Kapitel 4

Det var ju det här med militärtjänsten. Den förhatliga militärtjänsten. Den där som kom och tog över i princip hela livet under en period. Jag bävade för den redan långt innan. Mönstringen hade gjorts redan under gymnasietiden och tanken var att militärtjänsten skulle ägnas åt musikpluton, men se det ville inte militärmakten. Mitt spelprov sas vara excellent. Jag spelade flöjtsonat av Bach på altsax och jag var mycket nöjd med resultatet av all övning. Men det räckte inte på långa vägar. Värst var väl kanske att de kroppsliga och motoriska förutsättningarna för avancerad figurativ march var mycket skrala. Dessutom förmådde jag mig inte att svara riktigt rätt på svåra politiska frågor i samband med intervjumomentet, som t. ex. ”Om general Pinochet kommer på stadsbesök och det är bestämt att du skall spela solo vid hans ankomst på Arlanda, vad gör du?”. Jag var, efter att tidigare ha pratat med andra som gjort proven, beredd på en sån fråga och jag visste också innerst inne att jag aldrig skulle göra en sån sak. Jag hade också på känn att jag inte skulle klara av att blåljuga. Jag sträckte mig till något i stil med ”Det problemet får vi lösa den dag det uppstår”. Jag fattade redan där och då att det inte alls var det svar de ville ha, men jag kunde inte göra så mycket annat och fortfarande idag tyckte jag att mitt svar var det minst dåliga jag kunde avlämna. Det blev ingen musikpluton för min del. Jag bestämde mig i nån kombination av besvikelse och vredesmod för att lägga ner musiken helt och hållet och både saxofon och trummor (jo jag hade en sån period också) hamnade ganska snart på vinden. Så fick det bli. Och så blev det flera år; med i princip bara ett undantag som förde mig till min gamla hemstad Luleå.

Istället visade mina mönstringsresultat på att jag skulle vara ett mycket lämpligt militärbefäl. Jag log inom mig och visste att de hade fel på ett nästintill komiskt sätt. Visst, ett ledardriv finns det hos mig som person, och nog kan jag ta kommandot alltid. Men militärbefäl? Nä. Skulle inte tro det. Men samtidigt, jag var intresserad av att få det där gjort så snart som möjligt efter gymnasiet så att man kunde få ägna sig åt vettigare saker; och dessutom såg jag helst att det blev så nära Stockholm som möjligt så att man kunde spendera sin fritid på ett bättre sätt än vid korvmojjen i Boden. Och se – där kom erbjudandet. Kompanibefäl vid I1 i Kungsängen och start i juni 1985. Det tog jag på direkten. Att de sa 450 dagar reagerade jag liksom inte på. Jag var så ointresserad av det där militära att jag vid det laget inte visste att det fanns fyra huvudlängder på allmän värnplikt i Sverige 1985: 7,5 månader, 10 månader, 12 månader och 15 månader. Inte heller reflekterade jag över det faktum att de 450 dagar som nämndes händelsevis motsvarade just – 15 månader. Herregud. Jag får lite halvhjärtat skylla på någon olycklig kombination av ungdomligt oförstånd och att en benägenhet att falla lite för smicker. Dessa 15 månader skulle bli de längsta i livet.

Så knappt innan man hunnit ut ur skolbyggnaden i början av juni 1985 – eller rättare sagt faktiskt på riktigt innan man hunnit ut, så var det dags för inryckning ute på Kgl. Livgardet i Kungsängen. Jag undrar fortfarande hur de tänkte. Alla skolor, inklusive gymnasiets tredje- och fjärderingare slutade skolan runt den 10 juni. Inryckningsdatumet var 1 juni. Så det var bara att rycka in och vara där någon vecka, sedan få permission ett par dagar för att kunna vara med vid själva studentfirandena och sedan återvända till det militära. Hade det verkligen inte varit möjligt att planera inryckningen till efter skolornas terminsavslutningar? Samtidigt var det en första insikt i den militära världen som kan beskrivas med många ord. Flexibilitet, samförstånd och rimlighet ingår inte bland dessa.

Pappa Hilding hade gjort nån kortare militärtjänst på I19 i Boden i slutet av 40-talet och jag tror man kan sammanfatta hans känslor för denna tid som a) att ibland bli lätt road över hur dumma saker kan bli i det militära b) att understundom bli illa berörd över hur dumma saker kan bli i det militära c) att för det mesta vara gravt uttråkad över hur dumma saker kan bli i det militära. Att han avrådde mig från att blanda mig för djupt i det militära behöver väl knappt ens nämnas. Tänk om jag ändå lyssnat på honom! I1 är förstås ett infanteriregemente. För den som är oinsatt så kan man väl förklara det som att springa omkring lite kors och tvärs i skogen, bli orakad och lukta illa, skita på en pinne, gräva ner minor och vid sällsynta tillfällen skjuta med något obehagligt vapen som man bli lomhörd av. Sommar som vinter. Inte ens riktiga fordon fanns det för den här bataljonen. ”Cykel-skytte-bataljon”. Första gången jag hörde det trodde jag de skämtade och flinade på ett sätt som unga killar kan. Men skrattet fastande i halsen när jag insåg att transportmetoden för detta kompani och en hel grupp andra kompanier var att cykeltolka bakom traktorer (!). ”Ja men” sa någon ung yrkesfänrik vid nåt tillfälle, ”ni skall ändå bara flytta er en gång. Sen har ni kommit dit där ni skall vara.”. Det där tog mig ett tag att fatta, men till slut blev insikten klar: blir det krig skall ni ta er till platsen X. Där skall ni vänta och hoppas på att fienden inte kommer förbi. Då har ni haft tur. Annars kommer fienden just dit och då skall ni försöka förhindra att de kommer förbi. Det kommer ni garanterat att misslyckas med, men håller ni er vid liv iallafall 24 timmar så hinner mer rörliga förband fram till platsen och kan ta över. Då har ni haft otur. Jag funderade ofta på vem som skulle ta hand om alla döda kroppar efter oss som råkade stå i vägen och som gjort ett pliktskyldigt men fåfängt försök att kämpa emot.

Militärtjänsten där på I1:s femte kompani innebar ett långt väntande. Det som varierade väntan lite var skoputs, vapenvård, skjutträning, limpa, fältövningar och så förstås porrtidningar lite varstans. Själv var jag tillsammans med Johnny Holmgren chef för en granatgevärspluton. Vet du hur ett granatgevär låter när man drämmer iväg en pansarspränggranat? Ja har du varit med om det lär du aldrig glömma det. Hårt rullade öronproppar längst in i öronen och effektiva hörselkåpor ovanpå det räcker inte riktigt hela vägen. Smällen är ändå smärtsam för känsliga musikantöron och tryckvågen är så kraftig att man ibland sväljer luft ofrivilligt eller drabbas av näsblod. Ett synnerligen obehagligt vapen faktiskt. Då slapp jag ändå första kompaniets pansarpjäser som smällde ännu värre. Till andra obehagligheter var yrkesbefäl som faktiskt var ondsinta och det fanns något eller några exempel på ondsinta befäl med ovanlig låg IQ och våldsamma tendenser, och som dessutom njöt av att se andra människor lida och försökte vinna respekt genom hot. Att träffa sådana personer (jag tänker främst på en specifik person som till regementet körde en delvis hembyggd bil) var enormt obehagligt, men samtidigt var det nog nyttigt att komma ut ur sin fina lilla svenska medelklassbubbla och se att det finns riktigt praktjävelskap på närmare håll än man kan tro.

Militärer brukar också skryta med att de är bra på ledarskap. Pyttsan. Om man skulle försöka sig på att använda ledarskap på militärt sätt i den privata industrin eller i andra offentliga förvaltningar – eller egentligen i vilka andra organisationer som helst utom de med uttalade militära funktioner eller ambitioner – skulle man först få ett skratt tillbaka, sedan en stor mängd fiender  och rätt snart åka ut på arslet och det givetvis med all rätt. Det militära ledarskapet lämpar sig möjligen i strid, där inga hänsyn kan tagas till underlydandes personligheter, preferenser eller åsikter utan där det handlar om blind lydnad under koncentrerade insatser. Så måste det vara i strid, där är det orderlydnad som gäller och ifrågasättanden kan kosta liv. Men ledarskap i ett större perspektiv? Ni måste skämta. Nåt sämre har jag aldrig någonsin sett – och jag skall inte sticka under stol med det faktum att det inte var de vassaste knivarna i lådan som blev yrkesmilitärer. Inte iallafall av dem jag såg.

Det där med ifrågasättanden förresten. I den långa utbildningen till kompanibefäl ingick en serie föreläsningar i svensk historia, med betoning förstås på militärhistoria. Det var faktiskt inte så dumt. Det var lite av en skön omväxling att få syssla med något lite mer intellektuellt under några förvisso mycket korta perioder. Under en av de här lektionerna för en rätt stor mängd unga blivande befäl, vi var säkert bortåt hundra personer i en föreläsningssal inom regementet, så berättade en ung skånsk fänrik om Sveriges stormaktstid på 1600-talet. Han gjorde det med stor stolthet och det var uppenbart att han såg den här perioden inte bara som en av Sveriges mest inflytelserika och mäktiga perioder, utan även som en av de stoltaste i svensk historia. Jag blev nyfiken på den här stoltheten och begärde ordet för en fråga. Fänriken såg glad ut över att någon kanske var intresserad av det han hade att berätta. Jag konstaterade att vi då – detta var vintern 1985/1986 – levde under ett hot för storskaligt krig mellan två maktgalna stormakter; USA och Sovjet. Alltså detta som senare kom att refereras till som ”det kalla kriget”. Jag konstaterade också att det nog var en allmänt utbredd syn i världen att det inte är ett bra läge att det finns två så starka militärmakter som tycktes vara beredda att slå till när som helst, samt att båda ständigt utökade sitt territorium genom att med våld utöva sin stora makt och ibland också annektera nya områden. Sovjets krig i Afganistan var ett exempel, USA:s krig på Grenada och Kuba andra exampel. Samtidigt konstaterade jag att Sverige precis som de flesta krigförande stormakter troligen ägnade sig åt samma sorts svinerier nere på kontinenten som krig brukar innebära: landannektering, dödande, lemlästande, tortyr, stölder och våldtäkter. Vad är det mer exakt som fänriken är så stolt över när det gäller Sveriges stormaktstid?

Den stackars fänriken, som nog egentligen var en rätt snäll men inte så smart kille, blev osäker och letade efter något vettigt att säga samtidigt som han flackade med blicken. Till slut mumlade han något om att vi kanske kan ta den frågan vid ett senare tillfälle och sedan försökte han fortsätta sitt anförande. Det kom en hel del kommentarer från de jämnåriga efteråt, några negativa men de flesta positiva. Jag fick i slutet av militärtjänsten av en ren slump reda på att jag efter den här frågan hade blivit stämplad som ”misstänkt kommunist” av en hel rad yrkesofficerare. Jag blev faktiskt – helt ärligt – oerhört road av denna tanke. Det var liksom så dumt att det inte ens gick bra att på allvar bli oroad. Den idén visade på nåt sätt så mycket om det militära tänkandet. Jag tror jag stannar där innan jag börjar bli nedvärderande på riktigt.

Det fanns en del riktigt läskiga existenser även bland de värnpliktiga. Det fanns åtminstone fem uttalade och helt ”öppna” nazister där. En av dem var partiledare för ett svenskt nazistparti som fanns under den här tiden som hette NRP, Nordiska Rikspartiet. Ett par andra sas befinna sig rätt högt upp i VAM, Vitt Ariskt Motstånd. Tatuerade skinnskalletyper båda två, och sannolikt rätt farliga men helt och hållet accepterade i det militära. Den typen var därmed helt ok med den militära ideologin, men typer som jag hade mage att ifrågasätta det gloriösa kring Sveriges stormaktstid blev misstänkliggjorda och troligen övervakade. Det här säger en hel del om det militära och det säger en hel del om varför jag har så fruktansvärt svårt för det systemet och de människor som utgör det.

Det var dock några bra personer jag lärde känna där, även om den enda jag egentligen hade nån kontakt med senare var Johan Rudén, som visade sig vara en riktigt bra ledartyp även på det riktiga sättet och inte bara på det halvfnoskiga militära sättet. Han dök upp ett antal gånger under OM/OMX-tiden senare. Närmaste vännen under lumpartiden var Johnny Holmgren som jag helt tappade kontakten med bortsett från en repövning hösten 1987. Övriga minns jag bara rätt vagt; Carl-Adam Drakenberg, Joakim Bräsén, Nils Wiberg, Niklas Düring, Carl Frykfeldt, Anders ”Kol” <>, Peter Hjorth, Lennart <>, Pontus Kanold och så förstås den lille nästan förståndshandikappade Max L som verkligen ville vara nazist men inte dög ens till dem. Intressant att militären tyckte han var ett befälsämne. Säger återigen en del om hur det tänks där i de mörkaste hjärnvindlingarna som man verkligen behöver gå ner i om man vill hålla på med militära saker. Det fanns dock ett par någorlunda vettiga personer även bland yrkesfolket vilket var skönt att konstatera. Christian Pleijel och Henrik von Vegesack var faktiskt resonabla personer med ett visst mått av både hjärnsubstans och empati. Det militära hade behövt fler sådana, men de var sällsynta dessvärre.

En liten ganska rolig liten detalj var att jag efter ungefär halva tiden där ute på I1 i Kungsängen blev känd som ”porrkungen”, något jag skrattat gott åt många gånger senare. Anledningen var inte så pinsam som man kanske skulle kunna tro utan hade en bakgrund lusten att köra bil och vad det nu blev. I november 1984, nån månad efter att jag fyllt 18 år, tog jag körkort vilket var en skön känsla efter ”lillkusin”:s-livet som det står om ovan. Jag fick inte enorma mängder av tillfällen att unyttja det där efterlängtade korten under vinter och våren, och sen var det då som sagt dags att rycka in i det militära i juni 1985. Jag minns inte exakt hur det gick till men jag hade förmodligen lediga veckor då jag ville kombinera att köra bil med att tjäna lite kosing. Någon gång under 1985 fick jag höra talas om ett litet åkeri som låg under Medborgarplatsen. Jo det är faktiskt sant. Där finns ju idag ett vanlig parkeringsgarage, och det var det väl kanske i någon mån redan då. Men Teddy med sitt åkeri som han kallade Teddy Trans huserade då där och tog upp en hel del yta. Han hade ganska små lastbilar förstås, en del som krävde C-körkort vilket jag inte hade då; och så en del smålastbilar som bara krävde B-kort. Dit sökte jag mig och Teddy tog emot med rätt öppna armar och betalade faktiskt vad man på den tiden tyckte var rätt ok. Jag kom att återvända dit under några perioder under de nästkommande två åren. Under någon sommar transporterade jag små vita lådor med något slags kursmaterial som väl egentligen var reklammaterial till skolor för att köpa någon viss typ av kursmateriel. Det skulle ut en sån låda till Storstockholms samtliga skolor hela vägen från Norrtälje till Södertälje. Undrar hur många sommarstängda skolor jag var vid under den sommaren som kan ha varit 1986 eller 1987. Men, och det var det jag skulle komma till; det första jobbet där som alltså bedrevs under vissa veckor sommaren 1985 till våren 1986, var att hämta osålda tidningar som skulle köras till en returpapperscentral i Albano. De små bilarna, de som bland andra jag körde, hämtade på typiskt små ställen som olika typer av kiosker, t. ex. Pressbyrån, mindre butiker och bensinstationer. Det mesta av det som hämtades var vanliga dagstidningar och det mesta av det övriga var vanliga veckotidningar som Året Runt, Femina, Allers och Svensk Damtidning och annat jox. Och så var det en mängd andra slags tidningar av både det vanliga veckotidningsformatet och av, hm, mindre format. En och annan vet nog vad jag menar men nästan ingen skulle väl erkänna det. Hursomhelst, jag tyckte det var synd på så rara ärtor när jag nu dessutom låg i det militära där det vimlade av frustrerade unga män; så jag brukade kika igenom det jag hämtat innan jag slängde av det på returpappersstationen och en liten mängd hamnade i hytten på den lilla lastbilen. Vid ett par tillfällen tog jag det jag funnit i papperskassar och släpade in på regementet när det var dags att återvända dit. Det var med en viss förvåning som unga rekryter fann små högar med ”speciell litteratur” på sina luckor och det var rätt många såna ”luckor”. I början hörde jag förvånade kommentarer från vissa håll och folk som undrade hur detta gått till. Men det dröjde inte så värst länge innan de listat ut hur det hela gått till och så fick unge Sgt. Tillberg sitt smeknamn. En och annan som läser detta kanske blir upprörd av detta omoraliska, och visst så får det väl vara. Men det här var 1985-1986 så jag gissar att preskriptionstiden har gått ut med viss marginal vid det här laget 🙂

Trots en hel del skepsis från militärmakten mot den avoge unge Tillberg blev det ett fänriksmärke i mössan i samband med muck från kadettskolan i augusti 1986 och livet kunde återvända till det mer normala – och, ja, vettiga.

Något som ingen som minns nåt från 1986 kan gå förbi, är mordet på Olof Palme. En händelse till vilket det går att associera ett ”före” och ett ”efter”. Det var rätt tidigt det året, den 28 februari för att vara exakt och det var en fredag. Det var lite drygt halvvägs genom militärtjänsten och det var förstås vinter. Vi hade gjort en hel vecka och gjort höger och vänster om vid 17-tiden för att bege oss mot helgpermis. Jag och flickvännen hade sedan tidigare bestämt att vi skulle åka till Idre över helgen och för att hinna åka två hela dagar var det nästan nödvändigt att åka upp redan på fredag kväll. Jag hade föräldrarnas bil och åkte hem till Torpvägen i Järfälla och hämtade mina skidor och packningen; sedan till Gammelvägen i Tullinge och plocka upp Anna och hennes saker och sen iväg. Innan detta var klart hade nog klockan hunnit bli kanske 20 då vi lämnade Tullinge. Jag minns att vi åkte söderut mot Strängnäs för att ta tvärvägen upp till Enköping och sen vidare mot Dalarna. Vi körde inte så fort; det var mörkt och halt och vi hade egentligen ingen brådska. Det var en mysig biltur i mörket och radion var inställd på P3. Det var då den enda kanal som sände efter midnatt. Vi hade nog nått över gränsen till Dalarna och klockan var kanske runt lite över 1 på natten när musiken ganska plötsligt tystnade. ”Vi avbryter ordinarie sändning för ett viktigt meddelande” <tystnad><knaster> ”Sveriges statsminister Olof Palme är död. Han sköts i kväll i centrala Stockholm. Olof Palme sköts ned vid korsningen Tunnelgatan–Sveavägen och han dog senare på Sabbatsbergs sjukhus. Regeringen är informerad. Finansminister Kjell-Olof Feldt och vice statsminister Ingvar Carlsson är informerade och de bekräftar båda att Olof Palme har avlidit.”. Dödförklaringen, fick jag veta hade skett redan 00:06. Vi blev ganska tysta och spaka där vi satt i bilen i nattmörkret, jag och Anna. Vi kom fram till boendet i Idre en stund efter 02.00 och slog på TV:n. På den tiden fanns bara två kanaler och båda var normalt helt avstängda så det var bara vitt brus i rutan. Den här natten var det, om jag minns rätt, testbild. Som jag minns det kom det en första TV-sändning redan 03:00 men uppenbarligen minns jag fel. Den var först 04:00 och jag såg den i stugan i Idre. Den finns kvar att se, t. ex. här. Med tanke på att det inte fanns nattverksamhet på SVT på den tiden så var det hyfsat imponerande det de fick ihop, samtidigt var det ju över fyra timmar efter att mordet skett.

Vi vaknade nästa morgons förmiddag och kikade åter lite TV och det hade kommit fram mer material men egentligen inte mycket mer information. Och det var ju inte så konstigt, när detta skrivs 2017 vet man ju inte mycket mer om vem som utförde det här dådet än vad man visst morgonen den 1 mars. Natten styrdes i Hans Holmérs frånvaro av en ovanligt otrevlig och inkompetent man vid namn Gösta Welander som händelsevis bodde granne med mina föräldrar – vilket är orsaken till att jag vet att han var en riktig prakt-skitstövel. Med såna vänner behöver man inga fiender. Själv tror jag idag mest på Stay Behind-scenariot och att de höll (och fortfarande håller) Lisbeth Palme i ett järnhårt grepp. Men kommer nån utomstående någonsin att veta vem som låg bakom? Jag tvivlar. Hursomhelst genomförde vi den där skidhelgen och det blev ganska bra ändå även om vi båda insåg att något hänt i Sverige som skulle förändra väldigt mycket för alltid. Hela helgen spelade alla radiokanaler parallellt sorgemusik, endast avbrutet av nyheter och presskonferenser. På måndag morgon den 3 mars var det inställelse på I1 och livet började långsamt återvända till det mer normala.

Bussar och många kulturer
Vid tiden för muck hade jag faktiskt kommit in på KTH, som direktintagen på ”Flyg” vid KTH, eller Farkostteknik-linjen som den egentligen hette. Jag hade även möjligheten till direktintag på nån annan linje, minns inte vilken – och så var jag nåt i stil med tredje reserv på Teknisk Fysik som nog ändå var det jag själv ville gå i första hand. Att inte ha kommit in just där gjorde mig ingenting det året; jag följde inte ens upp det där med reservplatsen. Det kändes ändå inte så aktuellt att återigen direkt kasta sig in i något nytt och högst uppfordrande. Istället fortsatte jag att kompensera för ”lillkusin”-skapet i full fart och förverkligade barndomsdrömmen att köra buss. Det där med barndomsdröm ja. Det var nog kanske mest detta med kusinerna Håkan och Anders; men jag minns också att jag som rätt liten ibland åkte buss med mamma in från Bredviken till Luleå centrum och tyckte det var spännande och ville helst stå längst framme vid bussförarens lilla disk. En gång var det en snäll busschaufför som lät mig stå innanför den där disken och lyckan var fullständig. Jag kanske var 5 år och minns det fortfarande starkt vid 50 års ålder. Sånt där kan vara så viktigt!

I september 1986 började jag gå kurs i bussföreri i Råstagaraget i trakten av Solna/Sundbyberg. En härlig och rolig höst. Vi var ett tiotal som sågs varje dag måndag till fredag under ett par månaders tid.  Min lärare hette Ture Andersson och kom från Norrbotten. Kalix, om jag minns rätt. Ytterligare en norrbottning i exil. De andra eleverna kommer jag inte så väl ihåg utom en som var den absolut trevligaste och klyftigaste; han hette Nader Rigi och kom ursprungligen från Iran. Synd att vi tappade kontakten. I november tog jag mitt körkort för buss, och körde sedan buss i SL:s västra trafikdistrikt på heltid under ett år. En mentalt avkopplande tid på många sätt och förstås trevligt att tjäna egna pengar. SL var ett mycket välorganiserat och trevligt företag att jobba på, visserligen med jobbiga tider såsom klockan halv-fem morgnar till halv-två nätter i en salig röra, men som sagt välorganiserat och spännande. Dessutom en stark blandning av olika nationaliteter. Förutom svenskar lärde jag känna finnar, jugoslaver (det var så då), bulgarer, rumänare, greker, turkar, kurder, iranier, irakier, syrier, algerier, marockianer, chilenare, uruguayaner och argentinare. Och säkert några till. Sällan har jag lärt mig så mycket spännande om världens olika kulturer som då, trots mycket resande senare i livet. Och inte minst hur mycket motsättningar det finns mellan olika grupperingar.

Man kan ju få för sig att det svenska samhällets motsättningar står mellan svenska intelligensbefriade skinnskallar och oskyldiga invandrare. Men fullt så enkelt är det förstås inte och det insåg jag under det här året. Det finns givetvis motsättningar mellan olika etniska och nationella grupper även om de nu råkade befinna sig i just Sverige. Jag drar mig till minnes en svintidig morgon under bussutbildningen i oktober 1986 innan dagsljuset gjort sin entré. När man hade tagit sitt busskörkort var det dags att lära sig de olika linjerna, och för att komplettera själva bussföreriet fick man under handledarhjälp köra de olika viktigare linjerna ett pass. Alldeles nära universitetets ändhållplats på linje 540 och ungefär vid femtiden på morgonen, började den aktuella handledaren plötsligt prata i strömmande ordalag, sittande på den sits som brukade kallas racerstolen – den sits som är ensam längst fram till höger i bussen och där gamla damer nästan brukar slåss om att få sitta. Han pratade på starkt bruten svenska, och var uppenbarligen rätt vresig denna arla morgonstund. Han började utgjuta sig om hur alla dessa invandrare (!) utnyttjade det svenska samhället, bara komma hit och lata sig och lyfta alla fina bidrag. Annat var det minsann med bulgarer! Bulgarer, minsann, var ett hederligt folk som till skillnad från rumänare och ungrare var ett arbetande och rättroget folk som vet att göra rätt för sig. Så är det med det! Jävlar anamma! Å hoppsan då. En av de första insikterna om att främlingsfientlighet och protektionism inte bara är en svensk företeelse. Självklart kan man tycka. Men jag var 20 år och hade bara sett såna elakartade fenomen uttryckas av svenskar till något fullständigt motbjudande svammel om ”den svenska rasen” eller något ditåt. Tänk att människor kan sjunka så lågt. Och värre blev det ju tyvärr när fascismen inträdde på den svenska politiska arenan men det var några tiotal år senare.

En trevlig detalj med bussföraryrket var nattpassens senare timmar, i synnerhet på sommaren. Att vid sin ändhållplats i Bro, Kungsängen, Märsta eller Sigtuna stänga av sin bussmotor och kliva ut i gryningen, till det enda ljudet av en och annan morgontidig fågel, daggen i gräset och för övrigt det totala lugnet efter att ha stängt av den bullrande bussmotorn, är en upplevelse som man annars inte så värst ofta fått uppleva i livet. Man är ensam i världen, det är ljust och alldeles tyst sånär som på några morgontidiga fåglar, och man upplever det som man själv får ta världsdagens rena oskuld i ensamt majestät. Eller, något mer moderat uttryckt, att vara ensam med dagen. Testa någon gång om du får tillfälle!

En försommardag 1987 på Sveavägen. Eller möjligen Odengatan.

Eftersom jag fortfarande bodde hemma tjänade jag lite mer pengar än jag förbrukade, så för att fortsätta att ge Anders och Håkan på nöten ännu mer (vilket de inte ens visste om) bekostade jag själv under våren 1987 en utbildning för att lära mig köra långtradare. I april körde jag upp för ”E”-bokstaven bakom C:et i körkortet, vilket gick närmast oförskämt bra. Full pott på både teori- och körprov. Ett möjligen något märkligt sammanträffande var att jag då körde upp för min tredje behörighet efter bil och buss och för tredje gången gick det bra, men framförallt hade jag vid alla tre tillfällen varit sist av de som samtidigt satt i examensfordonet, och samtliga tre gånger började jag vid exakt samma bilparkering på Bromma flygfält. Detta långtradar-körkort kom hursomhelst till användning lite senare, under de fem följande somrar jag hade ledigt från studerandet vid KTH och tjänade lite semesterpengar på att köra ”långtradare” på Erik M. Sundkvist åkeri, ett företag anslutet till bilspedition, som sedan dess bytt namn till Schenker. Mer om detta senare.

Lite sommarsemester blev det 1987 och den ägnades åt den första av två ”tågluffar” i livet. Den gjordes tillsammans med flickvännen Anna och första resan gick till Wien, där vi stannade 4-5 dagar. Därefter mot Rom där stannade ytterligare 4-5 dagar.

Fontana dei Quattro Fiumi, Piazza Navona, Rom, juni 1987.

Vi var faktiskt sådär fascinerade av Rom. Visst finns det mycket att se, men det mesta var väldigt smutsigt, illa underhållet och kommersialiserat. Dessutom var det fruktansvärt varmt de här dagarna. Jag såg på flera ställen när jag kom att det fanns burkkapsyler (som man på den tiden drog loss från burkarna) i asfalten. Jag blev nyfiken på hur de hamnat där, och nästa dag kom förklaringen. När solen låg på ordentligt och värmen var som den var, mjuknade asfalten och  eventuellt skräp som låg ovanpå, i synnerhet hårt metallskräp som såna här kapsylringar, bara trampades ner när folk gick på trottoaren. Även en del fotavtryck kunde ses ibland. På kvällen och natten stelnade den igen och asfalten hade fått sig ett nytt utseende.

Efter några dagar tröttnade vi på smutsen, bullret och hettan och ville ta oss mot havet. Vi testade att åka ut till Ponza från den lilla hamnstaden Terracina, och båtresan var 3 timmar lång och väldigt jobbig. Kraftig sjö och förmodligen 2/3 av passagerarna blev sjösjuka. Väl där tyckte vi inte att den var mycket att ha, åkte tillbaka och stannade i Terracina ytterligare några dagar. Några av de bästa dagarna på resan. Sedan vidare mot Pisa och kika på det lutande tornet men inte övernatta, sedan vidare till franska medelhavskusten och ett ställe, nåt i stil med ett ”youth hostel” där många interrailers bodde och som låg i Cap d’Ail med korta avstånd till både Monaco, Nice och Cannes. Där blev vi också en knapp vecka och sedan gick färden med ett sånt där coolt snabbtåg som var rätt nya då – TGV – vua Lyon till Paris där vi mötte både Conrad Nyquist och Nina Benner. En vecka blev det i Paris innan färden gick tillbaka till Sverige. En otroligt spännande och lärorik resa blev det.

Efter sommarens fröjder och lite mer jobb, och efter ett års riktigt förvärvsarbetande, kändes det mer motiverat att återvända till studievärlden. I augusti 1987 trädde jag in på det mycket vackra och stolta KTH-området som sk ”nØllan” – jo så var den gängse stavningen av nyblivna teknis-studenter som ännu inte förtjänade epitetet ”teknolog”. Under busstiden hade jag blivit än mer övertygad om att det nog var Teknisk Fysik jag ville gå på. Musiken var nedlagd nu så nu var det andra typer av studier som gällde. Denna linje har rykte om sig att vara mer en förberedande forskarlinje än en ingenjörslinje, vilket jag tycker jag kan bekräfta. Detta är mycket bra om man har tänkt sig att bli forskare och gillar att fördjupa sig i mycket djupa teorier eller extremt specialiserade delområden av delområden, men mer tvivelaktigt om man är mer intresserad av mer tillämpningsbar ingenjörskonst. Jag hade ingen aning om då vad just jag skulle vara intresserad av och insåg väl egentligen längs vägen att en mer tillämpad linje hade passat mig bättre. Så jag fortsatte.

Åren på KTH var både rätt roliga och jobbiga. Det roliga bestod i att lära sig saker; det är ju grunden till varför man är där och många kurser blev det. Det mesta inom matematik, förstås: algebra & geometri, envariabelanalys, flervariabelanalys, komplex analys, fouriermetoder, differentialekvationer, matematisk statistik och sannolikhetslära i flera omgångar, och teoretisk fysik: vektoranalys, fysikens matematiska metoder, termodynamik i flera omgångar och kvantmekanik. Men också inom mekanik: statisk mekanik, partiklars dynamik, kroppars dynamik, analytisk mekanik och det stora blocket hållfasthetslära i flera omgångar. Vidare inom ellära: elkretsteknik, elektrisk mätteknik, analog elektronik, digital elektronik och det mycket spännande stora blocket av teoretisk elektroteknik. Och inom det mer allmänna fysikområdet: mikrofysik, halvledarteknik, fasta tillståndets fysik och optik & vågrörelselära i flera omgångar. Också naturligtvis det jag sedan mest kom att jobba med, datateknologi: grundläggande programmering, numeriska metoder och den givande kursen datalogi som både beskrev programmering i det gamla fantastiska objektorienterade språket simula och det något mindre fantastiska urgamla Fortran77 men också en hel del teoretisk datalogi om grundläggande datastrukterer och algoritmer. Obestämbara kurser (?) som reglerteknik, fysikalisk kemi, teknikhistoria, företagsekonomi och juridik/rättskunskap (jodå, de sistnämnda två var ganska små kurser). Men det jag kom att intressera mig mest för var experimentell fysik: atomär och molekylär fysik i flera omgångar, kärnfysik, partikelfysik, modern experimentell fysik, fysikens experimentella metoder, reaktorfysik, neutronfysik, rymdfysik och förstås det mycket spännande området plasmafysik som jag också gjorde mitt examensarbete inom. Jag räknade nån gång hur många godkända tentor jag avverkade och minns inte exakt resultatet men det var en bit över 60 om jag inte tar fel. Till det ett 30-tal långa och delvis rätt omfattande laborationer som krävde förberedelser och efterarbete. Och så examensarbetet förstås. Och en längre studieresa (som gick till Berlin, Göttingen, München och CERN i Génève). Nu i efterhand känns det nästan osannolikt att man kunde uppbåda all den energi och idoghet som krävdes genom alla dessa år. Men det gick ju faktiskt! Rätt nöjd med det.

Det var också socialt väldigt trevliga år. Det festades en hel del förstås och de flesta fester var otroligt roliga och välarrangerade. Det fanns ju gubevars folk som ägnade en stor del av sin studietid åt just den ädla konsten att ordna kalas och därefter blev det i allmänhet. Studerandet gick i fyraveckorsperioder – tre veckor av undervisning i olika former och sedan en ”tentavecka” då man satt hemma eller på biblioteket och läste. Tentorna låg i slutet av den veckan, ibland på lördagar och oftast på måndagar. På måndag kväll var det tentapub på kåren vilket var belöningen efter en ofta rätt hård vecka. Det gick mer eller mindre dygnet runt och som student hade man ingen riktig pli på det där med att vara aktiv på dagarna och sova på nätterna; det där sättet på vilket en stor del av samhället är uppbyggt. Nej som student pluggade man när man inte sov och när man blev trött så sov man, klockan oaktad. Jag lärde mig förvisso med åren att försöka hålla lite koll på dygnsrytmen om veckan slutade med en morgontenta, annars kunde det hända att man gick och tentade utan att ha sovit alls. Vad var då det jobbiga? Tja studierna i sig var ju definitivt krävande och väldigt ofta krävdes det ett rätt omfattande uppbådande av självdisciplin och nedtryckande av vilja att göra något annat. Utan självdisciplin kan ingen gå igenom en sån här linje, det är ett som är säkert. Men det allra värsta var nog ändå känslan av att aldrig vara ledig på riktigt. Inte ens över jul. Möjligen, möjligen, kände man sig lite fri från studierna precis efter sista tentan i juni och fram till slutet av juli då det började bli dags att läsa på inför resttentorna som terminen öppnade med. Samtidigt, under de där sommarveckorna var man ju fullskiten med jobb för att dra in lite kosing – det var ju den chans man hade. Så inte kände man sig ledig då heller annat än trötta kvällar väntandes på att stiga upp i ottan nästa morgon. Så sammanfattningen är: under de där åren på teknis kände man sig i princip aldrig ledig.

Troligen tagit i samband med någon stadsorientering, kanske 1989.

Experimentell fysik nämndes ovan. Inte så vidare praktiskt användbart för den som inte tänkt sig att forska vidare, men roligt och givande på alla möjliga andra sätt. Det var som sagt det som intresserade mig absolut mest, och ett tag hade jag funderingar på att gå vidare och ”lissa” eller kanske till och med doktorera. I synnerhet som jag efter alla års studier äntligen tycke jag fick någon lite mer personlig relation till något mer specifikt område. Detta i form av bland andra docent Nils Brenning och professor Staffan Torvén vid institutionen för plasmafysik där jag läste en kurs i slutet av utbildningen. Trevliga, ödmjuka och inspirerande människor. Och där fanns ju faktiskt kvar i lokalerna också en av Sveriges mest namnkunniga och begåvade fysiker, nobelpristagaren Hannes Alfvén, när jag tassade omkring där. Spännande! Men mest spännande tyckte jag området som sådant var, som verkar innehålla nästan allt. Från praktiska fusionsreaktorexperiment – som vi alla hoppas skall lösa framtidens energiförsörjning – till funderingar på många mer exotiska frågeställningar som varifrån norrskenet egentligen kommer eller vad som fyller rymden. Jag skulle precis börja göra mitt exjobb där, när jag fick höra att det stora telekommunikationsföretaget Ericsson sökte en exjobbare inom området plasmafysik! Tillfället verkade liksom givet, och var det också, till vilket vi återkommer strax.

Ända sedan slutet av 1983 hade jag och Anna varit ett par, men hösten då mina teknisstudier inleddes började också Annas medicinstudier och våra vägar och världar drog iväg åt olika håll med massvis av nya vänner, upplevelser, miljöer och givetvis studierna i sig. Vi insåg båda två att det var dags att gå vidare och bröt upp under hösten 1987. Jag bodde på den här tiden fortfarande hemma hos föräldrarna på Torpvägen i Viksjö. Under första läsåret på teknis träffade jag Helena E som bodde på Hornsgatan och där flyttade jag in i april 1988 men under den tiden fick jag äran att bli morbror för andra gången. I juni 1988 föddes lilla Anna och det var i en tid av mitt liv som var överfullt med andra saker och kanske framförallt teknis och relationen med Helena. Det gick nästan lite obemärkt förbi att familjen Tillberg växt med ytterligare en familjemedlem, men inte helt ändå för Helena bestämde sig någon månad innan för att sticka en liten tröja med ett motiv som var två korslagda flaggor, en svensk för mamma Åsa och en chilensk för pappa Marcelo. Den blev faktiskt väldigt fin den där tröjan. Jag hoppas den finns kvar fortfarande.

<Bild på Anna med sin tröja>

Förhållandet med Helena höll bara ett drygt år och 1989 flyttade jag till Professorsslingan 21 på ”Lappis”, det stora studentbostadsområdet på Norra Djurgården. Där bodde jag litet men ändå rätt trevligt i hela tre år till 1992. Egentligen hade jag liksom fått för mig att det där med att bo på 17 kvadratmeter, ha gemensamt kök och gemensamma umgängesytor inte var min grej och att det nog skulle lösa sig på nåt annat sätt. Men här stod jag efter ett första samboförhållande och att flytta hem till pojkrummet i Järfälla kändes mycket tydligt som icke varandes ett alternativ så det var dags att tänka om. Men det där med gemensamheten såg jag till att begränsa genom att inreda det lilla rummet med både kyl/frys, TV och egen stereoanläggning. Det fick kosta lite att nå den status jag ville ha och jag hade nytta av allt som köptes då även senare. Utom kyl/frys:en då, men den tog mamma Lilly hand om och fick användning för ute i Järfälla. Där i rummet längst bort i korridoren satt jag och drack apelsinjuice och pluggade matematik och fysik i flera år. Det var under den här tiden som jag på allvar kom att upptäcka klassisk musik mer ordentligt. Jag försökte i början av tiden där plugga till jazzplattor, men det stal all min koncentration. Att lyssna på det man håller på med själv gör att hjärnan inte riktigt går att kontrollera utan den sätter igång och lyssnar på det där mer aktiva sättet och dessutom gick det inte att låta bli att trumma med, med det som råkade finnas till hands. Typiskt pennor. Nej, jag var tvungen att hitta på en annan lösning, för att sitta och plugga i total tystnad var ännu värre. Så jag började köpa klassisk musik på CD. Och det kom att bli många plattor. Den stora upptäckten här var Gustav Mahler som kanske var det vanligast förekommande första tiden, för att så småningom lite trängas ut av en annan av de största favoriterna Dmitrij Schostakovich.  Båda dessa herrars samtliga symfonier blev mer eller mindre vardagsmat. Men det blev förstås mycket annat också. Prokofiev, Brahms, Schumann, Mendelsohn, Tubin, Martinu, Tjajkovskij och förstås också några nypor Bach, Mozart och Beethoven – det var väl det vanligast förekommande efter de riktigt populära. Men enstaka verk av en lång rad andra kompositörer förekom också. Även lite Verdi och Puccini förekom, men instrumentalmusik var att föredra när man skulle plugga.

Fast några år tidigare träffade jag Maria B som gick på samma linje som jag och under den här ”Lappis”-tiden var jag rätt ofta hemma hos henne på Kocksgatan 24 som blev som ett andra hem. Och ibland nästan som ett första hem. Nära Kocksgatan låg en av Stockholms första indiska restauranger som då mest var ett litet hål i väggen, några få bord i plastig kvalitet och belysningen var åt lysrörshållet. Det var Indira på Bondegatan som är en av de där indiska klassiska ställena i Stockholm men som då som sagt var mer av en matkiosk. Jag var där första gången hösten 1990 med Maria och en gemensam vän, Kersti Harvig. Jag minns att maten smakade gudomligt, jag blev nästan överrumplad av hur gott det var. Och då hade man inte heller lärt sig att ta fett betalt, så för priser som nästan passade en students plånbok kunde man äta stora mängder av världens bästa mat. Det blev många besök till Indira under de kommande åren och indisk mat blev en närmast oundgänglig favorit.

1991 var det dags för min andra tågluff och denna gång blev det sålunda med Maria. Första stopp blev Barcelona och ett antal dagar där. En riktigt trevlig stad som vi båda gillade direkt. Sagrada Familia hade inte kommit så långt då (jag var åter i Barcelona 2015 och på de 25 åren hade det hänt rätt mycket faktiskt). Gaudí-husen, Miromuséet, Picassos skissmuseum – jo det blev rätt mycket konst. Det var Marias intresse, hon var i princip tondöv vilket hon visste om och musiken var ingen stor grej för henne. Och ärligt talat – Spanien hade inte mycket musik att bjuda på som jag gick igång på, och då syftar jag på jazz/soul/fusion å ena sidan och klassisk orkestral musik eller opera å den andra. Spanien är betydligt mer av ett konstland än musikland. Nå, färden gick vidare ner mot Malaga för några nätter, sedan till Gibraltar och några nätter i La Linea.

Gibraltar juni 1991. Det var rätt gott om makaker (av typen berberapor, för att vara exakt) där och en av dem snodde Marias plastkasse. Det enda som fanns där var en bit bröd som snabbt åts upp och en vattenflaska som blev kvar på marken.

Därefter åkte vi norrut igen och stannade i ett väldigt hett Madrid några nätter inklusive en dagsutflykt till Toledo. Sedan blev det en vecka i Lissabon och det var förstås väldigt trevligt; en väldigt fin stad att bara vara i. På vägen hem blev det ett par nätter i Andorra La Vella och på vägen därifrån fick jag mitt första djupare möte med Richard Wagner. Andorra var rätt billigt och vi hade lite reskassa kvar; så jag köpte en portabel CD-spelare och lite på måfå ett par kompletta operor; Verdis Aida och Wagners Valkyrian. När vi nådde ut på den sydfranska landsbygden en väldigt regntung sen eftermiddag som nästan kändes mörk på grund av alla svarta tunga moln, så kom Valkyrians suggestiva inledning igång i öronen samtidigt som tågskarvarna dunkade över det rätt öde men vackra landskapet. Det var en väldigt kraftfull upplevelse som jag aldrig riktigt hämtade mig ifrån. Wagners musik har en märkligt stark inverkan på mitt sinne; den går rakt förbi alla skyddsbarriärer som finns och rakt in i den helt nakna och oskyddade själen. Sent på kvällen angjorde vi Paris och stannade även vid denna tågluff ett antal nätter i denna oerhört coola och vackra stad, innan vi återvände hem mot Sverige. Ytterligare en oerhört spännande och lärorik resa var över och mitt konstkunnande – som ändå måste anses tämligen lågt – blev mångdubblat under den här månaden.

Det här med Wagner måste vi nog stanna till vid en stund kring. Det mest uppenbara när folk hör talas om Wagner är att han var en skitstövel som pillade hårt med andras fruar och var en uppenbar antisemit – ett uttryck som det är tveksamt om det ens var uppfunnet på den här tiden. Att han hade såna åsikter tänker jag inte förneka, inte heller att han hade en svärdotter som var vän med Adolf Hitler eller att den sistnämnde älskade Richards musik och ville använda den som något slags förvirrad propaganda för det stor-Tyskland han ville bygga upp. Det är komprometterande fakta. Och det finns förstås mycket mer. Det är en svår person i historien att ha en relation till. Och egentligen vill jag inte. Jag skulle gärna vilja avfärda RW som en idiot, som en fascistisk galning, som en djupt omoralisk svinpäls och helst också rannsaka hans konst som obetydlig eller renta dålig. Men jag är ledsen folks, det går inte. Richard Wagners musik och drama går rakt in i själen och om det ens finns några skyddsbarriärer så blir de i princip osynliga och omärkliga när den här konsten drabbar mig. Jag är emot det mesta av det Richard Wagner stod för politiskt och moraliskt, och ännu mera är jag emot det flera av hans arvingar stod för, eller lät sig blandas in i. Givetvis! Så det är en person i historien som jag nästan hatar att ha kommit i kontakt med. Jag kan inte förhålla mig riktigt tror jag, eller rättare sagt så kan min förhållning till Richard Wagner aldrig bli riktigt ”rätt” ur ett human-etiskt perspektiv. Men det hjälps inte. Hans musik och hans psykologiska framställning griper mig så starkt att jag inte har något att sätta emot. Denna första kontakt var Valkyrian, den andra av de fyra operor som brukar anses ingå i Nibelungens ring (egentligen är det den första medan Rhenguldet var avsett som en ”vorabend”). Och här råkar också finnas också två av de starkaste upplevelserna av Wagner och det är dels den magiska rytmiska introduktionen och den jag hörde när tåget for fram över de mörkt molntyngda sydfranska landskapen. Men här finns också något ännu starkare och det är Wotans och Brünnhildes långa, bitvis argsinta och besvikna men också bitvis kärleksfulla konversation i andra akten. En lång drapa som inte går att undvika intellektuellt om man någonsin hört den. Här finns så fantastiskt mycket drama och vilja och besvikenhet och empati och barskhet och maktbegär och kärlek och beundran och…allt. Jag kan fortfarande idag inte tänka på den här delen utan att bli tårögd och det dessutom rätt rejält. Den här relationen mellan den barske, hårde och maktfullkomlige, men samtidigt trängde, kärleksfulle, rättvisa och längtande fadern och hans urstarka, rättvisehävdande och oförhandlingsbara, men samtidigt respektfyllda, kärleksfyllda och längtande dotter… det är nog bland det starkaste som någonsin skrivits. När jag upptäckte detta hade jag inte ens en egen dotter. Men det berörde mig så enormt starkt ändå. Redan där och då. När jag nu har en egen dotter så blir det nästan ännu värre. Jag är inte Wotan och Amanda är inte Brünnhilde. Självklart. Men upplevelsen blev ändå ännu starkare. En slump? Skulle inte tro det.

Men, innan vi lämnar Wagner så är det bara att konstatera att det inte finns många konstnärer som kommit mig så nära. Jag saknar varje skyddsbarriär och det gör det på gränsen till jobbigt – det är nästan så att jag senare i livet kom att undvika Wagner. Holländaren och Tannhäuser är bra men inget som berör. Lohengrin är bra och underhållande och där börjar man ana den här mannens storhet. Hela Ringencykeln; Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Götterdämmerung, berör riktigt starkt. Tristan & Isolde skall vi inte prata om just nu – kanske något av det bästa som en människa nånsin frambringat. Och Parsifal…där är det mer kluvet. Berörande – ja. Men samtidigt ett psykologiskt drama av rang där man får jobba mer med de grå än de känslomässiga motsvarigheterna. Men även den…bland det största en människa någonsin skapat. Hatten av för Richard Wagner – oavsett politiken. Det här kan man inte missa, om det nånsin kommit i ens väg.

Ett par år efter att jag och Maria blev ett par ville vi flytta ihop och familjen ville dessutom överlåta lägenheten till Marias lillasyster Karin. Minns inte riktigt hur det gick till, men fick hon fick med hjälp av sin koleriske far en möjlighet att få tag på en helt ny lägenhet på Algatan 3 i Solna. Det var uttalat hennes lägenhet som vi flyttade till i mars 1992 och jag tror till och med pappan avkrävde mig att skriva på ett papper som talade om att jag inte hade nån rätt till lägenheten. Inte gjorde det mig något, jag hade aldrig utövat en sån rätt iallafall. Jag funkar inte så. Men det kändes lite jobbigt vad jag minns och nästan lite fientligt. Denna andra samboperiod blev inte heller långvarig; redan i april 1993 var det dags att röra på påkarna och gå vidare, och det skedde ungefär i samma veva som jag tog examen från KTH. Där började också en av livets jobbigare perioder. Det skulle komma att ta flera år att komma över den relationen.

Utöver studierna i första hand och ett visst mått av festande så fanns det förstås ytterligare andra saker som hände under de där KTH-åren. Dels var det ju kontakten med ett antal goda vänner som Andreas Zetterberg, Håkan Carlbom (då Persson), Per Zettervall, Marie Wulff (då Lydén), Pär Dahlstedt (som bytte till M-linjen), P-O Hjorth, Elinor Aminoff, Krister Nilsson, Tom Serenander, den långvariga labb-parhästen Anna Rydén samt förstås Per Appelgren och Henrik Karlsson som jag ju var väl bekant med sedan tidigare (även Anna och Pär D hade bakgrund från AF, inte ovanligt).

Krille och Danne, järnvägsstationen i Génève 1993.

Och sedan är väl bara att konstatera att jag tillhörde den kategori av människor som har svårt för att låta bli att engagera mig i saker, så det kom att bli ett och annat engagemang på teknis också. Det i efterhand viktigaste var att jag hösten 1988 blev vald till ordförande för den stolta Teknisk Fysik-sektionen för kalenderåret 1989, och det visade sig vara så pass spännande och engagerande att redan några veckor in på vårterminen 1989 bestämde jag mig för att göra detta på heltid. Med alla styrelse- studie-, ekonomi- och sektionsmöten, totalrevidering av sektionens stadgar, artiklar om studerande vid KTH, uppväckande av den tidigare ganska sovande seniormedlemsverksamheten, deltagande i kårverksamheter vid THS (Tekniska högskolans studentkår) och i andra studentverksamheter i Göteborg, Lund, Uppsala, Umeå och Linköping och en del annat smått & gott, blev det svårt att upprätthålla något bra och kontinuerligt studerande. Dessutom försvinner studielånen tämligen omgående. Jag försökte därför göra det meningsfullt att överhuvudtaget bära en plånbok genom att köra taxi vilket passade mig perfekt då det var ett jobb som jag trivdes med men ändå kunde komma och gå lite som jag ville. Valet föll på Top Cab, ett ganska mystiskt företag som gick i konkurs någon gång per år och därför ombildades många gånger och under rätt många år. Men bilarna och körningarna var bra och lönen helt ok. Många spännande möten med många olika slags människor blev det. På dagarna mycket gamla och handikappade som ofta visade sig ha så mycket spännande att berätta om livet. På nätterna det vackra folket och kändisarna som för det mesta inte sa flasklock.

Men musiken då? Ja som sagt, jag hade ju lagt ner musiken med milt våld redan i samband med mönstringen och under militär- och bussåret så låg saxofonen på vinden. Den kom ner en vända förvisso. En gammal bekant från AF-tiden, Jörgen Palm, hörde av sig nån gång under tidiga hösten 1988 och frågade om jag hade lust att tillsammans med två trumpetare utgöra blåssektion i ett band som skulle genomföra en liten turné med målet att lira på stadspuben i Luleå under nästan en vecka. I jobbet ingick att skriva arr för den lilla trion och det tackade jag ja till och det blev ett rätt kul projekt. De övriga blåsarna var trumpetessen Johan Setterlind och Ronny Farsund och det var sannerligen trevligt och givande att lära känna dem. Vi var unga allihopa och Ronny och Johan var väl i slutfasen av musikhögskolan eller så hade de alldeles nyligen gått ut. Vi hjälptes ihop att plita ihop arren, repade och körde den där veckan i Luleå och det var gott om folk varenda kväll.

Visst var det roligt. Men jag såg det som en tillfällig rest från något tidigare och saxen kom tillbaka till vinden och där skulle den förbli och så kanske det hade förblivit; om det inte var för den där fredagkvällen. Att det var vinter minns jag, men osäker på året. Kan ha varit sent 1989. Det var en större fest på kåren en fredag kväll, och just denna kväll stod ett band vid namn ”Haralds poporkester” på scenen. Det här bandet kände jag relativt väl; fyra av dem hade tidigare gått på AF. Det var P-O Hjorth som lirade trumpet, det var Pär ”Babs’n” Dahlstedt som lirade bas, det var Gunnar ”Gurra” Nordmark som lirade piano och så var det Johan Öberg som lirade sax och klarinett. Den femte var Harald själv, Harald Nygren som lirade trummor och senare blev sångare. Namnet på bandet var lite lustigt valt; men undertiteln gav en ledtråd: ”lirar allt utom pop och tango”. Det var i själva verket så att det ”Haralds pop” lirade nästan uteslutande var låtar ur Real Book, dvs jazzstandards med nån avstickare åt bossa- eller sambahållet. Det här bandet hade jag möjligen lirat med nån enstaka gång; och det skulle bli många hundra gig med dem senare. Men dittills fanns egentligen ingen kontakt annat än som bekanta.

Den här fredagen spelade de sålunda på stora scenen på kåren. Jag hade gått förbi några gånger och sett dem, och plötsligt fick Johan fick syn på mig. ”Danne” ropade han under en låt. ”Kom upp”. Jag blev glad men lite tveksam. Vad skall jag upp på scen och göra? ”Jo men kom upp och lira med oss” sa Johan. Jag blev ännu mer tveksam. Jag hade inte lirat på ett antal år och inte hade jag nåt instrument med mig heller. ”Jamen ta min tenor” sa Johan och räckte den mot mig. ”Jag kör klarinett”. Och jag kanske var styrkt av en och annan malthaltig och försökte haka på lite försiktigt. Att lira på nån annans sax är  minst sagt lite speciellt. Det är lite som att borsta tänderna med nån annans tandborste iklädd vederbörandes underkläder i helt fel storlek. Det här var dessutom en tenorsax, och vid tiden hade jag bara lirat alt och lite sopran. Mycket mystisk situation. Det blev lite trevande de första minuterna; men sen hände något jag aldrig kommer att glömma och som kom att återställa mitt liv. Saxen började leva av sig själv. Så kändes det iallafall. Fingrarna, läpparna och saxen hittade varandra och började leka en egen lek som faktiskt lät förvånande bra. Vete fan hur det gick till. Men finns det nån högre makt så undrar jag om inte denne gav mig och den saxen lite extra skjuts den där magiska kvällen. Det blev en tre-fyra låtar. Sen gick jag ner. Mycket tankfull. Nästa morgon vaknade jag med blandade känslor. Glädjen över känslan av den där levande luren i mina nävar. Och ångest för att jag lagt av. Den ångesten blev snabbt värre. Det dröjde inte så många dagar innan saxen kom ner igen en långsam saxofonrehabilitering började. Den pågår fortfarande, nästan trettio år senare.

Ett gig med ”Haralds pop” på kåren 1993. Detta var alltså några år efter att Johan Öberg dragit upp mig ur ”skall inte lira mer”-träsket, och det är händelsevis honom jag vikarierar för här. Till vänster Pär ”Bab’s”/”Babs’n” Dahlstedt och till höger P-O Hjorth. Det här var bara nån vecka efter kraschen med Maria som beskrivs nedan och jag minns att jag mådde skit under det här gigget. Bland de värre. Men musikaliskt var det rätt roligt.

När jag skriver att musiken dittills hade varit nedlagd så är det förresten inte helt sant; det som stämmer är att saxofonen hade hamnat på vinden då; men det hände lite andra saker ändå. Hösten 1987 var jag en kväll med en mycket god vän, Henrik Karlsson, på Musikhögskolan för att repetera något. Jag minns inte vad. I den cirkelformade långa korridoren i B-huset mötte vi en person som Henrik visade sig vara bekant med. Denne person som talade på en för en gångs skull rätt vacker skånska, visade sig så småningom heta Thomas Caplin. Efter någon minut var jag själv med i diskussionen, men Thomas tvärstannar den plötsligt genom att mitt i en mening vända sig mot mig och utbrista ”Men herregud, du pratar ju på ett lågt E! Vill du vara med i min kör?” Och på den vägen blev det i sex år. Kören hette då Stockholms ungdomskör och bytte längs vägen namn till Riddarholmens kammarkör. Thomas var och är en makalös sångare, duktig körledare och dessutom oerhört karismatisk person som det är lätt och trevligt att ha att göra med. Tyvärr blev han själv inte kvar så länge. Redan efter ett par år fick han en spännande anställning som kör- och körledarpedagog i Hamar i Norge, och kören togs över av Per-Gunnar Alldahl. En riktig auktoritet inom sitt område både inom och utanför Musikhögskolan där han fortfarande arbetar som universitetslektor. Som varande en oerhört behaglig människa att ha att göra med och inneha ett skarpt intellekt i en vacker kombination, blev de fyra återstående åren i kören till ett trevligt minne för livet. Våren 1993 avslutade P-G sitt förordnande i Riddarholmens kammarkör, och själv passade jag på att göra detsamma. Jag tänkte då avsluta mitt sjungande helt och hållet för att ägna eventuell återstående fritid åt saxofonen, men riktigt så blev det inte. Det var i den här kören som jag lärde känna Erik Eriksson,  som kom att bli en av mina bästa vänner i princip resten av livet och som var best man på mitt första bröllop. Andra som blev mycket goda vänner var Rikard Thelander, Niklas Rom och Jonas Lindström. Dessa herrar hade bakgrund på AF och gick dessutom, eller skulle strax gå, på teknis; men det var via STUK/Riddarholmens kammarkör som vi lärde känna varandra lite närmare.

På Teknis fanns det också en hel del andra tillfällen att hålla på med musik. Förutom alla tillfällen till framförallt manskörssång och deltagande i kårens årliga Sångartäflan, fick jag 1989 förtroendet att dirigera den ca tjugofem personer starka orkestern i Teknisk Fysik-sektionens eget spex, Fysikalen. Spexet Shakespeare 1990 blev det stora examensprovet vilket var en stor upplevelse och ett bra spex. Även på Fysikalens tioårsjubileum 1992 fick jag samma ära, vilket var om möjligt än mer givande. I synnerhet som proffs som Gunnar Lundberg och David Aler, båda tidigare Teknisk Fysik-studenter och numera operasångare, var med på scen. Jag var dessutom med på ett hörn i såväl Ivan III 1988 som Leonard 1992. Det där med spex var verkligen roligt och givande även om både arrande och repeterande tog enormt mycket tid i anspråk. Det skulle bli ännu mer av den varan fast lite lustigt nog först efter examen.

När islossningen kring saxen hade ägt rum tack vare den mycket gode mannen Johan Öberg, så började även annat hända. Det fanns ett par band där man fick pianistbrist. Det ena var ett coverband som kom att kalla sig ”Dönix dansorkester” som då bestod av Åsa Grahn på sång, Hans-Olov Öberg på sax, Hasse Olsson på gitarr, Henrik Norman på bas och Ralph Lindgren på trummor. Det andra var ett slags studiecirkelband som höll till ute i en lokal nära Sollentuna centrum och som lirade mer jazz. Det bandet bestod av Åsa Grahn på sång, Hans-Olov Öberg och Per Jäderberg på saxar, Henrik Norman på bas och Hans Johansson på trummor. Det fanns därmed några gemensamma beröringspunkter mellan dessa band; och den viktigaste för min del var Hans-Olov som även han kom att bli en livslång vän och som då här de här banden var aktuella ringde mig för att höra om jag kunde vicka på piano. Jag som inte ens hade nåt eget klaviatur. Minns att jag tänkte att de måste vara fullständigt desperata så jag accepterade de första vicken och det gick hyfsat och min lust till att lira mer piano vaknade faktiskt till lite. Det dröjde inte så länge innan jag var permanent medlem i båda banden och det blev också dags att införskaffa ett första eget keyboard; ett Yamaha Clavinova P-100 som jag sen kamperade ihop med genom många gig och i många trappor. Båda banden kom att ombildas senare; framförallt på trumfronten. Stefan Palmfjord blev så småningom trummis i båda de här banden och även Stefan blev en livslång vän som jag i skrivande stund (2017) spelar ofta med fortfarande. Det här studiecirkelbandet döptes förresten rätt snart om till ”Beat the Beet” och gav ut en platta 1996. Åsa Grahn la av med sjungandet och försvann helt från allas radar, och blev ersatt av en person som skulle bli ännu viktigare i mitt liv, på ett direkt livsavgörande – och livskapande – sätt.

Det fanns ju tider som man inte pluggade stenhårt också; och det var några veckor om året som typiskt inföll under framförallt juni och juli och kanske en bit av augusti. Den här lusten att arbeta med att köra, med trafik och med transporter gick aldrig över. Håkan och Anders evinnerliga försprång manade mig att göra mer och mer. Som nämnts ovan körde jag buss på SL på heltid under hösten 1986 och fram till augusti 1987 och under våren 1987 passade jag på att komplettera det rätt kraftfulla körkortet med rätten att köra lastbil med tungt släp, det som bland folk utanför branschen kallas att köra ”långtradare”; ett ord som aldrig används bland yrkesfolket. Det var bara då inte helt klart hur det där ännu mer kraftfulla körkortet skulle utnyttjas på bästa sätt. Men under första året på teknis insåg jag att jag hellre skulle testa att jobba på åkeri än en sommar till som bussförare. Jag letade lite och fann ganska snart Erik M. Sundquist åkeri som var anslutet till Bilspedition och låg i Lunda industriområde i trakten av Barkarby/Spånga. Ett möjligen lite udda kanske för en teknisstudent, men faktum var att jag i slutet av varje läsår var så urless på alla konstiga, glosögda, ordlösa och oinspirerande människor i den tekniska/naturvetenskapliga akademiska världen (det finns naturligtvis lyckligtvis några undantag) att det kändes om en stor befrielse att på somrarna få ha att göra med lite ”vanligt” folk. Och så var det naturligvis roligt att lära sig ett ”skrå”-yrke. Det finns förstås en viss hierarki inom transportbranchen också och ”lots” var liksom det översta – iallafall så länge man har som huvudsyssla att jobba med transporterna i sig och inte sitta på kontor och vara förman, chef eller högre. ”Lots”-sysslan var det attraktiva och det var det jag ville bli och redan andra sommaren började jag anförtros lite svårare saker. Vad gör då en lots? Jo, ett långtradarekipage skall helst vara i rörelse dygnet runt för att vara så lönsam som möjligt. På natten är det ju egentligen inga konstigheter; det kommer en nattförare och sätter sig i ett färdiglastat ekipage och kör nånstans rakt fram till ett mål (eller halvvägs och byter och kör hem igen), och sen är det klart. Nattchauffören går hem och sover. Så på morgonen finns massvis av full-lastade ekipage stående. De har kommit under natten med saker som skall till den stad de står i, i mitt fall då förstås Stockholm med omnejd och då brukar man väl typiskt mena från Norrtälje till Södertälje. Dessa ekipage skall lossas och det gör lotsen fram till lunch och det brukade vara 2-3 ställen att lossa på och det kunde vara Pripps, Alcro-Beckers, Sockerbolaget, Margarinbolaget, ACO, IKEA, Marabou, Trelleborg, Fazer, Arlanda…och det kunde vara större byggen. Sedan efter lunch var det dags att åka till ytterligare 2-3 ställen och lasta fullt, återvända till åkeriet och tanka upp och för övrigt förbereda ekipaget. Och så kommer nattföraren och tar det och så börjar en ny cykel. Lotsyrket är faktiskt rätt mycket avancerat än man kanske kan tro; man måste kunna en jäkla massa adresser och vägarna dit med stora ekipage; många av de ”vanliga”  vägarna man kan som bilist funkar inte pga t. ex. broar och viadukter och det framgår oftast inte av karta utan man måste liksom veta och sånt tar tid att lära sig. Sen måste man ju kunna lasta rätt och säkert och säkra lasten, t. ex. att dubbelställa rätt pallar men inte andra, att spänna fast ett lass med hur – otympliga – som – helst – byggställningar och annat byggjox och hantera vansinnigt tunga och smutsiga presenningar på lass som inte tål väta men ändå ska köras på öppet flak i storm och spöregn under natten. Samt, givetvis, kunna backa 24 meter ekipage tiotals gånger varje dag, lättast vänster, svårare höger och svårast i dubbelvinkel (dvs som ett S). Många misstag blev det i början, men för varje år gick det bättre och bättre och de sista åren tycktes det nog både av mig och mina kollegor att jag började kunna yrket. En del nätter blev det också, men att sitta och köra rakt fram i tio timmar nattetid är inte någon riktigt spännande upplevelse andra gången och därefter. P3 upprepar sig.

En mycket tidig sommarmorgon i Lunda 1991 och lossning av lite småjox på åkeriet. Strax drar vi mot dagens första större lossning.

Att tillhöra ett ”skrå” var en angenäm upplevelse, något som tycks vara på väg att försvinna eller iallafall förändras; möjligen bortsett från de klassiska hantverksyrkena och några till. Men visst fanns det baksidor också. Lotsyrket var ett väldigt ”svenskt” yrke och 99 % var män. Inte en person med icke-svensk bakgrund i den världen. Iallafall inte på den tiden. I en miljö utan etnisk och kulturell blandning och med en väldigt låg utbildningsnivå, där kan man tänka sig att främlingsfientlighet skulle kunna florera och så var det bitvis också. Merparten av kollegorna var absolut trevliga personer som jag inte träffat sedan dess, men som jag iallafall teoretiskt skulle ha kunnat umgås med. Men det fanns också riktiga rövhattar. Vid fikabordet fick man ibland höra begrepp som svartskallar och det alldeles ovanligt vidriga ordet ”blattingar” eller ”blattar”. Vid ett tillfälle, troligen 1990, fick jag höra en kommentar apropå den ökända ”lasermannens” härjningar. ”Ja va fan, jag gillar ju inte heller såna där, men att skjuta på’rom verkar ju lite väl å ta i, hö hö hö” varpå resten av församlingen garvade eller småflinade instämmande. Jag erkänner villigt att jag inte vid detta tillfälle ställde mig upp och protesterade, därtill var jag för feg och olegitim. Jag är inte stolt över detta. Men varför denna attityd? Varför? Vad har invandrarna egentligen gjort för ont mot dem? Sådana situationer är obehagliga och blir inte bättre av att man själv är feg. Tvärtom.

Jag fann, bland annat vid detta tillfälle, att jag nog ändå trivs bättre bland intellektuella människor. Det var som sagt inget fel på merparten av lastbilskollegorna och det var en nyttig tid i livet som alla som är på väg mot akademiska examina borde ha som någon del i sina liv. Men det är något med avsaknaden av eftertanke, reflektion, nyfikenhet, analys och viljan att ställa frågor som jag saknar. Iallafall bland dessa ”tuffa karlar” som i sina egna världar vet så mycket om allt men som i verkligheten vet förbluffande lite. Till och med mindre än jag. Och jag kan konstatera att i den värld där jag idag lever, bland idel välutbildade och/eller välorienterade människor, jobbar vi, svenskfödda och icke svenskfödda helt och hållet smärtfritt ihop och jag har aldrig under mitt akademiska yrkesliv nånsin stött på någon främlingsfientlighet eller rasism – faktiskt inte ens en antydan till det. Jag tror det handlar om en lägre grad av rädsla. Människor som är rädda för något är ofta okunniga om det de är rädda för och rädsla leder till avog. Kunskap är makt och kunskap leder till fred. Så är det bara. Kunskapsföraktet som av någon helt obegriplig anledning blev populärt – tyvärr även bland yrkesgrupper som har ganska stor medial makt, inte minst journalister – på 80- och 90-talet är det vi sen kom att se i framväxten av den framförallt främlingsfientliga populisthögern som började 10-20 år senare. Mot den samhälleliga rötan finns bara en enda medicin som fungerar, och det är kunskap. Och låg kunskapsnivå kan man inte bota med nån quickfix. Det tar många årtionden att bygga upp och måste göras genom politiska beslut om hur skola och universitet skall fungera. Jag är övertygad om att utförsäljningen av den svenska skolan till privata företag och riskkapitalbolag inte har bidragit till det minsta lilla positiva i den här aspekten – ganska troligt däremot till en massa negativa konsekvenser. Det är som att be SD komma in genom dörren och sedan bli förvånad över att de gjorde det.

Sommaren 1992 då den lektions- och labb-bundna studietiden började närma sig sitt slut, var det alltså dag att börja fundera på exjobb. Eftersom jag tyckte att det här med plasmafysik av olika skäl verkade lite extra intressant, skulle jag precis börja undersöka med institutionen vad man kunde göra exjobb inom där, men just då fick jag ryktesvägen höra att Ericsson sökte exjobbare inom just samma område. Jag kastade mig över telefonen och började höra mig för, och en ny period i livet startade. Jag började exjobba i september vid den avdelning inom Ericsson i Sundbyberg som då sysslade med den sköna konsten att skarva optiska fibrer. Detta gör man genom i en apparat som innehåller mikrometermekanik, massvis av elektronik och mjukvara, tämligen smidigt lägga in fibrerna som skall skarvas. Därefter tar apparaten över processen med hjälp av bildbehandling. Maskinen identifierar och analyserar fiberänderna, linjerar upp dem med stor precision och drar sedan igång en glimurladdning mellan ett par elektroder. Det var här jag kom in i bilden. Tekniken var inte helt ny då, men man hade känslan inom Ericsson att man inte riktigt visste vad som hände i själva högspänningsurladdningen, utan det hade varit en hel del empiriskt ”trial and error”. I synnerhet hade man haft problem med att effekten som skall föras över från lågan vill fiberänderna verkade påverkas ganska starkt av luftens tryck och därför höjden över havet.

Ett litet mörker i den här perioden att älskade mormor Amanda åkte på en stroke i början på sommaren 1992. Jag och Maria besökte henne på lasarettet i Pajala under den sommaren. Det skulle bli det sista mötet med mormor.

På besök i Pajala sommaren 1992. Kraftfulla hönsmamman och centrumfiguren Amanda Perttu dog på sin 83-årsdag den 17 januari 1993.

Det blev begravning på Tärendö kyrkogård där mitt i vintern. Det är sånt som händer; vi var alla väldigt ledsna förstås när centralgestalten i storfamiljen nu inte längre var med oss, men samtidigt gick livet vidare. Gamla människor dör ifrån och yngre generationer tar över. Det är en helt naturlig del av livet.

Under drygt ett halvår fram till våren 1993 ägnade jag min tid åt att läsa in mig på ämnet i en massa ganska snustorra böcker, bygga en experimentuppställning och göra experiment, parallellt med att vaska rent i högen av ofärdiga tentor. Exjobbets labbande avslutades under våren 1993 och nån resttenta lirades i mål. Jag och Maria bodde sen bara ett knappt år i den otroligt fina nya lägenheten på Algatan i Solna. Allt såg faktiskt väldigt fint ut; examen nära och våren var kommen och den verkade bli fin också. I mars ringde en herre vid namn Per-Johan Björnstedt, amatörtrombonist, och frågade om jag hade lust att komma och vikariera i ett storband som då hette ”Stöt Big Band”. Jag åkte till Hantverkargatan där repetitionen skulle vara och mötte människor jag faktiskt inte kände igen en enda av dem. Jag skulle vikariera på alt 2 vilket kanske egentligen inte är min grej men jag var lite rostig så det var faktiskt rätt ok. Men tjejen som var där för att lira alt 1 tyckte inte riktigt hon själv var tillräckligt i form så hon ville byta och så fick det bli. Hon hette Ulrika Åkerlund och hade en bakgrund som klarinettist på hyfsat hög nivå förstod jag men hade sadlat om och gått Handelshögskolan istället. Hon var trevlig, liksom de flesta övriga så det blev ett trevligt rep; bandet lät helt OK och det blev nog nåt rep till där under mars.


Saxsektionen i Stöt (senare Capital) Big Band, repeitionslokal på länsstyrelsen, Hantverkargatan. Fr. v. Marika Sventelius, Jann Wiebols, Dan, Ulrika Åkerlund och Hans-Olov Öberg. Den sistnämnda vikarierar här för Per Jäderberg.

Så som sagt, livet såg väldigt ljust ut och framtidshoppet spirade. Några veckor till. Men i april rasade alltihopa. En sen kväll i början av april stod det rätt plötsligt men fullständigt glasklart  att relationen var över. Det kunde inte ens gå en dag under samma tak så jag ringde mina föräldrar och bad dem komma till Solna med ett släp nästa morgon, ju tidigare dess bättre. Den natten vet jag inte om jag sov något alls och det var ju liksom ändå ingen idé. Nästa morgon före 08.00 var föräldrarna på plats och allt som fick rum i Volvon och släpet de kom med lastades på. Det var det mesta. Det akustiska pianot fick förstås stå kvar (det såldes via Cilla Engström några veckor senare och avhämtades av köparen). Och därifrån åkte vi tre, Lilly, Hilding och en rätt spak Dan. Sakerna landade i Järfälla och kom att stå där ett tag. Så var den tre år långa historien över. Åtminstone i rent praktiska termer. Med själen var det värre. Jag bodde hos föräldrarna några veckor och fick sedan hyra vännen och matematiksnillet Mats Boij:s lilla etta på Tomtebogatan 13. Dit flyttade jag så snart jag fick och det blev redan början på maj. I juni godkändes exjobbet och examen var därmed komplett. Jag kunde stolt men helt ensam hämta ut mitt examensbevis efter sex långa års studier från ett postkontor vid korsningen Karlbergsvägen och Norrbackagatan, en varm och solig junidag. Jag satte mig på stenmuren alldeles nära den lilla speciella korvmojen där som hade hundra olika sorters korvar från all världens hörn. Fåglarna kvittrade, jag iakttog långsamt det rätt milda stadslivet. Sådana varma dagar – det kan faktiskt ha varit en lördag – drog folk och badade eller till landet. Allt hade därmed kunnat vara perfekt där i den varma sköna stillheten i Birkastan, men det gjorde rätt rejält ont i själen den inre ensamheten isade sinnet.