I Samband med Mahler-8:an i Berwaldhallen februari 2018 föreslog Erik att vi borde åka på en resa tillsammans. ”Vi” i detta sammanhang är ”Kvintetten Kvartetten”, eller något ditåt. Sällskapet som är den mer informella och sporadiska sångarkvintetten som liksom alltid bara är fyra. För den femte skall fira nåt. Eller inte kan vara med. Och som förutom mig själv består av Erik Eriksson, Rikard Thelander, Niklas Rom och Henrik Karlsson.
Grundidén var Italien i september då Jakobs kammarkör planerade resa dit och tre av fem ju faktiskt är med i nämnda kör. Henrik tvekade länge på grund av en rephelg med Orkestern Filialen som satt tänderna i Schostakovich 7:a, och bestämde sig till sist för att den och tillhörande rephelg inte är något som går att avvara. Så det blev fyra herrar som bestämde sig för att åka till landet i söder.
Exakt vad vi skulle göra styrdes elegant upp av reseledare Eriksson bara någon vecka innan avresa och det uppskattade förslaget blev att hyra en bil och rulla ner mot trakten av Neapel där det finns mycket att se och göra.
Fredag 7 september
13.00 lyfte ett Norwegian-plan från Arlanda mitt på dagen och landade vid 16-tiden på eftermiddagen på Fiumicino. Lite tråcklande fram till hyrbilsfirman Sixt följde, där en nästan helt ny BWM stod och väntade på oss. Undertecknad blev förste chaufför denna fredag eftermiddag och färden startade. Både GPS:en på bilen och Waze var överens om att den kortaste vägen var dålig då det var köer, men det visade sig att den längre föreslagna vägen också var besvärlig. Bara att komma ut ur Rom tog bortåt 1½ timme och sedan visade sig motorvägen ner på Napoli också vara mycket tätt trafikerad och tempot var länge lågt. Inte förrän framåt 22-tiden nåddes orten där vi skulle bo fyra nätter; Avellino. Incheckning på rummen; Erik och Rikard i det ena och jag och Niklas i det andra. Några riktigt goda öl på den fortfarande öppna uteserveringen som satt ihop med hotellet; lite surr och sedan sömn.
Lördag 8 september
Denna förmiddag inleddes med skitfrukost, precis som det brukar vara i Italien. Kanske är detta ett av världens sämsta frukostländer med detta evinnerliga vita luftbröd och det man kallar kaffe som mest påminner om en misslyckad asfaltkokning i mikroformat. Nå det sker ju i trevligt sällskap så ingen anledning att släppa ut gnället, det får stanna inombords. Men skönt att få skriva av sig 🙂
Rikard tog plats bakom styrpulpeten i den eleganta bilen som snabbt navigerades i riktning mot Pompei. Något som skulle visa sig vara en riktig höjdare som turistmål. En hel utgrävd stad med förvånansvärt mycket intakt efter att den dränkts i aska år 79 efter tideräkningens begynnelse. De flesta hus hade sina grunder och delar av väggarna intakta och en del till och med väggbeklädnad, dvs rappning med 2000 år gamla målningar. Helt fascinerande. Staden är nästan övermäktig i storlek när man betänker hur många hus som finns kvar på ytan. Vi vandrade runt där i stark sol i åtminstone två timmar och täckte nog bara en liten del. Förvisso var variationen kanske inte jättestor; men nog fanns det säkert mer att upptäcka. En stor rekommendation att besöka denna märkliga plats, som var långt mycket mer än vad åtminstone jag förväntade mig.
Eftermiddagen spenderades på en uteservering följt av en bilresa tillbaka mot Avellino där vi hittade en finrestaurang som var kanon – finfin mat och till priser som var förbluffande låga med tanke på kvaliteten. Ytterligare några kalla och surr vid hotellet och sedan mot bingen.
Söndagen den 9 september
Gemensam frukost och så var det Niklas tur att beträda förarsitsen. Denna dag i riktning mot Amalfikusten utan att egentligen veta vad vi ville göra. En vag idé om en dag vid stranden kanske fanns; men det visade sig vara lite mer komplicerat än så. Visserligen finns det många ställen att bada på längs den kusten; men kusten är väldigt bergig och bilvägen klättrar högt upp, så för att komma ner till vattnet måste man veta vart man skall. Dessutom var vägen smal och mängden bilar på gränsen till outhärdlig så färden längs kusten blev timmar lång av långsamt krånglande med mötande bussar och smala hårnålskurvor. Efter lite dividerande längs vägen kom vi fram till att vi nog skulle försöka komma ner i Positano; som vi sett flera rekommendationer på. Och så fick det bli. Att hitta parkering i denna nästan lodräta by var inte det lättaste, men gick till sist i en garagegrotta där bilar parkerades i långa rader flerfiligt. Ett ställe där man lämnar nycklarna efter sig till bilen med andra ord.
En riktigt dyr och fin lunch avhandlades, med hummer, vitt vin och annat gott. Sedan ner för många trappor till lilla hamnen och stranden. Niklas var den enda som faktiskt tog ett bad här; och vi övriga mest hängde omkring lite onödigt sådär. Sedan lång vandring uppför många trappsteg och dagens motion var genomförd med viss marginal. Utkrånglande av bilen och sedan tänkte vi nog att få oss ett dopp längre ute på halvön, målet var Sant Agata. Men färden dit åter längre än man kunde tro och när man kom fram var det precis stört omöjligt att lämna bilen så det var bara att åka därifrån utan att ens ha gått ur.
Vi insåg att vi hade en stund hem och började därför att åka tillbaka mot Avellino. Vi ville vara lite smarta och inte ta den långa tjorviga Amalfikustvägen tillbaka utan satsade på att åka via Sorrento, en idé som skulle visa sig vara om möjligt ännu sämre. Det tog nog minst 1½ timme att komma igenom bara Sorrento som var igenkorkad av trafik åt alla håll, och inte blev det bättre när vi kommit ur. Vägen tillbaka var för det mesta extremt trafikintensiv och långsamtgående. Inte förrän vid 21-tiden var vi tillbaka i Avellino och då hade vi alltså suttit fem timmar i bilen sedan vi lämnade Positano. Fantastiskt. Italiensk trafik är verkligen inget att leka med. Även om många tycks se det precis så.
Denna dag fick det bli pizza på hotellet och följande av den svenska valvakan via mobilfjollifånerna. Sedan var även denna dag över och dramatiken i valet uteblev, till viss lättnad faktiskt även om fascisterna växte med ytterligare nästan fem procentenheter.
Måndag den 10 september
Denna dag var det dags att åka mot Capri. Rikard återinträdde som BMW-pilot, och efter lite dividerande kring bästa båtväg (Salerno – nära men lång båtresa; Neapel – medelnära och medellång båtresa och Sorrento – långt bort men väldigt kort båtresa) så föll beslutet på Neapel och det var alldeles utmärkt då vi också fick se lite av insidan på Neapel som visade sig vara en ganska ”rå” stad på många sätt – åtminstone de kvarter som vi såg från bilfönstret. Men vi kan åtminstone säga att vi sett lite av Neapel!
Vi hittade rätt omgående en båt som tog oss till Capri och resan gick på jämna timmen. Capri visade sig vara en riktig höjdare på mer än ett sätt – även här är bergen det dominerande. Capri är en klippö med berg som är några hundra meter höga. Inget ställe att ta en enkel promenad och i synnerhet inte om man inte är vältränad.
En liten mellanfika i hamnen gjorde gott; sedan fann vi i princip direkt en taxi som tog oss uppför vindlande och bitvis nästan läskiga bergsvägar till den del av Capri som kallas Anacapri och där Villa San Michele ligger. Helt fantastisk utsikt därifrån, kanske bland den vackraste man sett; åtminstone väl i klass med den från Taormina. Det går inte att påstå något annat än att det finns otroliga mängder vackra vyer i Italien. Och huset, eller snarast palatset, var vackert i sig. Elegant, smakfullt, stilrent, vackert beläget. Vi lärde oss en hel del om Axel Munthe vilket var intressant på flera sätt. En stunds rundvandring företogs och sedan lunchade vi i det som kallades kafé men som hade mat av det här medelhavstypen som till och med en inbiten indiska-kryddor-entusiast som jag föll pladask för. Parmesanen som ingick i förrätten var inget annat än erotiskt god 🙂
Man hade kunnat stanna däruppe ett längre tag men vi valde att efter den långa trevliga lunchen vandra ner till fots vilket mina vadmuskler flera dygn senare tyckte var en dålig idé. Men efter 1200-1300 höga trappsteg nerför kom vi på darriga ben snart fram till hamnen för ytterligare en mellanfika och sedan båten tillbaka till Neapel. Resan tillbaka till Avellino gick hyfsat smidigt och kvällen spenderades på en granne till den finare restaurangen från lördagen vilket egentligen inte var tanken men favoriten var stängd. Maten ok, servicen helt fantastiskt dålig, så usel att vi lämnade restaurangen utan att egentligen vara klara. Men kaffe och sambuca på litet hål-i-väggen-ställe återupprättade humören och snart var det dags för lakanen igen.
Tisdag 11 september
En resdag avslutar förstås. Jag tog själv befälet över monsterbilen denna dag och styrde upp den till Rom och flygplatsen. Allt gick så vansinnigt smidigt, inklusive tankning och billämning att jag befann mig på Fiumicino inte mindre än fyra timmar för tidigt för avgången 17.15. Men sånt är egentligen aldrig fel; man hinner ju då göra saker som att till exempel skriva denna lilla reseskildring. Som härmed tar slut. Tack Erik, Rikard och Niklas för gott sällskap och fina dagar.