tyckte inte skolan att det fanns plats för denna verksamhet i huvudbyggnaden.

Jag var faktiskt med där en sväng när jag började på AF, dvs det var troligen i klass 7 eller nåt sånt. Men jag tyckte inte det var tillräckligt roligt då och hoppade av rätt snart igen. Men så fick någon idén (Stefan Stadfors igen?) att börja sända närradio. Och då dök det upp ett gäng intresserade elever varav jag var en och då vari framme vid början på min gymnasietid runt hösten 1982. Många av dem som visade sitt intresse och började jobba med detta kom att syssla professionellt med media och/eller ljudteknik senare så det var uppenbart en finfint plantskola. Pontus Bergöö (då Larsson), Kerstin Öjemalm, Nina Benner, Amanda Rydman, Kristina Brander Wessman (då Lindholm), Helen Loor och Staffan Engwall blev nära och kära vänner, i krokarna fanns även Andreas Konvicka, Mikael Lindberg, Annika Viklund (då Pyri Söderberg), Lotta Wristel (då Holmgren) och Isabelle Moreau. och sändningstiden fredagar 18.30 å Stockholms närradio 88,0 MHz blev en högtidsstund och förbereddes ofta mycket noggrant med seriösa reportage om det ena och det andra. En riktigt fin tid då man fick lära sig både livesändningar och ljudklippning och fältrapportering med Nagra, dricka öl efter sändningarna och minst tusen saker till. Ett av mina bidrag till tekniken var att jag byggde ihop ett kit från Elfa som gjorde att vi kunde ta emot sända telefonsamtal live. Trivdes bäst i rollen som tekniker – helst live – men jag gjorde en del programmaterial också, både live i den lilla studion och som intervjuare på olika händelser där skolan var inblandad.

En sommardag 1985 med Nina Benner utanför ”LINST” på Lilla Adolf Fredrik på Dalagatan 18.

Utspring på fel skola
Vi 66-or hade ju som alla tidigare generationer räknat med att begå vårt ”utspring” på den vackra skolgården där så många hade gjort samma sak sedan den första skocken studenter sprang ut 1963. Men en lång och utdragen politisk tvist med många inblandade om skolans lokalisering, som för övrigt höll på att placera hela AF-världen i Västertorp av alla ställen, kom att sätta ett abrupt slut för alla våra förhoppningar. Bråket som pågick som värst under 1983 resulterade som så ofta i en kompromiss. AF – och då menar jag grundskolan – fick stanna på Tegnérgatan, medan musikgymnasiet flyttade till Kungsholmens gymnasiums lokaler som följaktligen numera har det otympliga namnet Kungsholmens gymnasium/Stockholms musikgymnasium. Vi visste redan i juni 1984 då 65-orna tog sin stolta student på AF-skolgården, att vi inte skulle få göra det där. Själv stod jag under en stor del av ritualen i ett fönster högre upp i skolan , och tittade ner på 65-orna som blev de sista i det som mer eller mindre var en epok. Istället blev vi den första av musikgymnasiegenerationerna som sprang ut på skolan vid Hantverkargatan istället. Inte riktigt samma sak, tyvärr. Året som gick där på Hantverkargatan på Kungsholmen blev helt OK på de flesta sätt, men visst skavde det lite här och var. Studenterna som hela tiden hade gått på Kungsholmens gymnasium var inte sådär enormt entusiastiska över att få ditt en massa ”märkvärdiga” sångfåglar och stämningen mellan de stora elevgrupperna lämnade en del övrigt att önska. Det här sista året kändes iallafall för mig som ett aningens beigefärgat avslut på AF-tiden.

Ett starkt ljus i denna annars lite dimmiga bild var att jag fick äran att vara den av studenterna som musikaliskt hade huvudansvaret för den här händelsen och dirigerade hela årskursens vackra sång under utspringsritualen. Många av företrädarna i den rollen blev senare hyfsat namnkunniga personer ; bl. a. året innan Patrik Ringborg som rätt snart därefter kom att bli dirigent på heltid. Minns att den annars så reserverade och aningens barska fru Marianne Hillerudh kom fram efteråt och tog i hand, log och tackade för ett väl genomfört värv. Hela det här tillfället var ett av de stoltare ögonblicken i livet.

Stolt, yvig och ambitiös dirigent för musikgymnasiets avgångsklasser å Kungsholmens gymnasium/Stockholms musikgymnasium 1985.

Efter fullgjort värv – både på dagen och tre års rätt intensiva gymnasiestudier. Med mamma, pappa och systersonen Andreas, född 1980 å Kungsholmen i juni 1985.

Det som däremot var tråkigt var att både Helene Leanderson och Marianne Hillerudh – och även Helenes man Rolf – var döda inom nåt år efter att vi gick ut gymnasiet. Ganska märkliga sammanträffanden egentligen.