Kapitel 5

Jag hade alltså efter långa och mestadels rätt tuffa studier tagit examen och sommaren var fin. Men den där första perioden som nyutexaminerad och förvärvsarbetande blev rätt jobbig och det skulle komma att vara väl över ett år. Nästan två, lite beroende på hur man räknar. Jag flyttade brådstörtat från Solna, landade åter hos föräldrarna i Järfälla några veckor och fick via vännen och mattesnillet Mats Boij (då Persson) möjlighet att hyra hans lilla lägenhet på Tomtebogatan 13 i Birkastan. Det var en trivsam men väldigt liten lägenhet där man hade sängen på ett sovloft i det enda riktiga rummet. Där under fanns skrivbord och byrå. Det gick rent praktiskt ingen nöd på mig där, men inuti brände ångesten från och till. Jag vaknade inte sällan tidigt på morgnarna däruppe på loftet med känslan att jag låg på en bädd av isbitar. Det var inte så svårt att ta sig därifrån och jag åkte till jobbet i Sundbyberg rätt tidigt på morgnarna. Matlusten var nästan helt borta under lång tid och det var myrkryp i hela systemet nästan oavbrutet. Det enda som lindrade det där förbannade myrkrypet var att vara ut och springa. Jag var runt 27-28 år, åt väldigt lite och sprang åtminstone fyra pass i veckan. Kilona rasade av i stadig takt. När relationen med Maria havererade var jag en rätt stadig herre på en bit över 100 kg. När det gått något år i det här tillståndet hade jag passerat 80-kg-gränsen för andra gången i livet – denna gång uppifrån. Jag var nog nere på 75 innan det lugnade sig. Det hela gjorde mig iofs rätt välmående i kroppen, som något slags kompensation för en trasig själ. Men inte var det något som jag skulle vilja tillbaka till för allt i världen. Enda lilla uppstudsen som jag kan njuta av i efterhand är att jag sprang Stockholmsloppet som är en halvmara på strax under 1,52 i september 1994. Bättre än så har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Kanon för att vara jag.

Jobbmässigt hade det blivit träff på första försöket. När exjobbet blev klart så började jag pilla med andra saker lite på måfå samtidigt som jag fick god kontakt med den tekniske chefen, Ola Hultén. Vi var väldigt olika varandra men kompletterade uppenbarligen varandra väldigt bra. Han ville att jag skulle stanna kvar också efter exjobbet och fixade en projektanställning som så småningom övergick i fast anställning. Jag jobbade rätt mycket de här första åren med ”embedded systems”, närmare bestämt programmering av en viss processor som var extremt populär vid den här tiden och gick under namnet HC11 och var gjord av Motorola. Men redan 1994 fick jag uppdraget att agera tekniskt produktansvarig för en produktgrupp vilket till att börja med kom att ta ungefär halva min arbetstid. Våren 1995 bestämdes att det skulle starta ett nytt och stort projekt för att konstruera en apparat som skulle vara kapabel att skarva tolv fibrer på i en enda operation. Jag fick erbjudande att leda projektgruppen och tackade ja och gick därmed över till projektledning på heltid. En rätt utmanande förutsättning för projektet var att vi inom Ericsson hade väldigt liten erfarenhet att av det här med ”ribbonfiber”-skarvning, så en hel del tid gick åt till ganska storskaligt experimenterande. En annan besvärlig förutsättning för projektet var att i princip ingen hårdvara gick att återvända från tidigare produkter eftersom den hade börjat bli omodern. Så det var bara att börja om från början med detta vilket också ledde till att inte heller någon mjukvara eller mekanik gick att återanvända. Ett spännande och utmanande projekt blev det som kom att innebära en utvecklingsfas på nästan tre år. Som mest arbetade ca 15 personer i projektet samtidigt, och ca 25 olika personer över åren. Jag uppskattar att vi hade förbrukat ca 20 manårs arbete när produkten officiellt visades för första gången i San Diego hösten 1997. Men mycket arbete återstod och gissningsvis bortåt 10 manår till förbrukades under det påföljande året.

Under hela denna period så hamnade jag också i olika roller som ”tekniskt säljstöd” vilket innebar rätt många resdagar och resorna gick verkligen kors och tvärs. Många länder i Europa fick besök, liksom ett helt koppel resor till USA, Kina, Indien och Sydostasiatiska länder som Malaysia, Thailand, Singapore och Filippinerna.

Ipoh, Malaysia, 1996. Det ser seriöst ut, och var också. Oftast.

Fast om man var ute och reste på en helg så fick man ju vila ibland också. Här med vännen och kollegan Jan Tezcanli i Hua Hin, Thailand, 1996. Den här baren var cool. Kunde bara nås från polen och barstolarna var under vatten.

Innan projektet var i land uppstod en vakans på tjänsten som produktchef för hela sortimentet rörande skarvning av optiska fiber och jag fick erbjudande att träda in i denna ansvarsfulla tjänst, vilket jag inte kunde tacka nej till. Det följande halvåret blev tufft, då marknadssidan inte verkade låtsas om att jag hade ett stort projekt att försöka föra i hamn på tekniksidan, medan tekniksidan fortfarande hade stort behov av någon som höll ihop det hela fram tills dess att en ny projektledare skolades in i projektet. Så småningom hade det ändå lyckats, och det hann bli ett och ett halvt år som produktchef. En tämligen frustrerande period blev det tyvärr, en hel beroende på en svag ledning av den grupp där produktcheferna ingick. Inte under hela perioden lyckades man befästa vari produktchefens ansvar och befogenheter egentligen bestod, så varje uppgift som man tog tag i visade sig medföra sådana enorma mängder av arbete att det var kändes helt omöjligt att få slutföra något överhuvudtaget. Det kändes ungefär som att vara pojke och spela fotboll på det där sättet då alla hela tiden springer efter bollen. Dessutom leddes hela marknadssidan av en tämligen ung uppkomling som hade den olyckliga kombinationen av fullständig inkompetens för ledaruppgiften och ett lite för stort ego och maktbehov. Han styrde genom att plocka upp dem som var ännu mer inkompetenta än han själv för att kunna framstå som ett ljus i sammanhanget och gjorde sitt bästa för att undertrycka kompetent folk som ju hotade hans position. Ett mycket farligt och förmodligen så småningom fatalt sätt att leda en verksamhet på. Tror det gick rätt dåligt för honom sen. Synd är det också för verksamheten mer i stort att den för övrigt tämligen trevlige och kompetente divisionschefen inte kunde eller ville se den närmast katastrofala situationen på marknadssidan. Min tolkning är att personliga relationer gjorde herr divisionschefen svag, och helt enkelt inte kunde uppbåda den styrka han skulle ha behövt för att göra sig av med eller omplacera marknadschefen och kanske börja om från början när det gäller att organisera verksamheten på marknadssidan.

Marken började av bland andra dessa skäl redan i början av 1998 brinna ordentligt under fötterna så det var nu dags att säga adjö till Ericssontiden som ändå när man ser tillbaka på den innebar många nya kunskaper och erfarenheter, spännande upplevelser och många trevliga människor som förstås Ola Hultén som nämndes ovan och som tragiskt nog lämnade världen på egen begäran 2005, min företrädare och mentor inom marknadssidan Inge Bergh som tyvärr lämnade världen pga sjukdom nånstans runt 2007, vidare min närmsta kollega och vän Ion Dumitriu, ytterligare vidare Sven Norinder, Wenxin Zheng, Tolga Kocas, Janne Tezcanli, Peter Flodin, Sasan Esmaeili, Tanja Ticinovic, Annelie Jonsson, Hans Eriksson, Joakim Ström, Håkan Ekwall, Sune Andersson, Hans Johansson, Lars von Goës, Thomas Adefeldt, Lena Blom och Ingela Blomberg. Ett par tillfälliga internationella kontakter var där under den där perioden som jag båda blev tämligen god vän med; Felix Egger från Schweiz och Marcela Berse från Argentina. Den 4 december 1998 blev min sista arbetsdag på Ericsson.

Vad som än händer för övrigt i livet tycks musiken alltid finnas kvar, vilket är inget mindre än en ynnest. 1993 då jag slutade i Riddarholmens kammarkör, hade jag som nämnts tänkt sluta med körsång för att ägna mer tid åt framförallt saxofonen. Men i samband med att jag hjälpte en god vän, Jonas Lindström, att flytta i augusti 1993 – han hade för övrigt blivit förstagångsfar samma morgon klockan fyra! – kom jag åter i kontakt med en annan gammal kär vän, Mattias Böhm. Han hade tidigare försökt övertala mig och Henrik Karlsson att börja sjunga i S:t Jacobs kammarkör istället för den vi då sjöng i. Nu var jag ju alltså fågelfri och obunden när det gällde körsjungandet, så efter lite lockande och pockande med en förestående resa till Spanien kunde jag inte motstå inviten. Jag ringde rätt snart upp körens dirigent, Gary Graden för att få provsjunga till kören. Där kom jag att vara med i åtta år. Att vara med i den kören innebar att lägga ned en hel del tid. Veckliga repetitioner, ungefär en produktion i månaden med tillhörande extrarep på fredag kväll och hela konsertlördagar, högmässor och resor. Men det man fick tillbaka var för det mesta mångfaldigt mer. Det är inte speciellt förvånande när man konstaterar att en betydande del av hela ens umgänge faktiskt fanns där då och många hänger kvar fortfarande. Givetvis Mattias själv, men också hans vackra hustru Katarina samt ett helt koppel med folk som Magnus ”Nusse” Bogårdh, Joakim Unander, Staffan Edenroth, Staffan Engwall, Johan Lidberg, Lars Johansson Brissman (då Johansson), Göran Wallgren, Jenny Iwarsson, Marie Hilderman, Desirée Emilton (då Muñoz-Vaida), Adèle Nerelius (då Skogsfors), Tove Dahlberg, Johanna Wedar, Bodil Lundblad, Anna Löfquist, Sofia Bergström, Carina Aronsson, Johanna Lindström (då Elofsson), Annelie Wallgren (då Fransson), Micke Wedar, Micke Axelsson, Micke Stenbaek och så förstås Johan Lilja som egentligen bara var vikarie under en period 1995-1996 men som kom att bli en nära och väldigt långvarig vän.

S:t Jacobs kammarkör var en fast punkt i tillvaron, och många av de som har varit med länge känns nästan som familj. Och eftersom kören är en typiskt bra kör, blir det mycket spännande musik att få vara med att framföra. Naturligtvis en del klassiker som den årligt återkommande Johannespassionen av J. S. Bach eller Mozart, Brahms, Fauré, Duruflé, Stravinsky, Bruckner, Mahler, Pärt, Schnittke och Martin, men inte sällan helt nyskriven musik av samtida kompositörer. Mestadels svenska såsom Sven-David Sandström, Anders Hillborg, Thomas Jennefält, Kjell Perder, Jonas Bohlin, Johan Hammerth, Jan Sandström, Georg Riedel, Bosse Hansson, Ingvar Lidholm och även nämnde Joakim Unander. Någon enstaka icke svensk, främst företrädd av den fantastiske baskiske körledaren och kompositören Javi Busto.

Nåt annat som skulle visa sig både roligt och givande var att i augusti 1993 ringde Jonas Eliasson när jag satt på jobbet. Han hade under ett par år varit dirigent – inom den organisationen kallade ”maëstro”, kort och gott – för kårspexet vid THS, Tekniska Högskolans Studentkår, och frågade om jag ville ta över hans roll det följande året. Trots att jag nu faktiskt hade fått ut min examen och egentligen inte hade några planer på att göra något mer på Teknis, tillhör detta kategorin av erbjudande som man vore rätt speciell om man tackade nej till. Och så speciell är jag inte. Jag tackade ja på stående fot. Kårspexet är nästan som en traditionstyngd egen institution vid Teknis och den spänner över hela KTH vilket var ett lyft från mina tidigare liknande insatser inom Fysikalen. Iallafall rent organisatoriskt; jag skulle nog så här i efterhand vilja påstå att Fysikalens orkester var av bättre snitt rent musikaliskt än Kårspexets, och Fysikalens var också större. Samtidigt var engagemang i Kårspexet ett betydligt större åtagande eftersom det rörde sig om 25 föreställningar per år plus några turnéer medan Fysikalen hade max 10 och kanske en turné eller ingen turné. Sålunda var det faktiskt svårare att hitta de där bästa musikerna till Kårspexets orkester rent allmänt, det var lättare till Fysikalen på grund av det kortare åtagandet. Men lyckligtvis fanns det en hel del riktigt bra unga musikanter som ville vara med även i Kårspexet, och dessutom fanns en stor och trimmad organisation kring det hela som var på en helt annan nivå än Fysikalen.

Så jag accepterade jobbet och skred relativt omgående till verket – i maëstrorollen ingick inte bara att dirigera utan också att tillsammans med skrivargruppen komma överens om vad som skall spelas och sedan tillsammans med orkesterchefen jaga fram arrangemang. Helst arra själv och det hade jag ju en viss vana på så det skrevs en hel del arr under den här tiden, och det repeterades intensivt under höstens mitt. Premiären var i allmänhet i början på december så det var inte mycket tid att vinka på. Men nu hade jag nu inga studier att kämpa med – bara ett förvisso viktigt dagtidsjobb som ingenjör men som inte krävde kvällsarbete. Dessutom var jag singel.

Kårspexvärlden var ett rätt intressant fenomen på många sätt. Precis som att det fanns en hel rad olika grupperingar inom spexet som gjorde olika saker – förutom orkester så fanns det tekniker, scenbyggare, dansare, kostym/mask/peruk, festfixare, marknadsförare, ledningsgrupp/administratörer, program/media-folk och så förstås skådisgänget – så finns det vissa personer inom den här världen som nästan är institutioner i sig själva. Det finns några som har deltagit i fler än 300 föreställningar och någon som har deltagit i fler än 400. Det var rader av traditioner och vanor som man skulle lära sig och det hävdades också att många av dem hade hundraåriga anor. Visst, visst, kanske inte imponerar på mig dramatiskt – och en av traditionerna var att inte ha kvinnor på scenen. Detta utmanade jag ganska snart och motionerade till kårspexets årsmöte att detta skulle ändras. Jag fick svaret att det inte finns något i stadgarna som förhindrar detta, så ingen åtgärd befanns nödvändig. Ett osannolikt irriterande svar. Men jag bet ihop och lät dem hållas tills jag gjort mitt vilket blev två fulla säsonger med ”Beethoven” 1993-1994 och ”Tsaren” 1994-1995. Att bara ha killar på scenen höll i sig i några år till; men såvitt jag vet har Kårspexet kvinnor på scen idag. Kanske bidrog jag lite till det. Man kan ju iallafall hoppas.

Generalreptition ”Tsaren”, Södra teatern, november 1994.

Det blev som sagt två säsonger med mig som maëstro, och det var ett par oförglömliga år där man blev helt uppslukad och som gjorde att man nästan levde i ett parallellt universum vid sidan av jobbet på Ericsson. Många spännande och klyftiga människor fanns det i den stora organisationen. Vännerna Erik Eriksson och Rikard Thelander var inblandade i lite av varje; Rikard som direktör ett av åren. En annan cool person var Richard Wiedenkeller som förutom att vara en riktigt fin gitarrist också är en duktig ledare och chef vilket han manifesterade både som direktör i spexet och senare som chef inom Ericsson. En ruskigt rolig och begåvad person och dessutom trevlig. Men han försvann från radarn efter några år och verkar hålla sig på sin egen kant – jag ser honom inte längre ens via gemensamma bekanta och inga sociala medier heller. Trist. Nå det fanns fler. Den yvige teknikchefen Kalle Orton och den likaledes yvige och mycket klurige skådisen och allkonstnären Jocke von Scheele. Samt ett antal bra skådisar som Claes Nyberg, Staffan Norberg, Olle Pålsson, Mårten Strömberg och Sven Trebard (då Gothefors). Fina musikanter som Henrik Kniberg, Sophia Kniberg (då Dicander), Johan Szamosi, Sara Gadd (nåt annat då), Anders ”Lunkan” Lundqvist, Jan Aksberg, Jan Nordenholm (då Jansson och frivilligt kallad ”svinet”) och så vackra och ruskigt begåvade flöjtisten Sofia Moberg. Vi blev ett par under hösten 1993 och det höll en bit in på hösten 1994. Under den här tiden bestämde jag mig också för att köpa en lägenhet och efter lite letande föll valet på den kanonfin liten lägenhet på Lundagatan 40 A på Södermalm. Det var kanske det första hem som jag – efter Järfällatiden – trivdes i helt och hållet. Jag bodde där i tre år och längtade ofta tillbaka dit i efterhand. Sofia var ofta hos mig den där första tiden. Vi hade rätt olika tempo i livet, jag var energisk och hon bitvis extremt flegmatisk vilket gjorde saker lite knepiga ibland. Dessutom hade vi totalt olika livsfas – jag var klar på teknis och hade kommit ut i yrkeslivet men hon hade just börjat med sina studier – också hon på teknis. Det sprack ganska snart men vi hade mycket kul tillsammans medan det varade. Jag hann lära känna hennes coola mamma i Nödinge och även träffa hennes syskon. Men livet gick vidare och det var nödvändigt.

Ytterligare några andra människor som jag kom i kontakt med under den här tiden och som gjorde många bra saker är Erika Hagwall (nåt annat då), Per ”Rambo” Åkerlind, Jonas Eliasson (igen), Björn Nalle Malmborg och en hel kader andra människor.

1994 fick jag höra att Mahlers gigantiska åttonde symfoni skulle framföras i Göteborg, bland andra under medverkan av Filharmoniska kören här från Stockholm. Som den gamla Mahlergalning jag varit ett längre tag ringde jag upp körens dåvarande dirigent Per Borin och frågade om de behövde några djupa basar. De gjorde de, minst sagt. Verket har partier som är extremt låga och därför nästan osjungbara, men bara känslan att få vara med och framföra det hela var precis så häftigt som jag hade kunnat föreställa mig. Två konserter blev det i Göteborgs alldeles nybyggda fantastiska operahus i november 1994 under mäktig ledning av den store Neeme Järvi. En skiva spelades också in i samband med detta, på skivmärket BIS. Det blev några dagar där i Göteborg som i viss mån spenderades med före detta klasskompisen Katarina Lindgren, världens troligen vackraste kontrabasist. Hon spelade då i Göteborgs symfoniker och kom ganska snart att flytta tillbaka till Stockholm för fast jobb i Hovkapellet. Men vi sågs inte många gånger senare. Synd tyckte jag. Då iallafall.

Och nu när saxofonen kommit ner från vinden och tagits in i värmen tack vare den där fredagkvällen och Johan Öberg, så var det nog ändå den närmsta bundsförvanten även före yrkesarbete och körsång. Tidigare nämndes ovan, i sammanhang med våren 1993, mest i föregående det där storbandet som då kallades ”Stöt Big Band” (som i uttrycket ”gamla stötar”) med altsaxofonissan som ville byta roll. Det var ju frågan om något eller några vik på rep, men det kom att bli betydligt mer än så. Jag blev fast i det bandet; som för övrigt bytte namn till ”Capital Big Band” rätt snasrt därefter. Det var ett rätt bra band. Saxsektionen var förutom jag och Ulrika, Per Jäderberg, Jann Wiebols och Marika Sventelius. Bland trumpetarna fanns Magnus Hedenborg, Håkan Jonsson och Magnus Boman. Trombonerna bestod oftast av bland andra Per-Johan Björnstedt, Peter Gorpe och Lars Garg. Pianot trakterades av Martin Virin och senare Alexander Ekroth-Baginski. Gitarr Fredrik Broberg. På bas Mattias Corvini. Trummor inledningsvis Hans Johansson men snart Stefan Palmfjord och ibland Anders Nyberg. Bandet var tämligen välorganiserat och höll sig med inhyrda repetitörer, i början Mats Holmqvist och senare Bertil Strandberg. Jag och Ulrika satt inte sällan och munhöggs på ett lite bitskt och roligt sätt där bland saxarna men jag tyckte ibland att hon var lite väl mycket storasyster på något sätt. Hon var med och drev bandet och ställde lite krav hittan och dittan – inte så att jag hade något emot det men jag körde under de första åren av den här perioden kårspexet och hade lite svårt med närvaron ibland. Ulrika var delvis förstående och delvis lite bestämd. Men vi munhöggs vidare och så småningom började vi prata lite även utanför repen. Några gånger gick vi och tog en öl uppe vid Fridhemsplan. Hon bodde då med sin sambo Nils på Gyllenborgsgatan så Fridhemsplan var liksom på vägen. Det blev ganska spännande diskussioner men aldrig farliga. Ulrika hade ju sin Nils.

I juni 1993 fixade några i bandet; främst Ulrika, en liten turné med Capital Big Band till Dalarna därifrån hon kom. Jag tog på mig uppdraget att hyra buss och köra den, jag hade ju busskort. Och så blev det. Jag mådde risigt som fan för jag hade nyligen kraschat med Maria men det här blev ett välkommet avbräck. Vi lirade första kvällen på ett 50-årskalas i något som mest liknade en skolmatsal, men det fanns en scen och vi hade order om att smyga oss på plats för att sedan kunna utgöra en överraskning för festföremålet som jag tror kallades för Våfflan och hade något med Musik vid Siljan att göra. Det blev faktiskt en riktig överraskning och kvällen blev bra. Nästa kväll lirade längst ute på något jag aldrig sett tidigare; en långbrygga. Längst ut fanns en mer öppen plats och en liten scenliknande bod – uppenbart var slutet på långbryggan avsedd som en liten dansbana och boden för en liten liten orkester. Kanske en bas, ett dragspel och en fiol. Så uppenbarligen fick inte 17 musikanter plats där men vi lirade ändå och det var sannolikt färre dansande än det var musiker. Myggen bet. Men det var väldigt vackert därute och rent allmänt ett trevligt tillfälle. Dagen efter som var sista dagen på den lilla Dalaturnén körde vi en liten utomhuskonsert vid lunchtid framför Handelsbanken i mer centrala Rättvik och det lät bra och var lite mer folk.  Vi bodde de två nätterna i campingstugor precis vid fästet till långbryggan och någon av kvällarna var vi – hela bandet – på besök hos Ulrikas föräldrar där det bjöds på middag för oss alla 17 vilket inklusive lite andra personer blev en middag för över 20 personer. Det verkade vara problemfritt för dem och föräldrarna verkade trevliga. Tänkte inte så mycket mer på det; jag körde bussen, jag fick mat och jag var där för att lira. Att jag skulle komma att återvända till det huset på Mårsåkersvägen 18, och umgås med personer som rörde sig där, minst ett 50-tal gånger till senare hade jag ingen aning om då.

”Beat the beet” och ”Dönix dansorkester” var ju igång och jag var pianist/keybordist i båda dessa. Det blev faktiskt en hel del gig med dem och Ulrika, som jag dittills känt som klarinettist och saxofonist började dyka upp som sångerska i takt med att Åsa Grahn allt oftare inte ville vara med (för att till sist oförklarligt försvinna helt). Ulrika var rätt bra på det där och hon kunde både jazz och pop/rock. Vi började nästan per automatik ses allt oftare. Senhösten 1994 hörde Ulrika av sig och berättade att hon ville göra ytterligare en liten miniturné till Dalarna och det skulle i princip vara med just bandet Beat the Beet. Ulrika hade en god idé om repertoir men behövde hjälp med harmoniseringar. Hon började dyka upp i lägenheten på Lundagatan några kvällar från november 1994 och det blev fler i december och januari. Spelningarna blev av i februari 1995; det var spelningar i missionskyrkan i Rättvik och på Kajsas värdshus i Vikarbyn – där en av de mest legendariska publikkontakterna ägde rum. Vi lirade jazz av den enklare sorten och den lilla publiken var lokalt rätt ungt folk som uppenbarligen ville höra nåt helt annat än jazz. En kille i 20-årsåldern kom fram under gigget och ville att vi skulle spela nån annan stil, vilket ju förstås inte är så lätt att fixa på stående fot så det blev ett artigt ”tack, kanske nån annan gång”. Han drog i sig en del alkohol och när vi giggat klart tog han mod till sig och kom fram till oss och sa (tänk rätt kraftigt dalmål): ”Ni har spelat skiiitmusik heela kvällen. Jag har lirat altsaxofon så jag vet vad jag praaatar om!”. Skrattet kvävdes rätt hårt just i den stunden och tills att han kommit ut genom dörren, sen släpptes det ut och det skrattet har inte tystnat sen dess.

Efter den här turnén gick det mesta rätt fort. Ulrika bröt med Nils och bodde under en kort period både hemma hos kollegan Anna Karlstedt i Älvsjö och en annan kort period i en av Handelshögskolans lägenheter som egentligen var avsedd för internationella gästforskare. Vi blev ett mer uttalat ett par i mars 1995 och det dröjde inte länge tills vi bodde tillsammans i den där lägenheten som förvisso som sagt var väldigt fin men kanske lite för liten för två numera rätt vuxna samhällsmedborgare. Tanken på att skaffa något större började väckas lite försiktigt. Men det dröjde några år.

Ulrika hade planerat sedan tidigare att ta en del av sina doktorandstudier på Leonard N. Stern / NYU school of business och den perioden var tänkt att infalla med början hösten 1995 och kanske ett halvår eller så. Hon tvekade lite nu när vi så nyligen hade blivit ett par men jag tyckte verkligen inte att hon skulle avstå detta – det hade inte jag gjort. Vilken chans! Och det var nog egentligen vad Ulrika tyckte också så hon packade ihop sina saker och drog till New York City i september 1995. Kvar i Stockholm blev jag. Men självklart började vi planera när jag skulle kunna komma över och valet föll på november. Det var mitt första möte med New York och en kärlek till den staden uppstod som aldrig avtog. Det var egentligen mitt första möte med USA – bortsett från musikstipendiet 1984 där det mer handlade om Canada  – också även om jag liksom många andra har lite svårt att associera New York med resten av USA. Det är på alla sätt som ett eget land, om man bortser från språk och valuta. Ett betydligt mer intressant ”land” kan jag tycka, åtminstone ur politiska och kulturella hänseenden.

New York; Manhattans sydspets sedd från Ellis Island. November 1995.


Empire State Buildings utkiksdäck. November 1995.


New York City, Central Park, November 1995.

Resan blev för min del superb trots att NYC är rätt kyligt i november. Vi avverkade det mesta av de mer kända sevärdheterna under de där veckorna. Sista dagarna snöade det. Sen bar det av hemåt för min del; Ulrika blev kvar över jul men återkom i januari. Livet återvände till det mer vardagliga.

1995 var också året då internet och mobiltelefoni började sprida sig på bred front. Ulrika doktorerade på Handelshögskolan och inom universitetsvärlden hade ”internet” i någon form då redan funnits något tiotal år. Tidigare hade det inte funnits så mycket till browsers, snarare var det textbaserad kommunikation i terminalfönster och mest inom Europa och till USA. Tekniken var således långt ifrån ny, men det som började hända då var att fler och fler utanför universitetsvärlden började få tillgång till det och det började med ”browsers” (då hette de väl Mosaic och Netscape och sånt) dyka upp mer grafik och användarvänlighet. Jag minns att jag blev både lite överraskade och lite surt avundsjuk när Ulrika hade laddat ner en biografi av John Coltrane från sin dator på jobbet. Trots att jag jobbade på Ericsson så hade vi inga såna möjligheter just då. Däremot fick jag via jobbet min första mobiltelefon i den vevan, det var förstås en Ericsson (innan Sony-Ericsson fanns). Och senare samma år så blev internet via browsers tillgängligt även på det stora kommunikationsföretaget.

Sommaren 1996 var det dags att åka till Pori Jazz – en av de där lite större jazzfestivalerna i Europa. Kanske inte jämförbar med Montreux men betydligt större än Stockholm. Det var bara jag och Ulrika och vi bodde i ett radhus som ett yngre par hyrt ut. Undras hur vi fick tag på det. Internet fanns förvisso då, men det var inte många som hade ännu då. Nåväl, det var en finfin festival och vi stannade där två eller tre nätter. Huvudmålet med besöket var en inomhuskonsert med McCoy Tyner trio med gästsolisten Michael Brecker. Bas spelade Avery Sharpe och bakom trummorna satt Aaron Scott. Konserten blev så fantastisk som vi kunde hoppas på. Inga bilder fick tas där. Men sista dagen innan vi var tvungna att rusa till bussen ner mot Helsinki så spelade samma kvartett igen på stora utomhusscenen.


Michael Brecker och Avery Sharpe, Pori Jazz, Juli 1996.

Även körlivet var väldigt aktivt under de här åren och det var som ovan Jakobs kammarkör som var kärnan i den verksamheten. Den kören hade intensiva årsscheman med många konserter och nästan alltid ny musik; ofta nyskriven svensk körmusik. Mest intensivt med konserterande var det vid jul förstås men det var andra konserter både med och utan orkester under resten av året också. Alla krävde rejäla mängder repetitioner och onsdagkvällarna var alltid vikta åt detta; men det var också några repetitionshelger per år. Dessutom blev det minst en resa varje år. Baskien 1993, Italien 1994, Estland och Italien 1995, Norge 1996, Italien 1997, Tyskland 1998, Spanien och Italien 1999 var väl de större och 1995 och 1999 var det sålunda två större resor samma år. Det var en enormt givande men också väldigt tidskrävande men passade bra in i livscykeln under de här åren. Under några år innehade jag sysslan som notfiskal i kören vilket gav mig obegränsad tillgång till den riktigt fina och extremt centralt belägna byggnaden som S:t Jakobs församlinghem utgjorde. Den stod ofta tom på vardagkvällar och inte sällan även under helger. Körsalen hade fantastisk akustik och en stor fin välstämd flygel. En dröm. Hit började jag gå även när det inte var körrep och framförallt då för öva sax. Runt 1996 kom jag igång och började öva lite mer metodiskt och organiserat och det var också det här året jag köpte min älskade Selmer Mark VI tenorsax. Det var en rolig tid med många övningspass i veckan och det blev väldigt effektivt – nivån på liret ökade snabbt och jag kom upp i en spelförmåga där jag aldrig varit tidigare. Tänk om jag gjort detta som tonåring istället. Då hade mitt liv sett helt annorlunda ut. Bättre eller sämre kan man alltid diskutera. Garanterat annorlunda iallafall.

Det lirades förstås också en hel del. Det var ett intensivt giggande under de där åren; det var Capital Big Band, Beat the beet och Dönix men också en hel en del andra konstellationer. Vi var ju i 30-årsåldern, en tid då många gifter sig och med någorlunda jämnårigt umgänge så stod bröllopen som spön i backen. Det giggades förvisso vid en del andra tillfällen också som företagsfester, 40-, 50- och 60-årskalas och en del annat men det var den stora mängden bröllop som gav de flesta jobben. Vi tog de flesta jobb vi kunde men under perioder var det ibland flera förfrågningar till samma kvällar så vi blev också tvungna att tacka nej emellanåt. Samtidigt som vi båda jobbade heltid så avverkade vi nog i snitt minst två gig i veckan under maj, juni och augusti de där åren.  Ljudanläggningen ”Kalle” som vi delade med Hasse Olsson och Hans-Olov och som dittills stått ute hos Hasse i Huddinge stod nu nästan alltid i vår lilla lägenhet på Lundagatan. Det blev inte tid att köra över sakerna mellan varven. De förvarades staplade på höjden, från golv till tak, i en redan trång lägenhet. Inte hade vi bil heller, utan lånade från förstående föräldrar och under vissa perioder var det nog vi som hade bilen oftare än vad de hade.

En skiva blev det också. Hans-Olov Öberg är en man med ett osannolikt driv. Ibland driver han så hårt och mycket att man känner att man måste backa. Det här med skivprojektet var ett sånt här tillfälle som krävde en hel del diskussioner. Det var många åsikter inblandade men efter en del stångande fick HOO sin vilja igenom och det blev ändå ett kul projekt även om skivan kanske inte blev nån kioskvältare. Inspelningen skedde i Atlantis klassiska studio på Karlbergsvägen och med lika klassiske Jan Ugand som producent och inspelningstekniker och Bosse Broberg var gästsolist. Hans-Olov hade en hel kontakter bland layoutare, copywriters och CD-producenter och man måste tillstå att skivan blev riktigt snygg. Det musikaliska kan alltid diskuteras förstås, men det blev som det blev och nog fanns det ett viss mått av stolthet inblandat. Skivan låg klar i december 1996 och såldes i några hundra ex, mest till närstående.

I februari 1997 nådde bandet sin höjdpunkt då vi fick en helt egen kväll på Fasching i samband med skivsläppet. Även här var det Hans-Olovs nästan oförhandlingsbara energi som satte sin prägel. Marknadsföring är verkligen hans grej och det här gick för bra. Vi hade 400 gäster och alla kom inte in. Det sas att kön gick ända ner och förbi hambergeriet nere i hörnet mot Vasagatan. Konserten blev en fantastisk upplevelse – för min del betydligt mer intressant än vilken inspelning som helst. En succé pyramidal som samtidigt var dödsstöten för bandet. Det gick liksom inte att göra så mycket mer efter detta, och bandet lades som på något halvår senare. Det var bra att det blev så. Bandet hade haft sin tid och det var dags för oss alla att gå vidare.

Beat the beet på Fasching 1996. Troligen ”Israel”, enda låten med altsax.


Beat the beet på Fasching 1996.

Något som också hände 1996 var födelsen av begreppet DOJC. Det var min trettioårsfest, jag fyllde ju 30 i oktober det året och tack vare Ulrikas initiativ och klurighet så blev det jazzjamparty i den finfina handelspuben på Sveavägen som jag döpte till ”DOJC – Dan’s Occasional Jazz Club”. Det blev så lyckat att det blev ytterligare 10 DOJC:ar senare. En egen avdelning i detta ämne kan man finna här.

Jag och Ulrika bodde trångt där på Lundagatan 40. Mestadels var det mysigt och trivsamt. Vi jobbade heltid, vi giggade och vi reste lite då och då, både privat och i tjänsten.  ”DINK” – Double Income No Kids. Egentligen en rätt oproblematisk tid på många sätt men trångboddheten började kännas mer och mer. Något om verkligen saknades var nånstans att ta vägen om man var riktigt sur på den andra. Lösningen blev att stänga in sig på muggen, men det går av naturliga skäl inte så länge det heller. Vi började skoja om att vi behöver ett rum att sura i – ett surrum. Vintern 1996-1997 började vi lite försiktigt att kika på alternativa bostäder. Vi kikade både på lägenheter och villor och kände väl ganska snart att det där med villa nog faktiskt var vår grej. Det tog inte så värst lång tid innan vi fann det vi sökte och det blev villan på Norrängsvägen 34 i Huddinge. Vid visningen var det helt fullt av folk både i och utanför huset. Första tanken var att det inte är någon idé att ens försöka ta sig in – vi skulle aldrig ha chans på det här huset ändå. Men vi var ju ändå där så vi ställde oss i kön och kom så småningom in i hallen. Där var det så mycket folk att det liksom inte gick att komma längre men jag upptäckte en dörr som jag förstod ledde ner till källaren och det hade visst ingen annan gjort så jag smet snabbt ner. Det var en ganska vanlig källare. Inte extremt trivsam sådär initialt men gott om plats fanns det – och strax såg jag det. Surrummet! Det var ett rum innanför tvättstugan som då var i ett ganska bedrövligt skick men precis lagom stort för att kunna ha som något avskilt krypin. Ärligt talat var det nog inte bara för att sura som rummet var tänkt utan i första hand ett musikrum. Men som alltid kom att benämnas så. Surrummet.

Resten av huset, ovanför det efterlängtade surrummet visade sig vara finfint det också. Vi gillade det vi såg och budgivningen gick rätt fort. I mars 1997 skrev vi kontraktet och inflyttning ägde rum strax efter midsommar.

Precis inflyttade och på väg till Erik E:s 30-årsfest i city den 28 juni 1997. Invändigt är det bara travar av kartonger överallt.

Det skulle komma att hända mycket med och i det här huset under de nästkommande 15 åren. När vi flyttade in bestod fasaden av en mintgrön och bitvis rätt smutsig aluminiumplåt som synes på vilken ovan. Underhållsfritt, visst. Men vackert? Hurva. Fasaden kom ner runt 2004 liksom den gamla läkten man spikat plåten i. Fasadbrädorna skrapades trärena för hand runt om hela huset, ny läkt las på och hela huset målades om i en faluröd kulör. Bara det jobbet tog tre somrar. Men det var enormt mycket annat som gjordes. Fyra rum helrenoverades och om omisolerades invändigt, all el drogs om, en större utbyggnad gjordes, taket byttes, två stora uteplatser byggdes liksom carport och friggebod och dessutom las stora delar av trädgårdens gräsmatta om och hela uppfarten stenbelades. Det där blev som ett livsprojekt som det gjorde fruktansvärt ont att skiljas från. Det hände dock inte förrän 2012 så det är förstås att gå händelserna i förväg. Se vidare kapitel FIXME

Att flytta till den här villan var också att stifta bekantskap med en helt ny kommun. Vi hade nämligen ingen relation till Huddinge någon av oss. Ulrika hade nog knappt satt sin fot i Huddinge tidigare och själv hade jag varit där några få gånger som väldigt ung eller kanske snarare som barn. Jag minns att vi sjöng luciatåg i Huddinge centrum under AF-tiden, det var barske pappa Wahrén som hade ordnat och klasskassan behövde ju alltid tillskott. Förutom det, kanske hos nån kompis nån gång. I skrivande stund har jag nu bott i Huddinge i över 20 år och trivs kanon. Huddinge är en kommun i Stockholm som jag gillar betydligt mer än den jag växte upp i, Järfälla.

Fram tills den här tiden hade vi båda förstås också spelat i storbandet där vi lärde känna varandra, Capital BB. Men jobb, flytt, villa och en hel del andra speljobb började ta så mycket tid att vi båda lämnade bandet samma sommar som vi flyttade in i villan. Jag fortsatte ju sen att lira väldigt länge och det kom en ny och längre storbandsera i mitt liv, men Ulrika gick mer in för sången och spelade inte saxofon många gånger efter detta. Lite klarinett ibland kanske men även det väldig sällsynt. Sången kom att överskugga allt annat.

Resandet under tiden som anställd å Ericsson fortsatte och tilltog i frekvens. USA var väl det vanligaste resmålet, men även några till Sydostasien, Indien, Latinamerika och ibland inom Europa. Det skulle bli en egen bok att gå igenom alla och jag minns inte heller längre så många detaljer, men det finns rätt många bilder kvar. En av de mer spännande var första besöket i Kina 1997, då jag och kollegan Ding Ding Dong – jo han hette faktiskt så – besökte 6 kinesiska storstäder på 7 dagar. En av dagarna kunde inte planet landa i avsedd stad utan fick landa i en annan stad tre timmars bilväg därifrån. Vad gör man? Hoppar in i en taxi förstås. Och så iväg. Taxiföraren rökte i princip oavbrutet ut genom sitt öppna fönster och det var rätt kallt i luften – kanske ner mot 10-12 grader. En färjetur blev nödvändig när vi kom fram till Gula Floden.

På en färja över Huang Ho, november 1997.

En annan tjänsteresa som blev speciell inträffade bara några veckor senare och gick till Delhi i Indien. På nåder fick jag ta med mig flickvännen, och de första dagarna fick hon roa sig på egen hand i ett tjorvigt Delhi medan jag stod på mässa med Gustav, Haiwen och Inge. När mässan var slut tog vi tåget ner till Agra och stannade där i några dagar. Fredagen den 12 december 1997 förlovade vi oss romantiskt i det fullständigt makalösa templet Taj Mahal i Indien.

Taj Mahal, Indien, 12 December 1997.

Den där dagen var förstås fantastisk, och Inge och Haiwen var med oss och firade med champagne som vi hade med oss. De åkte dock tillbaka redan samma kväll medan vi stannade ytterligare två nätter. En våldsam magsjuka gjorde dessa två dagar minst sagt lite speciella men framåt söndag var jag så pass frisk att vi kunde ta tåget tillbaka till Delhi och så småningom åka hem till Sverige och Huddinge för att fira jul. Under våren 1998 påbörjades bröllopsförberedelser och den 20 juni 1998 blev det storslaget bröllop i Rättvik. Den lördagen var faktiskt midsommardagen och många kom dit dagen innan för att fira midsommarafton – de flesta var kvar också söndagen för stor brunch i trädgården på Mårsåkersvägen 18. Sålunda blev det för de allra flesta gäster i det drygt 100 personer stora sällskapet ”bröllop i dagarna tre”.

Rättvik den 20 juni 1998

Maten som serverades var helgrillad ren och till efterrätt så önskade Dan att få bjuda sina gäster på glass och hjortronsylt. Men var får man tag på hjortronsylt till ett helt bröllop. ”Det har jag ” sa mamma Lilly. ”Men mamma, vi är drygt 100 personer!” invände jag. ”Det har jag” sa mamma Lilly igen. Och så blev det. Hjortrongömmorna räckte till ca en dl hjortronsylt till var och en av bröllopets gäster. Rätt imponerande faktiskt.

Bröllopsresan gick till Danmark, några dagar i Skagen och några dagar i Köpenhamn. På vägen hem besöktes lite skånska släktningar på Ulrikas sida och sedan hemåt för fixa med huset och så småningom kom hösten och arbetsåret startade. Under den där hösten 1998 skedde det rätt stora omstruktureringar på Ericsson som beskrivs ovan och det var dags för något nytt. Valet föll på ett konsultbolag som hette Sigma Design & Development och hade sina lokaler i ett då riktigt trist industriområde runt Svetsarvägen i Solna. Det upprustades senare och blev riktigt fint, men då 1998 var det verkligen en hemsk plats. Och jobbet var iofs helt ok, jag hade tre parallella uppdrag, ett för Ericsson Radio, ett för Forsmarks kärnkraftverk och ett för en skotsk firma vid namn Nessco; den höll på med system för att hålla parabolantenner stabila trots rörligt underlag (t. ex. på båtar eller oljeborrplattformar). Inget fel på uppdragen. Men jag trivdes inte med arbetsplatsen och jag såg inga framtidsmöjligheter – iallafall inga som lockade mig. Jag höll ut ett år där.

Redan i september, bara tre månader efter bröllopet, började Ulrika vara lite blek om nosen – lindrigt sagt – på morgnarna och misstanken om vad det kunde bero på var väl kanske inte så långsökt. Ett graviditetstest bekräftade denna misstanke med tydlighet och vi visste nu att vi hade en ny liten medborgare på gång. Graviditeten gick överlag rätt bra tror jag man kan säga – jobbig som graviditeter är men inga större komplikationer tillstötte. Våren 1999 växte den där magen mer och mer och antog till sist nästintill orimliga proportioner – så kändes det iallafall. Sparkandet tilltog. Speciellt mycket spark var det när musik hördes och i slutet av maj var Ulrika med sin mor Ulla på Daniel Börtz ”Marie Antoinette” på Folkoperan och enligt Ulrika har det aldrig sparkats så mycket som då. Frågan är om det var av uppskattning, protest eller medlidande.

Förlossningen blev en rätt långdragen historia. Kvällen, onsdagen den 9 juni 1999 började det hända saker. Att det var tidigt i förloppet förstod vi, men vi var inte säkra på hur fort det hela kunde gå. Vi tog det säkra före det osäkra och åkte in till Huddinge sjukhus. En första granskning visade att det inte var dags än och vi ombads komma tillbaka nästa dag. Natten blev jobbig men gick väl ändå någorlunda. Mitt på dagen på torsdagen åkte vi in en andra gång men inte heller då tyckte man det var solklart att det var dags. Vi ombads komma tillbaka några timmar senare. Vi åkte inte hem för dessa även om avståndet mellan Norrängsvägen och Huddinge sjukhus inte var mer än kanske tio minuter med bil. Vi spenderade de där timmarna i Flemingsbergs rätt trista centrum småpratandes och avvaktandes, sen tillbaka. Men slutsatsen blev densamma och vi åkte då tillbaka hem ytterligare en gång. Värkarbetet tilltog rätt konstant och natten började det bli ohållbart. Ulrika lät mig mycket bestämt förstå att nu åker vi in och om vi inte blir insläppta den här gången heller så lägger vi oss i protest på golvet utanför mottagningen. Vi blev dock mottagna den här gången. Natten mot fredag förflöt utan någon sömn och när dagen grydde hade inte mycket hänt när det gäller framsteg. Värkarbetet pågick men blev ibland svagare. Ulrika var helt slut och fick epidural och fick sova några timmar. Själv hittade jag några saccosäckar och sjönk ihop på ett par av dessa på golvet bredvid Ulrikas säng. Inte var det bekvämt precis, men sömnen var ändå ljuvlig.

Fortfarande på fredag eftermiddag, efter sömnen, så var framstegen inte tillräckliga. Epiduralen hade inte heller precis hjälpt till i det förloppet utan snarare avtog värkarbetet och därför behövdes värkstimulerande. En krånglig och svår balansgång har vi förstått. När klockan hade passerat 19 på kvällen var Ulrikas kropp fortfarande inte beredd på förlossning, men barnets puls började svikta rätt ordentligt. Då gick det undan. Inom loppet av fem minuter hade det inte bara meddelats att det kommer att bli kejsarsnitt, utan en narkosläkare hade kommit dit, blixtsnabbt förhört sig om allergier och inhämtat val om helsövning eller lokalbedövning och valet föll på helsövning. Sen åkte sängen med modern och det ännu ofödda barnet iväg i ett rasande tempo bort mot en operationssal som jag antar alltid finns beredd för såna här situationer. Tack gode *** för att vi lever i ett civiliserat land.

19.18, fredagen den 11 juni 1999 kom en liten tjej ut till världen utanför. Hon bars snabbt ut ur operationssalen till ett litet uppvakningsrum fullt med människor i vita rockar och maskiner från golv till tak. Dramatiken kring de där första sekunderna då man skall få igång andningen hos ett nyförlöst barn som förlösts med kejsarsnitt är obeskrivlig och skräckinjagande – åtminstone för en förvirrad förstagångspappa som står bredvid och inte kan påverka situationen det minsta. Trösten var att andningen, efter lite slangar i näsan och nån maskin kom igång rätt fort. Visst, nog kändes det som en timme men troligen handlade det mer om 10 sekunder eller så.

Mamman var förstås sövd och skulle sova ett antal timmar till så där var jag ensam. Sjukvårdspersonal hanterade knyttet och även om jag liksom kände att det var jag och barnet så hade jag ju ännu knappt fått se henne på nära håll. Inte heller fick jag bära henne genom korridorerna till en avdelning där det fanns kuvöser. Hon blev inlagd i en sån och jag fick sätta mig vid denna och kika på Amanda genom glaset. Det fanns ett hål längs ner mot hennes fötter och där kunde jag, sa doktorn, få sticka in handen vilket jag förstås gjorde och fick då för första gången röra vid min dotter. Jag kramade hennes små fötter försiktigt, försiktigt. Efter en stund insåg jag att jag inte ätit på minst 12 timmar. Hungern kom över mig som ett slag från en boxhandske. Jag frågade en sköterska om det fanns nån möjlighet att få något att äta och hon log vänligt och sa att det skall vi nog ordna. Fem minuter senare kom det in en liten bricka med en halvtorr fralla i två delar på vilka det låg varsin geometriskt regelbunden ostskiva utan tillstymmelse till karaktär. Bredvid stod ett glas röd blandsaft som nog mest var färgämne och socker. Och så en kopp kaffe som var het men åtminstonte väl ljummen. Jag tyckte det var den mest delikata måltid som jag någonsin fått mig serverad.

Jag la senare ner en hel del tid på ”hemsidor” för barnen och har sparat dem, bland annat denna som ägnas just åt Amandas födelse. Vill man kika på hela Amandas sida, fram tills dess hon var i 8-9-årsåldern kan man titta här.

Att bli förälder var en omtumlande händelse i livet. En av de absolut största jag tror man kan vara med om. Mestadels ett intensivt lyckorus, iallafall för min del. En fascination över att det där lilla knytet liksom blev skapat genom att jag och Ulrika gjorde så att det blev så. Att det kan uppstå liv. Och att det där livet kan leva inuti en annan människa så länge och sedan komma ut som en helt ny person som inte fanns tidigare. Och hur hjälplöst knyttet är i början. Människans avkomma är verkligen inte rustad för att klara sig själv – det krävs mycket av vuxna för att barnet skall klara sig. En process som i de flesta fall går helt av sig själv förvisso och inte är något konstigt. Medan det finns andra däggdjur som föder avkommor som kan stå, förflytta sig och söka föda redan på dag ett.

Att hon skulle heta Amanda var något jag hett önskat sedan länge, faktiskt många år innan hon föddes. Och innan jag ens träffat kvinnan jag fick barn ihop med. Jag tyckte om min mormor Amanda och jag tyckte dessutom att namnet var vackert. Jag förstod förstås mycket väl att jag inte kunde vara den enda som valde men berättade tidigt för Ulrika att om jag nånsin får en dotter så kommer jag iallafall att föreslå det namnet. Till min lycka var även Ulrika positiv till det, men hade förbehållet att vi skulle vänta och se om det verkligen var en Amanda som kom ut. Och det tyckte vi att det var. Redan den kvällen, senare den 11 juni, då Ulrika vaknade upp från narkosen, så kändes beslutet klockrent. Hoppas att det inte var jag som Shanghaiade Ulrika när hon fortfarande var drogad; men det har hon iallafall aldrig sagt något om. Amanda är världens vackraste kvinnonamn.

Så lyckorus var väl det största men det fanns förstås också inslag av beskyddarinstinkt och några nypor oro – även det antagligen styrt av instinkter. Förlossningen hade ju varit rätt dramatisk och det blev några dagar på BB och en stor stund var förstås att ta hem knyttet till huset på Norrängsvägen. Där hade hon en barnsäng väntande och familjelyckan var fullständig förstås. Redan efter några dagar fick jag dock spelet av inaktiviteten och att så länge ha befunnit mig i kvinnornas värld – så var det med allt kring magen, förlossningen och efterspelet – och också en värld där man som man inte har något med något att göra alls – man försöker vara med så gott det går förstås, men man känner sig mest ivägen och är nog det också. Jag bestämde mig helt sonika för att riva en väg med kedjesåg och så fick det bli. Det blev fint senare på vintern med spegeldörrar. Så här i efterhand så kan jag bli lite full i skratt över vändningen från att vara i den rosa bäbisvärlden till att med kedjesåg riva en vägg. Kvinnor boar. Män bygger. Så sas det förr iallafall.

En lite lustig detalj var att på måndagen den 14 juni – jag tror det var den dagen vi lämnade BB – så ringde min telefon. Det var en person från ”OM-gruppen” (som senare blev OM, OM Hex, OMX och NasdaqOMX) som lite försiktigt sa något i stil med ”Eh, hej, jag heter Peter och ringer från OM-gruppen…vi hade ett möte inbokat i fredags…?”. Jag arbetade under det där året på ett konsultbolag som hette Sigma och trivdes inte alls och via Håkan Carlbom (då Persson) fick jag förslaget att arbeta på OM och visst det stämmer – vi hade bokat in ett första möte den 11 juni. Jag skrattade gott åt denna fadäs och berättade att jag ägnat den dagen åt att bli pappa så jag hade tyvärr fått oväntat förhinder 🙂 Mötet bokades om och gick bra; jag kom att arbeta där i nästan 10 år.

Den nya fasen i livet, som skulle pågå i sisådär 20 år och i vissa aspekter livslångt, började den där sommaren 1999 som dessutom om jag inte missminner mig var varm och skön och blöjbyten varvades med husrenovering. I augusti drog vi med nyinköpta Volvo 745:an till Norrbotten. Det blev visst nåt behov av att söka sina rötter eller nåt. Vi for runt långa sträckor och hälsade på släktingar och Amanda sov igenom det mesta av bilresorna i en liten barnsäng med fångstnät avsedd just för väldigt små barn som vill sova i bilen. Luleå, Tärendö, Kainulasjärvi, Korpilombolo och Gällivare först. Sen ner längs 45:an via Harsprånget och Porjus och sen ner mot Östersund. Nån som provat den vägen? Den tar liksom aldrig slut. Nå Östersund blev det och visit hos Ulrikas släkt. Så småningom ner mot Stockholm igen.

Hösten kom och det där mötet med OM blev av och fler intervjuer blev av och jag fick jobbet. Jag började på OM-gruppen, som då låg på Norrlandsgatan i hörnet Kungsgatan, i december. Den stora snackisen den här tiden var den kommande övergången från ett millennium till ett annat och vilka konsekvenser det skulle kunna få för gamla datorsystem där man kodat årtal endast tvåställigt. Förkortningen Y2K användes flitigt som beteckning för den där övergången. Nyårsaftonen 1999 kom och gick och dagen efter var det 1 januari i det nya millenniet 2000-talet. Problemen blev minimala. En del hade nog motats i förväg och en del klarade sig utmärkt ändå. Det blev ingen dramatik alls annat än kanske små mer lokala problem lite här och där. Jag hade faktiskt ett eget program som jag gjorde under Ericssontiden som la av att funka efter den men det var inget som inte gick att undvara.
Ulrika och Amanda den 1 januari 2000 i Viksjö.

Första månaderna av det nya året ägnades för min del del åt komma in i det nya jobbet på OM men faktum är att jag redan i mars gick på pappaledighet. Detta hade jag meddelat i samband med anställningsintervjuerna och iskallt räknat med att då inte få jobbet. Men till min stora förvåning accepterade företaget att jag bara skulle arbeta några få månader i början och sedan gå på ett halvårs föräldraledighet. Och så fick det bli. Det här månaderna minns jag med stort välbehag. Jag hade fått en dotter som som länge på morgnarna redan vid späd ålder. En dag under den här föräldraledigheten började med att jag hörde lilla tjejen ligga nöjt i sin säng i sitt eget rum och prata lite med sig själv. Hon vaknade nästan alltid lugnt och försiktigt utan att göra så mycket väsen av sig själv och så låg hon där och resonerade med sig själv på det sätt som bara spädisar kan. Klockan var då oftast runt 08.45 och när hon började närma sig 9 så lyfte jag över knyttet i min egen säng så fick hon ligga där och jollra medan jag kikade på nyheterna. Vid tio över nio var det uppstigning, blöjbyte och sedan frukost. Sedan en hel dag till vårt förfogande som kunde innebära en löptur med den nyinköpta joggingvagnen. Det var en underbar tid och jag ett bättre sätt att bli tight med sina barn är svårt att tänka sig. Försitt inga såna chanser! Tvärtom – ta ut det mesta möjliga ur dem!

<FIXME In med nåt om Flamma Stolt här?>

Jag och Ulrika diskuterade efter Amandas födelse kring huruvida vi skulle ha ett barn till. Jag ville så snart som möjligt, men Ulrika ville vänta tills hon hade doktorerat färdigt. Jag insåg att det var åratal (disputationen skedde i verkligheten tre år senare) bort och att vi då – om vi ens kunde få ett barn till – skulle få syskon som var ganska olika i ålder. Kanske inte så mycket som med mig och min syster, det skiljer 9 år mellan oss, men jag ville helst att syskonen skulle bli väldigt jämnåriga. Vi diskuterade fram och tillbaka men innan vi hade kommit till någon egentlig överenskommelse så kom det där morgonillamåendet tillbaka redan i slutet på våren…