Hemma i mellantid

Inlagt den 15 maj, 2017 kl 10:42 av Dan Tillberg
Senast reviderad 15 maj, 2017 kl 14:57

Så, åter från Kroatien. Det var väldigt lyckat att vara där och min tveksamhet om att åka med trots att jag sagt upp mig kom snabbt på skam – de jag pratade med; allt i från rookies upp till VD JP, var positiva och uppskattande över min nya plats i yrkeslivet. Till och med så att vi kunde se möjligheter från båda håll; kanske behöver jag hjälp från FF i min nya roll – om det fungerar ur lagliga perspektiv förstås. Eller så funkar det inte i det nya och då verkar jag välkommen tillbaka. Det är inte så värst ovanligt i konsultvärlden – till linjen och tillbaka om det krånglar illa.

Så väldigt lyckade dagar blev det i Poreč även om jag efter förra veckans intensiva turistande på Sicilien var lite restrött och inte hade jättemycket energi att göra nåt mer organiserat. Mest gå omkring och finnas, pilla lite med sina privata saker och bli bjuden på fantastiska middagar, drycker och fester.

Under en av middagarna, när jag kikade ut över havet av duktiga konsulter, så kom tanken om den ständiga konsultoron över mig. Att jobba som konsult innebär att man liksom aldrig riktigt vet hur nästa halvår eller år skall se ut. Det brukar gå bra, men det ligger nästan alltid en liten oro och gnager. Det gäller att alltid visa framfötterna och göra ett bra jobb och helst bättre än andra i motsvarande roller; det gäller att ständigt konkurrera, det gäller att ha humöret och det allmänna beteendet under kontroll (en konsult kan oftast ta ytterst få strider även när det behövs; tycker motparten att man inte är tillräckligt ”följsam” så åker man ut). Allmänna beteendet, visst, det gäller på alla arbetsplatser. Men det är väldigt jobbigt i konsultrollen att se när saker och ting hanteras illa eller felaktiga beslut fattas (eller inga beslut alls fattas) och liksom av något slags missriktad yrkesheder välja att inte ta en strid som egentligen skulle behöva tas. Det är egentligen rätt idiotiskt. Men så är livet och man har med åren lärt sig att låta stridslystnaden rinna av, stänga av datorn och gå hem, och nästa dag jobba så gott man kan med de förutsättningar man har.

Så konsultlivet är lite pressat på nåt sätt, och alla måste liksom vara bäst och vara duktiga på att snappa nästa uppdrag – och allra helst möjliggöra fem nya konsultuppdrag som kan besättas av det egna bolaget. Det är liksom en oändlig tävling, och det passar nog de flesta av FF:s anställda. Om man vill generalisera kan man nog säga att en typisk FF-anställd är en 35-årig sportkille med akademisk utbildning och vinnarskalle. Det var mina tankar där jag satt och åt gott och blickade ut över konsulthavet. Och jag kände mig så oändligt nöjd med att inte behöva vara en del av allt det där självförnekande och smått oroliga. Jag har liksom mitt på det torra. Det var min känsla inför det nya som är på väg. Visst, det finns inga gratisluncher och en räcka problem brukar ofta ersättas av en annan räcka problem. Men jag bestämde mig för att sitta och njuta av den där känslan, så länge den varar: ”jag har mitt på det torra”.

Kategori: Jobb

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *