Medverkande
Sopraner
Katarina Sweding
Cecilia Marmolin
Jenny Gustavsson
Astrid Walles-Granberg
Kersti Hedqvist
Maria Ulvgården Tekle
Maria Olsson Hedtjärn
Josefin Treijs
Ulrika Voss
Helene Bagewitz
Gunilla Schagerström
Altar
Karin Ekedahl
Lena Rosenborg
Eva Cederlöf
Petronella Brehm
Lena Dahrén
Gisela Holm
Emilia Hagman
Gunilla Andrew-Nielsen
Eva Lötin
Jeanette Lynn Clayton
Anna-Karin Boréus
Tenorer
Pär Dahlstedt
Per Sallmén
Erland von Heijne
Claes Grahn Hedlund
David Thorell
Ola Hallberg
Johan Heurlin Fernold
Basar
Staffan Sahlén
Thomas Lindfors
Bengt Annmo
Vincent Wong
Kalle Sjölund
Fredrik Kansbod
Jerker Bergström
Erik Hellsing
Dan Tillberg
Jan Molin
samt
Pär Fridberg, dir & piano
Ivetta Irhka, piano
Fredag 6 september 2019
Tidig uppstigning vid fem. Arlanda strax efter sex. Mot Istanbul vid 07.30 och landar vi 11.00. Stor ny flygplats, invigd bara månader tidigare. Publik flygbuss in till Taksimtorget, tunnelbana en hållplats till hotell Ramada Plaza mitt i smeten. Det är svårt att resa i sådana här intensiva miljöer och hålla ihop så stora grupper, men ändå går det ju faktiskt rätt ok. Iallafall när man har med vuxna människor att göra.
Incheckning på hotellet och lunch på ”Pikup” bredvid; med Staffan Sahlén, Maria Hedtjärn och Jan Molin och ytterligare ett tiotal andra. Vila på hotellet några timmar och sedan iväg med buss till norra Istanbul, ett elegant område med stora dyra villor. Hemmet för den turkiske ”värden” Yilmz som också är Staffans affärsbekant, och där det hölls ett garden party denna kväll. Vegetarisk mat och vin, inte en kall så långt ens norra öga kunde skåda. Stolar placerade för konsert på en stor gräsmatta, och vi som trodde vi skulle sjunga ”nån låt på stående fot” liksom. Det blev istället mer av just konsert och festhäftet om 7-8 sänger kom väl till pass. Lättsamma svenska körklassiker i en turkisk trädgård. Ganska coolt ändå 🙂 Buss en längre stund tillbaka till storstaden, lite öl i hotellbaren och sedan bingen någorlunda i tid blev rätt skönt, det hade varit en lång dag.
Lördag 7 september
Fin frukost på hotellet, betyg 7. Rätt stark sådan. Uppslutning av halva gänget i lobbyn vid 10. Olika viljor om vart och i vilken ordning. Den vilja som Jerker Bergström och Erland von Heijne hade passade mig bäst och jag och dessa två herrar kom att spendera stora delar av dagen tillsammans. Först promenad till Taksim och sedan vidare längs en av de största shoppinggatorna söderut så småningom ner mot ”Gyllene Hornet”. Det skulle visa sig senare samma dag att vi redan här på förmiddagen passerade både kvällens konsertkyrka och eleganta Svenska konsulatet, men det hade vi inte en aning om då. Gatan smalnade av och började gå neråt och se där var alla musikaffärer. Här hade man kunnat stanna, men det blev inte så mycket av det. Istället blev det förmiddagsfika alldeles vid (det eventuellt lite lutande?) Galata-tornet. Mycket trevligt. Sedan vidare ner mot vattnet och en spårvagn som tog oss över till den sydvästra delen av Istanbul där det mest välbesökta turistområdet ligger; och i vilket Blå Moskén, Cisternkatedralen och Hagia Sofia ligger alldeles nära varandra.
Vi började med cisternen som var en underjordisk mycket sevärd och suggestiv historia man kan läsa om på annat håll. Därefter Blå Moskén som vi precis hann in i innan de stängde för lunchbön eller nåt sånt vid 12. Enormt stor skapelse som måste tagit tiotusentals manår att bygga. Också en enorm lukt av fotsvett. Man får nämligen inte ha skor på sig i Blå Moskén, och avsaknad av sådana ger vissa effekter, i synnerhet när underlaget är heltäckande matta. Blå fotsvettsmoskén! Därefter lunch på trevlig takterass. Tyvärr helt smakfri mat, men man kan ju inte få allt liksom. Sedan började det kännas dags att dra sig mot hotellet för att hinna slappna av lite inför kvällens mission. Jerker tyckte sig hinna ett snabb-besök i Aia Sofia och avvek medan jag och Erland tog spårvagn och tunnelbana hem till hotellet där det vilades någon timme.
Vid 16 åter avfärd med tunnelbana mot Taksim, och vidare till förmiddagens stora shoppinggata där kyrkan nu återfanns efter lite krångel. Snabb repetition i bullrig miljö och sedan en kort promenad längre bort på gatan där Svenska konsulatet har sin oas av lugn och skönhet mitt i det intensiva Istanbul. Konsulatet hade dukat upp med enklare plockmat men av substans den här gången, vilket man förstås mår bättre av. Dock ingen alkohol vilket var utmärkt, det hade vi förvisso varit tvungna att avstå från ändå. Knappa två timmar blev det och nån liten Ute vår hage och Jungfru hanns med innan det var dags att återvända till kyrkan och kvällens konsert som blev lyckad till allra största delen även om Poulencs Liberté inte hade landat ännu. Ett mycket svårt stycke och på gränsen till vad HEK klarar. Den här dagen på fel sida om den gränsen, men annars var konserten som sagt mycket väl genomförd och uppskattad. Kyrkan var fullsatt och även av stående bakom bänkarna. Bengt Annmo uppskattade att minst 500 personer hade hört hela konserten och ytterligare fler hade hört delar.
Efter konserten gick vi upp i en fin takbar som låg alldeles bredvid kyrkan. Den kalla ölen flödade och Emilia Hagman skötte det praktiska på ett föredömligt sätt. Utsikten över Istanbul i mörkret var ljuvlig, liksom sällskap och öl. Hemfärden blev lite tjorvig med svårigheter att hålla ihop sällskapet och frågan om taxi eller inte. Det blev taxi för min och Johan Fernolds del. Vi blev blåsta på priset men det får vi bjuda på med ett leende; beloppen är inte dramatiska hursomhelst och vi hade dessutom ytterst bråttom av rena naturlighetsskäl. Ytterligare ett par öl hanns med på Pikap-baren brevid. Under kvällen hade också Ivetta Irkha anlänt till Istanbul efter festivalgig i Stockholm tidigare samma dag och henne träffade vi i den mörka hotell-lobbyn.
Söndag 8 september
Efter den rätt intensiva och sena kvällen innan, var turismlusten inte på topp denna söndag förmiddag. Efter en åter fin frukost blev det mest lite häng vid poolen högst upp i huset och lite praktiskt fix. Vid 14-tiden dags att beträda en buss och vägen till Eskişehir; vilket var ungefär fyra timmars bussresa inklusive paus. Eskişehir är en stad sydost om Istanbul med nånstans mellan en halv miljon och en miljon invånare – ungefär som Göteborg. Ankomst till hotellet runt 18-tiden och vi blir bjudna på middag som kanske inte var någon kulinarisk succé precis men välkommet efter bussresan. Överhuvudtaget var hotellet i Eskişehir en rätt trist historia; en elegant yta men stora kapacitets- och organisationsbrister därunder. Men utmärkt för våra ändamål ändå. En musikfestival pågick i staden denna rätt kyliga söndagkväll, och dit ville våra turkiska värdar prompt dra oss hela kören. Kanske inte världens bästa idé faktiskt, de flesta var nog bara inne och vände. Balansgång mellan att visa uppskattning för att värdarna vill visa sin stad och sin stolthet, mot att låta folk slippa högljudd turkisk pop ståendes i en kylig kväll och utan möjlighet att köpa ens den minsta lilla öl. Under promenaden till och från den här festivalen visade det sig att staden var fullständigt nedlusad med stora eleganta affischer inför konserten dagen efter. Och det var inte affischer uppklistrade med tejp på ett elskåp, utan i upplysta reklamstolpar och i storformat längs vägarna. Helt otroligt faktiskt.
De flesta valde att i princip spetsvända inne på festivalområdet, och det blev ölkväll istället som startade med att Pär Dahlstedt, Pär Fridberg, Karin Ekedahl och undertecknad satte sig på baren Dublin. Det dröjde dock inte länge innan det ramlade in ett tiotal personer till. Trevligt igen och vi blev sittande ytterligare någon dryg timme. Unge David Thorell ville ju förstås inte ge sig utan drev på tills han och jag tillsammans med Johan Fernold och Per Sallmén hamnade på en mycket cool källarklubb där turkiska covers avhandlades och ölen var god. Första gången i livet jag hör hur en saz skall låta och det visade sig vara ett flexibelt instrument som funkar för både rytm, ackord och solistiska linjer. Så småningom blev vi utstädade och gick hem och lade oss.
Måndag 9 september
Även denna dag påbörjades, efter en fullständigt bedrövlig frukost på hotellet i Eskişehir, med en tanke om att inte göra så mycket alls, men rumskompisen Kalle Sjölund kommer plötsligt infarande och meddelar att det skall bjudas på en turistvända med guide i staden och att turen innefattar både båt och buss samt sedan tar oss direkt till operahuset för repetition. Det vore ju ganska korkat att inte haka på kändes det som, och så fick det bli. Konstigt nog var det ändå bara drygt halva kören som gjorde likadant. Rimligen minst andra 15 personer lade sig uppenbarligen i ryggläge och stannade på hotellet.
Turistturen leddes av en mycket högljudd, entusiastisk och oavbrutet pratande guide vid namn Hakan. Den började med en kort båttur fram och tillbaka längs stadens kanal som var stängd i båda änder, och därefter till en bekväm turistbuss som tog oss runt i stan. Först till en märklig ”konstgjord strand” som var en 300 meter lång utomhusbassäng med sand längs ena långsidan. Därefter lite rundåkning i staden och så lunch som de bjöd på men som var på gränsen till oätlig även om man som jag är rätt tålig med konstig mat. Sur salt youghurt att dricka till något slags oljiga filodegspannkakor med en minimal mängd kött i. Börek kallas det visst. Ingenting till detta, ingen inramning. Endast en tallrik med fem ”pannkakor” till var och en. Punkt och slut. Börjar fatta lite varför Turkisk mat för en turist till 98 % är kebab och grillspett och ris på längden, tvären och bredden. Därför att övrig mat helt enkelt inte är mycket att ha.
Efter lunch blev det faktiskt rätt intressanta besök på två egentligen stängda museer – även i Turkiet tycks måndag vara den dag då museer inte har öppet. Men med rätt kontakter blir det öppnat ändå, på mystiska vägar. Det ena var ett litet museum för glaskonst, och otippat spännande och begåvat. Det andra var ett museum för vaxfigurer som var större än man kan tro. Som ett större tredimensionellt register över Turkiets mest kända personer de senaste 50-100 åren, givetvis med Mustafa Kemal Atatürk i spetsen. Vetenskapsmän, krigare, journalister, författare, skådespelare, sportfånar, politiker, tramskändisar, sångare… allt man kan önska sig. Några icke-turkar fanns också representerade, t. ex. Marilyn Monroe, Barack Obama, Gandhi, Albert Einstein, Vladmir Putin. Ett välskött och ambitiöst museum – figurerna var förvisso kanske inte riktigt i klass med Madame Tussauds men det blev ändå ett kul och givande besök.
Efter museerna blev det lite mer rundvandring i stadens äldre delar och möjlighet till lite kaffe och annan dryck som intogs med Kalle, Jerker, Per S, Bengt och Erland. Trevliga herrar. Sedan buss till kvällens konsertlokal som gick under benämningen ”operan” men som väl egentligen var mer av en konsertlokal; i första hand för stadens lokala symfoniorkester. Lång och rätt tuff stående repetition i ett par timmar, sedan bussfärd tillbaka till hotellet för enklare middag och ombyte, och sedan tillbaka igen till konsertlokalen. Auditoriet tog uppskattningsvis 500-600 personer och var fullsatt. Konserten gick strålande trots den helt stumma akustiken, och varvades klyftigt nog med solostycke från Ivetta och Piazolla-pianoduo med Pär Fridberg och Ivetta som drog ner applåder. Och nu satt Liberté betydligt bättre också. Inte riktigt i mål ännu, men nu hamnade den i alla fall på rätt sida gränsen. Därmed var det en mycket lyckad konsert på alla sätt, och en av resans centrala händelser. Efter en busstransport och ombyte på hotellet blev det förstås mera öl på en närbelägen pub. Denna gång var nästan hela kören med och det blev trångt och gemytligt med många Carlsberg och Tuborg, som var märkligt frekventa i Efes-land.
Tisdag 10 september
Hyfsat tidig uppstigning i Eskişehir och taktikfrukost med herrar Annmo och Molin, följt av åter en fyratimmars bussresa som denna gång gick mot nordväst; åter till den stora metropolen Istanbul. Återincheckning på Ramada Plaza och en ganska snabb lunch på grannkrogen som nästan känns som stamlokus nu. Därefter ompackning, tunnelbaneresa en bra stund och följd av en kortare bussresa och ankomst till någon typ av lärarhögskola och en lokal där vi körde öppen repetition med ett drygt tiotal blivande musiklärare. Lite show-off som någon sa, men förhoppningsvis givande för studenterna. Sedan över till en stor konsertlokal med kruttorr akustik och ingen flygel, eller ens ett akustiskt piano. Ett digitalpiano fick duga och konserten gick sen rätt bra trots omständigheterna. Ingen jättepublik à la Eskişehir, men tillräckligt för att det ändå skulle kännas bra.
Därefter buss tillbaka till hotellet, ombyte och iväg till lite diverse krogar. Som vanligt svårt att hålla ihop en stor grupp och denna kväll blev det värre än vanligt då det fanns många viljor. Jag hakade och ett tiotal andra hakade på Erik Hellsing som hittat en lite mer elegant restaurang på gångavstånd från Ramada. Det visade sig tyvärr att de hade stark bakgrundsmusik som de helt enkelt vägrade sänka, så det blev en väldigt högljudd middag som inte höll länge. Maten var utmärkt och man kan tycka att de är synd att de offrar så fin matkonst för vidriga popostinaton i bortåt 100 dB. Förbluffande dumt. Men trevligt att sitta och prata med Eva Cederlöf och Gunilla Andrew-Nielsen och lära känna dem och deras yrkesroller lite närmare. Vi drog rätt snabbt tillbaka till hotellområdet och jag hamnade åter på ”Pikup” där det redan satt säkert femton körsångare. Raki blev det den här gången, en mycket välsmakande dryck som borde få större uppskattning även hemma. Slutet ägnades med Pär Dahlstedt, Vincent Wong och Claes Grahn Hedlund och mycket babbel. Till slut mot bingen.
Onsdag 11 september
Rätt seg förmiddag utan nån större ambition till något alls för min del. En del drog iväg på ytterligare lite turistaktiviteter, några hängde vid poolen. Men redan vid 12 var det dags att gå mot minibussar som tog oss till BAU-universitetet, eller snarare ett av dess locations i vilket huvudkontoret också fanns. Det var beläget mycket vacker precis vid Bosporens nordvästra strand med en fantastisk utsikt åt alla håll. Där bjöds det på wraplunch och bara njöts av sol och värme och utsikt några timmar. Samt avhandlades några oundgängliga kördängor förstås. Både uppe på terrassen och nere i universitets centrala hall där huvudingången låg. Åter mycket trevligt.
Sedan splittrades gänget igen och jag hamnade med Pär Dahlstedt, Vincent Wong, Karin Ekedahl och Maria Hedtjärn i en lokalbuss som tog oss till området runt Galatatornet som jag nu lärt mig heter Karaköy (även det äldre namnet Beyoğlu förekommer). De övriga satte sig och tog en eftermiddagsöl medan jag gick och kikade lite på musikaffärerna jag sett under lördagsvandringen. De var många, de var små och de innehöll till 90 % stränginstrument som gitarr och saz. Det kändes inte riktigt läge att handla nåt, men ändå trevligt att kika lite i lugn och ro.
Till sist tunnelbana tillbaka till hotellet, och rätt lång väg ut till flygplatsen med tunnelbana och buss. Flyget hem lyfte vid 19.30-tiden och vi landade vid 22 på onsdagkvällen i ett Stockholm som hunnit bli rätt höstigt under de få dagar vi var borta. En mycket lyckad resa hade nått vägs ände, och den store hjälten i sammanhanget heter Staffan Sahlén.