Kapitel 8

Året är 2009 och jag och Ulrika hade nu varit gifta i 11 år. Barnen hade förstås börjat bli lite större, respektive jobb lugnade ner sig aningens efter de intensiva åren efter Ulrikas disputation och min inledning i rollen som IT-arkitekt. Villan började se ut som vi ville. Det mesta såg ljust ut. Men det hade smugit sig in något trist i vår relation. Något det är svårt att sätta några korta ord på, men som egentligen var början till slutet på den relationen och slutet på det här kapitlet av livet. Något som i början handlade om brist på en ömsesidig önskan om välgång för den andra parten. Något som så småningom började växa till sig till mer renodlar missunnsamhet – ett ord som vi dock aldrig använde. Något som handlade om en latent irritation, något som kanske handlade om en trötthet, något som handlade om rundgång och slentrian, något som handlade om längtan ut, något som … ja. Det är som sagt svårt att säga men det var en enda känsla, ett enda genomgående tema som liksom sammanfattade allt ovanstående. Missunnsamhet kommer nog ändå närmast.

Men först var det dags att gå vidare på yrkesfronten. OMX hade blivit uppköpt av Nasdaq något år tidigare – officiellt sas det vara något i stil med ett joint venture men att Nasdaq var på väg att äta upp OMX framstod som ganska solklart redan tidigt under 2008. Den amerikanska stilen är ytterst sällan något jag uppskattar och bland de absolut sämsta områdena är just företagskultur. Det blev ganska snabbt ganska outhärdligt att se sitt företag förändras så snabbt och så konsekvent till det sämre. Dessutom började Saudiprojektets nästa stora fas slira och jag kände inte att jag hade mer att ge där. Något annat projekt såg heller inte ut att vara på väg, snarare började det luta åt att det som jag kunde och ville arbeta med skulle läggas ner till förmån för Nasdaqs system. Jag blev ånyo erbjuden att flytta till New York för att arbeta på Nasdaqs IT-avdelning där vilket jag iofs gav en tanke. Mina områden, framförallt arkitektur och produktledning, fanns där i den där staden jag är så vansinnigt förtjust i. Men den här gången skulle det inte vara på expat-kontrakt, utan denna gång skulle det handla om en permanent flytt för hela familjen och arbete på amerikanska villkor och enligt amerikansk lagstifting. Amanda gick ut tredje klass och var på väg mot mellanstadiet. Samuel gick ut andra klass och var på väg mot tredje. De verkade trivas fint i sina respektive skolor och familjen trivdes finfint i huset som vi ju lagt ner så många års jobb på. Tanken på NYC en andra vända blev aldrig mer än en tanke. Det var dags att se sig om efter nåt nytt. Hösten 2008 sa jag upp mig och efter en god stund letande bestämde jag mig för att en anställning på en liten konsultfirma som hette Devoteam Quaint där jag började i februari 2009. Det skulle visa sig vara ett stort misstag. Man ville bygga upp en Enterprise Architect-funktion men hade ingen som helst aning om hur man gjorde och inte hade man några som helst kundkontakter med vilka man kunde bygga sådant. Problemet i grunden var väl att de inte hade en susning om vad det egentligen innebar; man hade nog bara fått för sig att om man kunde hyra ut arkitekter så kunde man ta ut högre arvoden. En mindre professionell firma i den här branschen har jag sällan stött på.  Jag var ute på flera säljsamtal med bolagets säljare, en glad och korkad yngre kille som hade absolut nollkoll på sitt yrke och – hur det nu kan vara möjligt – ännu sämre koll på branschen. Han var en av de tre personer jag stött på i mitt yrkesliv som varit sämst lämpade för sina respektive yrken. Det blev inga uppdrag på den här firman, med undantag av en dag på Kungliga Biblioteket där vännen Krister Persson behövde hjälp att reda ut sina tankar kring projektledning och organisation inom IT. men inte heller det ledde till något längre. I september, efter ett drygt halvår utan uppdrag, dagen på KB undantaget, så kom jag och bolagets oduglige VD överens om att det var dags att avsluta. ”Det är aldrig försent att ge upp” är en mening som faktiskt ibland har en otippad relation till verkligheten. Dealen var att jag fick nästan full lön under uppsägningstiden som kom att bli 1 okt till sista december och ingen närvaroplikt.

De tre månader som nu startade blev väldigt märkliga. En blandning av total frihet och samtidigt press att åstadkomma något nytt till början av 2010 så att familjen inte riskerade att hamna i ekonomiska trångmål – dessutom finns det en inre stress och press att inte hamna i arbetslöshet och inte ens en månad helst. Det där är nog inte helt rationellt. Under hela den här perioden steg jag upp med resten av familjen och såg till att det blev frukost och och att alla kom iväg till skola och jobb. Sedan ägnade jag förmiddagen åt att scanna marknaden efter jobb och pillade nästan dagligen på CV och personligt brev för att det skulle passa med jobbet jag sökte. Från och med lunch skrev jag på mina arr och övade sax. Fast det gick ärligt talat sådär med musikbiten. Med så mycket tid blev det liksom ingen piska och det var svårt att komma igång och svårare skulle det visa sig bli längs vägen. Efter bara några veckor var det dags att börja gå på intervjuer och det trots det knepiga arbetsmarknadsläget hade jag fått rätt många napp. Jag insåg efter några intervjuer att det skulle finnas rätt stora möjligheter på flera ställen och att intervjuerna därmed var av intresse åt båda håll. Normalt är förstås att göra en bra intervju så att företaget blir intresserat av att anställa en. Insikten var att det gick lika mycket åt andra hållet och i synnerhet på konsultfirmor, vilket 90 % av företagen som visat intresse var: är det här företaget tillräckligt intressant för att de skall kunna tjäna pengar på det jag kan göra för deras kunder? Jag förstår att alla inte har det så men i rätt bransch, gedigen grundutbildning och ett antal års erfarenhet så finns det mycket goda möjligheter. Redan i början av november stod det klart att ny arbetsgivare skulle bli Connecta och papirerna skrevs på när jag hade minst 6 veckor krav tills start. Nu behövde jag inte ens vara plikttrogen när det gäller arbete ens på förmiddagarna! Ännu mer tillfälle att ägna sig åt musik. Jodå. Det gick nu ännu sämre med det. Jag föll ner i något slags passivitet som jag aldrig varit i vare sig förr eller senare. Ett mycket märkligt läge. Den inre motorn hade stannat helt och jag arrade och övade mindre än en timme om  dagen. Ett så totalt slöseri med tid. Jag skäms fortfarande många år senare men är inte helt säker på vad det var som egentligen hände där under november och december 2009. Jag måste tydligen ha för mycket att göra för att den inre motorn skall fungera och den fungerar förvisso alldeles utmärkt då. För bra ibland.

Under den här fick jag en annan insikt som var rätt jobbig. Det visade sig att jag bara dög till hustrun om jag hade det jobb jag hade. Många förstod att det läge jag hamnat i var rätt jobbigt – visst var det väldigt lindrigt om man jämför med folk som hamnar i arbetslöshet längre tider. Men jag minns att bl. a. svärmor sa till Ulrika att Dan nog behöver lite mer stöd än vanligt i den här konstiga tiden. En sak är ju säker och det är att även om arbetslösheten var lindrig så är det första som lämnar en självförtroendet. Men det visade sig ganska snabbt att här fanns inget att hämta hos Ulrika. Hon agerade snarast tvärtom – det var som att hon inte riktigt klarade insikten om att hennes man var arbetslös under denna korta period, inte ens fast lönen kom in som vanligt. Hon blev retlig och avog och bitvis nästan hånfull. Den här perioden gav mig en tankeställare om vem det egentligen var jag var gift med, och varför. Relationen var inte på topp, det var en sak som var säker. Och jag började allvarligt tveka på om jag ens gillade den. Men tanken var förvisso inte då, eller senare heller, att bryta utan att fundera på vad man skulle kunna göra för att förbättra den.

I januari 2010 var det dags att börja på Connecta efter mer än ett år som rätt overksam inom yrket. Snabbt blev det uppdrag på Ericsson och jag var förstås lycklig över att konsultlivet äntligen hade kommit igång. Det där första uppdraget var tyvärr ett av det sämsta jag nånsin kom att ha; visserligen blev det en rolig resa till Colorado i USA men det uppvägde inte det undermåliga, aggressiva och helt oförutsägbara ledarskapet som drevs från framförallt amerikanskt håll. Uppdraget tog slut redan i maj och ersattes av ett nästan lika dåligt på HM som varade över sommaren och en kort bit in på hösten. Början på den här konsultvändan hade sannerligen inte gått smärtfritt; först uppdragslös, sedan arbetslös, och sedan två riktigt dåliga uppdrag. Men det skulle komma att bli bättre. Mycket bättre.

På pappa-Hilding-fronten gick det allt sämre. Mamma Lilly hade kämpat nu i flera år med Hilding och hans tilltagande sjukdom. Både jag och Åsa försökte åstadkomma att hon fick hjälp med Hilding men hon nekade ständigt. Det enda vi lyckades få till var att Hilding fick komma till dagverksamhet en dag i veckan under 2009 men jag tror egentligen inte att nån mådde bra av det heller. Hilding förstod nog emellanåt att han verkligen var just på något slags terapi för ganska svårt sjuka människor och i den mån han fick den insikten kan den inte ha varit behaglig. Lilly å sin sida kände nog ett mått av dåligt samvete de där onsdagarna fick jag en känsla av. Det var kort sagt ingen höjdare. Framåt hösten började även den kroppsliga hälsan svikta. Det var svimningsanfall och det var krampanfall och det var lite det ena och det andra. Nånstans i mitten på hösten 2009, det kan ha varit i oktober, fick Hilding plats på ett äldreboende i Järfälla, Olovslund. Under protester från Lilly – låt vara numera ganska milda protester – flyttades han dit. Det var klart för alla att det var slutstationen. Äldreboendet var bra och man hade olika typer av verksamhet för de dementa för att kanske kunna bromsa lite av den för alla tilltagande demensen, men för Hilding fanns det inte mycket att göra. Han försämrades stadigt även på äldreboendet.

I juli 2010 åkte familjen och jag tänker då på Ulrika, jag själv och barnen på en veckas tältsemester till Gotland. Camping var något uppskattat, åtminstone hos barnen och mig själv. Ulrika var kanske inte lika entusiastisk över tältboendet men protesterade inte och det här var inte första gången vi hade varit på camping. Ett billigt och roligt sätt att semestra med två eller tre barn, och ett bra sätt att uppleva andra delar av Sverige. Även den här semestern på Gotland var helt ok, även om relationen mellan mig och Ulrika hade kommit att bli rätt kylig. Det var inga öppna konflikter, men heller ingen värme. Jag minns att vi försökte prata lite men det var svårt när man nästan aldrig hade vuxentid; under såna här semesterperioder är barnen alltid med och kommer givetvis alltid i första hand. En dryg vecka passerade, den mesta tiden åter på fna Fårö. Sista nätterna spenderade vi på östra sidan på Ljugarns camping. Riktigt fint det också. Hemresedagen gick båten redan 09.00 och vi behövde vara på plats i Visby vid 08.00. Så reveljen gick tidigt den här morgonen för det var ju nån timme och köra över ön också. Det hela gick rätt bra även om det som alltid är svårt att få fyra personer riva ett tält och packa riktigt tyst och effektivt. Men det gick och vi var framme vid färjeläget runt 08.00. Vi körde in och igenom biljettkontrollen och sedan till väntefilerna, ställde oss i raden och stängde av motorn. Det var bara någon minut senare som telefonen ringde. Det var Lilly. Hon lät uppriven. Hilding var död.

Hilding hade somnat in någon gång tidiga morgonen den 19 juli 2010. Efter överfarten till Nynäshamn körde jag hem familjen och åkte sedan till Torpvägen i Järfälla som nu var en sorgens plats, men ändå inte så allvarligt då utgången av Hildings alzheimer var väntad. Mamma var förstås där, liksom Åsa. Där var också Åsas exman (och Annas pappa) Marcelo, och faktiskt även hans bror Mauricio. Jag minns att jag verkligen uppskattade att de tagit sig tid att åka dit. Dagen förlöpte, veckan förlöpte och återgick till sommarens semesterledighet som ändå varvades med vissa begravningsförberedelser. Den 20 augusti var det dags för begravning ute i Järfälla och den blev ändå en fin begravning får man säga. Kristin Olsson spelade flöjt, jag sax, Ulrika sjöng och Jakob Ellerstedt spelade piano och orgel. Hela släkten på plats och dagen avslutades på Norrängsvägen med kusinerna Anders, Kjell och Håkan. Det var ändå trevligt. Vi sågs inte så ofta.

Hildings död gjorde att den relationella kylan mellan mig och Ulrika blev lite ”pausad” liksom. Det blev lite bättre ett tag men ganska snart efter att det hela var över så blottades åter våra egna problem. Ulrika var egentligen ganska ointresserad, men jag ville kämpa vidare. Jag föreslog att vi åter skulle göra ett försök med parterapi – vi hade testat det i flera omgångar tidigare genom åren av lite olika skäl – och Ulrika föreslog då något hon hört talas om som kallades imagoterapi. Det kom att ta rätt mycket tid och var sannerligen inte billigt, men vi hade råd och det var ändå en helt och hållet vettig investering för att försöka rädda äktenskapet. Så resonerade iallafall jag. Sessionerna var inte alls ointressanta och terapeuten var kunnig och skicklig. Det blev något knappt tiotal besök som sträckte sig en bit inpå 2011; och även om jag kanske inte är den störste entusiasten av terapeutiska samtal så tyckte jag ändå de gav något och att vi kom en bit framåt.

Hösten 2010 blev annars en ganska vanlig höst men på nyårsafton bar det iväg på långresa med familjen samt Ulrikas bror Martin och hans sambo Oy och deras dotter Agnes. Färden gick via Bangkok till Vientiane i Laos som var utgångspunkten för besök till Oy:s föräldrar som bodde något tiotal mil norr om Vientiane. Men det fanns en hel del att se i Vientiane också och maten var fantastiskt god. Efter 4-5 nätter där åkte vi vidare till Hô Chi Minh city i Vietnam. Eller ”Saigon” som ju är ett betydligt behändigare namn. En enorm stad fylld av folk och varenda människa tycktes äga en knattrande moped. Vilket jäkla liv! Dag och natt. Men mycket spännande att se – det som fastnade mest var nog ändå Krigsminnesmuseet (War Remnants Museum) som var både välgjort välrganiserat – och rätt brutalt. Efter ett par tre dagar där gick färden vidare med båt ner mot ett turistparadis vid namn Vung Tào och det var nog bland det bästa i sol-och-bad-kategorin jag varit med om. Fantastiskt hotell för rimliga pengar, underbara poolar och stränder, väldigt lugnt (iallafall i januari) och allt så billigt att man nästan skämdes. Fantastisk resa på alla sätt var det, men man kan samtidigt konstatera att rumsfördelningen blev på ett sådant sätt att jag och Ulrika inte bodde en enda natt ihop och det tycktes inte störa nån av oss nämnvärt.

2011 återvände till det normala efter hemkomsten från sydostasien i mitten av januari. Ett år som det i stora delar inte var något speciellt med. Arbetsmässigt var det alldeles utmärkt. Efter den usla inledningen på konsultperiod nummer 2 så fick jag efter HM i oktober 2010 uppdrag på Nordea Cards som var mer rätt för mig på många sätt. Spännande jobb i spännande miljö beläget mitt i city och dessutom med ett arvode som var väsentligt bättre än på de trista ställena Ericsson och HM. Tyvärr kom psykopaten Wahlroos och slog yxan i det stora projektet sommaren 2011 så alla konsulter åkte ut mer eller mindre på dagen, men efter bara några veckor hade jag nytt uppdrag på Nordea Treasury. Inte alls samma framåtanda och spännande jobb som på Cards, utan sovande och trött. Men helt ok ändå jämfört med mycket annat. En sen augustikväll hände något väldigt märkligt. Av något skäl hade vi bestämt att Ulrika skulle handla take-away till mig, Amanda och Samuel och Amandas kompis som var hemma den här kvällen. Jag tror det var Ulrika som erbjöd sig själv. Hon skulle komma före 18 men dök inte upp. Efter en stund fick jag kontakt med henne via SMS och hon meddelade att hon ”var lite försenad”. Framåt 19 fick jag kontakt med henne igen. Då var hon berusad och satt hemma hos en kollega på söder och drack vin och hade inte alls handlat nån mat men ”skulle snart”. Vi började vara ruskigt hungriga och jag som vuxen hade omkring mig ett gäng 9-11-åringar och försökte hålla humöret uppe men det gick sådär. Men det vara bara att snabbt försöka få fram något ur frysen och utfordra mig själv och de tre barnen och det vart väl ganska trist ärligt talat – de hade ju blivit lovade thai eller indiskt eller vad det nu var och så kom det fram nåt tinat ur frysen istället. Det hela kändes mycket obehagligt och barnen märkte på mig att jag nästan var lite chockad och de var ledsna de också. Ulrikas beteende var förbluffande. Jag fattade ingenting och jag var inte glad på henne när hon lullade hem framåt efter 20 och var ännu mer berusad och kom med mat, men då hade vi ju redan ätit och ingenting blev som det var tänkt.

Det var en märklig händelse även om den förvisso var liten. Det är egentligen först i efterhand som jag kopplat ihop den här händelsen till det som skulle komma senare under hösten. Den slutsats jag dragit är att det kanske var detta som var ett av de mer tydliga startskotten på vägen mot att det var dags för en större livsförändring, i synnerhet från Ulrikas sida. Sommaren 2011 var mängden arbete på huset rätt begränsat. Det var några veckor som gick åt till slutfix av ett antal projekt; det byggdes en trapp och det fixades på tomten och det pågick lite av varje under en semester som därmed blev ganska behaglig. Det gjordes visserligen ett stort arbete på uppfarten som stenbelades över bortåt 150 kvm, garageporten togs bort och ersattes med en trapp och en ny dörr; men det mesta av detta jobb gjordes av stenläggarproffs. Jag minns att jag tänkte när det där jobbet gjordes att det är frågan om vi egentligen kommer att att få njuta av denna veritabla höjning av hela husets allmänna utseende – en snygg uppfart är viktig och det hade vi aldrig haft under de knappa 15 åren vi hade bott där. Men tänkte att jaja klarar vi inte det här så höjer det väl iallafall försäljningspriset på huset. Vilket skulle visa sig vara en totalt falsk förhoppning.

Alla jobb, inklusive det stora uppfartsjobbet var klara där i Augusti när den där märkliga fredagshändelsen inträffade, sedan var det höst igen. Ulrika hade vid det här laget hunnit slå ihop sina påsar med Wallenbergsimperiet och jobbade för fullt på SEB. Detta företag hade möjlighet till personalboende på Gran Canaria och Ulrika tog den chansen och vi tog barnen också gjorde en höstresa. Det var i månadsskiftet oktober/november och det hade kunnat vara underbart. Men det blev det inte. Inte alls, faktiskt. Vädret var, inte otippat, bra förstås. Stränderna långa och vattnet nästan tillräckligt varmt. Sanden var sådär; den var grov och mörkbrun och kallades svart. Men barnen som var 12 och snart 11 trivdes fint med att bo där alldeles nära stranden. Jag tror vi anlände en måndag. Men redan på tisdag förmiddag släppte Ulrika bomben. Hon menade att det inte gick längre och att det var dags att skiljas. Vi satt på lilla förstubron till lägenheten, barnen var nere på stranden inom synhåll, och så kom beslutet. Det ensidiga beslutet. Jag hade självklart tänkt liknande tankar under de senaste åren, men varje gång kommit fram till att en skilsmässa är otänkbar av flera skäl. Det viktigaste och mest grundläggande var att jag är kämpe. Jag ger inte upp i första taget. Det skall väldigt mycket till för att jag skall ge upp något, att i förtid avsluta något jag påbörjat. Jag ville kämpa, jag ville renovera, jag ville förbättra. Jag trodde att det var möjligt. Visst sviktade den tron ibland, men det var de tillfällena som var tillfälliga och övergående. Sen var det ju förstås barnen. Jag ville INTE att de skulle bli skilsmässobarn och jag hade kunnat stå ut med väldigt mycket under väldigt lång tid för att undvika det. Om jag kunnat välja ensidigt hade jag varit beredd att om nödvändigt välja bort mitt eget välbefinnande till förmån för barnens. Och sen hade vi ju villan – som vi lagt ner så många års arbete på. Men nu var valet inte ensidigt. Inte från min sida.  Det borde ha varit ett gemensamt beslut. Men beslutet blev ensidigt. Från hennes sida.

Det var både väntat och en chock, på samma gång. Det chockerande var att hon nu faktiskt på allvar verkade beredd att gå hela vägen. Jag trodde det kanske inte de första dagarna under den där vistelsen på Gran Canaria, men efter några dagar började jag inse att det nog var så det var iallafall. Vi försökte åter få någon stund att prata men det var omöjligt. Barnen krävde full uppmärksamhet i princip dygnet runt. Det blev inte pratat mer under resan, som ändå levdes igenom ungefär som en vanlig semesterresa men med en ovälkommen krydda av obehag i magregionerna. När vi var hemkomna var jag mycket bestämd på att jag ville att vi skulle ta minst ett besök till hos imagoterapeuten vilket kom att infalla den 6 december. Under detta givande och känslomässiga möte blev det definitivt från Ulrikas sida. ”Bra samtal men vi skall skiljas iallafall”.  Från den kvällen gick livet över till planering och praktikaliteter. Panik och effektivitet i en väldigt märklig blandning. Ulrika menade att vi kunde bo kvar under samma tak tills bostadsfrågan var löst – själv hade hon redan innan bestämt sig för att köpa en ännu inte byggd lägenhet och jag var välkommen att bo kvar i huset. Det behövdes inte många sekunders fundering för att bestämma sig för att det inte är ett alternativ. Inte heller att bo kvar under samma tak tills Ulrikas lägenhet var byggd. Redan efter några få nätter efter det där 6-december-samtalet kände jag situationen outhärdlig. Amanda fick sova i mamma och pappas säng varje natt den här perioden – hon blev en barriär som gjorde att jag kunde sova överhuvudtaget; men sömnen var det svårt med och skulle komma att förbli under rätt många månader framöver.

Nej, stanna en minut längre än nödvändigt fanns inte på kartan. Jag kontaktade mamma Lilly som ju bodde ensam i villan i Järfälla sedan Hildings frånfälle 1½ år tidigare. Jodå jag var välkommen och även med barnen. Men för deras skulle bestämde jag mig för att julen skulle firas i Rättvik som vanligt – visserligen för sista gången för min del men ändå som vanligt. Men sedan skulle den älskade villan lämnas. De här knappa tre veckorna mellan 6 december och jul var fruktansvärt sorgliga. Jag gick varje dag omkring lite extra i huset, som för att titta på det lite extra och allt vi renoverat och snyggat till och byggt och fixat. Flera av de mörka decemberkvällarna hällde jag upp en öl och gick ut på tomten och gick runt huset långsamt, ibland flera varv. Ibland ut någon av de två gator som utgjorde gränsen mot hörntomten. Oftast grät jag under de här kvällsvandringarna och de blev en hel del öl och tobak. Det var ”hej då” till huset och det uttalades många gånger, i själen eller på riktigt; talandes för mig själv. Allt hopp om att något skulle kunna rädda situationen var ute. Det var avslut som gällde. Det var avsked. Det var slut.

Morgonen den 23 december, dagen vi skulle åka till Rättvik, vaknade jag och insåg att jag nu sovit sista natten i det älskade huset på Norrängsvägen, och det kom tyvärr att stämma. Jag och Samuel åkte först till city och hämtade upp två datorer som beställts till barnen, det hade Samuel sett fram emot ett antal dagar och frågat nästan varje dag. Sedan tillbaka till Norrängsvägen, packa om, åka till Rättvik för ett par dagars helt obegripligt julfirande där alla var fullt upptagna med att verka så normala som möjligt. På juldagens kväll rullade jag ensam ner mot Stockholm för att tillsammans med Lilly fira jul Åsa och Lars-Erik och ta plats i Järfälla för en period som skulle visa sig bli ganska precis fem månader lång. Någon vecka senare kom barnen för sin första vecka med bara pappa. Vi arrangerade så att ett av övervåningens rum blev sovrum för oss alla tre, och ett annat blev arbetsrum för oss alla tre. Det gick an. Det fungerade. Men inte mer.

Det var en fruktansvärt mörk tid. Både bokstavligen och bildligen. Lilly var förstående och tillmötesgående och hjälpte till att fixa det ena och det andra och vi fann oss så småningom tillrätta där i mitt gamla barndomshem; denna gång med mina egna telningar med. Ungarna var tålmodiga och så positiva de kunde och jag var varje dag tacksam för att de inte la sig ner och bara skrek rätt ut. Det gjorde de aldrig. Jag kände mig också mitt i all kaos och ångest tacksam och nöjd för att jag alltid stått så oerhört nära mina barn. Det gjorde att den här övergången blev något mindre onaturlig och konstig än den kunnat bli annars. Men att vara utan dem varannan vecka var fruktansvärt i början. Bara jag och min gamla mamma i ett hus som inte ens var mitt eget. Och detta jävla mörker, dels på grund av årstiden och dels på grund av mammas val av belysning. Eller snarare avsaknad av belysning. Jag tänkte där i januari-februari att det är frågan om det nånsin blir ljust igen. Ångesten rev runt i det inre som en citron mot ett rivjärn. Om och om igen. Och känslan av att skämmas – lite för resten av världen för att ha misslyckats med äktenskapet men absolut mest för att inte ha kunnat ge mina barn en stabil familj. Jag hade valt stabiliteten framför lusten att förändra, jag hade aldrig valt skilsmässan före nya äventyr. Aldrig nånsin. Så jag tyckte faktiskt i grund och botten inte att jag var skyldig till att det blivit som det blivit. Ändå skämdes jag inför barnen på nåt konstigt sätt. En känsla som egentligen aldrig släppte helt.

I februari var det planerat en inspelning med Carefree BB och som sångerska hade jag sedan tidigare anlitat. Jag kallar henne här helt enkelt för ”J” och henne hade jag giggat med ett antal gånger tidigare. Hon var gift med keyboardisten M som jag också giggat med flera gånger genom åren och det här gifta paret var faktiskt anlitade för bröllopsmusiken till mitt och Ulrikas bröllop, nu var det bara M som kunde medan J hade annat gig. När jag pratade lite med J i pausen under inspelningen visade det sig att J och M gått skilda vägar sedan ett bra tag. Jag berättade om mitt läge. Det bestämdes att vi ville prata mer. Ett restaurangbesök bestämdes. Och våren kom att te sig lite ljusare. Inte så att vi blev tillsammans direkt, men mer och och mer tydligt under våren så började något nytt att spira.

Det var också dags att leta nytt boende. Hemnet var faktiskt behagligare än man kan tro i det här läget. Alla annonser visade på något slags framtid, ett nytt liv, där det inte var så förbannat mörkt och där man kunde få tillbaka ett eget liv. Villan i Järfälla i all ära men det var ju verkligen ett nedköp att vid 45 flytta hem till mamma. Jag var först inne på att bo väldigt nära en av stationerna i Huddinge, till exempel just Huddinge station. Eller Stuvsta. En trea, tänkte jag. Ett rum var till barnen, och ett vardagsrum som jag själv kan använda som sovrum också. Ingen bilplats behövs, jag säljer bilen! Men hur skall man öva sax? Jag tänkte mig att jag bygger en övningskabin själv som jag kan ha som liten miniövningsstudio där det är så ljudisolerat att jag Jag listade upp ett antal lägenheter och så var vi ett par vändor, jag och barnen och kikade.  Inget kändes riktigt övertygande och priserna var höga. Längst ned på en lapp jag hade fanns en anteckning om ett radhus som jag liksom dömt ut redan på förhand. Det var lite för off och det var dessutom alldeles för stort för oss kände jag. 6 rum och kök kändes lite övermaga för två barn och en vuxen. Men Amanda är både skarpsynt och övertygande; hon såg den där anteckningen och jag försökte tona ned och var på väg hemåt men hon stod på sig. Så såg vi radhuset och båda barnen blev stormförtjusta; i synnerhet Amanda. Jag insåg att vi skulle ha råd med det där och började efter visningen att kalkylera med buss- och tågtider och kände mig ganska snart mogen att lägga ett bud. Men trots att det bara var två dagar efter visningen så hade radhuset gått. Bakslag. Men skam den som ger sig. Jag gick åter in på hemnet och konstaterade att det fanns ett radhus till i området som var i samma storlek som det vi tappade, och i stort sett med samma planlösning. Dyrare var det men också i bättre skick. Jag slängde in ett bud som var lite lägre än begärt, kollade med banken och inom några dagar var det påskrivet och klart. Inflyttning 23 maj. Det ljusnade lite.

Jag kämpade mig igenom den här våren. Dagarna spenderades på Nordea Treasury men motivationen var lika med noll, trots ett helt ok uppdrag. Varje dag var ett kämpande som bara ljusades upp lite av kollegan Pär Boman med sin positiva inställning och sin energi. Även om det rent praktiskt började ljusna utanför fönstret så var det inre mörkret tungt. På Carefreefronten var det förvisso lite mer energi; vi jobbade rätt hårt för ett stort gig vi gjorde med Nisse Landgren på Clustret, tror datumet var den 12 maj. Det blev ett mycket lyckat gig för stor publik. Jag frågade J om hon ville sjunga ett par låtar, vilket hon var positiv till och det bidrog till att konserten blev bra, men hon gjorde en stor deal av ersättningen. Två låtar sjöng hon och gaget vet jag sen räckte till nya däck till bilen. Hon hävdade musikerförbundets tariffer och jag trodde nog att hon skulle kunna ge något slags vänskapspris. Det hela blev rätt pinsamt gentemot bandet sen och jag borde väl ha reagerat mer här. Men jag var inte stabil i sinnet och det blev som det blev. Att ha med J lämnade en mycket fadd eftersmak, men tack och lov gav projektet som helhet en mycket fin efterkänsla som höll i sig länge.

I april hörde en bekant inom körvärlden, Per Stuge, av sig. Han befann sig för tillfället i kören Hedvig Eleonora Kammarkör, och de var på väg att göra en resa till S:t Petersburg. Och hade lite tunt i de djupare basregistren och undrade om jag var intresserad av att haka på. Och det tog mig inte så värst många minuter att inse att det var precis vad jag behövde då. En stor del av musiken hade jag sjungit förr; och dessutom fick jag veta att gode vännen Pär Dahlstedt också var tillfrågad som vik i de övre tenorregistrena. Det blev en mycket trevlig resa i vårsolen; vädret i S:t Petersburg var trevligt, konserterna bra, stämningen god och mat och dryck alldeles utmärkt. Och många bra människor lärde jag känna under den här resan; dirigenten Pär Fridberg förstås, Johan Heurlin Fernold, Karl-Gustav Sjölund, Bengt Annmo, Katarina Sweding, Anna Eklöf, Frej Andreassen, David Cronholm, Emilia Hagman, Camilla Berntsdotter Lindholm, Patrick Lindholm, Martin Bensing, Lena Eriksson, Martin Uusijärvi, Ingrid Bond Österlind, Anna-Karin Boréus,  Ivetta Irkha, Cecilia Marmolin och senare Maria Hedtjärn, Staffan Sahlén, Petronella Brehm, Helene Bagewitz, Mats Hydbom, Per Ohlsson, Erland von Heijne, Lena Rosenberg och David Thorell. Några av dessa hade jag träffat förr fast flyktigt; Maria Hedtjärn hade ju sin Joel i samma klass som min Amanda på Lilla Akademien. Ivetta hade varit Samuels musiklärare när han gick på lågstadiet på Orfeus/Metapontum.

Det skall sorgesamt påpekas i det här sammanhanget att Per Stuge avled hastigt bara ett par år senare i en hjärtinfarkt. På morgonen den dagen la han ut ett ”vanligt Per”-inlägg som ofta var kluriga och inte sällan innehöll någon liten lustig betraktelse och kanske nån subtil ordvits. Det stod i inlägget att han skulle iväg någonstans senare på dagen. Före lunch la han ut ett nytt inlägg där han hade fotograferat sina egna fötter i en sjukhussäng på Danderyds sjukhus. Texten löd ”Ibland blir det inte som man tänkt sig”. På kvällen fick jag veta att han avlidit. Under god vård på Danderyds sjukhus fick han uppenbarligen en så kraftig attack att hans liv inte gick att rädda. Mycket märkligt och väldigt sorgesamt.

Under den här kämpiga våren hade det förekommit ganska frekvent SMS-kontakt med J. Det mesta var små obetydliga meddelanden, men skickade jag något fick jag alltid svar ganska snart, och tvärtom. Vi var också ute och åt och promerade på stan några gånger. I juni 2012 blev det efter ett restaurangbesök mer på allvar, och efter en intensiv natt var vi plötsligt ett par. Det var ingen dålig ”kompensation” tyckte jag – det var så mycket med den här relationen som var attraktivt. En mycket bra sångerska som var ovanligt vacker och dessutom riktigt bra i sänghalmen. Dessutom hade vi spännande samtal; hon är en oerhört intensiv person vilket passar mig ganska bra även om det ibland faktiskt kunde tycka att jag inte var tillräckligt snabb i huvudet. Tanken på att hon möjligen kunde ha ADHD kom ganska tidigt men jag såg till en början inga problem med det. Att jag redan vid det här laget hade uppnått känslan av att känna mig blåst på ett rätt rejält gage hade hunnit glömmas bort, vilket var dumt. Sommaren blev väldigt trevlig på alla sätt. J introducerades ganska snabbt för Amanda och Samuel och det hela fungerade till en början väldigt bra.

Det var ju det här med semester. När man lever i parrelationer så är semestrar vanligtvis bara förknippade med positiva saker och glada känslor.  Man bestämmer lediga tider, man planerar vad man vill göra och så gör man det. När man har barn så blir liksom planeringen ännu roligare. Man vet att det kommer att lyckas om man väljer de där rekommenderade platserna; Legoland, Astrid Lindgren värld, Furuvik, Zoo i Eskilstuna, Kålmården, Tivoli… och så kanske man kan smita iväg på nån helg bara tvu vuxna. Alltid något att se fram emot. Men nu då? Ensam pappa med en 11-åring och en 12-åring? Vad i hela friden gör jag nu? Det här var kanske en av de mer skrämmande och jobbiga situationer jag såg framför mig. Visst, om jag inte lyckades få till nåt som lirade med ungarna så skulle ju säkert deras mamma kunna göra det men då blir det ju *ännu* värre för min del. Hur ser min semester ut om barnen och mamman, kanske med en ny man vid sin sida dessutom, är på semesterresa och jag…gör vad? Eller om jag försöker få till nåt med barnen men det bara känns urvattnat och tråkigt och de antingen artigt försöker göra pappa glad…eller om de rentav säger som det är: ”vi har inget roligt med dig pappa”.

De här tankarna började redan vid explosionen runt jul och nyår 2011/2012 och blev ganska snabbt bara ännu mer komplicerade och skräckinjagande. Jag kände att jag måste ta kontroll över situationen och kom att tänka på Disneyland i Paris och från det började en tanke utforma sig. Varför inte ta en tältsemester med barnen, bara jag och dem. Jag vet ju att båda gillar att tälta, men nu skulle vi dra det hela betydligt längre och fara ner till kontinenten och med bara en vuxen med dessutom. Ju mer tanken tänktes desto mer rätt kändes det och så blev det så småningom. I början av juli packade vi forden en tidig sommarmorgon och satte av söderut. Minns att Amanda somnade direkt och inte vaknade förrän vid frukost 2 i Jönköping. Den dagen körde vi ända till Hamburg och hittade ingen tältplats men däremot ett mysigt pensionat där vi tog in. Sedan fortsatte färden till Paris där vi stannade tre dagar och barnen fick gå på både Disney World och på Asterix (som visade sig vara snäppet vassare i princip i alla dimensioner).

Eiffeltornet, juli 2012

Narbonne, juli 2014.

Under den här veckan hade jag kontakt med J som hade tråkigt hemma och ville komma ner. Hon hade sett ut ett flyg till Narbonne på franska rivieran och tiden och platsen passade oss väl. Vi rullade ner till Narbonne och gjorde oss hemmastadda på en stor fin camping där och efter någon dag kom J flygande. Vi fick några fina dagar tillsammans, men redan här kunde man börja ana att saker och ting inte stod rätt till med den här kvinnan. En situation som belyser detta var när vi skulle sätta oss alla fyra och äta middag på ett torg i Narbonne. Mina barn var vana att tjafsa om vem som skulle sitta bredvid pappa. Det var alltid smickrande och det lilla tjafs som uppstod gick nästan alltid att stävja rätt fort. Jag tyckte det var lite gulligt och det hade jag gjort länge. Så blev det precis när vi skulle ta plats vid bordet på det här fina torget också; och barnens lilla tjafs kom först precis som alltid. J reagerade mycket kraftigt. Hon var glad och vacker ena stunden och efter någon sekund blev hon blixtarg och jag såg ett par nattsvarta ögon som var lite av en nyhet för mig. Dessa skulle jag komma att se mycket mer av. Hon blev så arg att hon annonserade att hon går och sätter sig vid ett annat bord. Jag blev ganska chockad, och jag tror att även Amanda och Samuel blev ganska chockade. Men jag försökte så gott jag kunde – i det aningens förvirrade tillstånd jag hamnade i – att gjuta olja på vågorna och det lugnade ner sig och vi kunde äta middag tillsammans. Men det gav mig en insikt och en tankeställare. Vad har jag nu fått på halsen? Men i nyförälskelsen vill man inte se sånt. Jag slog det ur hågen. Trots att samma sak hände minst en gång till på den här resan, om än inte med samma enorma kraft. Men det skulle komma att bli värre.

Bilsemestern blev dock överlag extremt lyckad. Det blev tre dagar i Paris, fyra dagar nere på Franska rivieran och en hel del dagar på resande fot. Efter Narbonne åkte vi alla fyra upp till Paris där vi tog en hotellnatt och sedan skildes vi åt. Jag, A, och S åkte på morgonen vidare upp mot Holland/Tyskland och J blev kvar några nätter i området. Samuel skrev om denna resa i skolan i början av hösten som ”den bästa semestern någonsin”. Det värmde pappahjärtat och det har inte slutat värma ännu. I augusti var jag och J nere i Skåne och firade hennes näst yngste brors 40-årsrullande och festen i Vinslöv blev kul även om det var uppenbart att det lekkynne den här släkten har inte riktigt passade mig. Efter festen föjde några dagars turistande i Skåne som blev väldigt trevliga. En vildsvinsmiddag på Brösarps gästgiveri går till historien.

Strax före semestrarna hade uppdraget på Nordea tagit slut och det var ganska bra det för det var ett fruktansvärt tråkigt uppdrag som jag aldrig riktigt blev kompis med. Det blev ett antal veckor på Connectakontoret i juni och augusti där det slipades konsultprofil och dracks kaffe. Men det blev en träff redan i mitten av augusti och i slutet på samma månad började jag på ett uppdrag som solution architect på Scania i Södertälje. Amanda började 8:e och Samuel 7:e klass, båda på A-F denna höst. Resten av det här året blev därmed ganska bra och även om hösten snabbt rullade in gjorde det inget det här året, sommaren hade varit toppen. Det uppstod förvisso inte sällan konflikter med J och de var väldigt hårda ofta. De kunde komma från ingenstans och det kunde försvinna nästan okommenterade. De där kolsvarta ögonen dök upp då och då och det var rätt hemskt och det smälldes fruktansvärt mycket i dörrar. Många gånger förstod jag inte ens vad det var vi egentligen grälade om. Men tillståndet var i grund och botten det samma: det var nyförälskelse och det sista man vill se då är problem och i den mån man ser på problem så vill man gärna tro att de skall försvinna av sig själva. Ytterligare en DOJC avhölls i november,och det var nog den sämsta hittills. Den gick av stapeln på Bysis bokhandel och det var tyvärr inte lyckat på något sätt. Detta var också första kvällen jag träffade Ulrikas nya blivande man och det var förvisso inget fel på honom, men kvällen var en skitkväll och jag tappade för min del helt lusten för fler (detta skrivs 2018 – sista ordet är väl inte sagt än).

Under hösten stod det klart att J ville åka ner till Australien och hälsa på sin gamle far och ville gärna ha med mig som sällskap. Och visst gärna. Jag gillar ju att resa och Australien hade jag aldrig varit i. På julafton 2012 satte vi oss på ett flyg mot Singapore där vi väntade en hel dag och sedan på kvällen åkte vidare mot Sydney. Vi stannade i Sydney några dagar och flög sedan upp till Coffs Harbour där pappan och hans nya hustru huserade sedan många år. Vistelsen blev väldigt spännande och bitvis lite dramatisk när far och dotter båda uppenbarligen hade behov av försöka gräva ner åtminstone nån del av den stridsyxa de hade haft uppe under tiotals år. Största delen av vistelsen spenderades där i Coffs, men vi gjorde också en fem dagars bilturné inåt landet på tu man hand. På vägen ner från Coffs stannade vi ytterligare några dagar i Sydney och träffade på en gammal musikantvän till mig, Lennart Reinander. Han bodde där och hade sett på Facebook att vi var i närheten. Vi gick på en utomhuskonsert med Dianne Reeves, Angelique Kidjo och Lizz Wright. Nu har jag ju alltid gillat Dianne Reeves, men här fick hon se sig helt utskåpad av den yngre stjärnan Wright. En finfin upplevelse. Sen var det dags att knyta ihop och börja den långa resan hem och året hade nu blivit 2013.

Året 2013 knatade väl rätt mycket på som vanligt, och konflikterna med J kom och gick. Ibland gick det till våldsamheter, och i samtliga fall från hennes sida. När hon gav sig på mig stod jag passiv. För det mesta ville man ju tro att det skulle ordna sig med tiden men efter ett år börjar man misströsta. Vid tre tillfällen avslutade jag relationen, och var beredd att hålla mig på den sidan. Men då blev hon varje gång så mjuk och medgörlig att det kunde slutas fred och jag klarade inte av att hålla emot. Jag lommade tillbaka, dum som jag var. Jag borde ha insett att det är inte kan leda till något bra ställe.

I mars 2013 rev vi av en riktigt lyckad, och stor, spelning med Carefree BB och gästartisterna Janne Schaffer och Tobias Ågren. Det var bortåt 300 personer som hade dragit sig mot Byggarhuset på Norrtullsgatan denna lördag kväll och spelningen blev lyckad på alla sätt. I övrigt kan konstateras att det var en väldigt snörik vinter och det blev inte snöfritt förrän framåt andra halvan av april. I juni köpte jag äntligen mitt andra digitalpiano efter 20 år med mitt tidigare. Det nya blev en NordStage2 som verkligen var ett lyckat köp. Tidigt under det här året började jag känna mig obekväm med Connecta som företag, först av någon specifik inte så dramatisk anledning, sedan av fler och till slut började det kännas omöjligt att jobba kvar där. Den största anledningen blev väl, när man skriver historien i efterhand, att det inte fanns något incitament att försöka ordna en sammanhållen IT-arkitekturfunktion inom företaget, där nätverkande, kompetensdelning, metodik och sådant kunde befästas och utvecklas. Det var välkommet att åstadkomma via egna initiativ, men inga timmar släpptes till vilket innebar att om man ville åstadkomma något så fick det bli på fritiden. Jag påbörjade faktiskt ett sådant initiativ under hösten 2012 och fick en hel del uppskattning av kollegorna inom samma gebit, men jag kände ganska snabbt att det blev övermäktigt mycket arbete. Och egentligen – varför skall jag jobba en enda timme gratis om jag bara är vanlig anställd på ett företag? Nej jag började inse att Connecta inte var ett bra ställe för mig och fick en rekommendation av en – för övrigt ganska idiotisk – kollega om ett företag som var mer fokuserat på IT-arkitektur och som heter Forefront. Det visade sig att det bolaget liksom många andra var en avknoppning från just stora Connecta av folk som lite tidigare än jag insett samma saker som jag – nämligen att Connecta är helt usla på att driva längre linjer och vårda sitt strukturkapital. Det enda Connecta egentligen var riktigt bra på var att debitera och mycket riktigt körde man senare företaget så hårt att det inte blev någon föda kvar till just strukturkapital och liknande och företaget föll ihop och resterna köptes upp av ett annat konsultbolag. Connectas dåvarande VD, PA, var nog inte riktigt ren i knoppen liksom, det hade jag tydliga bevis på själv efter att ha haft med honom att göra ett antal gånger. Men problemet var inte bara hans. Styrelse krävde en omsättning och framförallt en avkastning som i sammanhanget var orimligt. Och VD PA älskade alla typer av utmaningar – vi pratar nu kustjägartypen av människor – och försökte nå styrelsens krav. Det kunde vem som helst i branschen ha insett att det var helt galet och kanske kunnat stoppa. Men när jakten på vinst stiger människor åt huvudet så verkar det som att vett och förnuft växlas ut i andra änden. Och inte bara som en politisk och ideologisk kritik, för den står jag sannerligen för, men också för att de faktiskt försöker driva saker så hårt att det går sönder och då tjänar ingen några pengar alls. Det bara faller samman. Nå jag började arbeta för Forefront i april och lyckligtvis kunde jag ta med mig det pågående uppdraget på Scania. Det var inte alls dumt – det är väl ungefär det bästa sätt man kan börja på ett nytt konsultbolag: att ha med sig ett uppdrag. Dels behöver företaget inte lägga två strån i kors för att plötsligt bara kunna börja håva in stålars, men än viktigare så kommer det kanske in en helt ny kund som man kan göra mer affärer med. Och precis så kom det att bli. Jag var förste person inom Forefront att ha Scania som kund, men när jag slutade 2017 så var det två eller tre personer som hade fulltidsuppdrag där och fler var på gång. Forefront visade sig i många aspekter vara ett stabilt och genomtänkt företag i vilket jag uppskattade det mesta. Att det sedan blev något slags gapig personkultshistoria kring framförallt den extremt yvige och extroverte VD:n var mindre angenämt, men gick i stora drag att leva med och i synnerhet om man avstod från firmafesterna. Kollegorna, linjerna, satsningarna, kompetensen och rent allmänt hela strukturen var dock och jag kom att trivas där och stannade ett antal år.

I juli lyckades vi få till ytterligare en rätt lyckad resa, även om det var ytterst nära att det gick åt pipan timmarna innan avfärd. Färden gick till Portugals Algarvekust med J, Amanda, Samuel och jag själv. Lagos, Portimão och Olhão besöktes under en dryg vecka och hela resan blev överlag väldigt trevlig och utan några större incidenter. Det såg åter lite ljust ut.

Lagos, Portugal, juli 2013.

Det blev faktiskt en liten kortsemester med tält också; och den kom att bli den sista med båda mina barn (om man skall vara realistiskt). Jag ville att vi liksom skulle få några dagar tillsammans bara vi men ville inte köra jättelångt och inte heller vara borta jättelänge. Valet föll på skärgården i Bråvikens ytterkanter, Arkösund närmare bestämt, och där det var faktiskt otippat vackert.

Arkösund, juli 2013

Huvudmålen förutom campingen i sig, vilket alltid är väldigt mysigt, var flygmuseet i Linköping samt – med viss tvekan – Kolmården.  Amanda hade fyllt 14 vid det här laget och Samuel var 12. Min oro var att barnen – och kanske då främst Amanda – skulle tycka att det här med Kolmården var för mindre barn och att de inte skulle vara så intresserade. Men de vidhöll att visst kan vi ta en dag där. Inte med nån total entusiasm kanske men åtminstone inte motvilligt. Det skulle visa sig vara ett lyckokast. Dagen blev en av de bättre under det året och stämningen var på topp. En dag som sent skall glömmas. Och överhuvudtaget en lyckad liten minitripp.

En ny höst nalkades och även den hösten blev rätt ok. J:s irrationella humörsvängningar tenderade förvisso att tillta i både frekvens och styrka, men det han bli några positiva upplevelser den där hösten iallafall. Bland annat ytterligare en skåneresa för ett bröllop, och några väldigt fina storbandsgig med J som sångerska, t. ex. på Folkes i Huddinge i oktober och för Forefront på Bygget i november. Året avslutades med ett julaftonsfirande i Lund, hos J:s yngste bror. Det blev trevligt men hade sina baksidor. Nyårsafton firades hemma hos J i hennes lägenhet i en Stockholmsförort, även med Amanda och Samuel. Det blev väl halvlyckat det också. Värre har man haft det. Stämningen var fortfarande ok mellan mig och J och varje gång efter att de hårda konflikterna uppstått och runnit av så återfanns ganska snart oftast en värme. Trots situationen med J:s instabila psyke så såg jag fortfarande dessa dagar i slutet av året 2013 och början på året 2014 inte något som tydde på att det var ett uppbrott på gång.

Men ett uppbrott var i antågande skulle det snart visa sig. Bara några få dagar in i början av januari 2014 så kom smällen. J bröt upp utan någon förvarning och med omedelbar effekt. Det visade sig sen att hon funnit en annan herre (som hon dessutom lärde känna via en fest som jag var bjuden på och som J följde med på). Hon förnekade att hon haft med honom att göra tidigare men det blev ganska snart uppenbart att hon blåljög om den saken men det var inget jag nånsin konfronterade henne med. Det var inte viktigt längre. Kontakten upphörde mycket tvärt och vi sågs egentligen bara en gång till sedan den januarikvällen och det var en månad senare när vi utväxlade praktiska saker på ett ”neutralt ställe”, nämligen vid Mariatorget. Sedan hördes vi aldrig mer.

J:s mentala hälsa var en ständig fundering genom de här 18 månaderna. Det var en ständigt pågående berg- och dalbana med höga toppar och väldigt djupa dalar med svarta ögon och inte sällan rent våld. De där höga topparna var magiska. De var så starka på alla sätt, de var så positiva och ljusa att de var rena kickar och man var nästan beredd att stå ut med vad som helst för att nå till nästa topp. Och så pågick det. Jagandet efter nästa topp beredde mod och kraft att stå ut med nästan vad som helst däremellan. Det blev som ett väldigt ohälsosamt beroende. Faktiskt ganska mycket som narkotiska preparat fungerar om jag förstått beskrivningarna rätt. Kickar av enorm positiv kraft, och däremellan plåga, ångest och mer eller mindre misär. Fruktansvärt svårt att leva med, men ännu värre att försöka bli av med. Jag hade nog inte klarat att ta mig ur det där själv faktiskt. Det var ett för starkt beroende. Så på sätt och vis är jag väldigt tacksam över att det var J som satte punkt, för då slapp jag dra hela det ännu tyngre lasset själv.

En god vän med viss insyn i flera led kring både J och det här beteendet – som han sett under många år på väldigt nära håll hos en nära släkting till J – satte mig på det jag tror är rätt spår. Han rekommenderade en bok. ”Stop walking on eggshells”, som handlar om en psykologisk åkomma som brukar kallas ”borderline”. Jag köpte den och läste den från pärm till pärm på mycket kort tid. Det var en tämligen obehaglig upplevelse i så motto att det var som att läsa om min vardag de senaste 18 månaderna, som om någon hade haft en kamera på väggen och kunde berätta om sådant som ingen rimligen borde ha kunnat känna till. Det var också en lättnad på sitt sätt, för det blev mer uppenbart var någonstans problemen fanns och att det faktiskt fanns beskrivet nånstans på ett sakligt sätt. Men det var även en ganska dystopisk insikt. Det finns ingen uppenbar bot mot den här åkomman annat än t. ex. KBT och liknande men vars resultat har visat sig tvivelaktiga. Dessutom kräver sådana behandlingar sjukdomsinsikt och sådan är generellt extremt låg bland människor med borderline. Att J skulle ha, eller kunna få, en sådan insikt är fullständigt omöjligt. Hennes uppfattning var att väsentligen alla människor, utom hon själv och hennes barn och några få i en liten ”klan”, var idioter. Utsikten att hon skulle kunna få till ett bättre och mer balanserat liv var lika med noll. Det finns inget att göra, man kan inte fortsätta att försöka leva vid sidan av en sådan person. Om inte annat förelåg ju risken för fysiskt våld av grövre slag, skräcken var ju att tillhyggen började användas. Men oron för detta eliminerades tillsammans med relationen, och det var som sagt väldigt bra. Fan vet hur det hade gått annars.

Men det gick sannerligen inte smärtfritt. Början på året 2014 var i korta ordalag fullständigt vidrigt, åtminstone rent känslomässigt. Praktiskt var det faktiskt helt ok, förvisso tog uppdraget på Scania slut iom januari månads utgång, men det dök upp ett nytt uppdrag på SF Bio och det kändes redan från början bra och skulle bli mitt längsta uppdrag, faktiskt hela tre år. Men i det inre var det fullständigt kaos. Jag förstod ganska tidigt efter denna andra smäll på ungefär två år att jag aldrig egentligen gått igenom sorgeprocessen efter den första. Den pågick ett tag under våren 2012 men jag var samtidigt upptagen med att försöka ordna praktiska saker som att t. ex. finna en ny bostad och samtidigt försöka vara en bra far för mina barn, jobba som vanligt och allt som hör till livet. Dessutom kom ju den här SMS-trafiken med J igång redan under våren och från och med juni så var vi ett par. I slutet av året åkte vi till Australien. Det blev en stor njutning på många sätt, och den gamla långa relationen med mina barns mor föll under den här intensiva perioden ganska snabbt i emotionell glömska., Nu, början på året 2014 så rullade alltihopa över mig som en jättestor våg och det fanns liksom inget jag kunde göra för att undvika det. Det var ostoppbart, och det fanns överallt och det fanns hela tiden. Och det tilltog.

Jag började på SF Bio den i mars 2014 och en av de första veckorna var jag på en vanlig lunch med kollegorna, på den lilla Thaisyltan med tre rätter på menyn ute i Filmstaden. Vi pratade om helt vanliga saker och vi pratade på ett alldeles vanligt affärsmässigt lugnt sätt. Där jag satt, och hade nätt och jämnt börjat äta maten jag fått framför mig, när jag kände hur gråten helt plötsligt började tränga sig upp nånstans ifrån magtrakten. Jag försökte först att ignorera det men det dröjde inte så länge innan det trängde upp förbi bröstkorgen, upp mot halsen, och liksom började stiga upp mot ögonen som strax började tåras. Jag blev tvungen att hastig lämna bordet till de nya kollegornas förvåning, mumlandes något om att jag inte mådde riktigt bra. Jag gick in på det lilla ställets toalett och satte mig och grät och jag grät som en liten pojke som just förlorat sin käraste ägodel. Jag minns inte nu i efterhand om jag satt där länge, jag minns inte heller om jag nånsin återvände till den där lunchen men troligen gjorde jag det och bör då rimligen ha gjort allt jag kunde för att dölja mina rödgråtna ögon.

Det här skall sättas i relation till det faktum att jag sedan tonåren alltid har haft extremt svårt att gråta. Ibland skulle det verkligen ha varit på sin plats att göra det för att lätta på trycket, men det har inte fungerat. Ibland har det gått bra ändå, ibland har det lätt till enorma frustrationer och ibland både irritationer och aggressioner. Men nu kom det ut till och med helt oprovocerat och utan möjlighet att kunna kontrollera. Å ena sidan kan man kanske se det som ett hälsotecken i så motto att det nog är hälsosamt att gråta ibland. Å andra sidan så visade den här plötsliga förändringen i min förmåga och beteende att något inte stod rätt till. Jag gick och hämtade ytterkläderna och stängde av datorn och lämnade arbetet i förtid den här dagen. Jag kontaktade en person som på sätt och vis stod mig nära och hon var lyckligtvis tillgänglig för en längre promenad som företogs ute på Djurgården. Två timmar blev det. Kanske tre. Vet inte riktigt. Minns bara att jag gick omkring som i en dimma av egna tårar, förvirring, sorg – och riktigt dimma för det var en ovanligt trist vardagseftermiddag i mars även ute på Djurgården. Den lilla terapisessionen hjälpte lite. Men jag bestämde mig för att första gången i mitt liv gå till någon professionell person för att försöka få hjälp.

Jag gick via vårdcentralen, och inom bara någon vecka satt jag för första gången ensam ansikte mot ansikte med en terapeut. Minns inte riktigt, men antagligen en psykolog. En man i min egen ålder, kanske några år yngre. Han ställde några artiga frågor och jag svarade på mitt sedvanliga ganska verbala sätt. Det dröjde någon vecka, sedan var det dags för ett andra samtal. De gav verkligen absolut ingenting. Personen i fråga var antingen helt olämplig för sitt arbete, eller så var jag en ovanligt olämplig patient. Jag fick ingen knäppstämpel, snarare fick jag nog bedömningen att det är tveksamt om jag egentligen mår så dåligt att jag behövde vara där. Hursomhelst fick jag ett SSRI-preparat utskrivet, vilket jag kände var nödvändigt. Jag upplevde den strömmande sorgen och förtvivlan så stark att jag hade svårt att klara av att leva normalt och gå till jobbet. Det var nog redan i mars som jag kunde ta den första tabletten och mycket riktigt så steg humöret under april och maj. Jag vet ännu idag inte vad som var tabletternas förtjänst och vad som faktiskt var ett helt ”normalt tillfrisknande” från ett väldigt sårigt och förtvivlat inre. Men bättre blev det. Ibland lite för bra. Det som garanterat var tabletternas ”förtjänst” var ett antal rätt rejäla euforiattacker i vilka jag kunde konstatera att jag skrev översvallande SMS till personer som normalt inte tillhör mitt inre umgänge och jag fick sådana kraftiga lyckokänslor att jag liksom inte kunde få nog av lyckan. Det är faktiskt inte så kul som det låter. Det blir något ganska krampaktigt av det, och man hinner liksom känna att det är konstgjort på nåt sätt, men kan man inte riktigt kontrollera det. Ens sinne är i händerna på något annat på något sätt. Inte alls behagligt, iallafall inte på det hela taget. Sedan upphörde den sexuella förmågan i princip helt och hållet så länge de här pillrena togs – jag kunde inte ens lösa sexuella frustrationer på egen hand. Det var mycket obehagligt. Kanske en av de starkaste instängningseffekter jag känt i hela mitt liv. Den emotionella panik jag hade tidigare ersattes av något slags instängdhetspanik där den starkaste känslan var att vara instängd i sig själv och utan förmåga att vare sig kunna förstå eller kontrollera sitt känsloliv. Det blev inte en så lång period med de där pillrena. Ett par månader kanske. Knappt det. Jag trappade inte ner. Jag bara bestämde mig en morgon för att inte ta dem längre, och det gick utmärkt och jag har aldrig ångrat mig.

Under den sista DOJC:en (eller kanske senaste) 2012, lärde jag känna Helena lite grann. Helena Martinsson, bördig från Vindeln i Västerbotten, med ett härligt schwung i sången och med en hemtam sjungande dialekt. Jag var vid tillfället fortfarande tillsammans med J, och skulle så förbli ytterligare ett drygt år, men jag och Helena fick en vänskaplig kontakt som hölls uppe under hela den tiden i lite olika intensitet. Ibland kanske vi hördes någon gång i månaden, ibland oftare. Helena engagerade mig också som pianist vid ett par tillfällen. Faktum är att Helena var en av de första jag kontaktade den där januaridagen då relationen med Jenny upphörde abrupt. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det, men jag minns att jag med henne kände ett slags samförstånd som just då var rätt ovanligt, då jag inte kände att jag åter ville tynga de goda vänner som funnits vid min skilsmässa två år tidigare med ytterligare problem. Helena fanns där, och hon var bra att ha att göra med. Jag hade också mycket med att göra med en kvinna C som jag hade timslånga samtal flera gånger i veckan.