Kapitel 7

Hemkomsten i juni 2003 gick rätt smidigt. Första nätterna spenderade vi i Rättvik där bilen stått ett år och våra magasinerade saker kom rätt snabbt, liksom vi, till Huddinge. Det dröjde inte mer än nån vecka så kände vi oss fullt hemmastadda igen. Visserligen var det ju sakerna som skeppats som saknades, de skulle inte komma förrän i augusti och gjorde inte så heller. Men det gick rätt bra ändå. En del av den här tiden gick åt till att börja anpassa sig rent praktiskt till den kommande hösten, det var förstås både jobb och kanske ännu viktigare att se till att det fanns dagisplatser till ungarna. Det hela ordnade sig rätt snabbt och i mitten på augusti var det dags för att återinträda i respektive hemmavärldar. Då fick jag ett telefonsamtal. Personen i andra änden var en chef vid OMX och det som sas lät ungefär så här: ”Jo, eh, hej, jag heter […], är det Dan jag pratar med? Jo..det är så att vi troligen kommer att starta upp ett projekt i New York väldigt snart och vi skulle behöva en projektledare…” Jag minns att jag blev full i skratt men höll tillbaka. ”Ja…hm…vi kommer ju just därifrån”. ”Jo…öh…jag vet. Men vi tänkte att…hm, ni kan ju stan och känner folket och…” Nu kunde jag inte hålla skrattet tillbaka längre. ”Men vi ville ju stanna…och nu har vi precis satt upp tavlorna igen och barnen har fått dagisplatser…”. ”Jag fattar”, sa OMX-chefen dystert. Det blev förstås ingen återresa. Inte orkade vi med en flytt till. Och Ulrika hade ju dessutom fått ett bra jobb i Stockholm efter sin disputation tidigare under året. Det här var något av det dummare jag varit med om och jag pendlade mellan att vara road och irriterad. Det projekt som talades om hade tydligen varit på gång redan när vi var klar, men chefen som skickade hem oss kollade ingenting. Marknaden går ner men ni skall hem. Snabba beslut. Ett kraftfullt agerande. I den privata industrin premieras sånt här trams. Eftertanke och efterforskningar är för kycklingar.

Jag kom dock att jobba med det här projektet hemifrån under hösten och våren och det var ett av de sämsta projekt jag varit med om. Den amerikanske projektledaren hade absolut noll erfarenhet och förstod inte ens att han måste planera tiden och allokera resurser. Jag var tillbaka till New York fyra gånger under det här året 2003-2004 men inget hjälpte. Jag kom hem varje gång och rapporterade att de inte alls förstått vad de skall göra och ingenting tycktes kunna ändra på det. Ingen annan agerade heller så det hela rann bara ut i sanden. Så dumt. Besöken tillbaka till NYC kändes konstiga. Det var inte alls samma sak som när familjen var där och jag kikade ibland ofrivilligt bort mot skraporna i Brooklyn Heights som om mina nära och kära fanns där men de gjorde de ju inte. Med tiden tänkte vi nog alla allt mindre på New York och istället flyttades fokus till att göra om villan. Det påbörjades våren 2004 och pågick egentligen till 2011. Nåt stort hände det varje år. Det första och största var en tillbyggnation som var ett av få projekt där jag inte gjorde allt själv. Men huset blev större och faktiskt snyggare, vi fick ett nytt rum till Amanda, en ny hall som verkligen behövdes i huset och även en kallkällare på köpet, den kom att bli väldigt praktisk ur många aspekter. När nu fasaden åkte av på sidan där tillbyggnationen skedde så var vi ju tvungna – och ärligt talat sugna – på att löpa varvet runt. Somrarna 2005, 2006 och 2007 gick åt till fasaden. Plåten revs bort, läkten likaså. Den fina gamla träfasaden skrapades för hand trä-ren och sedan på med ny läkt och målning tre varv. Det blev fint men jäklar vilket jobb. Aldrig mer.

Fasadrenovering på Norrängsvägen 34, 2004-2007

Men det var inte heller allt som gjordes under de här åren. Det var jobb från april till oktober och  jag stiftade min egen grundregel – jag slutar jobba på hösten när det är så kallt att jag inte längre kan hålla i verktygen utan handskar. Samtidigt gjordes en hel del jobb inomhus också så det kändes ofta som att hela livet gick åt till att sköta om det här huset och det tog energi av allt annat utom möjligen det mest grundläggande med barnen. Men att vara en påhittig förälder som gör roliga pysselprojekt med sina barn fick nästan jämt stryka på foten. Liksom övning. Liksom skrivande. Liksom arrande. Liksom det mesta. Känslan började komma över mig mer och mer under de här åren att det kanske var dags att värdera sitt liv och sina val. Ska mitt liv verkligen handla om att bygga på mitt hus? Det var iofs bitvis roligt och extremt tillfredsställande när man nåt i mål med något, och det blev ganska många sådana tillfällen. Men för varje gång kändes det ändå som att det blev värt mindre och mindre och att det var andra värden i livet som började göra sig påminda som önskningar och behov.


I hallen på Norrängsvägen juni 2007.

Förutom de här intensiva projekten runt huset hamnade de här åren rätt mycket i något slags rutiner. Kanske inte så konstigt när man har små barn. Det var arbete 47 veckor om året, det var semester 5, det var skidresa till Åre i mars, det var Flamma stolt i slutet av april, det var dagisavslutningar i juni, det var midsommarfirande i Rättvik, det blev nån sommarresa som kunde gå till Azorerna eller Montenegro eller Italien eller Gran Canaria eller Danmark och det var ofta DOJC i november och sen var det jul och nyår och sen började allt om på nytt igen. Jo det tillkom en ny veckorutin också; och det var Lilla Akademiens lördagsverksamhet som Amanda fick börja på redan hösten 2003. Hon var bara fyra år, men det var också till barn i den åldern som den här finfina verksamheten vände sig. Så lördagar var det uppstigning och iväg till Norrtullsgatan och där spenderade man minst tre timmar 9-12 och avslutade oftast med lunch. Ibland båda vuxna men oftast tog vi turer. Det var väldigt lyckat och Amanda trivdes så fint där att det sedan blev sexårsverksamhet från och med 2005. Redan då väljer man instrument och Amandas val blev klarinett.

Första klass begynte hösten 2006 och Amanda gick hela låg- och mellanstadiet rä tills på våren 2012 då hon gick ut sjätte klass men var – förståeligt nog – lite småless på Lilla så hon sökte till AF och kom in och gick högstadiet där.

När det gäller Samuel så kan hans läge att påverkas av Amandas start på ”heltid” på Lilla Akademien, dvs från sexårsverksamheten 2005.  Vi insåg att Samuel liksom skulle bli ensam ute i Huddinge när både Dan, Ulrika och Amanda skulle resa in på morgnarna. Nog hade det iofs funkat någorlunda – vi hade ju lite olika saker att göra på dagarna så den större delen av dagen vore inget problem. Det som var problemet vi såg var hämtningar och lämningar som skulle bli väldigt tidsödande med ett barn i Huddinge och ett inne i Vasastan och Samuel skulle få två timmar längre dagar på sitt dagis än vi som var inne i stan. Det kändes inte nåt vidare. Vi letade och fann plats för ett annat dagis på Idungatan, alldeles nära Lilla Akademien. Så även Samuel kom att spendera ett par år som innerstadsbarn på ”Linden” 2005 – 2007 när det var dags för honom att börja sexårsverksamheten. Även han gick för övrigt förstås lördagsverksamheten på Lilla A och det var precis under den här ”Linden”-tiden. Men för hans del blev lågstadiet istället ute på en nystartad skola som då hette Orfeus, startad av eldsjälen Valeri Kolyganov. Den blev upptagen av en större friskola som kom att kallas Metapontum (som i sin tur härrörde från en skola som dittills gick under namnet Sonja Kovalevsky-skolan) och så hette den när Samuel gick ut 3:e klass 2009.  För övrigt blev det aldrig nån sexårsverksamhet för Samuel; han ansågs vara för ”mogen” för det så efter bara ett par veckor i sexårs flyttades han till första klass och kom sedan resten av sin skolgång att gå i klasser där nästan alla är födda år 2000 trots att han föddes 2001. Han fick dock tack vare Valeri möjlighet att börja spela ett instrument redan från 6 års ålder och hans val blev trumpet.

Men just de här åren med start 2003 kom att gå en hel del på veckorutin och årsrutin. Klart det fanns smärre avvikelser, både av positiva och negativa slag. Det förra skulle kunna få representeras av Ulrikas 40-årsdag i maj 2004 då familjerna samlades.

Ett annat exempel på positivare avvikelser var att DTK gjorde sin andra Mosebackespelning i september 2004 och det råkade händelsevis vara samma dag som näre vännen Johan Lilja blev far. Han ringde mitt i gigget och det hade förstås inte varit några problem, jag har ju knappast med mig telefonen på scen. Men vi råkade ha paus och satt och hämtade andan lite på Mosebackes uteservering med varsitt glas vatten. Så övningen hade kommit igång igen efter New Yorkåret och det började komma även lite andra spelningar med kvartetten. Vi hade några helkvällar på mindre jazzklubbar i Mälardalen, t. ex. i Katrineholm och Enköping men också på Glenn Miller Café ett antal gånger och faktiskt även på Fasching även om det var i samband med en privat tillställning. Kvartetten gick rätt bra och höll hyfsat ihop, dock byttes basist till en som var lite mer ambitiös och det blev den grymme Filip Augustson. Fram emot 2009 lät kvartetten bättre än någonsin. En hel del coverbandsspelningar blev det också och 2003 bildade jag en ny konstellation som jag kallade ”CoverUp”. Det var inget speciellt egentligen med det bandet, men jag stuvade om lite bland musikerna och ändrade också repertoiren så att det blev betydligt mindre av rak rock och betydligt mer av soul och bra pop. Det var några som kom och gick där men inte sällan bestod bandet av Ulrika på sång, Ulf Hedin på gitarr & sång, Magnus Ludvigsson på klaviatur, Henrik Norman på bas, Stefan Palmfjord på trummor och jag på sax och ibland extraklaviatur. Något som däremot saknades under de här åren var storband. Jag vickade lite här och var och tyckte det var rätt ok men hade inte riktigt lust att bli fast någonstans även om musik- och ensembleformen verkligen faller mig i smaken. Det skulle komma att bli ändring på detta, och jag fick och tog mig chansen att göra min egen grej av det men det skulle dröja ytterligare några år dit.

Fler exempel på trevliga små variationer på vardagslunken var kyrkokonserter vilka företrädesvis kunde uppstå på sommaren. Ett tillfälle var i Rättviks kyrka juni 2007, då även svärmor var med och sjöng.


I samband med en konsert i Rättviks kyrkam uni 2007. Fr. v. Sege Johansson, DT, Ulla Åkerlund, Tomas Hellquist, Ulrika, Jonas Forsberg och Freddie Dahlman.

Exempel på den senare typen av avvikelser, dvs sådana av det mer negativa slaget var att min förre chef och gode vän Ola Hultén hamnade i något slags livskris och tog sig själv av daga 2005. Samma år dog också kusin Siv i bröstcancer och lämnade efter sig tre små pojkar och en förtvivlad man. Jag var uppe i Tärendö på hennes begravning som blev väldigt fin men kanske den sorgligaste begravning jag upplevt. Jag spelade för kusin S på kyrkans piano som var helt ok.

Jobbmässigt var det den första perioden efter New York i bästa fall sådär. Det fanns två problem med OMX vid den här tiden och det största av dem var förstås den vikande konjunkturen. Mitt återinträde till Stockholmskontoret blev ganska trist då det pågick uppsägningar i hyfsat stor skala. Man gjorde sig av med bortåt 300 personer och det var länge osäkert exakt vem det skulle drabba. Jag hade vid det här laget fyra års anställningstid vilket visade sig räcka även om det inte var med några större marginaler. Det andra problemet var en långtgående inkompetens framförallt bland de lägre cheferna. Under de expansiva områden hade man anställt alla som ville chefa – så upplevdes det iallafall – och jag tror att den här helt tokiga hals-över-huvud-chefsrekryteringen bidrog till OMX:s läge vid den här tiden. Det fattades huvudlösa beslut och som vanligt premierades beslut framför eftertanke och den här knasiga historien med att få erbjudande om att återvända till New York när vi kommit hem och återetablerat oss i det svenska samhället – och förstås med den informationen klart tillgänglig att vi faktiskt hade velat stanna när vi fortfarande var där – är bara en stilla västanfläkt i jämförelse med alla tokerier som hittades på under 2002 och 2003. Det var liksom rena galenskaperna. Jag övervägde att lämna men samtidigt var det bara att konstatera att arbetsmarknaden utanför OM inte heller var strålande så jag laddade med lite is i magen och avvaktade.

Att få jobba med det jag var anställd för var omöjligt – jag hade en tydlig projektledarprofil och även om jag redan då lite smått hade börjat tröttna på denna kanonmatsroll så hade jag inga andra bättre alternativ och skulle gärna ha fortsatt med det. Men det som erbjöds var istället en roll som TAM – technical account mgr – och det var jag nog egentligen anings överkvalificerad för och dessutom hade det väldigt lite att göra med nyutveckling vilket är mer av mitt intresse; men jag accepterade. Det första uppdraget var att anta denna roll gentemot Finland, Estland och Lettland som precis då var på väg in i NOREX-samarbetet. Det var också i denna tid som OM bytte namn till OM Hex (Börsen i Helsinki gick under benämningen HEX, Helsinki Stock Exchange), vilket ganska snart kom att bli sammandraget till OMX. Det blev faktiskt bättre än jag vågade tro – att Helsinki, Tallinn och Riga inte tidigare fanns inom systemen ledde ändå till en viss utveckling (som motsats till ren förvaltning) och jag for över Östersjön lite då och då för att delta i projektet. Så småningom togs även Litauen och sålunda börsen i Vilnius med vilket jag också förstås blev inblandad i. När de där nya börsernas intåg började lugna ned sig sammanföll en omorganisation och ett sjukdomsfall hos en nära kollega så att jag plötsligt satt även med Sverige, Norge, Danmark och Island som mitt kundansvarsområde. Dvs samtliga 8 länder. Det blev rätt mycket att tänka på – bitvis väldigt mycket för mycket. Men jag såg till att skyffla undan så mycket jag kunde av de enklare casen till olika supportorganisationer och tog hand om det roliga – de kniviga detektivcasen – för mig själv. Kanske inte det en TAM skall syssla med. Men iom att jag ändå lyckades behålla huvudansvaret för hela mängden jobb och organisera så att allt blev omhändertaget på nåt sätt, så blev detta min vardag ända fram till sommaren 2006.

En aspekt på privatliv som inte alltid var lätt att tas med började också 2003 och det var att Ulrika nu efter avlagd doktorsavhandling ganska snabbt blev rätt efterfrågad. Det är väl alltid trevligt för alla, men hon var samtidigt också ganska duktigt karriärsugen, något som faktiskt aldrig på allvar drabbat mig själv. Hon gick snabbt in i roller inom sin ”organisationsvärld” som både utbildare och chef vilket gjorde hennes arbete rätt tufft och tidskrävande. Nu var det här förvisso inte helt nytt – redan innan barnen föddes prioriterade Ulrika sitt arbete före allt annat. Det gick bra så länge vi inte hade barn, och det gick mestadels bra även när vi hade spädbarn men det berodde faktiskt rätt mycket på att jag inte prioriterade mitt arbete högst och dessutom trivdes toppenfint med att vara småbarnspappa. Jag var så stolt över den rollen och jag älskade de där rödhåriga småttingarna så djupt att prioriteringen att sätta dem i första rummet var självklar. Jag påstår verkligen inte att Ulrika svek sitt föräldraansvar överlag, och i synnerhet förstås inte under amningsperioderna då hon släppte allt annat för att vara hemma och amma barn. Våra respektive hemmaperioder med barn blev i Amandas fall lika, däremot blev det mindre för min del när det gällde Samuel och det hade med den förestående New York-resan att göra. På det hela taget var det nog rätt lika fördelat men jag var nog hyfsat ovanlig på den tiden som inte helt sällan tog hand om barnen flera dygn på raken även under amningsperioderna – det löste sig till liten del med infryst bröstmjölk och till större del med bröstmjölksersättning. Jag gnällde inte då, och ser inte idag i efterhand heller nån större anledning att gnälla för hur det var då, och jag blev skicklig i stolt i konsten att vara ensam pappa i perioder och hantera två småttingar så det bara stänkte. Testa nån gång att åka och handla mat med två barn på 2 och ett halvår. Det gjorde jag många många gånger; så pass många att butikspersonalen började le igenkännande över den här lilla familjen som yrde runt i gångarna.

Tillbaka till 2003 så var jag i början glad för hennes skull när det gällde de yrkesmässiga framgångarna. Ulrika hade alltid haft känslan av att hennes avhandling inte skulle bli något att ha och att hon inte skulle vara något att ha på arbetsmarknaden eller – understundom – att hon som person var värd nåt alls. Jag tog alltid det där med en nypa salt, min känsla pekade i en helt annan riktning, men det är svårt att argumentera på spekulation så jag fick nöja mig med att försöka trösta när det var som värst och som värst var det inte sällan. Den som inte vill åka berg-och-dal-bana flera gånger i veckan utan vill ha ett lugnt liv – gift dig aldrig med en doktorand! Nu kom skatteåterbäringen och Ulrika blev snabbt inblandad i både det ena och det andra och det låg helt i linje med vad hon själv ville. De värsta perioderna var då hon åkte ut på kursgård och var borta fyra nätter; vilket innebar att jag hade både dagislämningar och dagishämtningar måndag till och med torsdag. Skulle det VAB:as så föll det i 4 fall av 5 på min lott. Återigen – jag älskade mina barn över allt annat och älskar dem fortfarande över allt annat, men utan en förstående och flexibel arbetsgivare som OMX var så skulle det här aldrig ha fungerat för min del. En normal vecka då vi lämnade och hämtade 50/50 så gick det aldrig ihop ändå arbetstidsmässigt. Under långa perioder kompensationsjobbade jag minst en kväll i veckan för att täcka de där timmarna som framförallt hämtningarna medförde. Det var inte alls kul att sitta ensam på jobbet sena hungriga kvällar, men det gick hyfsat bra ändå. De här veckorna som Ulrika spenderade på kursgård – det var under de längre perioderna ungefär var fjärde vecka – fick jag ihop ytterligare färre arbetstimmar. Att försöka jobba ikapp det där på sena kvällar gick ibland, men det hände att jag blev tvungen att skarva lite i tidrapporten för att få ihop det. Kanske hade det varit bättre att jag gått ner på deltid, men erfarenheter från andra som försökt detta gav mig känslan att det enda jag skulle göra är att reducera min lön. I betydligt mindre utsträckning arbetstid och ansvaret är ju som det är. Jag var aldrig riktigt nöjd med det här timjagandet som ju till rätt substantiell del förvärrades av Ulrikas yrkesmässiga val och ambitioner, men det gick ändå bra så länge vi hade en någorlunda god stämning kring det hela och man kunde få ett tack eller någon motsvarande typ av uppskattning när Ulrika kom hem de sena torsdagskvällarna. Så var det ett bra tag men skulle komma att försämras genom åren för att till sist bli rätt duktigt illa bemött.


En tämligen vanlig syn. Prag, Maj 2005.

En väldigt stor yrkesmässig förändring, som kom att få avtryck många är (och är as we speak och förhoppningsvis till pension, men när detta skrivs är vi 14 år bort), var att gå över till IT-arkitektur. Det där tarvar en lite mer utförlig beskrivning. Jag jobbade i början på 90-talet med mjukvara och var – om jag får säga det själv – en tämligen bra programmerare. C och C++ var mina språk i första hand även om jag ibland fick blanda upp med lite gammaldags assembler när nöden blev för stor vilket var sällsynt men hände. Då jobbade jag i väldigt begränsade miljöer – hårdvarunära och för ett visst relativt specifikt syfte. Att man var ensam om en större mängd kod – mjukvara, program – var inget konstigt. Det var avgränsat till det ”program” man höll på med. I tron att världen såg ut så levde jag relativt länge. Det var en vy som fungerade utmärkt för det jag sysslade med då – ”embedded system”. Den synen höll till rätt stor del inom nästa jobb också vilket var på Sigma även om vi oftast var fler på samma mjukvara och dessutom hade jag ju då mer övergått till projektledning även om jag fortfarande kodade i liten mån där. Men det var när jag kom till OM/OMX som jag började få insikten i om hur stora datorsystem fungerade – och hur stora de kunde vara. Det var oftast tiotals och ibland nundratals programmerare som satt och byggde upp jättestora system som skulle åstadkomma komplicerade saker och agera olika i olika scenarior och vid olika tidpunkter – eller snarare ”tillstånd” (states). Jag blev tämligen överväldigat över hur komplext det blev och hur kniviga såna programmeringsutmaningar var, och hur svårt det var att överblicka helheten. Hur vet en snickare i ett jättestort bygge han skall spika på? Hur vet beställaren hur väggen han skall köpa in skall se ut? Hur vet kranföraren hur olika bitar passar ihop? Hur vet hela teamet vad de egentligen gör? Och vad händer när saker går snett? Eller inte passar ihop? Och hur vet vi att den som en gång önskade sig byggnaden verkligen får det han frågade efter?

Den här byggnadsanalogin fungerar oftast bättre än man tror. Och de problem man skulle kunna ana sig till när man betänker komplexiteten och den organisation som krävs, den fanns och finns i verkligheten också. Oftast värre än man skulle kunna hoppas. Stora IT-byggnadsprojekt hade fortfarande långt senare, 2016, en hitrate på lägre än 20 %. Eller omvänt – fyra av fem av såna här stora IT-projekt går rent ut sagt åt helsike. Det är en lång diskussion och det finns många källor till erfarenheter och kunskaper kring sådant, det skall jag inte försöka återuttrycka här. Blandar man sen in det faktum de flesta om inte alla stora IT-system måste datamässigt samverka med andra system (”integration”) som ställer krav på dataformat, datainnehåll, timing och felhantering; och kanske också presentera vettiga användargränssnitt (”GUI”) så blir bilden än mer komplex.

Dittills, fram till början/mitten på 20-00-talet så hade det mesta om inte all denna komplexitet hanterats av väldigt erfarna programmerare. De ”seniora”. De visste, de kunde, de fattade. Fast de gjorde de i själva verket inte alls. Det blev ofta många fel och dålig samverkan mellan både olika systemdelar och olika system, och betydligt värre så var det (och är fortfarande, 2017), väldigt ofta en stor diskrepans mellan det de som vill använda systemen ville ha och det som system faktiskt åstadkom. Återigen – det finns hur mycket som helst skrivet om detta så jag skall inte gå värst mycket djupare in på detta här. Men krångel uppstod och det var inte sällan allvarliga brister som uppdagades – så allvarliga att många mångmiljonprojekt helt enkelt lades ner eftersom det man efter mycket möda hade konstruerat inte alls höll måttet. Oftast av rent ”funktionella” skäl, dvs systemet gör inte det det skall göra, eller saknar viktiga funktioner, eller gör det det skall göra på ett krångligt och kanske rentav felaktigt sätt. Ännu oftare fanns det problem i prestanda och tillgänglighet, för att inte tala om säkerhet. Problemen inom ”IT-konstruktion” är många och väldigt ofta rätt allvarliga. Att folk som inte sysslar med IT ofta har lågt förtroende för vad vi som sysslar med sånt här, är inte förvånande. Det vore snarare förvånande om förtroendet vore högre.

Så var förstås läget 2006 också. I ljuset av detta så fick OMX ett jättekontrakt av den Saudiska börsen ”Tadawul” strax dessförinnan. Det man var ute efter var ett handelssystem och det var det ”SAXESS” som jag jobbat med intensivt under många år vid det här laget. Men man hade också på sin beställningslista ett informationssystem, ett marknadsövervakningssystem och ett clearing & settlementsystem. Ett par års tidigare förhandlingar hade lett till att man redan bestämt dessa övriga komponenter. Man valde ytterligare ett system från OMX, nämligen ”TARGIN” som var ett informationssystem. Som marknadsövervakningssystem hade man valt ett väldigt klurigt och coolt system som hade sina rötter i Australien och kallades ”SMARTS”. Och till sist hade man valt ett clearing & settlement-system från det indiska Tata Consultancy Services, TCS, som då gick under namnet eClearSettle men som senare bytte namn till TCSBanks. Många namn nämns här, men det är lite för att klargöra storleken i det här projektet och komplexiteten det innebär, av flera skäl. Dels så var det fyra jättestora system från totalt tre stora leverantörer, men också så var det rent tekniskt komplext iom att inga system utom SAXESS & TARGIN hade några som helst datamässiga gränssnitt mot varandra, dessutom var målgruppen för det hela en organisation som förutom drift och säkerhet innefattade flera hundra verksamhetspersoner i Saudi. Och kanske störst av allt: Tadawul ville inte driva projektet mot tre olika stora företag. De ville driva utvecklingen tillsammans med en enda part; som i sin tur då fick på sitt ansvar att hantera de andra två som underleverantörer. Detta brukar man kalla för ”turn-key”. Man ville ha ett nyckelfärdigt projekt, och till leverantör av detta hade man tidigt utsett OMX. Sålunda skulle OMX vara deras enda leverantör, men de bestämde redan på förhand att OMX skall använda SMARTS och TCS som underleverantörer och styra dem helt efter behov. Det var kort och gott ett helt gigantiskt projekt och prislappen var tämligen gigantisk den också (jag har dock bara hört rykten).

Det blev här mycket teknikaliter och branchlingo, men jag kände mig lite tvungen att dra upp grundförutsättningarna för hela den här cirkusen som förestod för att förklara vad jag hamnade i och vilken roll jag fick. Tidigt våren 2006 så var affären klar vilket jag inte visste då. Jag jobbade fortfarande som TAM för åtta nordiska/baltiska börser. Men några personer förstod vid det här laget kring det förestående Saudiprojektet att här räcker det inte med några ”seniora programmerare” för att få ihop helheten. Den var komplex redan inom det OMX själva skulle leverera och nu hade man att hantera två stora företag till. Att man rent organisatoriskt hade skakat fram folk som rent ledarmässigt och administrativt skulle kunna sköta ruljansen var väl bra – såna personer finner man relativt lätt. Men hur skall man få ihop det här tekniskt? Vem skall man skicka fram när Saudierna ställer sina krav, vem skall man skicka fram när de två andra företagen har frågor eller önskemål, och framförallt hur håller man ihop sin egen utveckling så att man dels kan få stora mängder med egna människor göra rätt saker, och även berätta för kringliggande parter hur de måste modifiera sina system för att passa ihop med andra system? Och hur gör man för att anpassa denna stora sörja av system till det som Tadawul redan tidigare hade bestämt sig för att behålla (”legacy”)? De var rätt insiktsfulla de här personerna som började skissa på det här projektet – det här tarvar en sammanhållande roll. En roll som man inte riktigt var säker på vad den innebar och som så småningom fick namnet ”solution architect” och som dittills hade använts mycket sparsamt inom branschen.

Man insåg sålunda att det krävs en ny roll som inte var en programledarroll eller en projektledarroll, inte heller en adminstratörsroll utan en tekniskt sammanhållande roll. Vid den här tidpunkten, våren 2006 fanns ytterst få, om någon, som per tjänstebeskrivning skulle kunna matcha denna roll. I den mån de möjligen fanns så var de engagerade i andra projekt – ”Tadawul” var långt ifrån den första stora internationella kunden till OMX som krävde en sammanhållare av de tekniskt komplexa frågorna. Däremot visade det sig bli en av de största, och ingen fanns inom huset som var tillgänglig för uppgiften. En person som blev inblandad i den här frågeställningen var den fullständigt briljante unge, och rätt kaxige, Carl Ljungman. Han var en nästan onödigt smart person som ofta blev engagerad som kravanalytiker och gjorde guld av nästan vad än han fick i sina händer. Han gnetade på med sitt och fick under den här våren – troligen – frågan om han skulle kunna axla den här rollen (att han fick frågan vet jag förvisso inte säkert, men det är en rätt kvalificerad gissning). Calle var dock mer av en verksamhetens man och intresserade sig inte djupt för de tekniska detaljerna, dessutom var han med viss rätt inte alls övertygad om att han måste jobba för OMX på lång sikt. Hans förmågor var intressanta på många andra håll också. Att binda sig till ett sånt här jätteprojekt var lite osäker mark för honom – han kanske ville lätta snart och det gjorde han förstås också. Men innan han hann det, så föreslog han en annan person som han trodde skulle kunna vara lämplig för uppgiften och av nån anledning kom han att tänka på mig. Tack, Calle, för detta. Du förändrade mitt yrkesliv permanent – till det bättre!

Jag fick förfrågan i maj 2006, och jag accepterade omedelbart utan att reflektera nämnvärt eller försöka överblicka konsekvenserna av detta val. Jag var trött på TAM:andet och skulle nog ha accepterat nästan vilken förändring som helst, såvida det inte var ett uppenbart nerköp. Himmel och pannkaka om jag förstått vad det var jag gav mig in i. Allt det ovan beskrivna var mig helt obekant då. Men så fick det bli. Och första resan ner till Tadawul i Saudiarabiens huvudstad Riyadh gick av stapeln bara några veckor senare.

Med detta kom jag att jobba i de nästkommande två åren och lite drygt det. Det var ett fantastiskt kul projekt och att försöka beskriva detaljerna i förloppet skulle tarva en helt egen bok.  Men i ett lamt försök att sammanfatta det hela så kan man konstatera att det blev totalt 10 besök i Saudi, oftast nån vecka; ibland lite kortare och några gånger lite längre. Fem gånger blev det resor till TCS som hade sitt utvecklarcentrum för det aktuella systemet  i den fina staden Chennai – som i mina skolböcker kallades för Madras. Den coola varma staden Chennai är också värd ett eget kapitel; det är förvisso ingen speciellt märkvärdig stad, mer av arbetarstad – en enormt stor sådan förstås – och utan några mer framträdande turistattraktioner eller sevärdheter. Den har dock ett fantastiskt klimat och en oerhört välkomnande vänlig befolkning och jag förtjustade mig så pass mycket i den här staden att jag under några av besöken undersökte möjligheterna till att jobba där under längre tid. Jag kände varje gång jag kom dit att det finns en aningens mystisk samhörighet med den här staden. Jag kände mig väldigt hemma där. Ungefär som om jag hade bott där i ett tidigare liv.

Man kan undra lite hur jag kunde kliva in i en sån här roll, chefsarkitekt i ett jätteprojekt, utan att ha nån tidigare erfarenhet av rollen. Och i efterhand kan man verkligen undra om man var riktigt klok som bara hoppade på utan större ansträngningar till reflektion. Samtidigt hade jag ju uppenbarligen erfarenhet att tänka som en arkitekt. Eftersom denna explicita roll tidigare varit ovanlig och i de flesta fall obefintlig så hade man som projektledare ofta ett ansvar för inte bara de traditionellt projektledningsmässiga frågorna (plan, budget, resursallokering, uppföljning, rapportering, information och kommunikation etc) utan även för vad projektet skall åstadkomma och i tekniska projekt blir ju rimligen det projektet åstadkommer något tekniskt. Detta passade mig inte så illa förvisso, under min långa tid som projektledare uppskattades jag ofta för att jag faktiskt gick ner i de viktigare detaljerna och tekniska frågorna – det blir liksom lättare att leda ett projekt om man vet vad projektet gör och vad det skall göra. Alltför många projektledare i IT-branschen har både låg kunskap och faktiskt lågt intresse för det som de skall leda. De gömmer sig bakom några excelblad med budgetsiffror och sen är det inte så mycket mer med det. Samtidigt kan man ju bara konstatera att i lite större projekt så har man som projektledare inte tid att sätta sig in i uppgiften – själva projektlederiet kan vara så pass komplext och tidskrävande att man helt enkelt inte hinner något annat. Såna projekt hade jag lett tidigare och fann det djupt otillfredsställande att vara i den positionen. Redan då var jag inne på att man borde dela upp ledning och styrning av projektet i två stora uppgiftsmängder – en i vilket allt det där praktiska ingår och en annan i vilken alla frågor om projektets egentliga verksamhet och tekniska innehåll samlas. Men jag fick aldrig nåt gehör för den tanken och som projektledare får man nästan alltid för liten budget för det man skall göra (det är en del av spelet liksom, men ärligt talat ett rätt korkat förfarande som nästan alltid leder till suboptimeringar) och att få möjlighet att tillsätta en sån här ”verksamhetsroll” eller ”teknisk innehållsroll” eller nåt sånt var före 2005 helt omöjligt, åtminstone i de projekt jag var inblandad i. Men rollen började dyka upp då och blev allt mer känd och diskuterad och ”arkitekt” var ett ord som nästan alltid var inblandat. Sedan fanns det olika definitioner och beskrivningar av och prefix till ordet som snurrade runt i branschen. Först nåt tiotal år senare kunde man börja skönja en branschstandard kring både definitioner och nomenklatur av olika arkitekturgrenar och områden inom IT.

Så sammanfattningsvis kan man väl säga att jag var oerfaren som IT-arkitekt 2006, men det fanns då ytterst få överhuvudtaget som hade någon större erfarenhet, och dessutom hade jag gjort delar av jobbet tidigare och under ganska lång tid dessutom. Rollen, så som den kom att definieras, passade mig helt perfekt och det skulle bli den roll som jag gjorde mig bäst i och gillade bäst under resten av mitt yrkesliv. Projektet pågick tills jag slutade på OMX i februari 2009. Det levererade på tid och systemen i sin helhet hade såvitt jag vet 100 % uptime åtminstone de första 2 åren. Sen tappade jag kontakten med dem och hörde bara helt kort att TCS blev utslängda senare vilket inte alls var otippat. Deras system höll inte måttet och det hade jag en stark känsla av hela vägen, men det bevisades inte så länge jag var där i några regelrätta lasttester och dessutom var det ju Saudierna som bestämt att de ville ha det systemet.

En annan fråga man kan ställa sig kring det här Saudiprojektet var etiska och moraliska aspekter på att jobba för och i ett land som är en så hårdför diktatur som det landet är, och med en så oerhört låg nivå på tankar kring mänskliga rättigheter och acceptans för allt sådant som anses non-konformt i det monarkiska och hårt hierarkiska landet där religion är lag och grunden för hela styrelseskicket. Och där kvinnosynen är medeltida; kvinnor får inte göra någon mer substantiell förändring, t. ex. att resa, utan tillstånd från sin man, far eller bror – och har inte laglig rätt att köra bil. Dessutom anses det på rätt många håll att en hel del av rötterna och ännu tydligare finansieringen av den mest våldsamma jihadismen har mycket starka band till Saudiarabien. Ja det finns mycket att tänka på här, och frågan är om det var riktigt ok att jobba i det här projektet. Jag har inga bra svar. Jag gjorde det iallafall och jag gjorde det med öppna ögon. Jag var inte beredd att acceptera något från Saudiska kollegor som jag ansåg bröt mot de mest grundläggande humanistiska och humanetiska värderingar men det behövde jag heller aldrig. Det jag däremot gjorde var att ganska aktivt och öppet ignorera den kvinnosyn som rådde i Saudi, och på ett så oprovokativt sätt som möjligt lite försiktigt motarbeta den. Jag propagerade så långt jag kunde för att det skall finnas kvinnor i projektet – förstås! Av mina kollegor på OMX var kanske 35-40 % kvinnor så rimligen borde väl de från OMX som jobbar i och med projektet också ha minst den andelen också. Det där var OMX rätt bra på att hålla emot. Likaså att vi ansåg att kvinnor och män skall kunna arbeta tillsammans vilket gick allt bättre genom de tre år jag var med i projektet. Liksom att arbeta direkt med de få Saudiska kvinnor som fanns i teamet. I synnerhet Hanadi ElSheik som var den största stjärnan i hela den jättestora gruppen – och då inkluderar jag alla inblandade inklusive OMX. En bättre IT-ingenjör har jag sällan haft äran att jobba med överhuvudtaget. Så att inte avvisa utan delta och försöka påverka blev strategin. Men det är en svår fråga kring det där med att arbeta med grupperingar som står så långt ifrån det man själv anser är vettigt. Jag har fortfarande inga bra och klara svar på vad som är mest ”moraliskt” riktigt.

Ytterligare en aspekt på den här spännande tiden är att leva i Saudiarabien även om det var kortare perioder. Det är ett i sanning märkligt samhälle. Det finns inga möjligheter att gå nånstans, det finns inte ens trottoarer på vägarna. Skulle man nånstans var det bil som gällde och då pratar vi bil med chaufför. Även några hundra meter. Bil, bil och åter bil. Kanske inte så konstigt i ett samhälle som 80 år tidigare var ett av världens fattigaste länder men som då var ett av världens rikaste länder bara av en enda orsak – oljan. Maten var fantastisk och av Libanesisk typ, och den är varierad och mestadels riktigt bra. Att äta i Saudi är en bra grej, och det syntes på befolkningen som var nästan lika överviktig som i USA:s södra delstater. Frukostar och i synnerhet bröd likaså. Det fanns alla typer av bröd. Alla sädesslag, typer, storlekar och färger. Långt och kort. Stort och smått. Slätt och grovt. Allt ifrån de trista vita frallorna till mustigt mörkt bröd med eller utan russin och dadlar. Det var en upplevelse. Men för den som vill ha en bira var det värre. Alla rykten om att Saudi är torrlagt när det gäller alkohol är helt sanna. Det fanns inte ens på de elegantaste hotellen en enda liten möjlighet att köpa ens en lättöl. Det var absolut nada på den fronten och jag bodde på flera hotell och det var aldrig någon som helst skillnad. Det som fanns att tillgå var kaffe, te, läsk, vatten och diverse konstiga fruktjuicer. Men det var bara att acceptera. När man inte kunde ta en bira i hotellbaren så gick man ner på gymmet istället och lyfte skrot och tog en femma på bandet. För att belöna sig med en skummande mineralvatten. Jag var inte ensam om att konstatera att när man varit några veckor i Saudi så kom man hem mer välmående – utan nån alkohol och med ett antal timmar i gymmet. Det var inte så dumt faktiskt. Men lite tråkigt.

När det gäller alkoholbiten så var det som beskrivet ovan 9 av mina 10 resor ner det. En resa avvek. Tror det var den näst sista. Då hade det ordnats fest av någon som var därnere lite längre tid. Jag, för min del, var ofta på kortare resor, kanske några dag upp till någon vecka eller så. Då bodde man i allmänhet på nåt av de eleganta hotellen. Men tre-fyra gånger fanns det läge att bo lite mer på det sätt som de mer långvariga gästerna bodde. Då pratade man om ”compounds” och det tror jag man gör fortfarande.  Det var märkliga områden inom stor-Riyadh som var som ”camps” – stora områden avgränsade med höga murar och innanför såg det ut som i ”Truman show” – det var fina små bostäder, en del villaliknande med små trädgårdar och en del åt radhusstilen. Kanske nåt mer lägenhetsliknande på sina håll, men inget jag såg. Det lär ha funnits nåt tiotal såna här ”compounds” i eller i anslutning till Riyadh. För att komma in där krävdes legitimation och godkännande, och vid entrén stod inte sällan fullvärdiga tanks klädda i de militära plastlövverken. Fast monterade kulsprutor, stora betongblock, många militärklädda vakter och så de obligatoriska taggiga och elaka väghindren som var fast monterade i asfalten. De var assymetriska och gick att köra över enkelt åt ena hållet men trasade sönder däcken åt det andra. Jag blev helt chockad första gången en av chaufförerna körde över en sån här. Jag visste inte då att det var problemfritt, bara man körde åt rätt håll. Varje gång en bil passerad det här enormt kraftfulla militära hindren blev den genomsökt inuti och även scannad från undersidan med någon mystisk manick militärerna hade. Att man var tvungen att avlämna tillräcklig identifiering var givet, och inte sällan blev man kroppsvisiterad. En fantastiskt välkomnande och human tillvaro. Eller nåt.

Inne på compounden var det delvis en annan värld. Det där med ”Truman show” var rätt relevant faktiskt – så kändes det att vara innanför de där murarna. Det fanns nån restaurang, det fanns nåt postkontor, en liten matvarubutik och nån helt onödig souvenirshop med trams som i allmänhet inte ens hade med Saudi att göra. Och så var det en pool, och så var det ett välutrustat gym och så var det dessa små modulbostäder. Det rådde förvisso Saudiska lagar inne på de här områdena, men praxis var att polisen aldrig var inne där. Enligt rykte hade de order som bestod i att de överhuvudtaget inte fick gå in inom dessa områden om det inte fanns akut risk för liv eller om det handlade om misstanke om väldigt grova brott. Så där kunde västerlänningar leva sina liv ganska ostört därinne, men undantag att det förstås inte gick att smuggla in alkohol. Det kanske inte var några problem för en del, men jag förstod ganska snart att många löste sin önskan av alkohol på ett av två sätt. Det absolut vanligaste var att fixa hemma. Det fanns väl nästan ingen mer långtida bostad som inte hade offrat nån liten toalett eller garderob till en damejeanne – en del bryggdes också eget öl och det fanns nog en hel del ren hembränning också. Det sistnämnda såg jag aldrig men det sas mig så. Det andra sättet var att anlita en av alla dessa drivers. Att ta en publik taxi i Riyadh hände, men det var rätt sällan. Oftare hade man tillgång till nån bil ur en pool av bilar som var anlitade av Tadawul eller nån annan organisation. Det var oftast bara att ringa ett nummer så kom det en svart bil utan taxiskylt och hämtade inom några minuter. Av de flesta av de här chaufförer som körde chartade bilar kunde man beställa sprit. Jag behövde aldrig fråga själv, men det sas att om man ville ha starkvaror var det de här killarna man skulle prata med. Det fanns tydligen ett nätverk av kontakter mellan dem, flygplatspersonal och flygpersonal – och gissningsvis korrumperade tjänstemän och poliser – där smuggling av sprit var huvudådern. Det här låter kanske som 30-talets Chicago men så här var det i tosselandet Saudiarabien i slutet av 20-00-talet. Man kunde sålunda få tag i ett helrör Absolut Vodka om man bara frågade rätt person på rätt sätt. Priset låg på kanske det tredubbla eller fyrdubbla mot hemma. En svensk tusenlapp för en sån flaska var ett lågt pris. Det var nog många i den kedjan som skulle ha pröjs, och mest hoppas jag fick till chauffören – det var ändå han som satt inne med risken och skulle få händerna avhuggna om han blev påkommen. Och det lär visst ha hänt ibland.

Den här nionde resan till Riyadh anordnades en fest i ett av de här radhusen. Det var mest OMX-folk men även en del andra. Jag vet inte vem som fixade festen, jag minns ytterst lite av vilka som var där. Men jag minns ett vedervärdigt rödvin, ett om möjligt ännu mer vedervärdigt öl och drinkar gjorda på svensk Absolut Vodka. Jag blev plakat som en tonåring och vaknade nästa morgon med tung ångest. Tack och lov var det en söndag.

I maj 2008 stod jag en kväll i surrummet och övade sax då telefonen ringde. Det var gamle vännen och spelkompisen Ronny Farsund som för ovanlighetens skulle hörde av sig. Han var ute efter ett vik till ett storband han ledde. Han var smart Ronny – han visste att jag var lite knusslig med att vicka bara på rep. Att repa har jag inga problem med men helst ville jag isåfall att det skulle vara rep inför ett kommande gig och att vikariatet förstås då sträckte sig även över detta. Han smörjde mig med kommentarer om ”komplicerad repertoir” som krävde ”en leadsaxofonist på professionell nivå” och sånt. Och när han berättade att musiken det handlade om just nu var skriven av Pat Metheny så hade han mig. Jag hoppade in i bandet och vikkade några rep. Det var trevliga typer där. Carefree Big Band hette det. Fin replokal vid Telefonplan. Det var lite skralt med trummis och pianist, men bandet lät i övrigt fint och Ronny lirade själv leadtrumpet. Jag insåg efter några rep att det där med vikariat nog inte var helt korrekt uppfattat från min sida. Företrädaren, Claes Hernborg, som inte var så förtjust i modern musik, hade hoppat av. Hur det nu gick till var jag plötsligt fast medlem i ett rätt bra band. Terminen tog dock rätt snart slut så det blev aldrig nån större tidsinsats.

Men när hösten kom fanns jag på plats. Då visade det sig att bandet hade två ledare – den andra var den finfine swingtrummisen Stefan Andersson. Inte heller han var nån större fan av Methenymusiken och jag märkte också rätt snart att resten av bandet var måttlig fascinerade de också. Det hela kom av sig helt vilket störde mig rätt duktigt till en början. Men vi repade på under hösten, dock nästan aldrig med trummis och pianisterna som kom och gick var inte ens i närheten av att hålla måttet. Dessutom började Ronny bete sig lite underligt – han var inte sällan på dåligt humör och verkade rent allmänt rätt frånvarande. Hans lir var faktiskt inte på topp heller. Jag började fundera på om jag var i rätt band, men hade ju samtidigt börjat lära känna folk lite närmare. Jag avvaktade några rep till, men så i december kom beskedet att Ronny hoppar av. Han ville inte fortsätta att leda bandet och inte ville han lira heller därmed. Han hade andra jobb. Hoppet stod väl ett kort tag till Stefan Andersson men han fick i januari tjänst i Nyköping som gjorde att hans måndagkvällar blev stekta. Visst hade bandet kanske kunnat byta repdag men det kanske var så att inte heller Stefan var så sugen på att fortsätta nu när vapendragaren Ronny hade lämnat. Skutan stod utan kapten.

Jag kom rätt plötsligt tidigt på året 2009 till insikt att här kanske vi har en ömsesidig chans. Jag hade ju som sagt lirat många år tidigare i storband; 6 år i Adolf-Fredriks storband under Nisse Hellmark, och 5 år i Capital Big Band som hade inhyrda repetitörer som Mats Holmqvist och Bertil Strandberg. Inget ont om någon av dessa ur repetitörssynvinkel (om Mats finns det mycket annat att säga dock), men samtidigt hade jag tidigare insett att de gör ingenting som jag inte skulle kunna göra själv. Jag hade dessutom varit i ledande musikposition tidigare, dock mera inom körvärlden; allt från skoltiden och i synnerhet gymnasietiden men även som stand-in både för Thomas Caplin, P-G Alldahl och Gary Graden.

Sagt och gjort. Vid nästa ordinarie repetition inledde jag repet med att ta ordet. Mitt budskap var i korthet att jag gärna kan tänka mig att ta över ledarrollen för bandet. Jag ville ha en viss frihet i frågan om repertoirval och jag ger bandet en möjlighet att utvärda efter tre månader om det hade funkat eller inte. Jag tror de flesta blev aningens förvånade över vändningen. Några var nog skeptiska, några positiva och flertalet avvaktande. Vi började repa på det material som låg främst i mapparna och det började helt ok men bristen på trummis var svår. Väldigt snart organiserade jag en ihopsamling av allt uteliggande material. Det visade sig vara rätt stora mängder, flera hundra arrangemang. Ronny är en fin trumpetare och god ledare, men hans adminstrativa talang var ärligt talat mer sådär. Jag spenderade tiotals timmar på att gå igenom materialet hemma och sorterade bort det mesta och sorterade fram en del pärlor som dittills legat orörda.

Det dök förstås upp problem i denna tidiga tid. Även om jag hade den där friheten när det gäller repertoirval så gällde det ju samtidigt att ingen hamnar helt i bakvattnet – då tappar man ju folk. Så det var en tjorvig balansgång att börja gå mellan det jag ville göra vilket är modern jazz/fusion, och de som hellre ville lira mer traditionellt, och de som ville lira ”party party”-musik. Det blev många diskussioner men de var givande och ledde framåt. Basisten Fredrik Henn hoppade av tidigt. Han ville inte det jag ville och det var bra att våra vägar skildes, och inte bara av det skälet faktiskt. Nu var det dags att snabbt försöka bygga upp ett komp. Håkan som var en av grundarna till bandet var en rätt oerfaren gitarrist, men en härlig person och stark drivkraft och var just nu den ende faste medlemmen i kompet. På olika vägar fick vi tag i Mårten Moberg, en strålande jazzgitarrist som också ville lira bas, och en gammal bekant Dieter Quist på piano. Men trummor då?  Jag hade lite idéer men så korsades vägarna åter med Stefan Palmfjord. Självklart hade jag tänkt på honom tidigare men det faktum att han flyttat till Enköping gjorde att jag inte ens hade nån tanke på att försöka. Sitta och köra bil till Stockholm en gång i veckan trodde jag inte på så jag frågade inte ens. Men Stefan tyckte annorlunda och menade att det gör han ändå. ”Ingen blir lyckligare än jag om du kommer och lirar trummor med Carefree Big Band” sa jag, och så fick det bli och så skulle det komma att bli under mycket lång tid. En annan person som jag inte kände innan Carefree men som snabbt kom att bli en nära vän var den fine saxofonisten Hans Arktoft. Han lirade tenor i bandet när jag började men flyttade till baryton och blev kvar något år men slutade sen. Det gjorde dock inte vår vänskap utan vi sågs flera gånger per år och diskuterade livets mysterier över lite malthaltiga drycker under lång tid. Dessutom hoppade han in lite då och då i bandet vilket blev en väldigt bra lösning för alla inblandade.

Nu hade vi ett komplett band och det blev tid att börja bygga ensemblen. När de tre månadernas prövoperiod hade gått försökte jag stämma av lite och möttes av idel positiv återkoppling så saken var klar. Ett undantag fanns och det var en annan av bandets grundare, en äldre man BP som inte hade så mycket erfarenhet som ensemblemusiker och som spelade tenor 1. Modernt var uteslutet för honom. Helst skulle det vara Glenn Miller – det var riktig musik, det. ”Vi måste ju tänka på publiken”. När jag började lägga fram egna alster blev han nästan aggressiv. Vid ett tillfälle tog han mig åt sidan och sa ”Du Dan, det du skriver är skit. Och det inte bara jag som tycker. Jag har pratat med många bekanta som också tycker att det du skriver är skit”. ”Jaså” sa jag och försökte bibehålla lugnet. Det framlagda hade aldrig spelats offentligt. ”Hur vet dina vänner vad jag skriver?” frågade jag. Den frågan fick jag aldrig något svar på. BP slutade ganska snart därefter vilket också var alldeles utmärkt, och jag fick möjlighet att få in en bra saxofonist som kunde bidra rejält musikaliskt till bandets allmänna nivå; gode vännen och finfine musikanten Erik Iwarsson. Bandets nivå bara växte och det började se riktigt bra ut. En lärdom är när man skriver något eget är att det kommer att möta motstånd. Den som inte vill ha förändring utan köra på i de hjulspår där man alltid kört, kommer att protestera. Nu var jag tillräckligt gammal för att redan veta det, så BP:s attacker var ganska lätta att borsta bort likt damm på en kostymaxel.

Inga mer större personalförändringar kom det sedan att bli på många år. Nån enstaka blåsarroll ändrades ibland men generellt är det bara att konstatera att personalomsättningen i Carefree big Band är rejält låg. Nästan ibland för låg kan man nästan säga; det blir då svårt att åstadkomma förändring och få in nytt fräscht blod – det blev snart kö på i princip alla positioner. Men absolut hellre det än ständig förändring och ständig jakt på ersättare; har man en stabil organisation så blir det både roligare och effektivare att bygga på den.

Mitt eget arrande kom också igång i större skala ungefär samtidigt som jag tog över Carefree. Arrat har jag gjort sen jag var barn, men det hade nästan alltid varit för mindre ensembler än storband och så gjorde jag det för hand. Jag hade tidigare gjort några halvhjärtade försök att lära mig Finale men aldrig fått nåt flyt i det. Men nu, 2008-2009 gick det plötsligt undan och efter bara några månader blev Finale det mest självklara verktyget på datorn. Lite fusklicenser ersattes av riktiga – det kostar en rejäl slant men självklart skall man göra rätt för sig om man arbetar på riktigt med ett verktyg. Arrläget så som det ser ut just nu kan man finna här <FIXME> länk.