Onsdag 26 dec
Denna resa börjar som många andra med en tidig uppstigning då Dan och Samuel väcks av väckarklockan vid 5 i Huddinge i decembermörket. Iväg i taxi till Arlanda och flyg vid 09 till Frankfurt, där lite surkål med Nürnbergkorv serverades till Dan och burgare till Samuel. Vidare upp på en Lufthansa 747 mot Denver och en flygtid om drygt 10 timmar. Lång resa och Samuel med sina långa ben satt inget vidare, men vi kom fram välbehållna. Långa köer till immigration i Denver som var tvådelad, dels en automatiserad historia som visade sig ha med tullen att göra och sedan den traditionella passkontrollen med fingeravtryck och det ena med det andra. En liten flygplatsmåltid avverkades, den första på amerikansk mark, och sedan vidare genom rätt tjorvig och välbesökt security till LA-flighten som visade sig gå med en 777. Lite försenad var planet ut från gate men förvärrades då det plötsligt stannande en rätt lång stund under taxi mot runway; skälet som angavs var avisning. Därmed en bra stunds försenad takeoff mot LA och nu var vi rejält trötta, klockan är ju liksom mitt i natten. Båda sov långa stunder med fallande huvuden och minnet av den här delen av resan falnade snabbt. Landning vid 21 PST, inget immigrationtjafs och bagaget kom någorlunda snabbt. Därefter shuttle till Hertz för uthämtning av förbokad och förbetald bil och det administrativa gick ju fint men sen fanns ingen nyckel i bilen vi skulle ha. En extra halvtimmes strul, men så fick vi en annan bil som nog egentligen betingade ett aningens högre hyrpris, så man får nog vara rätt nöjd ändå. Samuel återintog direkt rollen som strålande kartläsare med hjälp av sin mobil och lokalt nedladdade kartor från google maps (jäkla klyftigt att ladda ner lokalt innan man åker så blir man inte beroende av att ha nät på telefonen). Körningen genom kolmörkt LA gick fint men hungern ville inte riktigt släppa. Och hur blir det med frukost? En ”food mart” – i princip en bensinstation – med lite juice och färdiga mackor räddade både ankomstkvällen och nästa morgons frukost. Framkomst till huset på 1450 Echo Park Av vid 23, och strulande lås men tack och lov hade vi extrakod så vi kom in rätt snart ändå. Kallt som tusan var det i huset, inte konstigt då det inte värmts och utetempen var sisådär 9-10 grader kanske. Men täckena värmde efter lite snabbt fix och insomning kunde ske 28 timmar efter att vi stigit upp i Huddinge. Grymligt skönt.
Torsdag 27 december
Dan vaknar som väntat rätt tidigt och även Samuel kom ur sängen alldeles av sig själv redan vid 8. En enkel frukost intogs och kaffemaskin fanns i huset! Låt vara med kaffe som mer såg ut som te, men ändå trevligt! En första tur med bilen i dagsljus en solig dag påbörjades. En dag som började svalt men tog sig framåt eftermiddagen så att man nästan ville ta en kaffe utomhus ibland. Men det skall konstateras, LA i slutet av december är inte varmt. Nätter är inte nollan långt borta. Nå, körningen började längs Sunset boulevard nordväst/väst. Vi upptäckte snart att vi skulle komma att köra förbi Catalina Bar & Grill där vi skulle tillbringa nyårsaftonen och så skedde också. Vidare mot Beverly Hills och en obligatorisk tur längs Rodeo drive. Sedan kaffe och macka och kontantuttag på Santa Monica Blvd. Vi körde sedan vidare på den stora och långa gatan ända fram till havet och de stora stränderna i Santa Monica. Sedan vidare längs Pacific Drive sydost och hamnade plötsligt i Venice Beach-området – gränsen var inte tydlig. Vi stannade dock inte och klev ut Venice Beach, dels tänkte vi åka dit senare och dels började hungern sätta in. Så vi tog oss österut mot downtown LA för lunch, kaffe och sedan en kortare promenad som inkluderade besök på Pershing Square och en isbana (!). Lite förvirrande med en sådan när vädret mer påminner om en sommardag (jo, en rätt kall sommardag förvisso). Men det är ju jultider även i LA förstås. Att LA-borna är ovana vid is syntes tydligt – de flesta åkte mycket dåligt. Sedan tillbaka till bilen och färd norrut upp mot Griffith park med avsikten att kika lite på observatoriet för att förbereda ett senare besök, men det var någon incident som omöjliggjorde detta och vägarna dit upp var avstängda. Det var bara att vända så vi åkte genom vindlande vägar i villaområden i västra delen av parken för att komma så nära Hollywoodskylten som möjligt vilket gick finfint tack vare finfin kartläsning av Samuel. Vi lämnade bilen och gick sista biten uppåt och tog några fina bilder. Sedan tillbaka och så rullade vi nerför och så småningom tillbaka mot Echo Park via krypande köer och en rejäl handling på den stora matvaruaffären ”Vons” nära huset. Lite mat och någon timmes vila och sedan iväg mot LAX igen för att hämta Amanda och Olof. Vi hade räknat med att de behövde minst en timme för att komma ut, men det visade sig att de rann igenom på mindre än 20 min. I kombination med rätt rejäla köer in på flygplatsen och mer eller mindre kaos runt de många terminalerna så blev det en god stunds väntan för de ankommande. Men det löste sig och sedan gick resan tillbaka till huset rätt fort. Trötta resenärer hamnade i säng rätt omgående och alla sov en mycket god natt.
Fredag 28 dec
Amanda och Olof var som väntat morgonpiggare än vad de brukar vara hemma, och snart blev det en fin frukost med bagels, bröd, juice, kaffe, te, youghurt, flingor och en massa fina pålägg. En av de största fördelarna med AirBNB-boende faktiskt – att kunna fixa sin egen frukost och styra den precis dit man vill och även att få intaga den ifred från tvåhundra andra gäster. Sedan iväg med bilen längs Sunset Blvd och upp till observatoriet i Griffith park. Bilen lämnades nedanför och lite motion blev det på vägen upp. Däruppe är utsikten riktigt fin åt alla håll över LA och det blev en skön stund i solen när vi vandrade omkring runt observatoriet och alla balkonger som det gratis bjuder på. Ett kortare besök inne på observatoriet avhandlades också – mycket folk men det såg väldigt trevligt och spännande ut. Vi valde dock att inte gå vidare djupare in utan hålla oss i den yttre delen som är lite av en lobby, en lobby av mera spännande sort. Sedan ner till bilen igen och iväg mot Walk of fame i området runt korsningen Hollywood Blvd och Vine. Det lär visst finnas över 2500 stjärnor i trottoarerna där och trots att vi spenderade en god stund vandrande omkring där kikade vi kanske på några hundra. En hamburgerlunch i solen och kaffe på Starbacks, och sedan vidare med bilen denna gång mot Beverly Hills för obligatoriskt besök på Ulrikas gamla adress 880 Loma Vista Dr och lite fotograferande; följt av en rundtur i det extremt exklusiva Beverly Hills. Sedan förstås en tur längs de dyra affärerna på Rodeo Drive så att även A och O fick kika lite. Ett litet praktikalitetsbesök behövdes på samma Starbucks som D och S varit på dagen innan, och sedan körde vi vidare mot köpcentret FlGat7th i downtown LA, ett köpcentrum som visade sig vara rätt litet och lite nergånget och trist sådär. Inget att ha. Sedan vidare via mataffären hem till huset där Amanda och Olof preppade en sen och god middag. En trött Samuel somnade in väldigt tidigt och A o O var inte långt efter. Pappan fick en bra stund för sig själv med lite skrivande och klurande men kom ändå i säng före midnatt.
Lördag 29 dec
Uppstigning tidigt, frukost och avfärd vid 8.30 mot Las Vegas. En solig och väldigt kall morgon och färden ut ur LA gick genom Pasadena och sedan 210 österut mot väg 15. I bytet blev det en första tankning och lite extra kaffe. Amanda tog över ratten och körde någon timme tills det var dags för lunch i lilla hålan Baker en dryg halvtimme innan gränsen mot Nevada, kallt och så blåsigt att minutpromenaden från bilen till lunchrestaurangen nästan kändes jobbig. Bilresan bjöd för övrigt på ett mycket pittoreskt landskap – i alla fall i ögonen på en svensk. Stora vidder med tumble weed och nån kaktus närmast vägen och berg åt alla håll i fjärran. Framkomsten till Las Vegas blev runt 14.00 och då passerar man Mandalay Bay och Luxor och ser dem alltså från vägen. Vi tog en avfart lite på måfå och det visade sig rätt bra, där fanns Excalibur, MGM Grand och det lite extra märkliga hotellet New York New York som är ett kluster av byggnader som alla är avbildade efter någon förebild i NY som t. ex. Empire State Bld, Chrysler, Twin towers och frihetsgudinnan som en stor staty utanför. Där började också en lämplig väg norrut längs ”The Strip”. Har man bara en dag på sig i Las Vegas (och om man inte är spelare så undrar jag om man egentligen behöver fler), så nöjer man sig med att kika på de gigantiska hotellen från utsidan. Det är också hotellen som utgör alla hundratals casinon som finns i staden. Körningen längs The Strip gav således korta vyer över The Waldorf Astoria LV, Planet Hollywood, Det magnifika Bellagio, Eiffeltornet som står bredvid Paris Las Vegas, Ballys, Det gamla Flamingo, Det överdådiga Ceasar’s palace med alla stora shower, The moderna Mirage mittemot det största komplexet av dem alla; The Ventian/Palazzo, Treasury Island, skammens pelare The Trump Tower, de guldigt eleganta Wynn och Encore och upp så småningom mot SLS, Hilton och till sist Stratosphere efter vilket Las Vegas liksom lugnar sig och blir mer av en vanlig stad. Det visade sig att hotellet som D bokat var en bra bit norrut och att alla idéer om att kunna ta en promenad från hotellet till The Strip var bara att glömma. Las Vegas ser inte stort ut på kartan, men har i verkligheten oerhört stora avstånd. Vi nådde fram till vårt anonyma SpringHill Suites som förvisso låg mer eller mindre i ett industriområde men var väldigt trevligt på insidan. Vi vilade på varsitt rum efter bilresan någon dryg timme, och åkte sedan tillbaka till downtown LV där vi fann gratisparkering i ett stort parkeringshus som var inbyggt i the Stratosphere. Detta hotell fick bli ett första besök bland spelautomater, skrammel , blipp och blong. Vid detta hotell står ett högt torn som inte ser jättehögt ut men faktiskt är högre än det riktiga Eiffeltornet i Paris. Stratospheretornet är hela 350 meter högt men det tror man inte när man är där. Märkligt. Nå, de skulle ha $30 pp för att åka upp i det, och det tyckte vi inte det var värt så vi gick vidare (det skall noteras att det tydligen finns en massa att ”göra” däruppe i tornet, bland annat en rätt imponerande berg- och dalbana och nån hoppattraktion och säkert mycket mer – med tid och rätt intressen, och kanske är nog detta ett kul ställe att spendera tid och pengar). Det blev en längre promenad som först landade i köpcentret i Ceasar’s Palace och där fann vi en mycket elegant italiensk restaurang som blev vår lördagsmiddagsrestaurang. Tur att man ärvt lite pengar för det är inte billigt i LV. Mycket gott och trevligt var det dock. Sedan blev det en lång promenad inomhus i det jättelika Ceasar’s Palace, egentligen bara för att hitta ut men det man ser där är nog bland det mest bisarrt storslagna man någonsin sett. Taken var högt upp, välvda och blåmålade med moln och belysningen var så rätt att man fick en ganska stark illusion av att gå i en italiensk stad i sommarskymningen. Amerikaner kan sånt här. Sedan ut på The Strip igen och vidare till Bellagio med ett oändligt stort casino, och där lite oenighet uppstod om nästa steg. Inte helt lätt att förflytta sig på The Strip, många gångvägar leder oundvikligen in i nya hotell, casinon och köpcenter och att gå över gatorna innebär rätt långa väntetider på grön (egentligen vit) gubbe. Till sist blev det en sista öl på en mexrestaurang på Bally’s. Åldern för alkohol är 21 i USA, och den håller man rätt hårt på när det gäller barer. Restauranger däremot verkar generellt vara mindre intresserade av att hålla koll. Vi fann LV:s enda kollektivtrafik (bortsett från några busslinjer), monorailen som händelsevis hade en station just på Bally’s. Denna var värd sina $5 pp då utsikten var fin även från denna och det kan verkligen rekommenderas att åka den nån sväng innan man lämnar staden. Ett billigt och mycket trevligt nöje. Vi kom så småningom tillbaka till The Stratosphere och Amanda tog ratten och körde oss tillbaka till hotellet i norra LV där sömnen var oerhört välkommen för alla i sällskapet.
Söndag 30 dec
Denna dag var vi bespetsade på att åka till Grand Canyon och vi visste att vi hade en rätt tuff dag framför oss, så vi steg upp tidigt. Frukosten på hotellet var sockerfrukost av sämsta sort men fungerade hjälpligt. Sedan iväg mot väg 93 ut ur Las Vegas, och redan efter någon halvtimme nådde i avtagsvägarna mot området runt Hooverdammen som ligger över Coloradofloden som skiljer Nevada och Arizona. Vägbron över floden ligger förvisso nästan rakt ovanför dammen, men man har satt upp betongväggar på sidorna antagligen för att man inte skall kunna se ner på dammen. Den naturliga gissningen är väl att folk genom åren stannat på bron för att titta ner på dammen och då blir det trafikstockning och kanske rentav farligt. Så att åka ner på de separata vägarna till dammområdet var klokt och dessutom det enda sättet om man faktiskt vill se den. Det var ett väldigt coolt och spännande besök väl värt den extra timme vi lade på det. Det fanns ett parkeringsgarage där och eftersom vi var hyfsat tidigt på dagen så fanns det plats i det också. Kan bli tjorvigt annars. Vädret var soligt och kyligt men helt ok i solen. Sedan styrde vi bilen vidare på 93:an som där går i sydöstlig riktning, och ner till vänstersvängen nära den lilla hålan Dolan Springs. Vi körde en bit på denna mindre väg med lite för lite bensin i tanken men i tryggheten att det skall finnas bensinstationer på vägen. Vi fann också en efter någon halvtimme på den vägen, men den hade inte öppnat än! Alltså inte för dagen, utan överhuvudtaget. Det blev därmed att göra en liten utstickare till lilla hålan Meadview för tankning och där såg både Grand Canyon torna upp sig på avstånd, och också en Coyote lufsa omkring på jakt efter nåt ätbart. Sedan tillbaka en bit och så sista biten mot West Grand Canyons mycket folktäta och underdimensionerade ”huvudcenter” där man parkerar på en stor parkering och mängder av små flygplan och helikoptrar oavbrutet far runt som getingar i luften. Det skulle bli en dag av köande och den första gällde att överhuvudtaget få tag på biljetter. Det gick på kanske 45 min kö för att köpa biljetter, inte billiga men ok ($82 pp för det minsta ”paket” som innehöll en promeand på SkyView-bryggan). Sedan buss till första stoppet som händelsevis just var Skyview-platsen. Utsikten helt fantastisk redan vid avstigning. En utomhusmatportion ingick i priset och kön till att få ut den ur den lilla luckan var av rimlig storlek och maten faktiskt helt ok, även om utomhusgrejjen kanske inte var det bästa just den här dagen. Hade det inte varit sol så hade detta kunnat bli en ganska dålig dag. Den påföljande kön till Skyview var dock lite mindre fantastisk än utsikten och tog väl över en timme. Det gick ok under de delar av köandet som nåddes av solen, medan skuggpartierna var iskalla. Ytterligare en dag att längta efter vinterjackorna som var kvar i Stockholm. En liten grupp Hualapai-indianer på en stor scen gjorde sitt bästa för att underhålla under väntan, men även dessa såg mest ut att frysa. Skyview:en i sig var ju väldigt cool och läskig då man går ut 15 meter och står på glas och därmed har sikt ner i ravinen som är bortåt 1000 m djup. Pappan gjorde processen rätt kort och höll sig i innerledstången och antagligen såg ut som ett skrämt får. Amanda cool som en barstol som vanligt. De övriga herrarna nånstans mitt emellan. Bilder fick man inte ta, man tvingas att lämna allt innehåll i fickorna i låsbara skåp och de upptäcker om man försöker fuska då de kollar med metalldetektorer. Argumentet att det skulle ha att göra med säkerhet tror vi inte ett ögonblick på, utan idén är nog för dem att få monopol på fotograferandet och säljandet av bilder när man sedan kommer in i huset igen. Ganska fjompigt. Men visst, bryggan är cool och väl värd resan. Solen var på väg ner och vi var trötta i benen av allt köande så vi ville vidare. Vilket man gör genom att ställa sig i ytterligare en lång kö för buss till nästa stopp (bussarna går en bestämd rutt), en kö som dock gick hyfsat fort, tack och lov. Det andra stoppet var en utsiktsplats som såg väldigt fin ut men klockan var mycket, kylan och tröttheten påtaglig så vi valde att sitta kvar i bussens värme. Tredje stoppet var en ”ranch” med hästridning och en rad andra aktiviteter som kanske var mer aktuellt för barn. Vi hoppade förstås över även detta stopp och lät bussen ta oss tillbaka till parkeringen för att påbörja resan tillbaka till LA. Sammanfattningen av turen till West Grand Canyon är att visst var den värd pengarna och tiden, men inte jättemycket mer. Man kommer inte riktigt nära det ”verkliga” Grand Canyon så turen bygger på det här som amerikaner stolt brukar annonsera som ”breath taking views”. Hela systemet med de tre platserna och bussarna och de små skjul där de fixade mat kändes svårt underdimensionerat för de faktiska mängder med människor som tagit sig dit, och ändå var vi väl inte där i högsäsong precis även om det förvisso var ledig dag runt nyår. Men vi ångrar oss inte alls och skulle inte vilja ha det ogjort. Bilresan tillbaka till LA tog nästan 7 timmar inklusive ett matstopp på ”donken” i Primm som är en hyperkommers-gränshåla mellan Nevada och Kalifornien. Den här bilresan gick överlag väldigt smidigt när det gäller trafiken och skedde helt i mörker. Mängden bilar som skulle åt andra hållet, alltså mot Las Vegas var mäktig. Tydligen många som åker till LV för att fira nyår. Den sista timmen av resan gav också en rätt tydlig känsla över hur stort Los Angeles är när det gäller utsträckning – redan en timme innan vi nådde fram till huset så kunde man se en vy från motervägen på höjden över ’hela staden’ men samtidigt en skylt som talar om att det är 35 miles kvar till Pasadena. Alltså 35-40 minuters körning i hög hastighet trots att man upplever att man redan nått staden. Och från Pasadena är det ändå en bit kvar till centrala LA. Vi anlände huset vid Echo Park några minuter innan midnatt och sömnen var efterlängtad – i synnerhet av föraren som kört i sträck medan de tre unga sovit som spädbarn i timmar.
Måndag 31 dec
Sällskapet sov länge. Pappan vaknade otroligt nog sist av alla. Den händelsen skall vi minnas länge ? En lång frukost blev det, till stor del bestående av diskussioner om vad vi skall göra resten av dagen innan det är dags att åka mot Catalina för nyårsfirandet. Det landade i att bilen kördes mot ett fint shoppingcenter i Glendale som delvis var utomhus i trevlig miljö. A och O släpptes av och sedan körde D och S en sväng mot Universal bara för att se hur det ser ut och kika runt lite, då tanken för tisdagen var att åka dit. Sedan återvände vi och åt resans godaste lunch på the Cheesecake Factory, (A och O på annat håll). Sedan bilen hemåt via frukosthandling på VONS följt av några timmars vila och förberedelser inför kvällen. En Uber beställdes fram (första gången detta testades och man kan konstatera att vanliga taxibilar i princip inte syntes alls på hela kvällen) och dök upp lite för snart faktiskt. Det tog bara tre minuter och Amanda var inte klar. Nå han fick vänta en stund och sedan kördes vi till Catalina. En liten kort kö ledde oss in i en väldigt fin restaurang och jazzklubb dit man liksom vill återvända. Musikerna i The Big Phat Band började visa sig redan i kön, de hade uppenbarligen vänner i publiken. Fina drycker och god mat serverades och sen drog Gordon Goodwin-showen igång runt 8.30. Det märks att man är i LA, underhållningens världscentrum. Det är liksom väldigt ”showigt” på många sätt, inte nödvändigtvis negativt men kanske lite fånigt ibland. Nå, inget att klaga över egentligen, det blev en alldeles underbar kväll. Att Eric Marienthal inte var med och lirade leadalt var en liten liten plump i protokollet men ordinarie andraalten Sal Lozano gjorde ett fint jobb som lead. Överlag strålande fina musiker. Att Dave Weckl med vacker familj satt vid bordet bredvid var kul eftersom vi lyssnat så mycket på honom i bilen och även skojat om att det vore kul om han satt in i bandet, men hans närvaro glömdes ganska snart bort. Efter denna show, den första av två denna kväll, var det betalning och ut med alla gäster och en lång kö väntade på nästa show. Wayne Bergeron stod utanför och pratade i telefon, och när han la på tog vi chansen att fråga om en bild med Samuel. Wayne var strålande trevlig och tillmötesgående. En av kvällens clues, faktiskt. Sedan lyckades vi få tag på ytterligare en Uber för vidare färd mot Grand Park med kö igen. Jäklar var mycket köande det blev på den här resan. Nå, även denna gick ganska fort och bestod i kontroll av väska och lite kroppsscanning. Amerikaner är ytterst paranoida, och det visst vi ju innan. Vistelsen i parken blev ganska kort men trevlig, och bestod av en jättelik projektion av konst och underhållning mot LA city hall samt förstås själva tolvslaget. Det kunde konstateras att vi var nästan ensamma om att vara vita här. Den överväldigande stora majoriteten var hispanics, och resten var svarta, indier och övriga asiater. Man undrar om den här staden verkligen är SÅ pass segregerad som det kändes denna kväll (var firar alla vitingar?), men inte störde det oss alls egentligen utan var bara en iakktagelse. Så snart tolvslaget ägt rum började folkmassorna röra sig mot utgångarna, och vi fick tag i nät nog att få tag i ytterligare en Uber som tog oss tillbaka till huset där det blev lite eftersläckning och ”Sex and the city”-film på Netflix.
Tisdag 1 jan
Trött förmiddag förstås, men vi tog oss så småningom samman och tog bilen den rätt korta biten till Universal Studios, som är ett slags nöjesfält som det kostar rejält att komma in på ($129 pp). De flesta är inbyggda åkattraktioner och sådana intresserade inte sällskapet nämnvärt. Amanda och Olof testade en i Harry Potter-delen som var rätt stor del av området, och tyckte den var cool. Men det blev inte mer av sådant. Det som var mer av intresse var shower. Dan och Samuel gick på en som handlade om Special Effects. Sedan rätt dyr lunch och därefter showen Waterworld som var en rätt påkostad höjdare. Det fanns mycket mer vi kunde ha sett och upplevt, inses i synnerhet när man i efterhand kikar på hemsida med kartor. Men vi var rätt nöjda ändå, dagen var kall och när solen gick ner blev det väldigt kyligt. Vi hade som sagt liksom inte riktigt insett innan vi åkte hur pass kyligt det ändå är i LA nu under den mörkaste vintern, så vinterkläderna fick stanna hemma. De skulle ha behövt följa med, åtminstone vinterjackan. Nå dagen kändes ändå lyckad trots priserna och temperaturen. Universal Studios skall man nog ägna ett par dagar åt kanske, köerna är nog dessutom värre på sommaren. Sedan skall man kanske vara mer sugen på åkattraktioner än vad vi var, och då är det nog allra lämpligast när man har med sig barn i åldern 8-15 eller något sådant. På vägen hem inköptes indisk take-away som åts med god aptit och sedan blev det en lugn hemmakväll och tidigt sänggående för hela sällskapet.
Onsdag 2 jan
En lång förmiddag blev det då sällskapet faktiskt alldeles av sig själv vaknade ganska tidigt. En stunds telefonstrul med flygbolag och om platser och benutrymme genomfördes av Amanda, och sedan kom vi iväg med målet att äta lunch på Venice Beach. Vägen dit gick via den väldigt långa Mulholland Drive med fina hus och fin utsikt (mest mot norr). Men det är en kurvig väg och både A och S blev lätt illamående faktiskt. Nå det var fint däruppe i alla fall. Sedan ner på motorvägen och mot Venice Beach som vi nådde vid lunchtid. Där var det soligt och fint och kylan höll sig lite lugnare. Det var faktiskt några som badade också. De flesta i våtdräkt och med surfbrädor men vi såg en vuxen och ett barn på håll som badade på riktigt också. Det kändes aningens udda med tanke på att vi stod i ungefär de varmaste kläder vi hade med oss där i strandens vintersolsken. Lunchen blev dock utomhus och var lite streetfoodartad. Vi njöt av maten och solskenet en stund även om oron för att fastna i trafiken till LAX inte kunde släppas helt. Så vi kom iväg men det visade sig gå galant och vi släppte av A och O vid terminal 7 mer än två timmar innan deras take off och åkte sedan hemåt. Vi fick höra via messenger att de runnit igenom check-in och security på bara en kvart så de fick uppenbarligen gott om tid att mysa och fika där på flygplatsen. Vi tog några timmar hemma med lite vila och lite egenfixad mat, och sedan vidare mot Staples Center där LA Lakers skulle spela mot Oklaholma City Thunder. Här visar sig amerikanernas förmåga att hantera stora mängder människor med stora mängder bilar hur smidigt som helst. Inget köande åt nåt håll trots att arenan, som tar ca 20000 personer, var fullsatt denna kväll. Matchen var ingen höjdare för Los Angelesborna då Oklahoma vann mot Lakers med 107-100 men det var en kul upplevelse och som vanligt en strålande show. Vi funderar bara på hur det är möjligt att ta sådana biljettpriser, vi hade nog troligen bland de billigaste platserna högt upp under taket och de kostade ändå ca 1400 SEK styck. Antagligen är det detta med säsongsbiljetter som är grejjen för de som går ofta. Men ändå…? Nå det hela avlöpte väl och var kul och sen hem via en snabbhandling på Vons och lite Star Wars-film hemma i huset.
Torsdag 3 jan
En ganska lång förmiddag igen. Bara Samuel och Dan i huset och lite oklart vad att göra denna sista hela dag. Men lite sugenhet på nåt med teknik drog internetletandet mot teknikmuséer och det fanns några att välja på. De mest intressanta verkade vara ett litet flygmuseeum inom LAX-området, och sedan California Science Center, eller ScienCenter som de föredrar att lite putslustigt stava det. Vi valde det senare och det låg rätt centralt, nära downtown LA. Det var inte jättestort och flera avdelningar var avsedda för de yngre barnen. Huvudnumren var två. Dels den faktiskt ”äkta” (i så bemärkelse att den faktiskt varit i rymden till skillnad från de två vi sett tidigare i NYC och i Speyer) rymdfärjan Endevour och en jättelik bränsletank som de transporterat långt med båt för att ställa upp på museet. Och dels den rätt fantastiska inlånade utställningen med föremål från Tutankhamon:s grav som man hittade 1922. Det var visst sista dagarna på den. Sedan var det lite rymd-, flyg- och bil och motor. En uppställd DC-8 utanför. Och två välutrustade souvenirshoppar förstås. Sammanfattningvis ett museum som man kan spendera några timmar på en dag om man inte har något som lockar mer, och med viss behållning. Men inte något att springa benen av sig för. Ingenting i närheten av teknikmuseum likt Sinsheim och Speyer i Tyskland, och såvitt jag minns ingenting i närheten av The Smithsonian i DC. Vi styrde sedan bilen mot Citadel Outlets en bit österut, där det fanns en Van Heusen-store och det inhandlades ett gäng skjortor och ett par byxor. Sedan tillbaka till huset för lite TV, packning och vila.
Fredag 4 jan
Dan och Samuel stiger upp rätt tidigt. Frukost, utrensning av huset och packning av det sista. Sedan iväg med Chryslern till flygplatsen, denna soliga fredagmorgon, till Hertz car return vilket gick väldigt bra och smidigt. Sedan shuttlen till terminal 6 för ”United Airlines operated by Canada Air” och även här gick det smidigt. Inte mycket av den marginal vi hade användes, så det blev två timmars väntan på boarding men hellre det vet vi ju. Flyget till Toronto gick bra, lite försening gjorde att connection blev lite tight men vi hittade och hann till flyget mot Paris som lyfte i tid vid 20.45 EST.
Lördag 5 jan
När man flyger österut så kommer både mörkret snabbt och även ljuset mot morgonen. Landning i Paris på utsatt tid runt 10.00 CET på lördag förmiddag. Tre och en halv timmes connection visade sig bli alldeles lagom då CDG är en extremt ineffektiv och jobbig flygplats och det krävdes terminalbyte med buss, dessutom tog det fullständigt stopp i immigration i terminal 1 pga någon obevakad väska. Kostade oss lunchpausen men vi hann med flyget mot Stockholm utan några större marginaler. Landning på Arlanda vid 17.00 och sedan hemåt för lite handling och sömn. Allt under kontroll. Lyckad resa!