Året 2014 hade därmed fått en riktigt dålig start. Ett av de sämre sedan 1966 tror jag bestämt. Den första månaden kom jag i kontakt med storbandet Basic Big Band som stod utan pianist och accepterade att bli fast medlem där. Det lättade ångesten lite även om repetitionerna bara var en kväll i veckan. Det var ett trevligt band att lära känna och det blev en del gigs med dem. I övrigt var det vintermörkt utanför själen och inuti själen. Det här var en början på året som var väldigt lik 2012, som alltså bara var två år tidigare. Den här gången fanns ingen skam och oro över barnen, där hade jag nu hittat hem i bostad och liv och rutiner och deras skolgång gick vidare utan några större skavanker eller bekymmer. Nej, den här gången var det andra mekanismer som styrde ångesten och det handlade troligen väldigt mycket om gammal ångest från framförallt skilsmässotiden som vällde upp, i kombination med besvikelsen och skammen över att ha misslyckats igen, i kombination med abstinensen efter de där halsbrytande coola topparna som den stormiga relationen med J ändå förde med sig.
Troligen Karlbergs slott, januari 2014.
Så storbandet BBB var lite av en välkommen distraktion och efter ett antal dök det upp en till. I slutet av mars var det dags för en konsert med Carefree och gästerna Hayati Kafe och Isabella Lundgren och det blev som vanligt en finfin konsert där alla presterade lite över sin vanliga förmåga (ska nog egentligen bara tala för bandet i den aspekten). I publiken fanns en dam C som jag hade stött på som flyktigast tidigare. Hon hade vänskapsrelationer till flera i Carefree. Av något skäl kom i vi samspråk och en helt otippad svit av långa telefonsamtal inleddes. Hon var i ett liknande läge som jag, men hon hade verkligen förlorat båda sina barn som förvisso inte var hennes biologiska barn, men som hon varit bonusmamma (och ibland enda mamma) till sedan de var små och det hade varat över tio år. Den biologiska mamman hade psykiska problem och delvis stört relationen mellan C och barnens far under åren, men inte mer än att det gick att hantera. Men sista året hade det urartat och det blev nödvändigt att bryta. C:s liv var slaget i spillror, i synnerhet med tanke på att hon inte hade egna barn. Jag och min sida var i den situation jag var. Vi möttes i varsin förtvivlan, vi sågs några gånger IRL, det blev inget då vi hade helt olika syn på det mesta och i hur vi kommunicerade och i väsentligen allt. Men det var ändå en minnesvärd tid tack vare de här telefonsamtalen. Inte sedan tonåren har jag haft så långa och så många telefonsamtal med någon, faktiskt kanske inte med någon alls. Och faktiskt med en människa som jag från början inte kände annat än ytterst flyktigt. Det var en märklig period och den var tämligen förvirrande men inte oangenäm; åtminstone inte när det gällde just den här kontakten. Och den var en bra distraktion just där och då.
Kontakten med Helena hölls på ungefär samma nivå som tidigare och som det därmed pågått sedan vi lärde känna varandra ungefär 1½ år tidigare. Några närmanden hade förvisso skett. Dels bestämde jag mig för att gå på en föreställning med ”teaterkören” Voces Nordicae i slutet av januari. Det var en lördag morgon jag steg upp och jag hade haft en intensiv kväll på krogen kvällen innan. Mitt tillstånd var bedrövligt men jag tog mig iväg utan frukost och käkade en dyr Pressbyrån-frukost på centralen innan jag kom till Stadsteatern bara för att inse att det ingick en fin soppmåltid där i biljetten jag betalt. Den rörde jag aldrig. Men uppdykandet var nog lite otippat för några; kanske mest för Helena men även för några andra bekanta där, t. ex. syskonen Bogårdh och ytterligare några fler. I mitten av februari gjorde jag ett andra uppdykande, på ”Hijazz” i Uppsala där Helena framträdde med sitt eget låtmaterial under sitt artisnamn ”Hilma”. Flera av herrarna i bandet kände jag ju rätt väl; bland annat Stefan Palmfjord och Nisse Mannerfeldt. Det passade bra. Ytterligare en gång förvånade jag nog Helena lite (även om förvåningen kom någon dag tidigare när jag hade en fråga att ställa om praktiska detaljer). I foajen till musikstället fanns en installation. En resväska gjuten i massiv betong. Med en för min egen kväll mycket passande inskription.
Hijazz, Uppsala, februari 2014.
Våren gick vidare, det blev som sagt SF Bio, det blev psykolog, det blev piller, det blev bättre. I slutet av april frågade jag Helena om hon ville ta en långpromenad och denna gång kände jag att jag ville till något annat större grönområde än Djurgården. Det fick bli Hagaparken i vårsolen och det började spira ett visst ömsesidigt intresse. Någon vecka senare bjöd jag hem henne på middag på Björnspinnarvägen och så var vi plötsligt ett par. Det kanske gick för fort igen. Men den här gången skulle relationen komma att bli djupare.
Våren gick vidare och blev sommar och det blev ett antal kul gigs med olika band; bland annat i Stadshuset med Carefree och på både Winterviken och i Helsingborg med coverbandet ”LiveDivine” som jag egentligen hade börjat vicka i under 2012 men som jag nu var fast medlem i vilket inte alls störde mig, tvärtom. Ett bra band med finfina sångare och sångerskor; Anna Häll, Andreas Aleman, Louise Palmstierna, ett bra komp med Robban Olsson, Johan Westerudd, Mats Byström och kapellmästaren Patrik Andersson, samt en 3- eller 4-personers blåssektion med Stefan Sjöström, David Bryntesson och Staffan Findin. Ibland utan trpt 2. Senare kom Carrola Sjöström att lira trpt2 och trombonplatsen intogs av Martin Pålsson. Amandas 15-års-dag firades på Shanti (som senare skulle få namnet ”Shanti Classic” då det började poppa upp fler och fler Shantirestauranger).
Helena berättade ganska snart efter att vi blivit ett par att hon blivit bjuden på stort 50-årskalas på Mallorca. Det var Anders Butta Börjesson som slog på stort. Jag var välkommen att haka på och bestämde mig på några minuter. Vi åkte dit via Berlin dagen före midsommarafton och fick vara med om en tredagars jättefest med säkert över 200 personer och kändistätt så det stänkte. Nu är jag inte så fascinerad av kändisar så jag ids inte ens tänka på vilka vi mötte där – en del hade jag inte hört talas om vid det laget dessutom. Men det var jag och Helena som var den lilla kärntruppen och det jag minns som var extra trevligt var att lära känna den väldigt udde mannen Svante Drake och hans två barn; samt Mikael Gordon Solfors som visade sig vara en trevlig och oerhört driven person. Det var faktiskt han som kom och pratade med mig – han hade hört talas om att jag var lagd åt saxofonhållet och han kom fram och frågade vad jag tyckte om Dexter Gordon. Nu är inte Dexter en av mina stora favoriter ärligt talat, jag får huvudvärk av hans släpande, men visst det är en av de riktigt stora som jag lyssnat på mycket och i viss mån ändå inspirerats av. Svaret tycktes var nöjaktigt för Mikael som då avslöjade att Dexter var hans far. Sånt är ju faktiskt inte så lite roligt. Helena gick senare på huvudfestkvällen – lördagen – och rev av ett par covers med bandet som var rätt ok faktiskt. Det fanns det andra som gjorde också – betydligt mer namnkunniga än Helena men inte nödvändigtvis bättre. Jag var stolt som en tupp över min nya kvinna.
Palma de Mallorca, juni 2014.
Sommaren kom att bli mer flängande än så. Helena hade gigs inbokade både på Åland och på Holmön och jag hakade förstås på. Bra med en flexibel mamma som kan ta hand om telningarna medan vi for runt. Sedan tidigare hade jag också bokat in en resa till Turkiet med Amanda och Samuel och vi åkte till Bodrum i juli och var där i totalt 8 nätter. Tredje resan som ensam förälder. Började känna att jag hade fått kläm på det där.
Färden till Bodrum var lite tjorvigare än jag hade förutsett, men på ett roligt sätt för den som gillar att resa. De fyra timmarna från Stockholm till Istanbul var förlagda på nattetid så vi landade i Istanbul vid 5-tiden på morgonen, sedan skulle vi till en annan flygplats (Sabiha Gökçen) och flyga därifrån vid 10-tiden. Det innebar att vi dels hade några timmar att fördriva och att vi var tvungen att åka in till centrala Istanbul för att ta en annan buss ut till den andra flygplatsen. Vi kom in till centrala Istanbul och klev av bussen runt 6-tiden på morgonen.
På väg in på det mäktiga Taksimtorget i Istanbul, en mycket tidig julimorgon 2014
Det var lite tidigt även i Istanbul så vi fick traska runt en stund efter väldigt lite sömn. Alla i ressällskapet var inte hundra procent uppskattande just då. För att uttrycka det lite försiktigt. Men så småningom hittade vi en faktiskt rätt mysig frukost i det väldigt morgonsvala Istanbul, och så småning bar det iväg till flygplatsen via bron över Bosporen. Bara det i sig en upplevelse. De har verkligen gjort en grej av det här med ”gränsen mellan Europa och Asien” och då menar jag inte som kommersiellt jippo utan med officiella vägskyltar. Sen flyget vidare till Bodrum och in på ett litet mysigt hotell, drivet av en äldre man som verkade vara i tjänst mer eller mindre dygnet runt. Fin liten pool och trevlig umgänge hela resan. En dagstur till Kos blev , mest för att konstatera att medelåldern där var ca 20 år. För gamla för A och S, samtidigt som alla ungdomar fick mig att känna mig lastgammal. En hyrbilsdag hann vi också med och åkte helt enkelt ner till Marmaris och åt god lunch och sedan tillbaka, med diverse stopp på vackra ställen. Enda lilla negativa att säga om Bodrum var att det var dåligt med variation på maten. Varje restaurang hade i princip samma meny.
Bodrum, Turkiet, Juli 2014
Efter Bodrum blev det för in del direkt att sätta sig i bilen och köra upp till Umeå för att för första gången träffa Ebbe och Barbro, dvs Helenas föräldrar. En trevlig vistelse uppe där som också innehöll ett besök i Luleå och mitt barndomshem.
Spannmålsvägen 11, Luleå i juli 2014.
Vi hade tur och träffade nuvarande ägaren och fick till och med komma in och titta. Bilder finns undansparade. I Luleå bodde vi en natt hos Svea och träffade också Anders, Berit och deras Amanda, samt var på besök på fina Norrbottens museum. Tillbaka nere i Västerbotten var vi på något slags mindre kusinträff i Sävar med systertrion Ina, Marina och Josefina samt diverse män och barn; och förstås med Ebbe och Barbro. På vägen ner följde Barbro med, minns inte riktigt vart hon skulle men vi hann med ett minigig vid Djurnäset via Louise Palmstierna och där var Barbro och Tove med. I augusti fick jag äran att vara med och sjunga Mahler-2:an i Berwaldhallen via ett inhopp. I augusti var det ett slags minikusinträff i Järfälla där Amanda, Samuel, Anna och Andreas var i centrum och vi andra var kringfolk och där fanns även Kurth och Linnea med. ett gäng spelningar hann också rivas av, bland annat på Fjäderholmarna med LiveDivine och Melissa Williams; Lidingö med BBB samt några duogig med Helena.
2014 hade alltså börjat uselt men blev ljus, glad och väldigt intensiv där i mitten; mellan maj och september. Hösten kom och veckorna började gå igen. Amanda började 9:an och Samuel 8:an på AF. Uppdraget på SF Bio tuffade vidare och det hade nu avverkats nästan 1½ år på detta. Leverantören ”Ticket international” bjöd oss på en resa ner till Daun i Tyskland, vilket var trevligt och ingav lite omväxling. Tjänsteresorna haglade ju inte precis numera. Kompetent folk och rejäl tysk, manlig, mat i höstmörkret. Ungdomarna hade sina konsert kors och tvärs över stan och allt var rätt mycket som vanligt. Ytterligare gig på SEB med Live Divine och fest hos blåsarsymfonikerna tog oss mot jul, en jul som firades i Gubbängen med inslag av timslång väntan på Huddingevägen för att få fram bärgare efter ett sönderskuret framhjul på Forden. Nyårsafton blev en duospelning ute på Sandhamn med Helena där vi gjorde bra ifrån oss, men som helhet nog måste betraktas som rätt misslyckad då gästerna nog hade velat ha ett större maskineri än den budget man la på oss vilken förvisso inte var fy skam om man räknar per person. Nästa morgon när vi vaknade ute på Sandhamns fina seglarhotell, var det nyårsdagen 2015.
Första delen av 2015 fortsatte på samma sätt som hösten 2014. Några små avvikelser från vardagen var en kortare skidtur till Kungsberget och Romme, med den lilla specialiteten att nu var inte Amanda med. Det var början på något nytt. Amanda hade förvisso inte varit med för sista gången på resor och utflykter, men det här var första gången hon sa uttryckligen nej och hellre spenderade tiden med kompisar och på egen hand. En föraning var det om tider som skulle komma, tider då barnen inte längre är barn utan börjar bli självständiga, och där man som förälder inte längre är det självklara sällskapet ens för resor och nöjen. Nå, det skulle ta ett tag innan det där började blomma ut mer ordentligt men det var bara att börja vänja sig vid att inte längre vara nummer ett i sina barns liv längre. Helt naturligt och bra; men inte helt lätt att hantera inuti.
En helt vanlig lördag kväll i mars 2015 var mamma Lilly på ett alldeles vanligt besök. Det var verkligen inget speciellt med det här besöket och inga kanonbilder togs men någon bild togs. Trots vardagligheten känns det ändå viktigt i efterhand att komma ihåg mamma, att hon fanns och att hon fortfarande 2015 kunde ta sig till oss själv för en lördagkvällsmiddag. Och att mina barn tyckte väldigt mycket om sin farmor.
Huddinge, mars 2015
Lilly hade vid det här laget börjat visa mindre tecken på att få svårt att hitta och hålla reda på saker, men så här långt hade det gått hyfsat även om det här med att åka pendeltåg själv hade börjat tjorva till sig. Det skulle tyvärr bli sämre. Långsamt men väldigt stadigt.
I mars 2015 firades Pär ”Babs” Dahlstedt 50 år i Nacka; Helenas trio ”LadyPerfect” med Kitte Ström och Emelie Jeremias körde en show några kvällar på Kafé Klaver på Ruger Fuchsgatan på söder. Erik Iwarsson anlitade mig i april för kvartettspelning som pianist på Ekebyhovs slott vilket gjorde mig glad. Påsk firades med hela storfamiljen inklusive Ebbe, Barbro och Lilly på Björnspinnarvägen. Maj kom och jag och Samuel spenderade en dag med slipning av Hans-Olovs träbåt vid Långholmen följt av trevlig middag hemma hos dem på Renstiernas.
I slutet av maj var det dags för den andra resan för min del med Hedvig Eleonora Kammarkör, och den här gången var Helena med också. Vi spenderade ett par nätter i München, en natt i Salzburg och två nätter i Wien. Bussresa däremellan och totalt 5 konserter. Mycket trevligt på alla sätt och vis. En typ av resa där man njuter av social samvaro eftersom man är bland folk man gillar och som tänker någorlunda lika som man själv gör.
Någon vecka senare var det dags för en helt annan slags resa; en ”konsultresa” till Barcelona – eller om man skall vara nogräknad till den mindre orten Sitges som ligger några mil sydväst – som förvisso var väldigt trevlig och det var en stor kontrast till HKK-resan som företagits under rätt rejält dåligt väder genomgående medan Sitges var soligt och varmt. För den som inte vet vad en ”konsultresa” är så är det enkelt uttryckt en bonus- och belöningsresa som arrangeras när vissa ekonomiska resultatmål i företaget nåtts, och man ursäktar sig alltid med en konferensdel som brukar vara en halvdag – detta för att undvika förmånsbeskattning. Det vanligaste är nog fortfarande skidresor, men även denna typ av sol- och badresor till södra Europa förekommer och även betydligt längre resor, t. ex. till USA. Så att de här två resorna som båda inträffade i maj 2015 var olika på många sätt är redan uppenbart. Men den stora skillnaden ligger just i det där med sällskapet och den sociala miljön man vistas i. På en sån här ”arbetsresa” med större mängder väldigt socioekonomiskt likriktade människor – de är 30 till 50 år, har i snitt två barn var, de har trygga akademiska borgerliga uppväxter och är oftast akademiker själva, de är relativt högavlönade eller bättre, de är högpresterande och rationella och de är nästan uteslutande intresserade av sport och i synnerhet golf och segling. Och pratar de inte om sport och idrott, så pratar dom om sina hus och bilar. En del av de där grundförutsättningarna stämmer in på mig själv och konstigt vore det ju annars eftersom jag under nästan hela mitt yrkesliv haft den här typen av robotar som kollegor (det finns givetvis undantag). Men det här tomma i livet – att allt handlar om pengar och jobb och saker och…yta! Och den ointresserade uppsyn man får sig serverad när man försöker prata om musik, konst, litteratur, skapande, kreativitet, eftertänksamhet, politik…den är mördande. Ja politik kan man ju förstås våga sig på att nämna om man tillhör den blå skaran i någon nyans. Men en vänstermänniska i såna här sammanhang? Glöm det. Jag är säker på att jag inte är den enda i mitt yrke med hjärtat till vänster; för demokrati, medbestämmande, jämlikhet, minskade sociala klyftor, mindre vinstjakt, mer demokratisk gemensamhetsstyning…ja man kan fortsätta. Inte ens i konsultvärlden är jag ensam om det i konsultvärlden, åtminstone borde det ju vara så. Men jag känner faktiskt ingen annan. De som finns håller nog tyst de också. Man är tillräckligt socialt missanpassad som man är liksom. Och hur kommer det in på den här resan nu? Jo just det sociala sammanhanget. När man känner sig så off socialt och åsiktsmässigt och kanske värst av allt intressemässigt…då är man inte så intresserad av sociala kontakter. Man håller sig för sig själv. Inte för att jag lider av just det, jag är ganska bra på att vara ensam numera och gillar det bitvis också. Men en sådan resa som den till Sitges blir en ensamvandring bland horder av kollegor. Jag minns ingen jag träffade där, trots att vi var över 200. Jag minns inget vi pratade om. Och jag tog inte en enda bild med fånen. Symptomatiskt.
Nånstans där i maj 2015 ringde en riktigt gammal vän, alltså vän sedan länge, upp; Hasse Blomqvist. Honom hade jag lärt känna så tidigt som under mellanstadiet på Fastebolsskolan i Järfälla. Jag lirade trummor på den tiden, och när jag gick i sjätte klass så hade jag under en period mitt trumset stående i skolan. En dag kom en gänglig femteklassare in i vårt klassrum och fick syn på mitt trumset. Han var glad och sprallig och frågade artigt om han fick testa, och det fick han förstås. Och så satte han sig där och lirade helt grymt. Jag blev faktiskt rätt nedslagen – det där med ålder var ju liksom den enda skala man kände till på den tiden. En femteklassare kan ju inte vara lika bra som en sjätteklassare, det kändes liksom självklart. Fram tills den här stunden. Det tog mig inte värst många minuter att inse att det inte riktigt stämmer. Killen var bättre än jag. Det var nog nånstans där jag började tänka om på trumfronten – det var nog inte mitt instrument iallafall. Men jag lärde känna Hasse och vi blev vänner och den vänskapen kom att räcka väldigt länge. Vi hade band ihop tillsammans med Jocke Dominique, Tomas Berglund, Martin och Erik Vårdstedt, och vi hängde ihop på jazzfestivaler och Södra Latin (som inte jag gick på men det gjorde han och många andra i bekantskapskretsen). Fram tills att jag började på teknis umgicks vi rätt mycket och även tillsammans med varandras flickvänner och vi spenderade kvällar i varandras hus, jag bodde på Torpvägen och han på Odalsslingan och det var cykelavstånd däremellan. Sedan tappade vi kontakten under ett antal år men vi hördes av någon gång då och då.
Nu 2015 så var det mer än ett vanligt telefonsamtal, Hasse var spelsugen. Han hade lirat hela vägen men sällan fått det att gå ihop ekonomiskt så hans huvudsyssla hade kommit att bli ljudteknik, så spelsugenheten fanns nog alltid där. Nu hade han bestämt sig för att för andra året i rad sätta ihop ett band för att lira på sin egen tomt uppe i Norrtäljetrakten. Han hade gjort det 2014 och jag fick frågan då också men hade något annat bokat. Men den här gången ville jag tacka ja. Vi började repa i juni inför det lilla gigget som var i Augusti. Det blev ett riktigt kanonband med Tomas Berglund gitarr, Roger Kriegh bas, Hansa Beijer Berg klaviaturer också jag på sax och Hasse på trummor. Även Staffan Oden hall, som händelsevis är Hasses kusin, skulle vara med men hade sina bin att tänka på just i den här tiden när gigget skulle vara och tackade nej. Hasses önskan var att lira ett koppel låtar från Magnus Persson Band:s tid och jag satte mig ner och skrev ner dem. Magnus Persson hade gått bort ett drygt halvår tidigare, i november 2014. Det blev några fina rep och det blev sen ett kanongig hemma hos Hasse i augusti.
Hansa Beijer Berg, Hasse Blomqvist, DT, Roger Kriegh och Tomas Berglund, Norrtälje augusti 2015
Hasse var väldigt entusiastisk över den här konstellationen. Vi hade en hel del kontakt under hösten. Jag minns att sista samtalet jag hade med honom var en morgon som kan ha varit den 7 april 2016. Han hade skickat några SMS tidigare och jag hade väl inte riktigt hunnit med att svara så då ringde han helt enkelt upp. Han hade kommit på nya idéer om vad han ville göra och han ville ha med den och den och göra det och det. Dessutom göra mer av det och inte bara repa för en trädgårdsfest utan försöka få lite kontinuitet och även ragga gigs. Full av energi och glädje som vanligt var han denna aprilmorgon. Det hela lät kul och gav mersmak. Inte ens en vecka senare nås jag av ett bud. Ett dödsbud. Hasse har omkommit i en trafikolycka. Det var den 13 april 2016, det minns jag tydligt eftersom det händelsevis råkade vara vännen Henrik Karlssons 50-årsdag. Hasse hade lämnat hemmet i Norrtälje för ett jobb denna soliga aprilmorgon. Han hade kommit ut på E18 mot Stockholm och kört några minuter. Sen small det. Det hade tydligen skett en mindre singelolycka någon halvtimme eller timme tidigare och det hade uppstått stillastående köer. Längst bak i Hasses fil hade det stått en större lastbil av något slag. Den dammade Hasse med sin skåpbil in i – utan några bromsspår funna. Försöker undvika att skapa mig bilder av händelsen, och det går med varierande framgång. Undersökningar visade efteråt att han inte heller kan ha blivit bländad av solen där och då. Det är allt man vet. Allt annat är spekulationer och det avstår jag ifrån – utom en sak som knappast är en spekulation: jag VET att han inte valde själv. Men varför det sedan blev som det blev, det är en gåta. Hasse var borta för alltid. Och en god vän, och fin musiker, och en familjefar med hustru och två barn i lägre tonåren – och med ett mycket gott hjärta fyllt av värme, humor och energi – försvann från radarn. Allas radar. Det var så väldigt sorgligt.
Hasse återtog kontakten i maj 2015. Där var vi. Tidigare under den där sommaren 2015 var det dags för en av de ”större” resorna i livet, både när det gäller antalet inblandade personer och längd, och den gick till New York, samt för några av oss i slutet på vistelsen, till Niagara Falls. Den här resan var så pass omfattande att den egentligen borde ha en egen reseberättelse, men jag skall försöka sammanfatta den här istället.
Idén att åka till New York med ungdomarna hade Ulrika haft sedan några år. Vi hade ju nya relationer på varsitt håll, så hennes idé var att vi skulle planera så att vi hade varsin period i NYC som kunde läggas så att de kunde överlappa en dag eller två. Jag hade varit mycket skeptiskt till detta när det först presenterades och det var förmodligen redan under 2013. Men nu 2015 så hade saker och ting fått mogna och lugna sig i själen och min egen relationsresa tycktes vara lugn och stabil under den här perioden så jag började under våren att överväga om det här kanske ändå var en bra idé iallafall. Helena annonserade i denna veva att hennes lilla elitkör, Voces Nordicae skulle åka till norra USA i juni och då var det faktiskt dags att haka på och se om det gick att få till några synergier. Ett litet problem var att Voces skulle åka redan veckan före midsommar så det här skulle komma att bli en tidig resa isåfall, vilket egentligen inte riktigt passar mig själv. Men jag kontaktade Ulrika och hörde mig för om de fortfarande var intresserade och om tiden passade och svaret blev rätt snart ja på båda frågorna. Resultatet blev att Helena åkte med Voces till Yale i Connecticut i mitten av juni, och ungefär samtidigt åkte Ulrika, Amanda och Samuel samt Ulrikas nye man till New York. Själv åkte jag över på midsommardagen, lördagen den 20 juni 2015, tog på kvällen in i ett eländigt men billigt rum alldeles i trakten av Chinatown. Det var så väldigt många upplevelser under det här dygnet. En positiv händelse som involverar Helena var en, och rent allmänt var det väldigt omvälvande att komma tillbaka efter att inte ha varit där på 9 år. Jag kände redan när jag klev av flyget och satte mig på den långa tunnelbaneresan från JFK att jag kände mig van och trygg här, rentav kändes det lite som att komma hem. Den känslan kom att sitta i under hela resan. New York City kommer nog alltid att förbli mitt andra hem. Eller kanske första när jag blir äldre. Vem vet? Det eländiga rummet till trots var det ju ingen konst precis att somna vid framkomsten. Nästa morgon försökte jag sova så länge som möjligt och jag får nog säga att det gick bra, nästan som i gamla tider. Tror jag sov nästan till 07.00. Klev upp, duschade och gick ut på promenad. Min ensamma frukost på söndagen blev vid uppe vid Flatiron Building alltså runt 23:e gatan. Det var en väldigt märklig känsla. Regnet hängde i luften denna söndag morgon, det var för tidigt för att vara något egentligen drag i stan (även om det är precis som i sångtexten – New York City sover aldrig). Vid Flatiron fanns ett ”kiosk”-ställe som serverade frukost genom lucka och intogs på en uteservering som inte var mycket för världen. Den öppnade 08.00 såg jag så jag satte mig någon kvar och väntade lite chansartat. Men jag lyckades få det jag önskade, min onyttiga favvofrukost från tidigare år: en rostad bagle, helst av någon halvmörk eller mörk sort, med marmelad på, till det riktig apelsinjuice; helst färskpressad, annars med ”pulp” för att den skall kännas så, samt en stor het svart kaffe. Där satt jag ensam mitt i trafiken, mitt i den stora staden, det kom himlen var mörk och det kom några regnstänk…och kände mig som hemma. Nästan lycklig faktiskt. Det en av de här stunderna som det inte är någon idé att berätta för någon annan, inte ens de mest närstående. Det är nämligen väldigt svårt att förklara hur en så obetydlig liten stund kan upplevas så starkt. Så jag har nog aldrig försökt utan gör det här istället. Här får jag skriva vad jag vill!
Samma söndag åkte jag ut till Brooklyn där Ulrika och barnen fanns. Ulrika hade fixat en cool gammal knarrande lägenhet via Air BnB för totalt tre veckor och där bodde de sin första vecka. Den låg på Myrtle Avenue i Fort Greene. Ett område jag gillat de gånger jag varit där tidigare. Det låg väldigt bra till på många sätt; visserligen var promenaden till närmaste tunnelbanestation (Hoyt, DeKalb och MetroTech var ungefär lika långt bort) 15-20 min men samtidigt behövde samtliga i sällskapet alltid röra på sig så det var nog egentligen bara bra. Det var så mysigt att komma dit. Där fanns mina älskade ungdomar som nog båda faktiskt längtade lite efter sin pappa. Den känslan hos mig som pappa går nog aldrig att mäta med något annat, och kan nog heller aldrig ersättas av något annat. Vi fikade lite och sedan flyttade Ulrika och hennes man ut. De skulle bo någon natt på hotell och sedan fortsätta nedåt Florida om jag minns rätt, men först efter att vi haft vår gemensamma rundvandringsdag. Men redan samma söndagkväll hade Voces sin avslutningsmiddag på ett ställe på upper west side, nånstans runt 10:e avenyn och kanske 90:e gatan. Dit åkte jag med båda ungdomarna och mötte upp och fick träffa stora delar av Voces samtidigt som hade haft en strålande resa, hade ätit och druckit gott och var på uppsluppet humör minst sagt. Det var en fin upplevelse att komma dit också.
387 Myrtle Avenue, Fort Greene, Brooklyn NY
Måndagen den 22:a kom Ulrika tillbaka till lägenheten och därifrån tog vi vår heldag i ”NewYork-årets spår”. Vi började med att promenera via MetroTech-området över till Brooklyn Heights och 180 Montague street där vi bodde. Vi försökte inte komma in och åka upp, men vi kikade lite från utsidan. Sedan åt vi brunch på samma gata och det var verkligen kanon. Och sedan vidare till en plats som det är svårt att hålla sig ifrån i New York, Brooklyn Heights promenade.
Brooklyn Heights Promenade, New York City, juni 2015.
Det togs också en bild i lekparken som ligger där vid ”promenaden”, av vilken jag gjorde ett facebookinlägg som är ett av de jag är mest nöjd med. Så nöjd att jag klippte ut det och sparade det.
Sedan fortsatte vi över till Manhattan till fots över Brooklynbron, och vi passerade lite kända platser från våra år där, t. ex. 100 Broadway där jag jobbade och en del andra ställen både downtown och i midtown. Det blev en mycket lyckad och fin dag och vi var duktigt trötta hela gänget när vi gick och lade oss. Ja jag och ungdomarna menar jag då. Ulrika lämnade på kvällen enligt plan.
Från och med tisdagen spenderade vi sedan över 10 dagar med att turista och uppleva staden. Jag, Helena, Amanda och Samuel. De hade redan avverkat några turistmål under sin vecka med Ulrika, men det fanns mycket kvar att upptäcka förstås. Det blev färjetur till Staten Island, Naturhistoriska museet, Ground zero, Intrepid, Guggenheim och … ja ni fattar. Någon dag stannade vi i Fort Green bara för att vila och träna i parken, någon dag spenderade vi med shopping och t. ex. Washington Square Park eller hemska Times Square. För mig blev det nog inga nya turistmål, med ett undantag och det var det nya One World Trade Center som inte fanns när vi åkte därifrån 2003. Hur det ser ut utifrån är lätt att ta reda på så det lägger jag inte upp här. Men från dryga 500 meter i skyn är detta en vy ner mot Brooklyn
Det hände också något annat ganska stort under den här resan som inte var planerat innan. Jag och Helena stod varandra väldigt nära under den här perioden, och kanske närmast på länge under denna resa. Så när att jag friade och föreslog att vi skulle förlova oss där och då. Helena sa ja och så blev det på den vägen. Vi var väldigt kära och det gick åt lite tid till att hitta förlovningsringar vilket vi till slut fann i närheten av Adams street. Själva förlovningsdagen blev 1 juli och platsen valdes till Brooklynbron
Vi spenderade säkert en timme i värmen på bron, sedan promenerade vi till Manhattansidan och åkte till 11:e Av/48:e Str och tog några drinkar på takterrassen till Kimpton Ink48. Det skall man ju ha gjort någon gång i livet 🙂
Sedan taxi ner till Village och Ceviche (!)-middag på 8:e avenyn, där Nusse plötsligt dök upp som av en slump, tillsammans med ett par andra personer relaterade till Voces. De hade varit uppe i Maine och käkat hummer. En märklig händelse, under en märklig, romantisk och väldigt lyckad dag. Nu var vi förlovade!
Efter ytterligare några dagar var det dags för att resa hem för Helena och för oss andra tre att åka uppåt mot Buffalo och Niagara Falls. En hyrbil var bokad till 09.00 en morgon och jag och Samuel begav oss den morgonen till uthyrningsstället i Brooklyn. Vi möttes av en 50 meter lång kö och människor som redan var irriterade. Om den här dagen, som var planerad att innebära en 30 minuters procedur för att hämta ut en bokad bil, som istället blev en sex timmars procedur för att hämta ut en bokad bil, skulle jag kunna skriva en liten bok, under stigande puls. Det skulle nog bli ett ofrivilligt självmord. Jag skrev ett brev till AVIS – en firma som bör undvikas till varje pris av varje vettig människa då det då utlovar via sin nätbokning inte alls nödvändigtvis stämmer med de faktiska förhållandena. De verkar gissa på biltillgången, och har ingen koll på dagar i veckan, högtider och sådant. Ofta går det bra, ibland stämmer ingenting och det står 100 personer i ett garage som alla bokat bil, men inte en enda bil finns inne. Dessutom har de extremt inkompetent och bitvis både otrevlig och rentav elak personal. Jag ville ha tillbaka hela hyresavgiften och ett skadestånd för det skandalösa bemötande jag blev utsatt för. De betalade tillbaka en fjärdedel av hyresavgiften och inget skadestånd. Jag hade lust att dra det ett varv till men orken tröt.
Nå kraftigt försenade fick vi till slut ut en husbil och rullade mot Long Beach, badade en stund och sedan skjutsade vi Helena till JFK och fortsatte därefter norrut. Det tog sina timmar att köra till Buffalo, totalt 8 om jag minns rätt. Ungdomarna var fullständigt ljuvliga. De skrattade och pratade och var glada, nästan som när de var små. Samuel är ofta jovialisk men gladare än vanligt. För Amanda var skillnaden som natt och dag. Amanda var inte lätt i den här åldern, och värst blev det på resor. Jag vet inte riktigt varför, men hon hade under flera resor en tendens att bli väldigt låg, irritabel och inbunden just när det är tänkt att man skall åka iväg och ha trevligt. Det har flera gånger påverkat humöret och stämningen i övriga ressällskapet så kraftigt att vi varit tvungna att dela på sig och för min del att överväga att inte resa med henne överhuvudtaget i fortsättningen. Det blev en gång till med samma resultat, men jag hoppas och tror att det här var en del av ungdomens allmänna instabiliteter och att man kan få resa med sin dotter senare i livet och att det är något som genererar glädje och uppskattning istället för alternativet.
Nå nu på väg mot Buffalo var de ovanligt glada, som sagt lite som när de var små barn som skall till Legoland och liksom är fulla av bus och upptäckarglädje. Jag har funderat på det där också senare; kan de här dagarna med ungdomarna som då var 16 och 14 ha blivit så extra lyckade just därför att de inte var med någon annan vuxen än sin pappa som de då fick rå om helt och hållet. De behövde inte relatera till någon annan än sitt syskon och sin far, och i synnerhet inte till någon annan vuxen, och i allra största synnerhet inte till någon vuxen som egentligen är utomstående, som t. ex. Helena eller Ulrikas nye man. Jag vet inte om det var så eller inte, men något slags teori kanske det kan få tjäna som.
Det blev en fullträff för mig att åka med dem till Niagara Falls de här dagarna. Både bilresorna med musiklyssning, skratt och prat, och dagarna där. Att 4:e juli var en så oerhört knepig dag i Buffalo var inte helt lätt att inse i förväg, man tänkte sig kanske att det skulle vara mycket folk i stan på nationaldagen. Men det visade sig vara tvärtom. Inte bara var det tomt som en spökstad, det var dessutom svårt att finna något att äta då de allra flesta restauranger och matställen var stängda. Mycket märkligt tyckte vi. Andra städer borde ju liksom ha det tvärtom. Eller vart tar alla vägen på 4:e juli? Det blir svårt att få plats med alla på Times Square… Nå det blev mat den dagen också. Och Niagara var coolt. En ”Maid of the Mist”-tur blev det också, iklädd blå plast får man komma väldigt nära fallen på nersidan.
Niagara Falls, NY juli 2015.
En promenad över bron till Canada blev det också. Här måste man kunna visa pass, annars blir det problematiskt. I synnerhet på vägen tillbaka till USA-sidan. Samuel tog en fin selfie med mig och Amanda, en som han hade som bakgrundsbild på facebook i flera år. Mycket mysigt.
Niagara Falls, NY, juli 2015.
Sen var det dags för oss att börja bege oss hemåt vi också. Färden neråt gick via ett hörn av Pennsylvania och vi övernattade på ett motell i närheten av den coola Tappan Zee Bridge. Sen ner till Manhattan för att liksom hålla fast vid den några timmar till, äta lunch i park vid East River, tanka och lämna tillbakla bilen och sedan flyga hemåt. En väldigt mångfasetterad och spännande resa blev det – och även för mig, trots att jag upplevt nästan allt av det där förr. Visste du förresten att det på allvar finns en Aveny på Manhattan som heter så här?
Manhattan, NY, 6 juli 2015 på väg ut till bilåterlämning på flygplatsen.
När vi kom hem blev det mycket snart kul gig i Trosa kyrka med Helenas grupp där gitarristen Patrik Skog och basisten Johan Nyberg ingick. Den 31:a juli spelade vi ett bra covergig på bröllopsfesten som anordnades av brudparet Dessi Emilton (tidigare Muños-Vaida) och Per Hård af Segerstad, som efter nästan 20 år och tre barn började tycka att det är dags att formalisera sin relation lite. Claes von Heijne på klaviatur; Stefan Palmfjord och Micke Eriksson på trummor respektive bas, Uffe Hedin på gitarr och sång och så jag och Helena. Vigsel i S:t Jacobs kyrka och fest på Kgl Myntet alldeles bredvid slottet. Dagarna efter bar det iväg upp mot Västerbotten där vi bl. a. bodde en natt på märkligt hotell i Vindeln. Det var inget hotell egentligen från början utan mer troligt ett äldreboende eller något annat slags vårdinrättning. Minns inte ens varför vi bodde där. Men det kan ha haft att göra med att vi var uppe där och repade tillsammans med basisten Svante Lindroth och gjorde också en väldigt fin konsert i Vindelns kyrka där i Augusti. En liten tur blev det också till Oskarshamn för att avnjuta Toves föreställning efter sin tredje vända på ”Love well”, ett slags sommarkurs där ungdomar bygger en musikal från scratch. Samt middag hos Helenas syster Carina, eller snarare hos Carinas sambo Jonas som hade eget hus i staden. Samuel var med på denna lilla utflykt också. I slutet av Augusti bar det ner på en rätt lång bussresa till djupaste Småland med storbandet ”Blåsette Big Band”. Ett namn som jag alltid tyckt varit töntigt. Och bandet är ärligt talat rätt uselt. Men det är trevliga människor med och det blev en trevlig resa och jag lärde känna Lasse Nyman där; en mycket trevlig person med stor värme och eftertanke.
I trakten av Vättern, augusti 2015.
Jag delade rum med Lasse och en annan gammal bekanting, Eirik Hagen. Tyvärr blev det inte många timmars sömn, och Lasse väckte mig vid sextiden på morgonen. Han var helt uppriven och hade inte sovit en blund då mina andningsuppehåll var ovanligt jobbiga de här timmarna och han mätte tiden. Han såg helt skräckslagen ut när han väckte mig. ”Dina andningsuppehåll är ju uppåt 40 sekunder! Det här är ju farligt!”. Och visst, han hade rätt. Det här var inga nyheter för mig, men fullt så illa. Det skulle dock dröja ett par år till, tills december 2017 innan den ljuvliga uppfinningen CPAP började användas på allvar och sedan dess har det inte varit några andningsuppehåll såvitt jag vet.
Efter gigget i Småland var det hemfärd och Helena väntade på mig vid Centralen på eftermiddagen med Lillys volvo – Fordens bränslepump hade brakat ihop – och vidare färd upp emot Norrtälje och spelningen med Hasse Blomqvists kvintett som det står om ovan i detta kapitel. En trevlig kräftskiva anordnades också av Helena i månadsskiftet augusti/september på Björnspinnarvägen med mestadels hennes bekanta och vänner.
Hösten kom igen och Samuel började 9:an på AF och Amanda började första ring på Södra Latin. Där hade valet till slut landat efter mycken vånda kring flera olika tänkbara inriktningar i livet där även hantverk ingick. Liksom mer teoretiska linjer och musik. Det landade till slut i musiken, men valet om vilken av skolorna det skulle bli var inte heller självklar – Amanda är en orolig ande som gärna ville stå på egna ben tidigt och hennes förstahandsval var Hvitfeldska Gymnasiet i Göteborg. Att vid nyligen fyllda 16 flytta till Göteborg tyckte både jag och den unga damens mor var djupt olämpligt av flera skäl. Men vi sa inte tvärt nej, utan vi lät henne göra en budget som visade att hennes vistelse skulle kosta ganska mycket för oss föräldrar och kanske kräva att hon jobbade helger. Det fanns dessutom ingen anledning. Visst om hon hade bott på en ort helt utan de möjligheter som önskades så hade hon ju blivit tvungen att flytta. Och då hade hon ju kunnat välja Göteborg, men också Stockholm och en hel del andra orter. Nu bodde hon ju i Sveriges största stad där de flesta möjligheterna följaktligen finns. Så att flytta till Göteborg kändes milt uttryckt lite överdrivet. Och tack och lov insåg den energiska, men samtidigt väldigt kloka och förståndiga, dottern detta själv.
Men – och det skulle kunna ha hänt i denna veva – så kom en jobbighet till. Amanda meddelade att hon inte längre vill flytta mellan mig och Ulrika. Jag är osäker på exakt när det inträffade, men det kan ha varit den här hösten 2015. Att Amanda inte hade trivts med flyttandet hade jag förstått sedan länge, men jag kunde liksom inte påverka flyttandet – att hon hade föräldrar som levde på varsitt håll med varsina nya relationer var ju ett faktum som inget kunde ändra på. Och visst var jag fundersam på hur länge det skall hålla och vad som blir nästa steg. Men jag hade ändå inte riktigt kunnat föreställa mig att det skulle bli på det här sättet: att Amanda ville bo på heltid hos Ulrika. Det gjorde så jävla ont. Jag har säkert tjatat om det på andra platser i denna skrift, men det finns ingen människa i livet som stått mig närmare än Amanda. Inte i första hand för att vi delar allt och gör allt tillsammans och sådär, det har vi aldrig gjort. Vi har båda en rätt stark integritet. Men det är bara att konstatera att Amandas genuppsättning uppenbarligen är 99 % i överensstämmelse med min egen. Hon har helt enkelt ärvt så mycket av mig att det är nästan larvigt ibland. Vi kan skratta åt det ibland, och ibland leder det till irritation och konflikter när vi går varandra på nerverna. Men jag känner en så stark samhörighet med henne, rent genetiskt, att det under långa tider – om inte alltid – har varit lite svårt att veta var jag själv slutar och var hon börjar; och vice versa. Jag vet vad hon tänker innan hon har tänkt färdigt. Jag vet hur hon känner, ibland bättre än vad hon gör. Jag har utan att tala om det för någon annat än i undantagsfall, vetat hur det kommer att gå för henne i olika situationer. När hon kommer att lyckas, och när livet kommer att gå henne emot. Jag har nästan kunnat klocka hennes utveckling under tonåren. Jag har vetat vad som skall hända, och det har i princip alltid hänt, en del ont men det mesta gott. Amanda har liksom varit en del av mig själv på nåt mystiskt sätt. Ibland med bra konsekvenser; ibland med sämre. Det finns tyvärr inga inom den gamla familjen som har haft så tuffa konflikter heller som jag och Amanda. Så den här ”genetiska närheten” har delvis varit skadlig också tyvärr. Vissa konflikter har satt djupa spår i oss båda. Och kanske var det det som gjorde att det blev som det blev. Min dotter lämnar mitt bo. Hon skulle inte komma att bli helt självständig förrän tre år senare, men ur min synvinkel var hon nu utflyttad och på egen hand. Ulrika och hennes man accepterade denna förändring, vilket gjorde mig mycket förvånad och besviken på ett sätt jag knappt kan jämföra med. Nånstans hade jag trott att det skulle slå till en nödspärr i det här läget. En sista räddning. Som t. ex att Ulrika skulle säga att det var trevligt och smickrande och allt det där, men att hon inte personligen vare sig klarar eller vill gå in i ett läge där hon har en tonåring hemma på heltid. Det var faktiskt ärligt talat vad jag trodde skulle hända. Men det hände inte. Ulrika tog emot henne med öppna armar och så var hon förlorad. Det här tog mycket kraft och energi och orsakade rätt mycket sorg. Men det blev också till ytterligare en så stark besvikelse mot Ulrika, efter att hon valt att med berått mod slå sönder familjen totalt knappt fyra år tidigare. Då var det inte tal om att ta barnen ifrån mig. Tvärtom höjde hon mig som varandes ”en fantastisk pappa” och att tid skulle delas lika var det aldrig ens en andning om. Och min kärlek till mina barn tror jag ingen med nån typ av insyn kan ta fel på. Men nu kändes det som att hon gjorde det iallafall. Hon valde att inte säga nej till Amanda, och hon valde därmed att låta det bli så att jag nu helt förlorade min dottern. Nej, jag förlorade förstås inte kontakten med henne. Hon skulle komma att komma över lite då och då även under de återstående tre åren tills hon flyttade. Men hon hade lämnat mig. Ett slags halvt frigörande, som var bra för Amanda själv och det är det viktigaste. Det var tydligen bra för Ulrika också. Men för mig var det inte alls bra. Jag kämpade en längre period med känslan av att min sorg var egocentrisk och att jag därmed borde knipa igen truten. Jag försökte. Vet inte om jag lyckades så bra. Troligen inte.
Men vardagen blev ännu mer vardag, just då på ett ytterligare lite sämre sätt, och själv knatade jag vidare på SF Bio. Men även här gick det riktigt dåligt. Ja inte för mig personligen tack-och-lov, tvärtom gick det riktigt bra för mig och jag hade rätt mycket att göra som till största delen var rätt angenämt. Men de orealistiska tidsplanerna som satts tidigare i projektet började nu få konsekvenser på flera håll. Folk slet, det gjordes fel, saker och ting tog oväntat lång tid, det uppstod slitningar lite kors och tvärs. Att det förestående systembytet var en knepig historia. Men SF Bio valde den enkla vägen: man skyllde alla problem på leverantören Ticket International. Jag var till en början informerad i diskussionerna som fördes, men det märktes nog ganska snart att jag inte riktigt kunde se att problemen som fanns inte bara berodde på leverantören även om det förvisso fanns problem där också; framförallt i ledningens attityd. Tekniken och ingenjörerna var det inte alls något fel på. Min mening var att vi nog hade en hel del att klura på även internt inom SF Bio, men se det ville man inte höra talas om så jag stängdes ute från kärngruppen. Det är inte så ovanligt det där – i många kommersiella sammanhang vill man inte höra olika åsikter och vara eftertänksam. Istället bildar man sig snabbt en uppfattning och sedan letar man skäl till den uppfattningen och omger sig med människor som man tycker kan ge bra grunder och stöd i den uppfattningen. Andra göra sig icke besvär. På ett sätt stör mig detta sätt att bedriva management egentligen inte; vill man inte lyssna så är det ju bara för andra att vara tysta och det har jag inga problem med; och i synnerhet inte som konsult. I den rollen lär man sig ganska snabbt att vara politiskt och inte öppna truten i onödan, och öppnar man densamma så bör det vara i linje med de styrandes åsikter, även om man själv är rätt senior och troligen vet vad man pratar om. Det passar sig liksom inte i kausaliteterna. Och kommersiella organisationer har ju inte som huvudsyfte att vara demokratiska och med full yttrandefrihet – återigen i synnerhet inte för konsulter – utan att tjäna pengar. Problemet är bara att om man identifierar något problematiskt och struntar i problemanalysen utan snabbt bestämmer sig för vad problemet är och vad orsaken till dessa problem är; inte sällan två fel av två möjliga, så får man de svar man vill ha och i allmänhet är de inte ens nära något som leder till en förbättring. Sålunda leder den här viljan till att tjäna pengar genom snabb action och kraftfullhet till bortslösade resurser, olösta och ofta förvärrade problem och vad händer då? Jo man tjänar förstås mindre pengar. Jag är helt övertygad om att även i den kommersiella muskelvärlden så skulle lyssnande, analys och eftertänksamhet åstadkomma mer av det de vill – att tjäna mycket pengar.
Nå så blev det nu inte här. Man bildade en liten grupp under ledning av en krokodilkonsult (ni vet en sån där som har jävligt stor käft men inga öron) som – och det förstod jag tidigt – valde att skuldbelägga leverantören. Återigen kom yxan fram. Vet inte hur många gånger under min yrkeskarriär som jag varit med om det; och jag har tappat räkningen för länge sedan. Kontraktet med leverantören revs upp obönhörligen, man skickade hem 3/4 av konsulterna och sa till och med upp några fast anställda. Jag klarade mig kvar, och var tacksam över det. Det fanns mycket jobb jag kunde göra som inte var beroende av vilket centralsystem man tänkt sig att använda och det var väl det som var insikten. Men det blev med ens väldigt mycket tystare omkring mig därute i Filmstaden i Solna.
<resten av 2015 att kartlägga>
Hösten passerade, julen 2015 firades hos Åsa och Lars-Erik i lägenheten på Rörstrandsgatan och nyårsaftonen spenderades hos familjen Skarby.
<början av 2016 att kartlägga>
Under våren 2016 började tankarna på ett bröllop att ta form. Det tog sannerligen sin tid; det var mycket osäkerhet kring planering och vad vi egentligen tyckte om det ena och det andra, egentligen kanske vi hade velat göra som de flesta andra och gifta oss på sommaren. Men valet kom snart att hamna på den 24 september 2016, och förberedelserna kunde starta. Det är kul att planera bröllop faktiskt! Valet av kyrka kändes lätt. Helena bodde i Gubbängen som ligger väldigt nära – klockavstånd – Söderledskyrkan. Hade och har dessutom personliga relationer till flera i den organisationen. Själv hade jag vid detta lag redan hunnit med att repa ett par år med Carefree där och också hunnit trampa upp lite stigar. Vi kom också fram till att Farsta gård skulle kunna vara en lämplig plats för bröllopsfesten. Och sedan satte planeringen igång.
När datumet började stå klart så var det inte långt till insikten om att det bara var veckor bort från min 50-årsdag. Det kändes därmed nästan nödvändigt att börja fundera på en längre resa att inledas efter bröllopet och täcka den 21 oktober på något sätt. Att den skulle gå hyfsat långt bort var också klart – iallafall för min del. Viljan strävade mot norra Sydamerika, Mellanamerika eller Karibien. Det dröjde inte värst länge innan valet föll på Cuba. Och besluten gick rätt raskt: vi skulle vara borta ungefär tre veckor och jag ville ha med mig mina barn och helst Tove också, men vi insåg också att vi behöver en vecka för oss själva. Och så blev det. Planen var att lämna Sverige på morgonen den 20 oktober och sedan stanna dryga två veckor. Amanda, Samuel och Tove skulle ansluta runt höstlovet och det var en vecka senare. Men först var det bröllop.
<mer in här om våren och förberedelserna>
I maj ringde Amanda en kväll. Hon ville berätta något. Hon hade varit på en enstaka lektion med sin klarinettlärare sedan sexårsåldern, Elin Willert. Hon hade fått en solklar insikt. Hon kan inte fortsätta på Södra Latin. Hon hade egentligen inget emot den klarinettlärare hon hade där; Mikael Schlyter som för övrigt är en trevlig och entusiastisk herre. Men hon konstaterade att hon inte lärt sig mer på det år som gått på Södra än hon lärde sig på den här timmen med Elin. ”Jag måste ha Elin som klarinettlärare! Jag måste tillbaka till Lilla Akademien”. Jag hann aldrig protestera. ”Så kommer det att bli”, sa hon. ”Jag har redan kollat med dem och jag är välkommen tillbaka”. Ja, så är min dotter. När hon har bestämt sig för något så har hon. Och så kom det att bli. Och det skulle visa sig vara ett mycket lyckat återvändande.
Den planerade Cubaresan ledde till att det behövdes en massa extra semesterdagar på hösten 2016, vilket i sin tur ledde till att det blev väldigt, väldigt lite sommarsemester. Jag jobbade hela juli i det där tomma konsultlandskapet uppe på fjärde våningen i Filmstaden. Vissa dagar var det bara jag där. Ingen speciellt semester var planerad, men i slutet av den där perioden kände jag att det måste hända något innan hösten börjar. Jag bläddrade fram en ”sista-minuten”, ett koncept som i den moderna IT-planerade världen var döende. Det blev nämligen allt färre restresor av rena precisionsskäl, och att man samverkade med systerföretag och ibland även konkurrenter. Det fick jag lära mig senare. Nå, jag bokade snabbt en resa med avresa bara några dagar till avresa och det blev ospec till Kreta, där vi kom att bo tre nätter i Kamisiana och fyra nätter i Kato Stalos. Det förstnämnda var sådär, men Kato Stalos var en höjdare. Hotellen ligger längs stranden där och det är inga jättelika dollarhotell utan snarare mindre, nästan pensionatsliknande hotell som smälter rätt väl in i miljön och man känner att man liksom inte är helt uppsnurrad utan bor lagom fint och väldigt praktiskt. Till Kato Stalos kom vi att återvända.
Efter bröllopet jobbade vi ytterligare fyra veckor och sedan var det dags för avfärd, i ottan onsdagen den 19 oktober gick taxin till Arlanda för första flyget till Düsseldorf, en timmes väntan och sedan vidare på långflyget mot Havana. Vi landade på eftermiddagen, lokal tid och samma dag, på Cuba. Vi var osäkra på mycket så för säkerhets skulle hade vi bokat tre nätter på ett av Cubas mest mytomspunna hotell, Ernest Hemingway:s favorit enligt sägen och likaledes per sägen platsen där drinken Daiquri uppfanns. Eller nåt sånt. Det finns lite olika historier kring det där. Ambos Mundos heter det. Och ligger i Havanas ”Gamla stan”, La Habana Vieja. Onsdagen var jetlag-dag och torsdagen blev väl en sån här ”vandra runt och acklimatisera-sig-dag”. På fredagen var det min 50-årsdag, och den började med frukost i solskenet på Ambos Mundos tak. Vi var också den dagen på Revolutionsmuséet och åt en helt ok middag på kvällen. Men, ärligt talat, det här blev ingen bra dag. Vi glömmer den nu.
Vi började kika på hur vi kan ta oss ut ur Havana, det hade varit lite svårt att få information om innan. Det är dåligt med tåg och publika kommunikationer överhuvudtaget på Cuba. Vi såg egentligen bara två alternativ, antingen hyra en bil eller ta någon typ av taxi. Men vi ville ju åka runt lite, så att hyra bil kändes som det självklara alternativet. Det skulle dock visa sig ganska svårt att få tag på en hyrbil. Det fanns väldigt få hyrbilsfirmor och de stora firmorna som Hertz och Budget och National (aldrig aldrig aldrig AVIS, kom ihåg!) har ingen representation. Vi letade runt i ett par dagar och kanske var i kontakt med totalt två eller möjligen tre uthyrare, men ingen hade några bilar att hyra ut. En bad oss dock komma tillbaka dagen efter och till slut fick vi tag på en bil, ingen toppenkärra direkt och inte var den billig heller, men det gick och vi var nöjda. En lärdom för den som skall till Cuba och resa runt på ön; satsa på hyrbil men se till att boka i förväg. Det lär visst vara relativt enkelt och effektivt via nätet konstigt nog, trots att Cuba är ungefär det minst internet:iserade landet man stött på i modern tid.
Vi kom i väg med bilen och kände oss fria. Vi åkte sydväst för att så småningom hamna i det omtalade Viñales men på vägen passade vi på att besöka ett fint vattenfall i Soroa. Där fanns också en fin botanisk trädgård, som man kunde vandra omkring i en stund. Kanske inte mitt huvudintresse men på resa så får man passa på att se det man kan se och uppleva det som går. Vi bodde första natten utanför Havana i en liten skum stad vid namn Piñar del Rio där vi blev helt uppätna av en mycket intensiv säljtyp. Han ledde oss så småningom fram till vårt fösta ”Casa Particulare” på resan, det visade sig vara rätt hemskt invändigt och när morgon kom så insåg vi att det var rätt vidrigt även utvändigt då det passerade tung trafik i uppförsbacke mycket nära vårt fönster. Själva boendet blev sålunda rätt misslyckat, men det vi förstod där och då att det – med tanke på den intensitet med vilken vi blivit påsålda denna natts boende – inte skulle bli några större problem att hitta boende. Den känslan visade sig stämma bra, iallafall under den period vi var där (alltså slutet av oktober – början av november). Det fanns mycket gott om boende i formen ”Casa Particulare” som är ett slags privat uthyrning men inte sällan i separata hus med standard som nästan liknar hotellstandard. Att hitta boende natt för natt är lätt på Cuba, iallafall var det det för oss där och då.
Piñar del Rio kändes inte som ett ställe där man vill vara en dag extra – inte ens efter den lilla ”festival” som den intensiva säljtypen också gjort reklam för så intensivt. Den var för övrigt gullig. En rätt stor scen, rätt lite folk i publiken och så ett antal sångare sångerskor som avlöste varandra med – singback. Man vet liksom inte riktigt om man skall skratta eller gråta, eller så diskret som möjligt smyga därifrån. Tror vi provade på de två första alternativen lite försiktigt, sedan valde vi det tredje. Vi for redan på morgonen vidare mot Viñales och vägen dig var knagglig men körbar. Vi hittade först paradiset, ett hotell där man kunde få både kaffe och internet så där satt vi vid poolen och njöt någon timme. Sedan fick vi snabbt nys om ett litet hus på en liten kulle där det fanns rum att hyra och där kom vi att stanna fyra nätter. Det var ett magiskt vacker landskap, utan att det egentligen fanns så mycket att göra där. Man mest var liksom. En dag besökte vi en vacker grotta i berget som man gick in i till fots men ur vilken man sedan åkte båt. En annan av dagarna tog vi bilen till Cayo Jutias för att bada. På kartan såg det ut som det borde gå på en timme att ta sig dit, men det visade sig snarare vara tre timmar om inte mer. Förutom att det var dåligt skyltat så var vägen i en så bedrövlig kondition att det i princip bara gick att köra på 1:an. En stor del av sträckan, framförallt den halva som var närmast norra kusten såg ut som en schweizerost och hålen var både djupa och med vassa kanter. Ibland var man tvungen att stanna helt och låta hjulen försiktigt rulla ner i hålet med förhoppning om att underredet inte skall slå i och att man kommer upp ur hålet igen. Cuba är ett fattigt land och vägunderhållet, utanför de få stora motorvägarna, är väldigt illa eftersatt. Nå vi kom fram och det var toppen därute. Helt ok mat också. Sedan tillbaka samma bedrövliga väg. Vi var inte tillbaka förrän framåt kvällningen.
Det hade snart gått en vecka och vi började tänka på att återvända till Havanna för att möta upp ungdomarna. Det var en ljuvlig känsla att ha i kroppen. Det var nåt sånt där man längtade lite pirrigt efter, nästan som man längtade efter att få gå på Gröna Lund som barn. Vi körde tillbaka i lugn och ro och passade på att boka ett par hotellnätter till i Havanna, denna gång en liten bit väster om staden. Ungdomarna skulle förstås vara jetlaggade så det var inte på tal att börja lämna Havanna direkt. Vi åkte förbi hotellet och checkade in och lämnade våra saker och åkte sedan till flygplatsen. Nån timmes svettig väntan i varm och syrefattig ankomsthall med massvis av folk i, så kom de. Amanda, Samuel och Tove. Deras resa hade gått samma väg som vår, alltså via Düsseldorf och sen långflighten. Det var en glädjens stund att se dem alla tre. Vi körde till hotellet och lastade av deras saker, sedan åkte jag och Samuel direkt till centrala Havanna för att lämna tillbaka bilen, och tog sedan en taxi tillbaka. En gammal plåtskrotsamerikanare som är så vanlig i Havanna. De är stora, de är gamla, de är ofta färgglada, de är tunga, de låter mycket och de sprutar ut massvis av svarta avgaser. Helt otroligt att det går att få de där vraken att rulla. Och vilken skit för miljön!
Ungdomarna försågs med mat och bäddade sedan ner sig och sov av sig den värsta jetlagen. Hotellet var helt ok, ett av den definitivt bättre klassen, förutom att flera sängar bröts på mitten (sic). Det måste ha varit något tillverknings- eller monteringsfel, för de höll inte att sitta på och knappt att ligga på. Mycket skumt. Men en detalj i sammanhanget. Dagen efter turistade vi lite mer i Havanna och hade mys i största allmänhet. Till nästa dag hade vi fixat en bil med förare som körde oss till Trinidad, en stad på södra kusten som vi fått oss rekommenderad från flera håll. Där stannade vi fem nätter. Staden var verkligen mysig och varje kväll kunde man gå till stora torget och lyssna på cubansk musik i storformat. Många trevliga restauranger fanns och boendet var helt ok för oss alla fem. En buss som tog 40 minuter kunde ta en till stranden och det utnyttjade vi ett par av dagarna. Det var rätt toppen det mesta. Vi såg dock en möjlighet till, som Helena hade varit sugen på redan tidigare under resan: att snorkla. Efter lite efterforskande kom vi fram till att ett ställe där detta skulle kunna göras var Playa Giron som ligger alldeles vid grisbukten. Vi tog en publik buss (jo det fanns faktiskt ibland sådana möjligheter även om de var få och tiderna ofta var knepiga) dit och hittade ett boende som i princip var ett eget hus för oss. Helt fantastiskt faktiskt. En hel dag blev det snorklande och det var faktiskt hundra gånger coolare än det låter. Med snorkel och cyklop kan man – om man hittar andningstekniken och det var svårare för min del än jag väntade mig – bara ligga och flyta på ytan och långsamt simma runt. Med så kristallklart blått vatten som det fanns på den här platsen, liksom koraller, liksom gott om havsinnevånare av många olika slag (inklusive barracudas!) så var det som att tyngdlöst flyta omkring i ett jättelikt akvarium. Det var som att tiden stannade och man kunde ligga där hur länge som helst. En märklig och extremt cool upplevelse. Det vill jag göra igen!
Dagen efter blev det mer privatbilstransport till Havanna och sedan en natt till i en liten lägenhet – cool men med dåliga sängar – som jag och Helena bodde sista natten i förra vändan då vi väntade på att eventuellt få loss en bil. Lite mer turistande och shoppande i Havanna för samtliga, nån sista middag och sedan flyget hemåt samma väg vi kom. En fin resa var över och det var dags att återinträda i vardagen. Den blev å andra sidan inte så lång på den här sidan nyår – det var bara dryga fem veckor kvar tills det var jul.
Julen 2016 firades hos Åsa och Lars-Erik i deras nya lägenhet vid Gamla Tyresövägen, efter att Helena haft sånggig i Gustaf Adolfs-kyrkan. Nyårsafton firades i Umeå hos Anna-Karin och hennes kompis (Peter?).