Familjen bildas
Som nämnts ovan spelade jag mellan 1993 och 1996 i ett storband som, när jag började i det kallades ”Stöt big band” men som senare kom att byta namn till Capital Big Band. I detta fanns sedan tidigare en ung dam vid namn Ulrika Åkerlund. Hon spelade andra altsaxofon i saxsektionen och ville fortsätta med det, så hon såg till att jag började på lead-alt-platsen. Hon visade sig sedan studietiden vara mycket nära bekant till bland flera i Beat the Beet, och dessutom en duktig sångerska. Ulrika är född och uppvuxen i Rättvik, och dit ville hon åka och sjunga jazz, hade hon bestämt sig för. Hon satte ihop en packe låtar som hon fick hjälp av mig att placera i lämpliga tonarter. Så föreslog med denna låthög som grund en liten miniturné till Dalarna med Beat the Beet och Ulrika Åkerlund som sångsolist. Och sagt och gjort, tilldragelsen ägde rum i februari 1995. Och på den vägen blev det med bandet. Så fanns plötsligt kullan Ulrika både i samma storband som jag själv, och dessutom nu i Beat the Beet, som alltså återigen var med sångerska. Det dröjde inte så värst många månader så hade vi blivit ett par, möjligen ett par i jazz.. Ulrika flyttade in på Lundagatan senare 1995, och i början av 1997 köpte vi villa. I juni 1997 flyttade vi in i vårt trevliga stora hus i en förort till Stockholm där vi bor sedan dess.
Till början
1999 – 2001
Sigmaåret
december 1998 började jag alltså arbeta på Sigma Design & Development. Efter att ha jobbat länge med projektledning och produktcheferi så blev min ursprungliga tekniska utbildning kanske lite för snart lagd i malpåse och därför vare sig underhållen eller vidareutvecklad. Så för att råda bot på detta sökte jag mig tillbaka åt teknikhållet, vilket så här i efterhand visade sig vara ett smart drag. Där fick jag chansen att vidareutvecklas inom de tekniska kunskaperna och också få en känsla för vad som är aktuellt inom tekniken just för tillfället.
På Sigma arbetade jag på halvtid som projektledare och halvtid programutvecklare, vilket var en ganska bra mix. De aktuella projekten rörde ett brandlarmssystem till Forsmarks kärnkraftverk 1 och 2, samt att jag tog över en stafettpinne för ett projekt med några år på nacken som gick ut på att konstruera ett antennsystem för marina tillämpningar. Anordningen som utvecklades skulle kunna åstadkomma att en stor parabolantenn placerad på ett fartyg eller en oljeplattform automatiskt håller sig själv riktad på en satellit, trots underlagets svängningar. En intressant idé, men en fullständigt hopplös projektägare som befann sig i Skottland och inte alls kunde konsten att driva projekt. Mycket av min tid kom att gå åt till att svara på syrliga mejl och skriva artigt syrliga mejl tillbaka. Under sommaren och hösten fick jag intressanta förslag från OM Technology som verkade så spännande att det åter var dags att röra på sig. Men dessförinnan förändrades livet på ett helt annat plan och med en betydligt större inverkan.
Amanda föds
Under våren 1999 växte hustruns mage mer och mer. En liten var i antågande. Den 9 juni började tydliga tecken synas på att något var på väg att hända, men inte förrän nästan 48 timmar senare fick vi se den lilla. En Amanda förlöstes 19.18 med kejsarsnitt på Huddinge sjukhus, och en otroligt känslostormande och spännande tid hade infunnit sig. I synnerhet ögonblicken runt förlossningen och strax efter var naturligtvis oerhört starka ögonblick i livet. Som pappa fick jag lyckligtvis stanna på BB tills Ulrika fick åka hem, men någonstans mitt i, var jag bara tvungen att få en paus. Kanske var det på söndagen eller möjligen måndagen; så åkte jag hem till villan för att ta in posten och vattna blommorna…åtminstone var det den officiella förklaringen. Men ibland behöver man en stund för sig själv, så jag satte mig det vackra sommarvädret, drack pilsner, grät en skvätt och ringde några nära manliga kamrater…
En sommar i barnaskötandets tecken inleddes, en varm och trevlig sommar på alla möjliga sätt. En bilresa med Ulrika och Amanda gjordes i augusti till Norrbottens nordligaste delar för att hälsa på släktingar som man som nämnts inte har så mycket kontakt med längre. Trevligt var det och många mil blev det. Senare i september var det dags för Amandas första utlandsresa till Sardinien med S:t Jacobs kammarkör som vänligt mottog även resten av familjen på en av de sedvanliga resorna med många repetitioner och konserter men även en hel del trevligt kalasande.
OM-tiden börjar
I december var det dags att äntligen lämna Sundbyberg där både Ericsson Cables och Sigma var belägna. Förflyttning av arbetsplats skedde till Norrlandsgatan 31, alldeles invid Stureplan. Trevligare plats att arbeta på än Sundbyberg, och närmare bostaden. Men det var inte den enda förändringen…från att i sju år ha sysslat med teknik var gemensamma nämnare skulle kunna sättas till ”mekatronik” blev det nu dels mer ren mjukvara och dessutom inom en bransch som var ny, nämligen finansbranschen. Spännande att lära sig nya saker, trevliga människor och trevliga lokaler. Inte alls dumt faktiskt. Första tiden blev mest en lärotid med lite java-hack; och faktiskt lite väntan. Det var nämligen så att bara lite drygt tre månader efter att anställnngen började på OM, var det dags att gå på pappaledighet…
Första hemmapappa-perioden
Den 24 mars 2000 blev min sista arbetsfredag på OM ett tag. Från och med slutet av mars var det tid att stanna hemma med lilltjejen Amanda och se henne utvecklas på nära håll. En joggingvagn inköptes raskt, och dagarna fördrevs med att ligga på golvet och leka med henne, fixa barnmat – det är faktiskt ett fasligt ätande på dessa små! – städa om man orkar, och sticka ut och springa några pass i veckan med lilltjejen i joggingvagnen samt förstås handla och fixa middag till den hemvändande hustrun. En mycket trevlig tid med sin dotter och inte blev det sämre av att denna period sammanföll med årets trevligast årstider – då vintern besegras av våren som i sin tur lämnar plats för sommaren och dess yngre bror sensommaren…kan inte bli bättre. Förutom att sommaren var extremt grå och regnig, men man kan inte få allt här i livet.
Jobbet fortsätter och snart föds Samuel
I augusti skolades Amanda in på dagis, september kom och det var dags för att återvända till jobbet igen. Mycket fanns att göra på OM denna riktigt mörka börshöst då allting föll, dag efter dag, månad efter månad. Men inför en stor affär hade Saxess-folket där jag numera ingick mycket att göra. På hela hösten var det också uppehåll i S:t Jacobs kammarkör på grund av en polyp som upptäckts på stämbanden, och som opererades bort den 29 november. Och på hemmafronten hade magen växt hela sommaren och hösten igen…
Att det skulle bli en pojke visade sig redan under hösten i samband med en av de många undersökningar mamma och magen genomgår; men han lät vänta på sig ett bra tag. Drygt en vecka över tiden föddes Samuel på Södertälje sjukhus onsdagen den 24 januari 2001, genom en helt vanligt förlossning. Det hade börjat redan på tisdagen med för mammor välkända tecken på att något var på väg att hända. Det naturliga valet för förlossningssjukhus; Huddinge, ringdes upp men de hade fullt och fixade plats på Södertälje istället. Lite förvirrat först, men det visade sig vara ett alldeles utmärkt ställe att förda barn på. Strax efter midnatt var vi där; vid ett inne på förlossningsrummet och 07.30 prick föddes så den lille. En alldeles överlycklig mamma fick nu för första gången ta emot barnet hon kämpat med så länge på sitt bröst…med storasyster kämpades det ännu mer men så slutade det snöpligt. Men denna gång fungerade det alltså enligt klassisk metod. Ett mycket stort ögonblick.
Våren 2001 – jätteprojekt och mycket små barn
Samuel fick i början av sitt liv sitta i en liten ställning då han visade sig ha höftledsluxation. Men efter bara en månad eller två var hans höfter friska nog att komma ur den fåniga lilla grunkan och han växte snabbt mot att bli en härlig liten krabat som ville upptäcka livet i rasande fart. Våren gick medan Ulrika var hemma med Samuel och jag kämpade med och mot en stor börs i ett västligt land. Som huvudprojektledare i ett gigantiskt, eller åtminstone alldeles åt helsefyr för stort, projekt med som mest över 100 man som hade på sig att leverera ett så gott som helt omskrivet SAXESS den 18 maj 2001. Ett projekt som senare visade sig i princip ha varit dömt på förhand att misslyckas, i synnerhet med en BU-chef som inte alls förstod vad vi gett oss in på och en produktchef som helt enkelt inte hade en aning om vad han skulle göra och varför men som lyckades med konststycket att göra alla andra lika usla och inkompetenta som han själv. En spännande men mycket jobbig period. Men målfesten på Pelikan på Söder blev ju åtminstone lyckad. En klen tröst. Sommarperioden inleddes med ett tio dagars besök i den stora staden i väst följt av en kort semester då ingenting speciellt egentligen hände. Regnigt var det och en vecka spenderades i Roslagen med barnen. Samuel mest sittandes på golvet eller i sin barnstol och Amanda sig lärandes plocka smultron i de få solstrålar som blev oss delgivna.
Hösten 2001 – en rätt förvirrad tid
Denna hösts början kommer väl knappast någon att glömma. Den 11 september blev en dag som skulle följa oss alla under lång tid, och familjen Tillberg Jr i synnerhet som under höstens början börjat skissa på att spendera åtminstone ett år just i denna underbara stad New York. Tveksamheten som ursprungligen mest var rotad i oro för att sätta käppar i hjulet för Ulrikas avhandling tilltog förstås som ett resultat av den fruktansvärda händelsen alldeles bredvid kontoret där OM har sitt New York-kontor. Följt av mäktiga rapporter om en förmodad biologisk attack av mjältbrandsvirus i samma stad blev det ju inte bättre. Nåväl, funderingarna fortgick och bandet CoverUp bildades och avhöll i början av november en mycket trevlig spelning för ’BU Saxess med tillbehör’ på brygghuset på Norrtullsgatan. Skojsigt. Och New York-funderingarna började mynna ut i att vi nog skall åka iallafall då mjältbrandshistorien tack-och-lov verkade vara en höna av en fjäder. Efter en del relationellt krångel blev det så bestämt att det nu skall bli av. Det är mycket som skall hända innan man kan åka bort för att vara borta ett år – så det är svårt att inte jobba fullt på sina respektive arbetsplatser. Samuel fick spendera sina dagar hos barnflickan Aneth Nordgren vilket verkar ha fungerat alldeles utmärkt. Hösten tröskade på trots den rätt förvirrade situationen.
Till början
2002 – 2004
Våren 2002 – Innan New York
Och förberedelserna för New York fortsatte – dock än så länge mest på det mentala planet. OM flyttade från den så trevliga placeringen inne på Norrlandsgatan ut till en träligt kontorshus i en aptrist hamn. Ett riktigt nerköp för oss anställda. Men även trevliga saker kom ivägen. Stefan Palmfjord tyckte en sen natt i januari efter en spelning att jag borde göra slag i saken och bilda den där kvartetten som jag ju talat om så länge. Och nu var det nog dags. Den för flera år sedan inköpta tenorsaxkvinnan började vara resonabel och en repertoir började ihuvudet forma sig till något hanterbart. Den 23 maj blev det premiär på Mosebacke (se www.tillberg.org/dtk) och det blev minst så bra som vi vågat hoppas. Samtidigt pågick letandet efter hyresgäster till huset och mynnade ut i familjen M – N. Ett mycket dåligt val som det skulle visa sig.
Hösten 2002 – Första halvåret i New York
Den 19 juni landade vi alla fyra på Newark-flygplatsen. Några rätt hysteriska dygn med många IKEA-besök i New Jersey och i en sällsynt hetta följde, men lugnade sig så småningom. Lägenheten på 28:e våningen på 180 Montague street i Brooklyn Heights med den fabulösa utsikten över Manhattan och södra hamninloppet blev i ganska rask takt mer och mer beboelig. Jobbet på OM-kontoret var väl ärligt talat ’sådär’, men likaledes ärligt kanske inte just den delen var allt. Den stora starten för vår variant av börssystem den 14 oktober i Maryland var dock lyckad. Hösten blev rent allmänt ett spännande utforskande av många delar och aspekter av New York som vi inte hade sett tidigare trots många resor dit. Exempelvis konsten att försöka resa kollektivt med barnvagn i en stad så gott som helt utan rulltrappor och hissar vid tunnelbanestationerna. Men också många parker, lekparker, barnmuseer och andra ställen där man kan hitta saker för kottarna att trivas. Det allestädes synliga Empire State Building som hela tiden skiftade färg enligt ett schema byggt på vissa händelser i staden. Flygtrafiken till och från både Newark och La Guardia som hela tiden kunde beskådas på avstånd. Våldsamma åskväder och frekventa fyrverkerier. Augustiveckan då vi fick låna Heidi:s och Bills stora hus uppe i Irvington var en höjdare trots lång pendlingstid med Hudsontåget till och från Manhattan. Den privata tillvaron blev annorlunda och trevlig – med barnflicka i samma lägenhet så blev de vuxnas möjligheter att även utforska de mer barnförbjudna delarna av staden generösa. Besök av Hilding & Lilly, Karin F, Erik E och morbror Martin blev alla mycket minnesvärda perioder. Starka minnen som när pappa och farfar Hilding beskrev känslan av att vakna tidigt tillsammans med Frihetsgudinnan som liksom gnuggar sömnen ur ögonen. Liksom firandet av mamma och farmor Lillys 70 årsdag på i nämnd ordning Marriott Marquis, Benihana och 55bar i Village. Samt överhuvudtaget deras konstaterande att ”detta nog är den bästa utlandsresa de någonsin gjort”. Kontakterna som Ulli initierat med Svenska Kyrkan på 48th str i allmänhet och med dess musikansvariga, Christina ’Kicki’ Nylund blev efterhand allt djupare och mynnade ut i en trevlig julkonsert med oss, Jean-Paul Björlin och Erika Sunnegårdh som solister. Men allt var inte på topp. Hyresgästerna i huset hemma i Huddinge visade sig vara ett, försiktigt uttryckt, rätt knepigt folk. Helt uteblivna betalningar, total mörkläggning och kronofogdeaktiviteter och ett av mig minutiöst utforskande av vilka vi egentligen har fått in i huset, var mycket nära att sluta i en vräkning i stor och extremt dyr skala. Den avvärjdes i sista sekund då de av olika skäl fick en respit. Men även barnflickeriet gick åt helsike. Den 18-åriga, tokveganska och empatiskt rätt nära handikappade barnflickan vi engagerat visade sig inte vare sig mogen eller intresserad av att ta några som helst konflikter utan tog delar av sitt pick och pack och flyttade ut vid årsskiftet – och lämnade resten till oss att förvalta helt ofrivilligt. Inledningsvis lär hon visst ha flyttat till en högst tillfällig pojkvän nästan utan ekonomiska medel boendes i ett råtthål i Bensonhurst, dessutom förlorade hon autmatiskt rätten till uppehälle i USA då hela grunden för hennes vistelse var tjänstgöringen hos oss. Dåligt för henne men mycket bra för familjen som fick lite lugn och ro. En påfrestande, snabb och oönskad insats krävdes dock för att få fram en ny barnflicka, men ack så bra det blev!
Våren 2003 – Andra halvåret i New York
Ett rivstartande år med välkomnande av vår nya och alltid älskade barnflicka Stina G redan den 7 januari, besked om att hyresgäst M hamnat i fängelse samt hot om stämning från en bindgalen och djupt oönskad styvfar till den avresta barnflickan. Allt redde dock ut sig bit för bit. Stämningshoten avvärjdes genom vi lät den här rätt sjuke mannen få snuva Tillbergsfamiljen på ett antal tusenlappar som han enligt avtal inte hade den minsta rätt till. Hyresgäst N i samma veva fick eld i baken med att reda upp situationen då sambon råkat i onåd. Vilket hon gjorde med stor bravur. Stina var en stor tröst i det rätt röriga sammanhanget. En obändigt positiv och glad inställning till oss, livet och det mesta för övrig gjorde tillvaron först uthärdlig och sedemera underbar. New York visade sig från sin absolut sämsta sida hela våren. Så mycket snö lär det visst inte ha ramlat ner på tiotals år och kylan släppte egentligen aldrig riktigt ens till den dag i juni då vi lättade från marken. Ytterligare en genomregnig och iskall aprillördag fick undertecknad nog och tog familjen helt oförhappandes till Boston en helg för lite nya perspektiv på tillvaron. Kontakt med en för oss ny bekant RT tilltog under våren och spred nytt och spännande innehåll i tillvaron ända tills slutet av vistelsen. Men staden började under våren vara igenkännlig på det där lite sämre sättet. Helgerna började bli lite knepiga att få nån riktig geist i då vi började inse att turistsidan av staden började bli uttömda. Ändå tycker jag vi lyckades att hitta utflyktsmål som var både okända och någorlunda spännande, som till exempel den rätt knäppiga medeltidsreplikan ’The cloisters’ i Fort Tryon park å norraste Manhattan eller Tompkins Square park i East Village. Och kanske berodde det på att vi visste att vårt år gick mot sitt slut – det mesta blev mer och mer uppbrott. Efter att ha genomlidit den oerhört kalla och regniga våren unnade vi oss en vecka i Fort Myers i Florida. Även Stina var förstås med och dagarna fördrevs i havet under solen, med någon utflyktsavstickare till Everglades, något shoppingscenter eller minigolfbana. Amandas 4-årsdag spenderades med Heidi och hennes tjejer uppe i Irvington – lämpligt då lägenheten de sista dagarna var så gott som helt tömd på bohag. Avreseförmiddagen då vi ”bara skulle ordna det sista” blev en av de mest påfrestande och kaotiska timmarna i allas våra liv. Nästan en timme sena blev vi till flyget, men till slut var vi på, genomsvettiga och sönderstressade. Planet lyfte och vi såg genom flygplansfönstrena bedrövade hur vårt älskade New York bli allt mindre och mindre för att strax försvinna helt.
Resten av 2003 – vardagen återinträder
Hemkomstsommaren blev rätt fylld av dagligt fix med att återinta villan och passa på att göra ett större antal småsaker som aldrig blev gjorda tidigare. Jag passade på att ta ut några månaders pappaledigt med Samuel, och i september var det dags att återvända till det träliga kontoret i Frihamnen där stämning var sämre än någonsin. Dåliga affärer för företaget, åter en ny och denna gång fullständig sönderslagning av hela organisationen, uppsägning av ett antal tio- eller hundratal medarbetare gjorde hösten till något som man bara kunde överleva. Någon arbetsglädje fanns ej att uppbåda på något håll utan bara negativa vibbar kombinerat med en allmän rädsla för att bli näste man till rakning. För även om man inte trivs på arbete så måste man ju försöka dra in slantar till hushållet. Och arbetsmarknaden var som Ola Hultén uttryckte det bottenfrusen. Deltagande i ett från ledningshåll mycket illa hanterat projekt gentemot NASD och en mycket upprörd kund gjorde ingenting bättre. Tre veckolånga resor till New York hade ju kunnat vara en tröst, men att åka ensam till New York efter att ha haft sin älskade familj där tidigare gjorde att inte heller dessa resor blev särskilt intressanta. Genom att ta sig ur NASD-historien och istället – låt vara halvt ofrivilligt – träda in i en roll som TAM inom NOREX lättade upp situationen när året gick mot sitt slut.
2004 – byggåret
Sedan länge önskade förändringar i och runt huset började ta konkret form och förberedelserna i form av arkitektritande och pappersarbete gentemot kommunen kom igång tidigt på året. Men behov av att fixa musikrummet, eller ”surrummet” som det ofta kallas, gjorde att vi beslutade att göra det innan resten kom igång. Ett tänkt rätt litet projekt blev mycket stort och rivstartade redan dagen före nyårsafton det föregående året. Rivning av hela rummet, utgrävning av 7 kubik Huddingelera, gjutning av nytt armerat golv med golvvärme, nya väggar och tak och ny el blev ett rätt dyrt fyramånadersprojekt som tog nästan varje vaken stund större delen av våren. Detta samtidigt som de mer exteriöra arbetena närmade sig. Carport med förråd planerades men mynnade ut i separat carport och egenhändigt byggd arkitektritad friggebod som började byggas i juni och stod klart i september. Carporten blev enkel – byggsats som morfar Lars och jag monterade ihop på ett par dagar följt av ett antal dagars takjobb och målning. Och i slutet av augusti stormade Mats & Micke in och drog igång det större projektet att bygga ut bostadshuset i tre plan. På jobbplanet ägnades en stor del av våren åt att delta i förberedelsarbetet av att integrera HEX, TSE och RSE i det befintliga NOREX-samarbetet. Samt att lära sig hitta i det rätt fantastiska OM Port – den gamla fordfabriken som på uppdrag av OM länge byggts om till modulära men rätt balla kontorsmiljöer och dit hela OM i Stockholm flyttade i mars. På musikplanet var det trevligt att konstatera att DTK-historien inte var begränsad till Mosebackespelningen 2002, utan plockades fram, dammades av, fräschades upp och mynnade ut i spelningar i Katrineholm i maj respektive en andra gång på Mosebacke i september. Året fick dock ett slut i moll då en tsunami tog livet av 200 000 människor i länderna kring Indiska Oceanen. Dessvärre också modern och yngsta dottern i en hyfsat närstående familj hemma i Huddinge.
2005
Och inte heller början av 2005 blev nåt vidare. Efterdyningarna av flodvågskatastrofen hade knappt börjat avta innan nyheten blev känd att en tidigare chef, kollega, vän och mentor OH gett upp kampen i livet och tagit sig själv av daga. Obeskrivligt märkligt och totalt obegripligt på alla de sätt. DOJC nummer 6 den 4 februari blev dock ljus i mörkret och blev mer lyckad än någonsin. Ibland måste man tillåta sig glädjas åt företeelser i en annars rätt mörk tillvaro.