Kapitel 8

Året är 2009 och jag och Ulrika hade nu varit gifta i 11 år. Barnen började bli lite större, respektive jobb lugnade ner sig aningens efter de intensiva åren efter Ulrikas disputation och min inledning i rollen som IT-arkitekt. Villan började se ut som vi ville. Det mesta såg ljust ut. Men det hade smugit sig in något trist i vår relation. Något det är svårt att sätta ett enda ord på, men som egentligen var början till slutet på den relationen och den delen av livet. Något som handlade om en ömsesidig önskan om välgång för den andra parten. Något som handlade om missunnsamhet. Något som handlade om en latent irritation, något som kanske handlade om en trötthet, något som handlade om rundgång och slentrian, något som handlade om längtan ut, något som … ja. Det är som sagt svårt att säga men det var en enda känsla, ett enda genomgående tema som liksom sammanfattade allt ovanstående. Missunnsamhet kommer nog ändå närmast.

Men först var det dags att gå vidare på yrkesfronten. OMX hade blivit uppköpt av Nasdaq något år tidigare – officiellt sas det vara något i stil med ett joint venture men att Nasdaq var på väg att äta upp OMX framstod som ganska solklart redan tidigt under 2008. Den amerikanska stilen är ytterst sällan något jag uppskattar och bland de absolut sämsta områdena är just företagskultur. Det blev ganska snabbt ganska outhärdligt att se sitt företag förändras så snabbt och så konsekvent till det sämre. Dessutom började Saudiprojektets nästa stora fas slira och jag kände inte att jag hade mer att ge där. Något annat projekt såg heller inte ut att vara på väg, snarare började det luta åt att det som jag kunde och ville arbeta med skulle läggas ner till förmån för Nasdaqs system. Jag blev ånyo erbjuden att flytta till New York för att arbeta på Nasdaqs IT-avdelning där vilket jag iofs gav en tanke. Mina områden, framförallt arkitektur och produktledning, fanns där i den där staden jag är så vansinnigt förtjust i. Men den här gången skulle det inte vara på expat-kontrakt, utan denna gång skulle det handla om en permanent flytt för hela familjen och arbete på amerikanska villkor och enligt amerikansk lagstifting. Amanda gick ut tredje klass och var på väg mot mellanstadiet. Samuel gick ut andra klass och var på väg mot tredje. De verkade trivas fint i sina respektive skolor och familjen trivdes finfint i huset som vi ju lagt ner så många års jobb på. Tanken på NYC en andra vända blev aldrig mer än en tanke. Det var dags att se sig om efter nåt nytt. Hösten 2008 sa jag upp mig och efter en god stund letande bestämde jag mig för att en anställning på en liten konsultfirma som hette Devoteam Quaint där jag började i februari 2009. Det skulle visa sig vara ett stort misstag. Man ville bygga upp en Enterprise Architect-funktion men hade ingen som helst aning om hur man gjorde och inte hade man några som helst kundkontakter med vilka man kunde bygga sådant. Problemet i grunden var väl att de inte hade en susning om vad det egentligen innebar; man hade nog bara fått för sig att om man kunde hyra ut arkitekter så kunde man ta ut högre arvoden. En mindre professionell firma i den här branschen har jag sällan stött på.  Jag var ute på flera säljsamtal med bolagets säljare, en glad och korkad yngre kille som hade absolut nollkoll på sitt yrke och – hur det nu kan vara möjligt – ännu sämre koll på branschen. Han var en av de tre personer jag stött på i mitt yrkesliv som varit sämst lämpade för sina respektive yrken. Det blev inga uppdrag på den här firman, med undantag av en dag på Kungliga Biblioteket där vännen Krister Persson behövde hjälp att reda ut sina tankar kring projektledning och organisation inom IT. men inte heller det ledde till något längre. I september, efter ett drygt halvår utan uppdrag, dagen på KB undantaget, så kom jag och bolagets oduglige VD överens om att det var dags att avsluta. ”Det är aldrig försent att ge upp” är en mening som faktiskt ibland har en otippad relation till verkligheten. Dealen var att jag fick nästan full lön under uppsägningstiden som kom att bli 1 okt till sista december och ingen närvaroplikt.

De tre månader som nu startade blev väldigt märkliga. En blandning av total frihet och samtidigt press att åstadkomma något nytt till början av 2010 så att familjen inte riskerade att hamna i ekonomiska trångmål – dessutom finns det en inre stress och press att inte hamna i arbetslöshet och inte ens en månad helst. Det där är nog inte helt rationellt. Under hela den här perioden steg jag upp med resten av familjen och såg till att det blev frukost och och att alla kom iväg till skola och jobb. Sedan ägnade jag förmiddagen åt att scanna marknaden efter jobb och pillade nästan dagligen på CV och personligt brev för att det skulle passa med jobbet jag sökte. Från och med lunch skrev jag på mina arr och övade sax. Fast det gick ärligt talat sådär med musikbiten. Med så mycket tid blev det liksom ingen piska och det var svårt att komma igång och svårare skulle det visa sig bli längs vägen. Efter bara några veckor var det dags att börja gå på intervjuer och det trots det knepiga arbetsmarknadsläget hade jag fått rätt många napp. Jag insåg efter några intervjuer att det skulle finnas rätt stora möjligheter på flera ställen och att intervjuerna därmed var av intresse åt båda håll. Normalt är förstås att göra en bra intervju så att företaget blir intresserat av att anställa en. Insikten var att det gick lika mycket åt andra hållet och i synnerhet på konsultfirmor, vilket 90 % av företagen som visat intresse var: är det här företaget tillräckligt intressant för att de skall kunna tjäna pengar på det jag kan göra för deras kunder? Jag förstår att alla inte har det så men i rätt bransch, gedigen grundutbildning och ett antal års erfarenhet så finns det mycket goda möjligheter. Redan i början av november stod det klart att ny arbetsgivare skulle bli Connecta och papirerna skrevs på när jag hade minst 6 veckor krav tills start. Nu behövde jag inte ens vara plikttrogen när det gäller arbete ens på förmiddagarna! Ännu mer tillfälle att ägna sig åt musik. Jodå. Det gick nu ännu sämre med det. Jag föll ner i något slags passivitet som jag aldrig varit i vare sig förr eller senare. Ett mycket märkligt läge. Den inre motorn hade stannat helt och jag arrade och övade mindre än en timme om  dagen. Ett så totalt slöseri med tid. Jag skäms fortfarande många år senare men är inte helt säker på vad det var som egentligen hände där under november och december 2009. Jag måste tydligen ha för mycket att göra för att den inre motorn skall fungera och den fungerar förvisso alldeles utmärkt då. För bra ibland.

Under den här fick jag en annan insikt som var rätt jobbig. Det visade sig att jag bara dög till hustrun om jag hade det jobb jag hade. Många förstod att det läge jag hamnat i var rätt jobbigt – visst var det väldigt lindrigt om man jämför med folk som hamnar i arbetslöshet längre tider. Men jag minns att bl. a. svärmor sa till Ulrika att Dan nog behöver lite mer stöd än vanligt i den här konstiga tiden. En sak är ju säker och det är att även om arbetslösheten var lindrig så är det första som lämnar en självförtroendet. Men det visade sig ganska snabbt att här fanns inget att hämta hos Ulrika. Hon agerade snarast tvärtom – det var som att hon inte riktigt klarade insikten om att hennes man var arbetslös under denna korta period, inte ens fast lönen kom in som vanligt. Hon blev retlig och avog och bitvis nästan hånfull. Den här perioden gav mig en tankeställare om vem det egentligen var jag var gift med, och varför. Relationen var inte på topp, det var en sak som var säker. Och jag började allvarligt tveka på om jag ens gillade den. Men tanken var förvisso inte då, eller senare heller, att bryta utan att fundera på vad man skulle kunna göra för att förbättra den.

I januari 2010 var det dags att börja på Connecta efter mer än ett år som rätt overksam inom yrket. Snabbt blev det uppdrag på Ericsson och jag var förstås lycklig över att konsultlivet äntligen hade kommit igång. Det där första uppdraget var tyvärr ett av det sämsta jag nånsin kom att ha; visserligen blev det en resa till Colorado i USA men det uppvägde inte det undermåliga, aggressiva och helt oförutsägbara ledarskapet som drevs från framförallt amerikanskt håll. Uppdraget tog slut redan i maj och ersattes av ett nästan lika dåligt på HM som varade över sommaren och en kort bit in på hösten. Början på den här konsultvändan hade sannerligen inte gått smärtfritt; först uppdragslös, sedan arbetslös, och sedan två riktigt dåliga uppdrag. Men det skulle komma att bli bättre. Mycket bättre.

På pappa-Hilding-fronten gick det allt sämre. Mamma Lilly hade kämpat nu i flera år med Hilding och hans tilltagande sjukdom. Både jag och Åsa försökte åstadkomma att hon fick hjälp med Hilding men hon nekade ständigt. Det enda vi lyckades få till var att Hilding fick komma till dagverksamhet en dag i veckan under 2009 men jag tror egentligen inte att nån mådde bra av det heller. Hilding förstod nog emellanåt att han verkligen var just på något slags terapi för ganska svårt sjuka människor och i den mån han fick den insikten kan den inte ha varit behaglig. Lilly å sin sida kände nog ett mått av dåligt samvete de där onsdagarna fick jag en känsla av. Det var kort sagt ingen höjdare. Framåt hösten började även den kroppsliga hälsan svikta. Det var svimningsanfall och det var krampanfall och det var lite det ena och det andra. Nånstans i mitten på hösten 2009, det kan ha varit i oktober, fick Hilding plats på ett äldreboende i Järfälla, Olovslund. Under protester från Lilly – låt vara numera ganska milda protester – flyttades han dit. Det var klart för alla att det var slutstationen. Äldreboendet var bra och man hade olika typer av verksamhet för de dementa för att kanske kunna bromsa lite av den för alla tilltagande demensen, men för Hilding fanns det inte mycket att göra. Han försämrades stadigt även på äldreboendet.

I juli 2010 åkte familjen och jag tänker då på Ulrika, jag själv och barnen på en veckas tältsemester till Gotland. Camping var något uppskattat, åtminstone hos barnen och mig själv. Ulrika var kanske inte lika entusiastisk över tältboendet men protesterade inte och det här var inte första gången vi hade varit på camping. Ett billigt och roligt sätt att semestra med två eller tre barn, och ett bra sätt att uppleva andra delar av Sverige. Även den här semestern på Gotland var helt ok, även om relationen mellan mig och Ulrika hade kommit att bli rätt kylig. Det var inga öppna konflikter, men heller ingen värme. Jag minns att vi försökte prata lite men det var svårt när man nästan aldrig hade vuxentid; under såna här semesterperioder är barnen alltid med och kommer givetvis alltid i första hand. En dryg vecka passerade, den mesta tiden åter på fna Fårö. Sista nätterna spenderade vi på östra sidan på Ljugarns camping. Riktigt fint det också. Hemresedagen gick båten redan 09.00 och vi behövde vara på plats i Visby vid 08.00. Så reveljen gick tidigt den här morgonen för det var ju nån timme och köra över ön också. Det hela gick rätt bra även om det som alltid är svårt att få fyra personer riva ett tält och packa riktigt tyst och effektivt. Men det gick och vi var framme vid färjeläget runt 08.00. Vi körde in och igenom biljettkontrollen och sedan till väntefilerna, ställde oss i raden och stängde av motorn. Det var bara någon minut senare som telefonen ringde. Det var Lilly. Hon lät uppriven. Hilding var död.

Hilding hade somnat in någon gång tidiga morgonen den 19 juli 2010. Efter överfarten till Nynäshamn körde jag hem familjen och åkte sedan till Torpvägen i Järfälla som nu var en sorgens plats, men ändå inte så allvarligt då utgången av Hildings alzheimer var väntad. Mamma var förstås där, liksom Åsa. Där var också Åsas x-man (och Annas pappa) Marcelo, och faktiskt även hans bror Mauricio. Jag minns att jag verkligen uppskattade att de tagit sig tid att åka dit. Dagen förlöpte, veckan förlöpte och återgick till sommarens semesterledighet som ändå varvades med vissa begravningsförberedelser. Den 20 augusti var det dags för begravning ute i Järfälla och den blev ändå en fin begravning får man säga. Kristin Ohlsson spelade flöjt, jag sax, Ulrika sjöng och Jakob Ellerstedt spelade piano och orgel. Hela släkten på plats och dagen avslutades på Norrängsvägen med kusinerna Anders, Kjell och Håkan. Det var ändå trevligt. Vi sågs inte så ofta.

Hildings död gjorde att den relationella kylan mellan mig och Ulrika blev lite ”pausad” liksom. Det blev lite bättre ett tag men ganska snart efter att det hela var över så blottades åter våra egna problem. Ulrika var egentligen ganska ointresserad, men jag ville kämpa vidare. Jag föreslog att vi åter skulle göra ett försök med parterapi – vi hade testat det i flera omgångar tidigare genom åren av lite olika skäl – och Ulrika föreslog då något hon hört talas om som kallades imagoterapi. Det kom att ta rätt mycket tid och var sannerligen inte billigt, men vi hade råd och det var ändå en helt och hållet vettig investering för att försöka rädda äktenskapet. Så resonerade iallafall jag. Sessionerna var inte alls ointressanta och terapeuten var kunnig och skicklig. Det blev något knappt tiotal besök som sträckte sig en bit inpå 2011; och även om jag kanske inte är den störste entusiasten av terapeutiska samtal så tyckte jag ändå de gav något och att vi kom en bit framåt.

Hösten 2010 blev annars en ganska vanlig höst men på nyårsafton bar det iväg på långresa med familjen samt Ulrikas bror Martin och hans sambo Oy och deras dotter Agnes. Färden gick via Bangkok till Vientiane i Laos som var utgångspunkten för besök till Oy:s föräldrar som bodde något tiotal mil norr om Vientiane. Men det fanns en hel del att se i Vientiane också och maten var fantastiskt god. Efter 4-5 nätter där åkte vi vidare till Hô Chi Minh city i Vietnam. Eller ”Saigon” som ju är ett betydligt behändigare namn. En enorm stad fylld av folk och varenda människa tycktes äga en knattrande moped. Vilket jäkla liv! Dag och natt. Men mycket spännande att se – det som fastnade mest var nog ändå Krigsminnesmuseet (War Remnants Museum) som var både välgjort välrganiserat – och rätt brutalt. Efter ett par tre dagar där gick färden vidare med båt ner mot ett turistparadis vid namn Vung Tào och det var nog bland det bästa i sol-och-bad-kategorin jag varit med om. Fantastiskt hotell för rimliga pengar, underbara poolar och stränder, väldigt lugnt (iallafall i januari) och allt så billigt att man nästan skämdes. Fantastisk resa på alla sätt var det, men man kan samtidigt konstatera att rumsfördelningen blev på ett sådant sätt att jag och Ulrika inte bodde en enda natt ihop och det tycktes inte störa nån av oss nämnvärt.

2011 återvände till det normala efter hemkomsten från sydostasien i mitten av januari. Ett år som det i stora delar inte var något speciellt med. Arbetsmässigt var det alldeles utmärkt. Efter den usla inledningen på konsultperiod nummer 2 så fick jag efter HM i oktober 2010 uppdrag på Nordea Cards som var mer rätt för mig på många sätt. Spännande jobb i spännande miljö beläget mitt i city och dessutom med ett arvode som var väsentligt bättre än på de trista ställena Ericsson och HM. Tyvärr kom Wahlroos och slog yxan i det stora projektet sommaren 2011 så alla konsulter åkte ut mer eller mindre på dagen, men efter bara några veckor hade jag nytt uppdrag på Nordea Treasury. Inte alls samma framåtanda och spännande jobb som på Cards, utan sovande och trött. Men helt ok ändå jämfört med mycket annat. En sen augustikväll hände något väldigt märkligt. Av något skäl hade vi bestämt att Ulrika skulle handla take-away till mig, Amanda och Samuel och Amandas kompis som var hemma den här kvällen. Jag tror det var Ulrika som erbjöd sig själv. Hon skulle komma före 18 men dök inte upp. Efter en stund fick jag kontakt med henne via SMS och hon meddelade att hon ”var lite försenad”. Framåt 19 fick jag kontakt med henne igen. Då var hon berusad och satt hemma hos en kollega på söder och drack vin och hade inte alls handlat nån mat men ”skulle snart”. Vi började vara ruskigt hungriga och jag som vuxen hade omkring mig ett gäng 9-11-åringar och försökte hålla humöret uppe men det gick sådär. Men det vara bara att snabbt försöka få fram något ur frysen och utfordra mig själv och de tre barnen och det vart väl ganska trist ärligt talat – de hade ju blivit lovade thai eller indiskt eller vad det nu var och så kom det fram nåt tinat ur frysen istället. Det hela kändes mycket obehagligt och barnen märkte på mig att jag nästan var lite chockad och de var ledsna de också. Ulrikas beteende var förbluffande. Jag fattade ingenting och jag var inte glad på henne när hon lullade hem framåt efter 20 och var ännu mer berusad och kom med mat, men då hade vi ju redan ätit och ingenting blev som det var tänkt.

Det var en märklig händelse även om den förvisso var liten. Det är egentligen först i efterhand som jag kopplat ihop den här händelsen till det som skulle komma senare under hösten. Den slutsats jag dragit är att det kanske var detta som var ett av de mer tydliga startskotten på vägen mot att det var dags för en större livsförändring, i synnerhet från Ulrikas sida. Sommaren 2011 var mängden arbete på huset rätt begränsat. Det var några veckor som gick åt till slutfix av ett antal projekt; det byggdes en trapp och det fixades på tomten och det pågick lite av varje under en semester som därmed blev ganska behaglig. Det gjordes visserligen ett stort arbete på uppfarten som stenbelades över bortåt 150 kvm, garageporten togs bort och ersattes med en trapp och en ny dörr; men det mesta av detta jobb gjordes av stenläggarproffs. Jag minns att jag tänkte när det där jobbet gjordes att det är frågan om vi egentligen kommer att att få njuta av denna veritabla höjning av hela husets allmänna utseende – en snygg uppfart är viktig och det hade vi aldrig haft under de knappa 15 åren vi hade bott där. Men tänkte att jaja klarar vi inte det här så höjer det väl iallafall försäljningspriset på huset. Vilket skulle visa sig vara en totalt falsk förhoppning.

Alla jobb, inklusive det stora uppfartsjobbet var klara där i Augusti när den där märkliga fredagshändelsen inträffade, sedan var det höst igen. Ulrika hade vid det här laget hunnit slå ihop sina påsar med Wallenbergsimperiet och jobbade för fullt på SEB. Detta företag hade möjlighet till personalboende på Gran Canaria och Ulrika tog den chansen och vi tog barnen också gjorde en höstresa. Det var i månadsskiftet oktober/november och det hade kunnat vara underbart. Men det blev det inte. Inte alls, faktiskt. Vädret var, inte otippat, bra förstås. Stränderna långa och vattnet nästan tillräckligt varmt. Sanden var sådär; den var grov och mörkbrun och kallades svart. Men barnen som var 12 och snart 11 trivdes fint med att bo där alldeles nära stranden. Jag tror vi anlände en måndag. Men redan på tisdag förmiddag släppte Ulrika bomben. Hon menade att det inte gick längre och att det var dags att skiljas. Vi satt på lilla förstubron till lägenheten, barnen var nere på stranden inom synhåll, och så kom beslutet. Det ensidiga beslutet. Jag hade självklart tänkt liknande tankar under de senaste åren, men varje gång kommit fram till att en skilsmässa är otänkbar av flera skäl. Det viktigaste och mest grundläggande var att jag är kämpe. Jag ger inte upp i första taget. Det skall väldigt mycket till för att jag skall ge upp något, att i förtid avsluta något jag påbörjat. Jag ville kämpa, jag ville renovera, jag ville förbättra. Jag trodde att det var möjligt. Visst sviktade den tron ibland, men det var de tillfällena som var tillfälliga och övergående. Sen var det ju förstås barnen. Jag ville INTE att de skulle bli skilsmässobarn och jag hade kunnat stå ut med väldigt mycket under väldigt lång tid för att undvika det. Om jag kunnat välja ensidigt hade jag varit beredd att om nödvändigt välja bort mitt eget välbefinnande till förmån för barnens. Och sen hade vi ju villan – som vi lagt ner så många års arbete på. Men nu var valet inte ensidigt. Inte från min sida.  Det borde ha varit ett gemensamt beslut. Men beslutet blev ensidigt. Från hennes sida.

Det var både väntat och en chock, på samma gång. Det chockerande var att hon nu faktiskt på allvar verkade beredd att gå hela vägen. Jag trodde det kanske inte de första dagarna under den där vistelsen på Gran Canaria, men efter några dagar började jag inse att det nog var så det var iallafall. Vi försökte åter få någon stund att prata men det var omöjligt. Barnen krävde full uppmärksamhet i princip dygnet runt. Det blev inte pratat mer under resan, som ändå levdes igenom ungefär som en vanlig semesterresa men med en ovälkommen krydda av obehag i magregionerna. När vi var hemkomna var jag mycket bestämd på att jag ville att vi skulle ta minst ett besök till hos imagoterapeuten vilket kom att infalla den 6 december. Under detta givande och känslomässiga möte blev det definitivt från Ulrikas sida. ”Bra samtal men vi skall skiljas iallafall”.  Från den kvällen gick livet över till planering och praktikaliteter. Panik och effektivitet i en väldigt märklig blandning. Ulrika menade att vi kunde bo kvar under samma tak tills bostadsfrågan var löst – själv hade hon redan innan bestämt sig för att köpa en ännu inte byggd lägenhet och jag var välkommen att bo kvar i huset. Det behövdes inte många sekunders fundering för att bestämma sig för att det inte är ett alternativ. Inte heller att bo kvar under samma tak tills Ulrikas lägenhet var byggd. Redan efter några få nätter efter det där 6-december-samtalet kände jag situationen outhärdlig. Amanda fick sova i mamma och pappas säng varje natt den här perioden – hon blev en barriär som gjorde att jag kunde sova överhuvudtaget; men sömnen var det svårt med och skulle komma att förbli under rätt många månader framöver.

Nej, stanna en minut längre än nödvändigt fanns inte på kartan. Jag kontaktade mamma Lilly som ju bodde ensam i villan i Järfälla sedan Hildings frånfälle 1½ år tidigare. Jodå jag var välkommen och även med barnen. Men för deras skulle bestämde jag mig för att julen skulle firas i Rättvik som vanligt – visserligen för sista gången för min del men ändå som vanligt. Men sedan skulle den älskade villan lämnas. De här knappa tre veckorna mellan 6 december och jul var fruktansvärt sorgliga. Jag gick varje dag omkring lite extra i huset, som för att titta på det lite extra och allt vi renoverat och snyggat till och byggt och fixat. Flera av de mörka decemberkvällarna hällde jag upp en öl och gick ut på tomten och gick runt huset långsamt, ibland flera varv. Ibland ut någon av de två gator som utgjorde gränsen mot hörntomten. Oftast grät jag under de här kvällsvandringarna och de blev en hel del öl och tobak. Det var ”hej då” till huset och det uttalades många gånger, i själen eller på riktigt; talandes för mig själv. Allt hopp om att något skulle kunna rädda situationen var ute. Det var avslut som gällde. Det var avsked. Det var slut.

Morgonen den 23 december, dagen vi skulle åka till Rättvik, vaknade jag och insåg att jag nu sovit sista natten i det älskade huset på Norrängsvägen, och det kom tyvärr att stämma. Jag och Samuel åkte först till city och hämtade upp två datorer som beställts till barnen, det hade Samuel sett fram emot ett antal dagar och frågat nästan varje dag. Sedan tillbaka till Norrängsvägen, packa om, åka till Rättvik för ett par dagars helt obegripligt julfirande där alla var fullt upptagna med att verka så normala som möjligt. På juldagens kväll rullade jag ensam ner mot Stockholm för att tillsammans med Lilly fira jul Åsa och Lars-Erik och ta plats i Järfälla för en period som skulle visa sig bli ganska precis fem månader lång. Någon vecka senare kom barnen för sin första vecka med bara pappa. Vi arrangerade så att ett av övervåningens rum blev sovrum för oss alla tre, och ett annat blev arbetsrum för oss alla tre. Det gick an. Det fungerade. Men inte mer.

Det var en fruktansvärt mörk tid. Både bokstavligen och bildligen. Lilly var förstående och tillmötesgående och hjälpte till att fixa det ena och det andra och vi fann oss så småningom tillrätta där i mitt gamla barndomshem; denna gång med mina egna telningar med. Ungarna var tålmodiga och så positiva de kunde och jag var varje dag tacksam för att de inte la sig ner och bara skrek rätt ut. Det gjorde de aldrig. Jag kände mig också mitt i all kaos och ångest tacksam och nöjd för att jag alltid stått så oerhört nära mina barn. Det gjorde att den här övergången blev något mindre onaturlig och konstig än den kunnat bli annars. Men att vara utan dem varannan vecka var fruktansvärt i början. Bara jag och min gamla mamma i ett hus som inte ens var mitt eget. Och detta jävla mörker, dels på grund av årstiden och dels på grund av mammas val av belysning. Eller snarare avsaknad av belysning. Jag tänkte där i januari-februari att det är frågan om det nånsin blir ljust igen. Ångesten rev runt i det inre som en citron mot ett rivjärn. Om och om igen. Och känslan av att skämmas – lite för resten av världen för att ha misslyckats med äktenskapet men absolut mest för att inte ha kunnat ge mina barn en stabil familj. Jag hade valt stabiliteten framför lusten att förändra, jag hade aldrig valt skilsmässan före nya äventyr. Aldrig nånsin. Så jag tyckte faktiskt i grund och botten inte att jag var skyldig till att det blivit som det blivit. Ändå skämdes jag inför barnen på nåt konstigt sätt.

I februari var det planerat en inspelning med Carefree BB och som sångerska hade jag sedan tidigare anlitat J som jag giggat med ett antal gånger tidigare. Hon var gift med keyboardisten M som jag också giggat med flera gånger genom åren och det här gifta paret var faktiskt anlitade för bröllopsmusiken till mitt och Ulrikas bröllop, nu var det bara M som kunde medan J hade annat gig. När jag pratade lite med J i pausen under inspelningen visade det sig att J och M gått skilda vägar sedan ett bra tag. Jag berättade om mitt läge. Det bestämdes att vi ville prata mer. Ett restaurangbesök bestämdes. Och våren kom att te sig lite ljusare. Inte så att vi blev tillsammans direkt, men mer och och mer tydligt under våren så började något nytt att spira.

Det var också dags att leta nytt boende. Hemnet var faktiskt behagligare än man kan tro i det här läget. Alla annonser visade på något slags framtid, ett nytt liv, där det inte var så förbannat mörkt och där man kunde få tillbaka ett eget liv. Villan i Järfälla i all ära men det var ju verkligen ett nedköp att vid 45 flytta hem till mamma. Jag var först inne på att bo väldigt nära en av stationerna i Huddinge, till exempel just Huddinge station. Eller Stuvsta. En trea, tänkte jag. Ett rum var till barnen, och ett vardagsrum som jag själv kan använda som sovrum också. Ingen bilplats behövs, jag säljer bilen! Men hur skall man öva sax? Jag tänkte mig att jag bygger en övningskabin själv som jag kan ha som liten miniövningsstudio där det är så ljudisolerat att jag Jag listade upp ett antal lägenheter och så var vi ett par vändor, jag och barnen och kikade.  Inget kändes riktigt övertygande och priserna var höga. Längst ned på en lapp jag hade fanns en anteckning om ett radhus som jag liksom dömt ut redan på förhand. Det var lite för off och det var dessutom alldeles för stort för oss kände jag. 6 rum och kök kändes lite övermaga för två barn och en vuxen. Men Amanda är både skarpsynt och övertygande; hon såg den där anteckningen och jag försökte tona ned och var på väg hemåt men hon stod på sig. Så såg vi radhuset och båda barnen blev stormförtjusta; i synnerhet Amanda. Jag insåg att vi skulle ha råd med det där och började efter visningen att kalkylera med buss- och tågtider och kände mig ganska snart mogen att lägga ett bud. Men trots att det bara var två dagar efter visningen så hade radhuset gått. Bakslag. Men skam den som ger sig. Jag gick åter in på hemnet och konstaterade att det fanns ett radhus till i området som var i samma storlek som det vi tappade, och i stort sett med samma planlösning. Dyrare var det men sannolikt också i bättre skick. Jag slängde in ett bud som var lite lägre än begärt, kollade med banken och inom några dagar var det påskrivet och klart. Inflyttning 23 maj. Det ljusnade lite.

Jag kämpade mig igenom den här våren. Dagarna spenderades på Nordea Treasury men motivationen var lika med noll, trots ett helt ok uppdrag. Varje dag var ett kämpande som bara ljusades upp lite av kollegan Pär Boman med sin positiva inställning och sin energi. Även om det rent praktiskt började ljusna utanför fönstret så var det inre mörkret tungt. På Carefreefronten var det förvisso lite mer energi; vi jobbade rätt hårt för ett stort gig vi gjorde med Nisse Landgren på Clustret, tror datumet var den 12 maj. Det blev ett mycket lyckat gig för stor publik. Jag frågade J om hon ville sjunga ett par låtar, vilket hon var positiv till och det bidrog till att konserten blev bra, men hon gjorde en stor deal av ersättningen. Två låtar sjöng hon och gaget vet jag sen räckte till nya däck till bilen. Hon hävdade musikerförbundets tariffer och jag trodde nog att hon skulle kunna ge något slags vänskapspris. Det hela blev rätt pinsamt gentemot bandet sen och jag borde väl ha reagerat mer här. Men jag var inte stabil i sinnet och det blev som det blev. Att ha med J lämnade en mycket fadd eftersmak, men tack och lov gav projektet som helhet en mycket fin efterkänsla som höll i sig länge.

I april hörde en bekant inom körvärlden, Per Stuge, av sig. Han befann sig för tillfället i kören Hedvig Eleonora Kammarkör, och de var på väg att göra en resa till S:t Petersburg. Och hade lite tunt i de djupare basregistren och undrade om jag var intresserad av att haka på. Och det tog mig inte så värst många minuter att inse att det var precis vad jag behövde då. En stor del av musiken hade jag sjungit förr; och dessutom fick jag veta att gode vännen Pär Dahlstedt också var tillfrågad som vik i de övre tenorregistrena. Det blev en mycket trevlig resa i vårsolen; vädret i S:t Petersburg var trevligt, konserterna bra, stämningen god och mat och dryck alldeles utmärkt. Och många bra människor lärde jag känna under den här resan; dirigenten Pär Fridberg förstås, Johan Heurlin Fernold, Karl-Gustav Sjölund, Bengt Annmo, Katarina Sweding, Anna Eklöf, Frej Andreassen, David Cronholm, Emilia Hagman, Camilla Berntsdotter Lindholm, Patrick Lindholm, Martin Bensing, Lena Eriksson, Martin Uusijärvi, Ingrid Bond Österlind, Anna-Karin Boréus,  Ivetta Irkha, Cecilia Marmolin och senare Maria Hedtjärn, Staffan Sahlén, Petronella Brehm, Helene Bagewitz, Mats Hydbom, Per Ohlsson, Erland von Heijne, Lena Rosenberg och David Thorell. Några av dessa hade jag träffat förr fast flyktigt; Maria Hedtjärn hade ju sin Joel i samma klass som min Amanda på Lilla Akademien. Ivetta hade varit Samuels musiklärare när han gick på lågstadiet på Orfeus/Metapontum.