Den yvige norrbottningen

Kapitel 1
Lite om släkten och tiden från 1966-1979

Kapitel 2
Mycket skoltid; högstadium och gymnasium 1979-1985

Kapitel 3
Ett ögonblick av reflektion kring självkänsla, självförtroende och livsavgörande val.

Kapitel 4
Militärtjänsten, jobben som busschaufför, lots och taxiförare.  KTH-studier och musikalisk islossning. Haralds pop. STUK. Ett par tidiga förhållanden med tillhörande tågluffa. Ett dödsfall, ett relationellt haveri och en examen.

Kapitel 5
Livet som civilingenjör tar fart och några kårspex avverkas. Beat the beet, pianospel, S:t Jacobs kammarkör, Capital BB och Ulrika dyker upp.

Reflektion
Människan glömmer. Tiden suddar förr eller senare ut de eventuella avtryck en människa gör i sin tillvaro. Plötsligt en dag är man borta och ingen jäkel minns en. Om man inte gjort något riktigt stort och berömt förstås. Det kan kännas lite frustrerande att vara en sån där vanlig dödlig ibland. Nånstans driver det mig att försöka skriva ner så mycket jag orkar, kan och vill. Lite då och då när andan faller på. Fast det blir nog inte så ofta ändå. Och det skrivna ordet är ju i vissa aspekter en lindrigare version av det muntligt berättade – på det här sättet tvingar man ju ingen att lyssna av artighet.

Och en sak till: ingen frågar efter det här. Alltså kan jag göra precis hur jag vill. Ingen kan bestämma vad som är väsentligt eller mindre väsentligt och framförallt kan ingen jävel komma och säga ”du måste hålla dig kort”. ”Du måste skära bort en massa och sen hårt komprimera det som är kvar”. Här skriver jag och bestämmer själv – och hurra för det! Jag ger mig själv sålunda en chans, och tar den.

Före 1966
Jag kan inte enormt mycket om min släkts historia. Det lilla jag vet skall jag strax berätta. Men kanske börjar jag närma mig den ålder då släktforskning börjar bli intressant, men då tiden tryter av många skäl. Min far kunde dock desto mer och min morbror kan så kanske att detta lilla parti kan komma att kompletteras. Isåfall kanske det hamnar här så småningom, man vet aldrig.

Rent allmänt är mitt ursprung får man säga ovanligt väl koncentrat till ett och samma geografiska område. Detta område som kanske är en lite dryg kvadratmil stort, eller snarare litet, ligger i Tornedalen i nordligaste Norrbotten, norr om norra polcirkeln. Alla fyra mor- och farförädrar var bördiga från området, alla levde hela sina vuxna liv där och dog där, och tre av fyra var desutom själva födda där. Nota bene att detta inte alls är Lappland som många Stockholmare tror, eftersom samerna ju finns i nordvästra Sverige. Tornedalen ligger i östra nordkalotten, bort mot finska gränsen. Följaktligen nog alas det mycket finska i Tornedalen medan det pratas mer samiska västerut. Att samer och tornedalingar dessutom aldrig lär ha dragit särskilt jämnt, är en annan historia.

Min farfar hette John Tillberg (1903 – 1984). Han föddes och levde hela sitt liv i Kainulasjärvi, som alltså ligger i Tornedalen i Norrbotten, ca 20 mil norr om Luleå. Han gifte sig 1929 (troligen) med Märta, f. Oja (1909 – 1937).  Min farmor Märta var född i Kiruna och var därmed den enda av mina fyra mor- och farföräldrar som inte föddes i Tornedalen, men hennes far kom från Kainulasjärvi och själv hon levde hela sitt korta vuxna liv i där. Märta dog i tuberkulos liksom många andra vid denna tid. Bara 27 år fick hon leva, men på denna korta tid hann hon bland annat föda fyra barn. Inez (gift Siverhall) 1929, min far Hilding 1930, Sally (gift Oja) 1933 och Olle 1935. Olles liv ändades dock också tidigt, redan på sommaren 1935 dog han bara ett halvt år gammal. Inez dog 2007 vid 77 och pappa Hilding dog 2010 när han var hyfsat nära att fylla 80. Farfar gifte hösten 1948 om sig med Salli, f. Tulenniemi (1909 – 1998) från Tyrnävä i Uleåborg i Finland och tillsammans fick de en dotter, Siri 1949.

Innan vi går vidare; det här råkade jag hitta jag på ”MyHeritage” på nätet

John William Tillberg föddes på <dag månad> 1903, i <födelseort>, till Herman Isaksson;Lamppa;Tillberg och Karolina Isaksson;Lamppa;Tillberg (född JohansDr;Winsa;Lamppa). Herman föddes på 27 september 1872, i Kainulasjärvi. Karolina föddes på 24 april 1876, i Kainulasjärvi. John hade 18 syskon: Hildur Amanda Lamppa;Tillberg, Hulda Karolina Larsson (född Lamppa;Tillberg;Larsson) och 16 andra syskon. John gifte sig med Märta* Katarina Tillberg (född Oja;Tillberg) på <dag månad> 1929, vid 25 år. Märta* föddes Cirka 27 juni 1909, i Kainulasjärvi. De hade 3 barn: Ines* Ingrid Lampa;Siverhall (född Tillberg;Siverhall) och 2 andra barn. John gifte sig med Salli* Katariina Tillberg (född Tulenniemi;Tillberg) på <dag månad> 1929, vid 25 år. Salli* föddes på 25 juli 1909, i Uleborg Finland. De hade ett barn. John avled på <dag månad> 1984, vid 80 år i <dödsplats>.

Här namns även min farfars far Herman som jag visste föddes med ett annat namn än Tillberg, nämligen Lamppa som tycks vara min pappas släkts namn sedan länge. Det jag inte visste var att man stavade med två p (om det nu är riktigt skrivet här). Det jag fortfarande inte riktigt vet är när man bytte namn till Tillberg. Jag har fått för mig att det skedde nån gång strax innan eller efter min farfar föddes; så det är lite oklart vad han hade för efternamn när han föddes. Namnet ”Isaksson” kände jag dock inte till, men det är nog så att min farfars farfar hette Isak. Det får väl nån reda ut nån gång. Jag har också funderat på varför man bytte namn. Jag fann för en tid sen att det fanns en annan Herman Lampa i Kainulasjärvi, jag tror det var han som var byns handelsman och drev lanthandeln. Honom var vi inte mig veterligen släkt med. Kan det ha varit upprepade förväxlingar av dessa herrar Herman Lampa/Lamppa som gjorde att min farfars far bytte namn?

En bild från Kainulasjärvi; gissningsvis från nånstans i slutet av 1930-talet. Den fjärde personen från vänster är min farfars far, Herman. Honom träffade jag aldrig, men jag ser att min farfar John var lik honom. Jag får av bilden känslan att Herman var en öppnare och mer utåriktad person än John, en ren spekulation. Men farfar John var rätt knepig tyckte jag alltid. Övriga på bilden från vänster är mest folk jag inte vet själv vilka det är; fr. vänster August Lampa och hans hustru Josefina. De tre barnen är några av Hermans barn i andra kullen; Linda, Åke och Laila från vänster till höger. Dessa är således min fars fastrar resp farbror, men de var jämnåriga med Hilding och Linda tror jag faktiskt var yngre än Hilding.

Förresten – det står i texten ovan att farfar John hade 18 syskon! Kan det verkligen vara sant? Visserligen vet jag att det var så med farfars far som med farfar; en kull barn med en första hustru som avled i sjukdom, omgifte och en andra kull barn. I Herman Tillberg/Lamppa:s fall så måste det ha varit rätt stora kullar om man skall komma fram till totalt 19 barn? Fast det är klart, det kanske inte var extremt ovanligt på den tiden – vi pratar slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Ändå. 18 syskon? Himmel och pannkaka.

I mitten här är min farmor som avled 1937. Hon hette Märta, född Oja. Jag vet ingen annan bild på Märta än denna och den är antagligen tagen 1935 eller 1936 skulle jag gissa (övriga på bilden är enligt uppgift Linnea Törlind och Ture Lampa, människor jag inte vet vilka de var). Den här bilden användes för övrigt senare till ett att göra ett porträtt av henne, dåtidens photoshop med riktig retuschering för hand.

FIXME in med bilden på Märta här

Så över till min mammas sida. Det här namnet ”Herman” tycks ha varit väldigt populärt i denna förkrigstid. Min morfar hette nämligen också Herman, och med efternamnet Perttu (1902-1978). Även morfars far hette så: Herman Isaksson Perttu. Råkar minnas att jag läst att han omkom i en drunkningsolycka i Tärendö älv innan jag föddes. Min morfar Herman föddes i, och levde hela sitt liv i Tärendö, kyrkbyn ca 15 kilometer norr om Kainulasjärvi. Herman gifte sig 1928 med kvinnan som kom att bli min mormor, Amanda, f. Oja (1910 – 1993) som liksom farfar och farmor kom från Kainulasjärvi. Amanda var en mycket färgstark kvinna som var en oerhört central person i hela den stora familjen och även den släkt som växte fram med henne och Herman som ursprung – också länge efter att hon dog. Men med tiden föll liksom denna släkt ihop lite; vi ses mycket sällan numera. Amandas minne lever kvar hos oss alla. Varifrån min egen dotters namn kommer kanske inte heller är så svårt att räkna ut, fast det är ju förstås att gå händelserna i förväg. Herman och Amanda fick fyra barn, Iréne (gift Juntti, namnbytt till Bladmo) 1928, Svea (gift Åström) 1930, min mor Lilly 1932 och Kurth 1937. Iréne dog 2008.

Familjen Perttu troligen året 1953. Översta raden är de fyra barnen Kurth, Svea, Irene och mamma Lilly. Sittandes är morfar Herman och mormor Amanda.

Dessa släkter, från vilka min morfar och mormor kom, finns enligt uppgift rätt väldokumenterade av morbror Kurth – till skillnad från Tillberg/Lamppa-släkten. Jag har inte sett Kurths jobb ännu, men jag kommer nog kanske att försöka digitalisera det på något sätt så småningom så att det inte försvinner i nån flyttlåda. Ett framtida projekt.

Mina föräldrar, alltså Lilly från Tärendö och Hilding från Kainulasjärvi, träffades i början på 50-talet och gifte sig den 4 juli 1953. De bodde då i Gällivare, där min syster Åsa föddes 1957. Familjen flyttade 1964 för en kort period till ända ner till Bollmora utanför Stockholm men tillbaka till Norrbotten redan 1965. Till en låg villa med platt tak i Luleå. Inte så långt senare begynte mitt eget liv den 21 oktober 1966 på Luleå lasarett.

1966 – 1974
Jag döptes i Luleå domkyrka den 7 januari 1967 till Dan Hilding. Mina första år var jag i realiteten rätt mycket ensambarn med en hemmamamma. Syrran var ju 9 år äldre och jag minns aldrig att jag såg henne mycket hemma och mindre blev det väl i takt med att hon blev allt mer tonåring. Pappa jobbade heltid och reste dessutom land och rike kring – stup i kvarten. Det var inte ovanligt på den tiden att kvinnan var en så kallad ”hemmafru” – ett begrepp som man knappt tror kan ha funnits – åtminstone inte i Sverige. Så det var mycket lille Dan med mamma, dag efter dag, månad efter månad. Och år efter år egentligen. Men mamma trivdes aldrig med sin hemmafru-roll, hon hade innan jag föddes arbetat inom sjukvården i Gällivare och hur beslutet gick till att hon skulle vara hemmafru i Luleå är mig inte känt. Konstigt var det när man ser tillbaka på det; i synnerhet i ljuset av att hon inte alls trivdes med det. Följaktligen så såg hon till att skaffa sig ett jobb när jag kanske var 4-5 år gammal och den gången blev det att vara städare på kvällstid på pappas kontor på Kommunal i Luleå; först på avdelning 28 nära hamnen och sedan på avdelning 41 närmare Bergnäsbron. Även detta märkligt och nästan lite förnedrande; pappa tjänsteman på kontor på dagarna och mamma som städade samma kontor på kvällarna. Men Lilly var väldigt nöjd ändå; skillnaden var stor mot att gå hemma hela dagarna när man vare sig är intresserad av handarbete eller fika med andra hemmafruar. Jag var med rätt ofta där på kvällarna, jag tyckte på nåt sätt det var lite mysigt att vara med mamma när hon jobbade och på ett kontor fanns mycket att göra för en liten grabb. Ett tag iallafall. Även det kan jag så här i vuxen ålder tycka var lite konstigt – jag var med mamma på dagarna och sen när hon åkte och jobbade så följde jag med henne och var inte med pappa på kvällarna. Man kan fundera på hur det blev så och vems val som egentligen styrde. Men jag klagade inte, jag tyckte om att vara med mamma.

Något slags studiofotografi 1971.

De här första åren var vad jag kan minnas ”lyckliga” – åtminstone var det absolut ingen misär eller olycka. En mycket bra uppväxt var det. Familjen bodde i en trevlig villa på Spannmålsvägen 11 i Luleå och det var egentligen en väldigt småborgerlig miljö, två vuxna och två barn och hunden Rasmus – även om den politiska färgen var en helt annan. Vintrarna långa och kalla och somrarna intensiva. Gott om grannbarn som gjorde varje nästan varje dag spännande eller iallafall rolig. Peter Stenlund, Peter Köster, syskonparet Britt och Ronny Sundqvist, syskonparet Jens och Jesper Nyström, Olof Barr, Lena Wasserman och några till. Det cyklades och byggdes kojor i träden, det lektes indianer och vita och det hoppades från garagetak när det var vinter.

En aprildag 1971 på Betaniavägen i Södra Sunderbyn. Pojken tyckte nog mer om katterna är katterna om pojken.

Att vara inomhus var väl inte mitt främsta forum kanske, jag var mest ute både vinter och sommar. Men det som fanns inne var pianot. En Rösler från sent 60-tal. En fascinerande, nästan lite magisk, möbel som lockade mitt intresse redan som mycket liten. Jag lär ha kravlat upp på pianostolen redan som tvååring och gjorde det mycket och ofta. Jag fascinerades av tonerna och jag började ganska snart att testa att spela flera toner samtidigt för att testa hur det låter. När syrran spelade så blev man andäktig – hon kunde ju så mycket och det lät så fint när hon spelade. Bäst var att få krypa upp och liksom sitta mellan hennes knän så att jag fick spela i mitten på pianot och hon spelade i ytterpartier. Det var det bästa jag visste. Men det blev nog inte såvärst mycket musik av det och Åsa tröttnade rätt snabbt så det blev nog inte många gånger. Annars klinkade jag själv utan att egentligen förstå något av det jag gjorde men det började ändå utkristallisera sig små samband som växte. Jag minns att några vuxna reagerade på att jag kunde höra en melodi på radion och sen gå och spela den på pianot nästan på en gång även som ganska liten. Nån förmåga verkar ha kommit med i leveransen där 1966. Inga som helst musiklektioner blev det i Luleå, utom den skrala lilla musikundervisningen i första och andra klass som bestod i att läraren spelade tramporgel och sjöng en liten trudelutt som man skulle sjunga med i och jag hatade det hjärtligt. Musik verkade rätt löjligt tyckte jag när jag var i skolan. Men det var ju det där pianot…

En hel del skridskor på vintrarna blev det för min del. Framförallt på en plats så länge det var Luleå som gällde: alldeles bredvid villatomterna i raden där fanns en gammal skjutbana som var lämplig för många ändamål; rasta hunden var väl ett av de mer frekventa. För oss barn fanns det en hel del som vi tyckte var spännande. Ofta hittade man tomhylsor av olika slag som vi samlade på; och så i ena änden fanns tavelmaskinerierna. Dessa var täckta med sand till en stor sanddyn, antagligen för att inte synas och för att inte utgöra en fara för barn. Problemet var bara att det var så slarvigt gjort att det inte dröjde länge innan sanden rasade ner i håligheterna i vallen och blottade både hål man kunde krypa ner i samt rostiga maskinerier med kedjor och kugghjul. Troligen rätt farligt men kul och spännande för oss barn i kvarteren och vi hängde mycket där. Vid ett tillfälle när jag var fem år så kastades en sten mot mig när vi stod där i sanden precis vid de där skjuttavelhålen. Den träffade i pannan mitt ovanför näsan och slet upp ett sår som blödde rätt rejält. Språngmarchen hem gick mycket fort och en resolut mamma satte kvickt en kompress i pannan, ungen i bilen och så i full fart mot sjukhuset där det såret syddes ihop snabbt och effektivt. Ärret syns fortfarande vid över 50 års ålder.

Och så byggdes det då så småningom en skridskobana en bit ner på det är gamla skjutfältet. Den var sannerligen inte välanvänd i området; jag var där ett antal gånger och jag var nog alltid ensam i det kompakta vintermörkret som just på banan hölls undan av fina strålkastare. Det var faktiskt en rätt ambitiös konstruktion man gjort där och det hände ett flertal gånger att jag snörde på mig skridskorna och gick ner till den där banan för att bara åka. Ingen klubba och puck och inga kompisar. Helt ensam på en kraftigt upplyst skridskobana omgiven av kompakt svart vinterkyla. Bara att åka. Vart som helst. Hur som helst. Inga hinder. Inga hänsyn. Fin is. Bra glid. Just den här känslan har jag återkommit till många gånger senare i livet. Det är ganska mycket så det känns att lira sax i sin egen jazzkvartett. En analogi som jag kom att bära med mig i sinnet resten av livet.

Luleå är ju uppenbarligen mycket av en vinterstad, och i en sån ägnar man sig förstås rätt mycket åt vintriga idrotter men inte så mycket musik. Skridskor funkade som sagt; skidor däremot tyckte jag aldrig var någon höjdare. Det var antingen för långt eller för kallt eller för tråkigt och så kliade mössan i pannan. Och utförsåkning var aldrig heller aldrig intressant trots att snön ju inte saknades om vintrarna. Kanske var jag för liten, kanske var utförsåkning inte riktigt någon bred sport då. Stenmark hade ju inte vunnit någon världscupseger ännu. Dessutom var den enda skidbacke som låg någorlunda nära, Ormberget, inte nån riktigt rolig skidbacke. Undras hur den ser ut idag. Och idag finns ju Måttsund också på vägen på Piteå. Den backen har det aldrig blivit av att frekventera, har bara sett den på håll från bilen.

Regelbundet åkte familjen de knappa tre timmarna upp till mormor och morfar i Tärendö. Det blev nog ganska många gånger per år. Det var nästan alltid något man såg fram emot. Ibland fanns nån av de mer jämnåriga kusinerna Anders Bladmo eller Håkan Åström där, ofta var det någon av mostrarna Irene Bladmo med sin man Erik eller Svea Åström med maken Olle. Minst en gång per sån resa var det plikt att besöka farfar och Salli i Kainulasjärvi. John och Salli var laestadianer och för en pojke med spring i benen var det ganska tråkigt att vara hos dem. Det var sparsmakat och fanns inte mycket att göra. Jo när jag var riktigt liten fanns det faktiskt lite djur på gården där; kor minns jag och jag minns också att jag drack spenvarm mjölk från en hink på förstukvisten när jag kanske var 4-5 år. Ingen höjdare! Det bör nog ha funnits både hästar och får också; så sägs det mig iallafall men det är inget jag minns speciellt tydligt.

Detta är gårdsplan på ”Sajos” – gården i Kainulasjärvi där farfar och Salli bodde och där min egen far var uppväxt tillsammans med sina syskon. Byggnaderna (som inte syns just på det här fotot) var byggda av John själv under 20- och 30-talet. Bilden är sannolikt tagen 1976 och från vänster är det jag själv, farfars syster Maja (eg. Maria, gift Brännström), mamma Lilly, någon kompis till kusin Susanne och längst till höger Susanne själv.

Kusinerna Håkan och Anders, som alltså båda var kusiner på mammas sida, stod mig mycket nära som barn och de kom på sina sätt att göra ett rätt stort avtryck i livet senare, i synnerhet för min fäbless för att köra bil, taxi, buss och lastbilar senare i livet. Håkan och Anders var storkusinerna; födda 1962 och 1963 så jag var alltid lillkusin som liksom aldrig kunde göra saker på samma villkor som dem och som alltid fick springa efter. Men det gjorde jag och de var rätt schyssta, de lät mig hållas. De var mina idoler båda två. Det var lyckliga stunder när man fick vara med dem och de lät en vara med och det gjorde det för det mesta. Men det var också väldigt frustrerande att jag inte fick göra de där sakerna som var lite farliga och det handlade nästan alltid om att köra olika saker som hembyggda mopeder och gokart. Jo faktiskt. De var väldigt händiga båda två, och Anders var drivkraften som hittade på det ena projektet efter det andra. Med hjälp av gamla delar, platt- och stångjärn och en bra elsvets byggdes två mopeder och en gokart, eller iallafall ett gokartchassi som var fullständigt körbart och var både stark och snabb. Men för tungkörd för mig, dessutom nådde jag inte fram till pedalerna och dessutom var den ju egentligen fullständigt livsfarlig. Några år efter att den var byggd fick jag testa själv men då hade väl kusinerna egentligen nästan tappat intresset. Alltid var man efter.

En av mopederna som byggdes var avsiktligt väldigt liten och hade en – troligen oavsiktligt – lite för stark motor. Följden blev att den stegrade sig väldigt lätt och den var ännu farligare. Det hände en del olyckor med den men aldrig nåt allvarligt. Den testade jag aldrig och var kanske lite rädd för den också efter att jag sett kusinerna slå halvt ihjäl sig flera gånger. Men de lät sig inte bekommas.

Håkan och Anders med den nästan livsfarliga lilla moppen. Året var 1978 och platsen älskade Tärendö.

Så en stor del av barndomen var en kombination av att se upp till sina kusiner och beundra allt de gjorde, tycka det var roligt att vara med men ändå vara så frustrerad över att inte få göra det de fick och kunde göra. Dessutom fanns det fler. Anders storebror Kjell-Erik, också förstås en kär kusin, var betydligt äldre. Han tillhörde den ”kull” systrarna Perttu fick ungefär samtidigt i mitten av 50-talet och var därmed mer än 10 år äldre. Han körde långtradare! Och traktor! Anders och Håkan körde allt möjligt inklusive traktor och jag fick sällan testa. Jo visserligen körde jag den där andra hembyggda mopeden, den som inte gick så fort. Det blev faktiskt en hel del av den när jag blev lite äldre, men det började först efter att de tappat intresset för den. När det var dags för körkort för Håkan var jag 14 och när Anders tog sitt var jag 15. Själv hade jag åratal kvar – såna hår kändes väldigt långa och många då – och var bara ytterligare pusselbitar i pusslet med namnet ”att vara lillkusin”. Även om den här frustrationen inte var direkt plågsam så kom den att spela en ganska stor roll senare i livet.

Hösten 1972 togs det första lilla klivet bort från den där första delen av livet som kanske kan kallas småbarnslivet eller nåt sånt. Det var dags att börja på ”lekis” – det som senare döptes om till ”sexårsverksamheten” vilket väl är aningens mer adekvat men bara just ”aningens” ärligt talat. För mycket lek blev det. Lekiset finns fortfarande kvar (denna text skrivs 2017) och var som ett annex till Furuparksskolan. 1973 började jag första klass på Hagaskolan i Luleå – en liten barackliknande skola som låg rätt nära Furuparksskolan. Som jag minns det tyckte jag det var rätt roligt. Jag hade lätt för mig och läraren Gun-Britt tyckte nog jag var en hyfsat kul elev – begåvad och nyfiken men kanske lite stökig.

Det blev hela klass 1 och halva klass 2 där på Hagaskolan. Men redan under hösten 1974 så började det stå klart att det var dags att lämna Norrbotten. Min far hade fått ett attraktivt jobb mitt inne i Stockholms stad och det var dags att byta miljö. Jag var sannerligen inte lycklig över detta. Snarare arg, besviken och halvt skräckslagen. Jag hade ju mina kompisar och min skola och mina kvarter och mina…ja allt! Inte tusan ville jag åka till Stockholm och det dessutom för lång tid! Jag protesterade och krånglade men Lilly och Hilding, framförallt den senare, var obevekliga. Det skulle flyttas. Villan skall säljas, grejjorna skall packas och sen åker vi! Inte så att föräldrarna var iskalla och okänsliga, men beslutet var fast och inget som en 8-åring kunde ändra på. Stor frustration. Fast ett barn i den där åldern låter sig också ganska lätt distraheras. Jag minns den där vinterdagen när den stora flyttbilen kom. Den var verkligen jättestor och körde så nära huset den kunde komma. Det var ju plötsligt ruskigt spännande och stora män lyfte saker ut ur huset och in i den där lastbilen i flygande fläng! En stor dag för en liten kille som sedan alltid skulle komma att gilla stora lastbilar. Dagen bör ha varit någon av mellandagarna 1974. Lasset kom nämligen fram till den nya adressen i Järfälla flera dagar innan vi kom dit vilket sannolikt var den 6 eller 7 januari 1975.

Hur de där sista dagarna i Luleå tillbringades minns jag inte alls. Gissningsvis bodde vi hos familjen Åström i Södra Sunderbyn, kanske firade vi även nyår där eftersom jag tror att huset var tömt redan före nyårshelgen. Det jag däremot minns är när vi påbörjade resan ner mot Stockholm. Det var inte alls kul. Jag fick helt tillbaka den där motståndskänslan – jag vill inte lämna Luleå! Vi lämnade Sunderbyn en mörk eftermiddag med kurs mot Umeå där vi skulle övernatta på Esso Motorhotell och så blev det. När jag skulle somna på kvällen grät jag. Och grät. Länge. En förtvivlad pappa försöker länge trösta sin otröstlige lille son. Till slut somnade lille grabben. Hilding har senare beskrivit detta som ett av de jobbigaste ögonblicken i sitt liv. Men det gick sedan över väldigt fort och blev permanent för resten av mitt liv – åtminstone till dags dato.

Till början

1975 – 1979
Dagen efter den jobbiga kvällen gick resan vidare från Umeå mot Stockholm. Först skulle vi till Åsa och Janne som då bodde i Rinkeby, antagligen för att äta middag då huset i Viksjö liksom inte riktigt kunde förväntas vara i ordning. Det var en sen eftermiddag som vi anlände Rinkeby och jag har fortfarande kvar minnesbilder av E18 och vägarna runt där, den gula belysningen och känslan av att det liksom fanns byggnader åt alla håll. Något man inte var van vid som liten Luleågrabb. Snart åkte vi till den där villan på Torpvägen 8 i Järfälla. Det var spännande och lite läskigt på samma gång. En sen januarikväll. Kolmörkt. Regnigt och blåsigt – nästan lite stormvarning tror jag bestämt. Ingen snö. Och inga lampor förstås. Hela huset fullt med möbler ställda lite hursomhelst – det fanns ju ingen vid ankomst som kunde dirigera var saker skulle stå; visserligen var Åsa där och släppte in flyttfirman men inte heller hon visste ju hur huset skulle möbleras. Och det gjorde ju inte heller Hilding eller Lilly. Faktum är att Lilly kom till det där huset första gången i sitt liv den kvällen! Har funderat på det där många gånger – hur i hela friden tänkte den generationen? Pappa fick jobb. Pappa bestämde att ta jobbet. Pappa bestämde att familjen skall flytta till Stockholm. Pappa åker ner och bestämmer vilket hus som skall köpas, och gör upp affären – utan att hustrun ens sett huset på bild innan! Min pappa var ingen superdominant eller barsk person; tvärtom var en en ganska humanistiskt lagd person med politiska värderingar som absolut var sådana som möjliggjorde feminism och ökad jämställdhet mellan könen; både då och senare. Så med den tidens och den generationens synsätt gjorde Hilding inget speciellt konstigt egentligen när han drev igenom den där flytten. Men jag blir lika förvånad och förvirrad varje gång jag tänker på detta; det skulle ju vara så totalt orimligt i min generation att man skulle flytta hela familjen till ett nytt hus som hustrun inte sett och än mindre varit med och valt. Mycket märkligt på alla de sätt. Världen går framåt, och till allra största delen på ett väldigt positivt sätt. Så är det. Det var inte bättre förr.

Nå, vi kom in i flyttkaoset den där kvällen och hur det nu gick till så hittades väl nån säng och lite sängkläder. Själv sov jag i en gammal brun soffa som var med i familjen länge. Den stod då i vardagsrummet på ett ställe där det senare kom att stå bokhyllor. Den där blåsten svepte obehagligt över huset och nejden som jag aldrig sett och det var lite svårt att somna. Någonting lät också ibland. Som dova smällar som aldrig ville sluta. Jag minns att jag var rädd och inte ville vara där i mörkret och blåsten på det där läskiga okända stället. Till slut tog sömnen över och första natten i Järfälla blev ett faktum.

Dagen efter var första dagen i ett totalt annat liv och det manifestade sig händelsevis väldigt tydligt redan den morgonen. När jag vaknade i det nya rummet så insåg jag att solen sken för fullt och utanför fönstret lekte barn. Två flickor i min egen ålder tror jag det var. Jag lärde mig senare att de två flickorna hette Monika båda två. Den ena Källse och den andra Samuelsson. Mamma och pappa stod i köket och diskade allt husgeråd som packades upp ur flyttkartongerna. Radion var på och stämningen god. Uppenbarligen hade mamma snabbt hämtat sig från att ha hamnat i sitt nya hem som inte heller hon sett i ljus förr. Ett hus där hon kom att stanna till december 2016, alltså i nästan 42 år. Jag blev snabbt tillfreds och tyckte nog ändå det var lite spännande med det nya huset. Det fanns ”inbyggd” säng och ribbstol i ett rum. Kunde jag få det? Japp, det var mitt rum. Jag gillade det direkt. Och där började jag själv få ordning, troligen redan iklädd pyjamas. Så småningom kom jag väl ut, och hittade ganska kvickt förklaringen till de läskiga smällarna från den mörka kvällen innan – det var bara en trägrind som vi inte riktigt hade fattat att den skulle hakas upp ordentligt så den stod oreglad och for fram och tillbaka i vinden och smällde då och då mot garageväggen. Det läskiga fick sig sin naturliga förklaring och allt var frid och fröjd. Innan den där dagen var slut hade jag lärt känna både Monika och Monika och var själv ute och lekte på gatan. Och tyckte nog att Viksjö i Järfälla faktiskt verkade helt ok.

Några dagar senare började skolan, vårterminen i andra klass i Fastebolsskolan. Att komma med en annan dialekt till en annan miljö var en lite speciell upplevelse. Sannerligen var det inte helt lätt i början. Som en passus kan man i efterhand med den vetskapen förstå hur det måste kännas för de stackare som kommer från ett helt annat land med en helt annan kultur och framförallt ett annat språk till vår svenska omgivning. Det kan inte vara lätt. Att det sedan dessutom finns förvirrade och sinnessvaga galningar som i rädslans och feghetens tecken sprider en främlingsfientlig och inte sällan våldsam attityd mot nyinflyttande är så extremt svårt att förstå, och kan aldrig accepteras eller stå oemotsagt. Mina enda avvikelse var att jag inte kände någon och pratade norrbottnisk dialekt. Det var lite tufft men jämför med att komma som syrisk flykting till nån liten svensk ort…inget språk som går att använda där. Inga pengar. Totalt annorlunda kultur och klimat. Ingen kunskap om Sverige. Och dessutom en samling svinaktiga idioter till sk ”svenskar” som spottar åt en eller värre. Respekt för människans överlevnadsinstinkter och uthållighet. Noll respekt och noll tolerans för främlingsfientlighet och protektionism.

Jag har nog aldrig riktigt tillhört de blyga och försagda typerna utan min anpassning gick hyfsat fort och den norrbottniska dialekten rann av mig bit för bit, även om skarpörade många tiotal år senare kan avslöja mitt ursprung på vissa ord. ”Sju” till exempel. Fastebolsskolan var trevlig och den där draken var ju enormt rolig. Jag minns att jag såg den redan den där kvällen från bilen den kväll då vi kom till Viksjö första gången och blev nyfiken. När jag några dagar senare förstod att den stod på skolgården till den skola där jag skulle gå så var lyckan nästan fullständig. Här började det Stockholmska kontaktnätet byggas, redan vid 8 års ålder. Per Hjertén och Martin Pehrsson har jag viss kontakt med fortfarande idag (2017). Lite även Anna Ploby, Ulrica Dahlén och Jenny Hessler. Övriga har jag tappat kontakten med just nu; de jag minns är Catarina Österlund, Bo Jonsson, Johan <>, Johanna Schaub, Jan Johansson, Mats Eriksson, Jannika Ekberg, Erika <>, Helena <>, Anders Ekholm, Eva Berglund, Kristina Jonsson, Bodil <> samt tvillingarna Ingrid och Lena Hjorth. Ingrid gick i samma klass som jag, det är jag säker på, om däremot Lena gjorde det eller om hon gick i en parallellklass minns jag inte. Ingrid blev förresten min första flickvän. Några veckor varade det säkert 🙂

Det dröjde sålunda inte länge innan jag var fullt hemmastadd i Järfälla och en stor förändring var det här med musiken. Min mor hade nog anat sig till från Luleåtiden att pojken hade en viss musikbegåvning och nosade ganska snart upp att möjligheterna till individuell musikundervisning var betydligt större i Järfälla än de hade varit i Luleå. Vi lärde oss senare att Järfälla kommunala musikskola var en av de bättre i Stockholm och det var nog lite av en lyckträff att hamna just i den kommunen. Men initialt ville inte musikskolan ta emot mig eftersom jag redan hade missat en termin (eller möjligen tre, vet inte om man började med frivillig musikundervisning i 1:an eller 2:an). Men tack vare min mors envishet och musikläraren Ingrid Ekströms flexibilitet och entusiasm, började jag denna vår, 1975, med blockflöjt i frivillig musikundervisning. Många har senare sagt till mig att ”blockflöjten förstörde mitt musikintresse”. Det tror jag är trams. Gillar man musik, och har fallenhet för det, så spelar det mindre roll hur man börjar närma sig det. Blockflöjten var ett alldeles utmärkt verktyg för de första stapplande stegen och själv tyckte jag det var urkul även om jag självklart också längtade efter nästa steg som skulle bli ett ”större” instrument. De som hatade blockflöjten var sannolikt sådana som inte har fallenhet för musik överhuvudtaget (jodå det finns som alltid undantag) och då är det ju vettigt att göra något annat. Så snacka inte goja – lira blockflöjt istället! 🙂 Iallafall ett tag. Min egen möjlighet att börja spela ett större instrument kom rätt snart, jag tror det var redan på hösten 1975 som jag valde att börja ta pianolektioner av samma Ingrid Ekström som lett blockflöjtsgruppen. Att börja med piano kändes som ett helt naturligt val eftersom jag ju faktiskt klinkat mig igenom hela min barndom på den där gamla Röslern.

Resten av lågstadiet och mellanstadiet avverkades i Järfälla och jag minns den här perioden som tämligen problemfri och allmänt rätt behaglig. Det pluggades och det lektes och det sjöngs lite då och då. Världen var inte så stor till en början – det var mest från och till skolan och vägen däremellan var inte lång. Tio minuters promenad. Matte, svenska och musik var lätt; biologi och geografi någorlunda kul, religion och historia rätt tråkigt och engelska var svårt. Där nånstans grundlades ett dåligt självförtroende kring språk som skulle bli rätt långvarit. När det gäller engelskan räddades jag i 18-årsåldern av ett musikstipendium till USA, men dittills tyckte jag det var knepigt. Musiken var dock det som tog fart mest av allt. Förutom pianot ville jag spela något mer och det första valet var trummor. Jag sparade och sparade pengar och sköt in en del till ett trumset som jag fick av mamma och pappa när jag var 9 år, alltså året 1976. Det var ett ”Vesper professional” som köptes på affären ”Harriers musikcenter” som låg i hörnet av Västmannagatan och Odengatan; Odengatan 68 för att vara exakt. Det var drömmen. Från början var det bara en bastrumma, en virveltrumma och en liten cymbal. Men snart kompletterades setet med en hihat och en golvpuka och blev mer komplett. Jag lirade rätt mycket på det där under något eller några år och tog också en del lektioner inom ramen för Medborgarskolan i Jakobsberg. Johan Klintberg har jag för mig att läraren hette. Men det var inte trummorna som liksom ”fäste” i intresset som det där andra instrumentet efter pianot. Så småningom blev trumsetet nästan oanvänt och stod mest och samlade damm i pojkrummet. Det var faktiskt med hela vägen till huset på Norrängsvägen i Huddinge och gode vännen och trummisen Stefan Palmfjord gjorde nån gång runt 2007 ett lite halvhjärtat försök att renovera upp det men det blev liksom för mycket jobb och kostnad i förhållande till vad slutresultatet skulle ha blivit så det hamnade på vinden igen och kasserades så småningom i samband med skilsmässa och avflyttning 2012.

Någon gång i tioårsåldern hörde jag Arne Domnérus spela och då hände något lite större. Saxofonen gjorde sitt inträde i livet, och kom för att stanna. Den variant han trakterade mest på alla tiotals skivor jag fortfarande har i min ägo, altsaxofonen, hade och har fortfarande en nästan magisk inverkan på mig. I femte klass tog sig den här längtan till instrumentet saxofon mer konkreta former och till slut fick jag en extra plats i kommunala musikskolan för att vid sidan av pianot också få lära mig spela saxofon. Läraren blev Stig Blom, och han bistod också med att skaffa ett instrument. Bara väntan på denna altsaxofon – som jag fortfarande spelar på regelbundet – skulle jag nog kunna skriva en halv bok om. Det var en väg kantad av hopp och förtvivlan; lindrigt uttryckt; åtminstone i en elvaårings perspektiv. För tidig start på denna väntan i kombination med några inställda möten gjorde att jag inte sov ordentligt på flera veckor. Och när jag väl hade jag fått instrumentet i min ägo, kunde jag inte sova iallafall, eftersom jag inte helt sällan jag låg på natten och kikade på min saxofon och hoppades att det snart skulle bli morgon så att jag kunde få komma upp och tuta vilt i den vackert guldglänsande luren.

Många tack är jag skyldig mina föräldrar för att de lät mig testa på mitt idag största intresse – eller mer adekvat, min livsartär – och ställde upp allt möjligt, inte minst med täta bilskjutsar än hit och än dit. Likaledes står jag i ständig tacksamhetsskuld till Ingrid Ekström, bland mycket annat för att hon var min första musikaliska mentor. Och förresten inte bara musikaliska. Hon var nära nog som en andra mamma under den tiden och tidvis även lite senare. Alltid beväpnad med en till synes outtröttlig ensusiasm och inspirationskraft. Stig Blom å sin sida var en snäll och mysig saxofonfarbror, till vars ensembler man alltid längtade. Det var förresten där jag lärde känna Conrad Nyqvist som jag fortsatte att vara vän med resten av mitt liv. Stig Blom, som var född 1924, gick tyvärr bort i maj 1999.

Den där saxofonen kom till stor använding också utanför Stig Bloms värld. Tillsammans med Per Hjertén och Martin Pehrson bildade vi bandet ”Banditerna”; det kan ha varit 1977 eller 1978. Först var det jag och Per som började klura lite; jag spelade piano och saxofon och Per spelade klarinett. Men en trummis måste vi ha och det kändes som högsta prioritet. Det fanns det ingen som vi kände till just då så vi frågade helt enkelt Martin, som vi kände som en allmänmusikalisk person, om han kunde tänka sig att spela trummor med oss. ”Det har jag aldrig gjort”,  sa Martin, ”men varför inte?”. Cool inställning! 🙂 Ett trumset hade ju jag och det fick Martin låna, så där började Martins karriär som trummis. Jag vet att han fortfarande nu den ålder som vi gubbar har dragit på oss håller på fortfarande med att lira trummor lite då och då även om han inte har det som yrke. Efter nån snedåkning med en fumlig gitarrist så kom Mats Eriksson med vilket var bra; han hade fått en elgitarr och lärde sig rätt kvickt att spela på den. I klassen fanns även Janne Johansson som fick en fin Fenderbas av sina föräldrar och så var bandet nästan komplett. Utom en sak. Jag kunde inte spela piano och sax samtidigt, så jag var tvungen att avstå från det ena. Dragningen till saxofonen var störst, så vi tillfrågade fröken Ulrica Dahlén om hon kunde tänka sig och se det kunde hon. Nu var bandet komplett!

På den här bilden saknas av nån anledning Janne Johansson och hans bas. Platsen är Fastebolsskolans gård och året troligen 1979. Martin spelar på sina egna trummor som anförskaffades av snälla föräldrar, men den där golvpukan känner jag igen! Undras om den inte är min. Själv håller jag i min enda altsax som jag ägt och som jag spelar på regelbundet fortfarande idag (detta skrivs 2017).

Vi fick också en musiklärare till 6:e klass, en som vi verkligen gillade. Hans namn är Lennart Wärmell, född 1927 och sålunda 90 år i år då detta skrivs. Lennart var, och kanske fortfarande är, professionell dragspelare och finns på wikipedia. Han uppskattade vårt band som redan fanns innan han kom in i bilden, såpass att det bestämdes att det skulle sättas upp en kabaré och efter lite slipande och fixande och indragande av några elever som gillade det här med sång och skådespeleri så sattes det upp i matsalen på Fastebolskolan. Succén var ett faktum och det bestämdes av skolledningen att den här lyckade kabarén, med ”Banditerna” och Lennart Wärmell i centrum, skulle framföras på en hel rad skolor i Järfälla. Så det blev faktiskt rätt många föreställningar av den där kabarén; säkert ett tiotal iallafall. En första kontakt med livet som musikant för oss alla, och bland det roligare man gjort i sitt liv. Lennart var också med på skolavslutningen där 1979 och pappa lyckades få honom att fastna på bild.

Under hösten 1978 fick jag så höra om en skola där man fick syssla med musik mer än bara på fritiden. Adolf-Fredriks skola var dess namn, och nästan alla som gick där hade börjat redan i och med början av fjärde klass. Och jag som redan hade börjat sjätte. Varför hade jag inte fått chansen att söka dit? Och varför i hela friden hade jag aldrig hört talas om skolan tidigare? Jag måste nog ha varit sjuk när informationen bör ha getts i tredje klass, eller möjligen nånstans ute i rymden som var det stora intresset just då. Nåväl, friskt vågat – hälften vunnet, tyckte jag och tog kontakt med skolan. Under senvåren 1979 gjordes en rad tester och samma morgon i augusti som jag egentligen skulle ha börjat sjunde klass i Viksjöskolan hemma i Järfälla fick jag besked om att jag istället skulle ta mig in till den stora staden för att börja på ”AF”.

Till början

1979 – 1985
Inte riktigt ännu fyllda tretton år började jag alltså höstterminen 1979 på den stora skolan vid Tegnérgatan i Stockholm. De följande sex åren var i någon bemärkelse de viktigaste i mitt liv, då en stor del av det kontaktnät jag har idag på ett eller ett annat sätt härstammar från denna tid i allmänhet och AF i synnerhet. Kvarteren där i Vasastaden blev som ett hem, mest förstår kvarteret som inringade Adolf-Fredrik: Tegnérgatan, Västmannagatan, Rådmansgatan och Dalagatan. Men även närliggande kvarter bort mot Odenplan åt ett håll, ”Obsan” (ett namn som mina barn lärde mig senare) och Sveavägen åt ett annat och city åt ett tredje blev snart väldigt välbekanta och som sagt nästan som en hemmiljö vilket det känns som fortfarande många tiotal år senare i livet.

Ändå var Adolf-Fredrik nog inte initialt riktigt det jag hade förväntat mig eller hoppats på. Till min förvåning var det här med instrumentalmusik, som jag dittills hade sysslat mest med, ganska styvmoderligt behandlat där. Istället förstod jag efter en kort tid att Adolf-Fredrik i första hand är en skola för körsång. Helt nytt var väl inte körsång för mig, eftersom jag alltid varit med i Ingrid Ekströms olika körer ute i Järfälla hela tiden mellan 1975 och 1979, men att det skulle vara en huvudsyssla rent musikaliskt sett var lite svårt att förlika sig med de första månaderna. Men det gick över – det visade sig dock vara hur roligt som helst att sjunga på den nivån och jag har sedan dess aldrig lyckats göra mig helt fri från körsången – även om det fasta körsjungandet i de lite äldre åren fick göras avkall på till förmån för en rad olika storband och coverband. Som vik agerar jag fortfarande i ett par fina körer när behovet faller på. Mer om detta senare.

Början på AF-perioden blev via ett speciellt litet projekt en väldigt förvånande och mycket rolig start. Saken var den att jag började på där med grundtron att här lyssnar eleverna på och utövar klassisk musik – och att pop och rock knappt ens var kända stilar hos de fina AF-eleverna. De här idéerna härrörde sannolikt från min mor även de när det gäller såna här saker som ”de fina” och ”de andra” och ”de bildade” och visade sig ju vara rena dumheter. AF-elever visade sig ganska snart vara ungefär som vilka ungar som helst. Det lyssnades på precis samma ungdoms- och populärmusik på AF som förmodligen på vilken skola som helst. Och det som begynnelsen och förvåningen gällde där i augusti 1979 var att bli indragen rakt in i just populärmusik. Och inte vilken populärmusik som helst utan de för mig väldigt vikiga ABBA! Hakan föll när musiklärare Leif under en av de allra första musiklektionerna i sensommarvärmen i Vasastan annonserade att klass M7B, dvs den klass jag placerats i, skall spela in barnkörspartiet i den spanska versionen av ”I have a dream” som man höll på med produktionen av. ABBA hade nämligen börjat bli riktigt stora även i Latinamerika och bedömningen var att om man producerar en platta där man sjunger på spanska istället för engelska så skulle det kunna bli succé pyramidal. Vilket det sägs att det blev också. Sagt och gjort, några få repetitioner med augustisolen gassande mot fönstrena på AF:s femte våning, lite slipning av det spanska uttalet och sen in i Polarstudion där Annifrid Lyngstad och Agneta Fältskog tog emot och guidade oss genom inspelningen som var över på ett par timmar. När vi lämnade studion fick vi med oss varsitt signerat – av alla fyra abborna – exemplar av ”Voulez-vouz”-plattan. Det var betalningen. Så var det med det. Tänk om man fått nån promilles royalty. Jaja. Vi var barn. Det var kul. Den signerade plattan finns kvar och är ett väldigt fint och stolt minne.

Bortsett från funderingarna kring detta med mycket sång och lite instrumentaltmusik så var det ändå med stor stolthet som jag nu började åka in med pendeltåg till stora Stockholm varje dag. Undervisningen var mycket bra, AF är en skola dit både lärare och elever söker sig aktivt och det ger en bra motivation för båda parter. Nivån både på skolarbete och musik är generellt sett mycket hög. Här lärde jag känna några personer som jag kom att ha kontakt med väldigt länge senare under livet; framför allt kanske Kristina Brander Wessman (då Lindholm) och i viss mån Cecilia Engström. Några har jag sporadisk kontakt med som t. ex. Katarina Lindgren, Boel Hillerud, Ulrika Lorenzi, Eva Samuelsson och Cecilia Öhrwall. Ett koppel på Facebook som t. ex. Katarina Hellström (då Klason), Pia Wahrén, Pär Engström, Tintin Timén, Anders Ljungberg, Sven Trebard (då Gothefors) och Thomas Carnerud samt några som man kanske har lite kontakt med ändå som t. ex. Susanne Bruchfeldt och Helena Forsmark (då Tofft). Några har jag helt tappat kontakten med som t. ex. Fredrik Lundberg, Viveka Backman, Mats Fossum, Katarina Masuhr, Anders Sjöblom, Joakim Rudén, Torbjörn Stenström och Lotta Wimmerman.

Cecilia Engström, jag och Katarina Lindgren på Katrineholms station efter en trevlig lägerskoleresa i 8:e klass på AF. Resan gick till trakten av Kolmården och hur vi hamnade i Katrineholm på vägen hem minns jag inte. Men det är ju förvisso en rätt kul bild 🙂

En enormt viktig person som jag lärde känna på Adolf Fredrik var den musiklärare som hade just den här klassen, Leif Thuresson. Han var vår huvudlärare i musik under de tre högstadieåren. Leif var en enormt kunnig person som förstod att värdesätta just kunskap inom musik; något som också alltid stått mig varmt om hjärtat. Leif var en alldeles strålande bra kördirigent förstås, och kören ville fortsätta efter att nian var slut och jag var en av dem som ville. Men det är som teorilärare jag minns honom bäst. Där var jag nog ganska solklart hans favoritelev eftersom jag själv brann, och fortfarande brinner för, just det här med terminologi och funktion och överhuvudtaget nån viss intellektualisering av musik och dess historia. Under gymnasiet gick jag dessutom i ”extrakurs” för Leif och lärde mig trevande grunder i att läsa generalbas, skriva sträng sats, fuga och kanon och lära sig allt om olika modus (egentligen borde det heta modii va?) inom tonalitet – och många fler ämnen. Ett helt år höll vi på i tredje ring i gymnasiet. Men det är att gå händelserna lite i förväg.

Något som är väldigt roligt är att Leif dök upp igen senare i livet, en bra bit över 30 år senare för att vara exakt. Detta som pianist i ett band som jag blev tillfrågad att vara repetitör för; Wermdö storband. 80 år och vid förvånandsvärt god vigör. Mer om detta senare.

Även om nu körsjungandet lossnade på allvar redan under första terminen, så fortsatte saxofonen ändå att vara huvudintresset och det som erbjöds, som AF själva kände till, var några mindre ensembler och orkestrar; för mig som saxofonist egentligen endast en enda liten blåsorkester som leddes av en lite märklig man vid namn Sparrefalk. Jag var med ett par repetitioner, men kände att det där ju sannerligen inte var min grej. Ändå var jag uppmanad att vara med på en liten spelning vid ett statsbesök en vardagmorgon i september eller möjligen oktober 1979. Högdjuret, minns inte vem det var men jag gissar nån ur den brittiska kungafamiljen, kom med båt till Skeppsbron och vår lilla blåsorkester skulle spela lite under landstigningen på röda mattan. Det var rätt kallt och småregnade och det hela kändes alldeles ovanligt fånigt. Efter det lämnade jag det där helt och hållet.

Jag letade mig andra vägar och fann att det ju fanns ett annat band som repeterade i Adolf-Fredriks lokaler och dessutom under namnet ”Adolf Fredriks Storband”. Jag fick fram namnet på ledaren, och det var Nils Hellmark som var, eller är, en ödmjuk och trevlig man som i grunden var gitarrist och gitarrlärare inom Stockholms kommunala musikskola men som också hade huvudansvaret för att leda detta storband. Jag kontaktade Nils via telefon där under tidiga hösten 1979 och presenterade mig. Det visade sig vara ett lyckokast. Visserligen hade jag nog oavsiktligt lurat Nils – min röst lät nog lägre och ”äldre” än vad jag faktiskt var, strax under 13 år. Så när jag dök upp var det nästan som att Nils inte trodde sina ögon. I bandet satt ju äldre tonåringar och unga vuxna. Första låten som räknades in – tror det var ”Quincy and the Count” av Sammy Nestico – blev en fullständig chock. Det blev nog inte många toner rätt och jag kände hur mitt självförtroende över notläsningen sjönk som en sten rakt till botten utan att ens studsa. Minns inte riktigt hur jag överlevde den där första repetitionen. Men jag var inte den som gav upp i första taget.

Hem och blåöva blev det och det var lite knivigt för mappen var tjock och det var lite svårt att veta vad man skulle öva på tills nästa gång. Men den allmänna notläsningsförmågan gick snabbt framåt och redan andra repetitionen började det lossna lite. Jag blev kvar där i 6 år och missade under dessa endast en repetition. Första året var det som andra altsax; den som spelade första var Erik ”Puppe” Lundmark som egentligen var en fenomenal gitarrist men som hade fått för sig att han skulle testa hur det var att lira sax. Något han gjorde rätt bra faktiskt men det blev nog inte så långvarigt; han återvände till gitarren ganska snart därefter och bildade så småningom bandet Panta Rei. På trummor var det en ung Bengt Stark som även han kom att bli professionell inom området så man får ju säga att nivån var rätt hög i det där bandet. Själv flyttades jag upp på leadalt redan från och med andra året och så blev det ytterligare 5 år framåt.

Repen med Adolf Fredriks storband var förlagda till fredagar 16.00 vilket redan då gjorde fredagarna till veckans utan tvekan bästa dag. Dessutom var det så att under de flesta åren där så slutade skolan kanske redan vid 14. Det blev ett par timmars glapp där och det blev en nästan magisk stund i veckan. Att man skulle äta under de där timmarna var den ena delen av nöjet, och då blev det väl oftast Big Burger på Odenplan eller Pizzeria Bussola i den gamla fallfärdiga kåk där hotel Royal Viking sen byggdes. Men det fanns oftast mer tid än så. Den brukade utnyttjas till bussåkande. Jag gick från skolan till någon busshållplats. Vid Odenplan fanns det många att välja på så det blev väl rätt ofta, men jag hittade förstås busshållplatser lite varstans. Jag klev en buss – vilken som helst – och sen åkte jag den till ändhållplatsen, väntade och åkte tillbaka. Ett rätt bra sätt att lära känna Stockholm faktiskt även om jag inte hade karta och egentligen inte visste var jag var. Det blev mer som passiv kunskap; när jag kom tillbaka till vissa platser senare i livet så insåg jag att jag varit där förr. Oftast gick det bra, men en gång gick det sämre när jag åkte linjen som gick ända till Södersjukhuset genom tjorvig trafik. Den fredagen blev jag en hel timme sen till repetitionen. Jaja sånt händer – vilket förstås är lättare att tänka i efterhand.

Det var förstås många andra som kom och gick under åren. Johnny Ohlsson, Mikael Renliden, Thomas Sjögren, Oscar Sörnäs, P-O Hjorth, Stefan Gustavsson, Martin Lundberg, Eirik Hagen, tvillingarna Hollmark, Sven Löb, Ola Tillberg, Anders Bengtsson, (som senare blev ordinarie medlem i Carefree Big Band), Tina Hök, Jan Bredal-Hansen, Conrad Nyquist (inte otippat), Stefan Ericsson, Micke Andersson, Ann Blom, Mats Bergström och Mats Jadin. Och säkert fler. Flera av dessa som jag skulle komma att lira rätt mycket med senare. Under dessa sex år så började jag få lite insikt i hur det var det där med att gigga på fester och vilka lockelser som dök upp då. I synnerhet som att ledare Nils tyvärr inte hade det helt lätt med det där med alkohol och som ung så gjorde man väl dessutom själv en del riktiga praktavåkningar. Vid ett tillfälle en lördag kväll på Grand Hotel var det så illa att Nils överhuvudtaget inte dök upp på gigget. Det visade sig senare att han kommit i klammeri med rättvisan på ett eller annat sätt, på vilket förstod jag inte och var nog inte så intresserad heller. Men den gången var det jag som fick hålla ihop bandet. Trummisen Mats Jadin räknade in låtarna, jag höll reda på ordningenm solister och låtavsluten. Det var ingen som presenterade något från bandets sida den gången, men annars klarade vi oss igenom spelningen rätt bra.

 

En annan musikalisk aktivitet som kom igång 1979 var deltagandet i sommar-musikinternaten ute på Ekebyholm, vilket var sommarens höjdpunkt. Mina barn kom att åka dit i ett antal omgångar ca trettio år senare också och trivdes toppfint även de. Jag var med 1979, 1980 och 1981 och gode vännen Conrad var med alla tre gångerna. På den tiden var det Järfälla kommunala musikskola som var huvudansvarig organisation för de där sommarinternaten och huvudansvarig var den fine Bengt Hedbom som jag och många andra liksom identifierar med musikskolan där han var studierektor under många år. Även Bengts söner var med och undervisade; Åke på tuba (och förmodligen en del annat som trombone och slagverk skulle jag gissa) och Stig på flöjt. Även min egen lärare Stig Blom var med och ledde ensembler lite på samma sätt som vi hade det under höstens och vårens spelperioder så det var lite ”more of the same” men det var det verkligen ingen som hade något emot.

De där ”lägrena” – som de brukade kallas – var fantastiska. Spännande att bo borta från föräldrarna. Bra och rolig musikundervisning och ibland på andra instrument än det man kom dit för – för min den spelades det både piano och slagverk förutom altsax. Planlöst kvällsspelande som började likna något i stil med jam. Fin miljö. Frisbee och brännboll och lite fotboll. Sista kvällen brukade det busas genom att inte gå i säng som man skulle utan planlöst springa omkring i områdena ibland ända till morgontimmarna. Helt knasigt och inte populärt bland lärarkåren förstås. Men roligt och outsägligt spännande för oss ungar.

När sommarinternatet 1981 var över kändes det som att det var dags att pröva något nytt när det gäller sommarkurser och denna gång föll valet på Holmsund i Västerbotten, där en mycket bra kurs drevs av bl. a. Sture Knutsson som var Jonas Knutssons far. På det här lägret som jag deltog i första gången i augusti 1982 var nivån betydligt högre och stilen var inte alls längre blåsorkestrar och sådant utan rätt renodlad jazz och fusion. Undervisningen skedde i ihopkomponerade band där det oftast fanns ett någorlunda komplett komp och sedan ett antal blåsare. Här var det bara att ösa i sig kunskaper och insikter och ytterligare grunder till en ganska solid musikkunskap lades. Första året var läraren Arne Forsén och han hade en rätt oerfaren grupp. Andra året blev det Mikael Råberg och där var nivån högre. Det året blev dock ganska tokigt när tonåren skulle revolteras. Den ”finaste” gruppen var dock den som leddes av maëstro Sahib Shihab och den fick jag ingå i tredje året, 1984, vilket var en stor stolthet.

Holmsund 1984. Från vänster Nils Duberg (trpt), Jörgen Welander (bas), Johan Nilsson (gitarr), Stefan Gunnarsson (trummor just i denna konstellation), Sahib Shihab och Peter Melander (violin). Själv står jag bakom kameran.

Västerbottensbandet Cabazz var rätt mycket i centrum under de här kurserna och flera av deras medlemmar var lärare i olika grupper. Jonas Knutsson var ung och själv gruppdeltagare första åren, men keyboardisten Anders Forsberg och trummisen Robert Törne hade egna grupper. Andra lärare var, bland andra, Bosse Söderberg, Lasse Lundstedt och Dick Gyllander. Härliga tider var det och kontakter knöts med en hel rad duktiga unga musiker varav många sedan kom att hålla på med detta som yrke. Andreas Pettersson, Morgan Ågren, Mats Öberg, Anders Ferry, Erik Weissglas, Johan Granström och många till.

En hel del smågruppsformationer uppkom och upplöstes under åren, och bland dessa bildades 1982 den långvarigaste, fusiongruppen Il Lomos. Där utgjorde jag tillsammans med trumpetaren P-O Hjorth den lilla blåssektionen och övriga musikanter var Peder Karlsson på gitarr, Joakim Jennefors på bas och André Ferrari på trummor. Senare kom även Peter Schyborger med på keyboards och under en kortare period också Hannes Öhman som då spelade timbales vid sidan av allt balettdansande som sen kom att bli just hans liv. Lite slitningar i gruppen var det på slutet och gjorde avslutet något mindre angenämt, men merparten av de totalt 3 år vi höll på väcker goda minnen.

En stor händelse inom ramen för musiken på AF var framförandet av Jan-Åke Hilleruds bearbetning av Jesus Christ Superstar. Hans version var för stor kör, sångsolister, symfoniorkester och storband och även om jag nog hade varit med i kören så var det via storbandet som jag fick mitt stora break. Det band som anlitades var Adolf-Fredriks storband, vilket förvisso ter sig rätt naturligt i sammanhanget. Det här verket hade framförts innan jag började, det kan ha varit under 1978 eller möjligen våren 1979 och det lär visst ha varit på Älvsjömässan. När jag började pratades det mycket om detta och jag fick också vid några tillfällen se några få bilder från tillfället. Med tanke på den glädje och stolthet denna händelse tydligen väckte hos dem som var med så blev man ju förstås både nyfiken och lite avundsjuk. Men 1982 på våren var det dags igen och den här gången var jag med. Och inte bara det, utan Jan-Åke hade fått rapporter om att unge Tillberg var en ganska god solist så han såg till att lämna soloutrymme för en altsaxofon i verket – något jag inte vet om det fanns i originalpartituret. Och inte bara en gång – det första var i ouvertyren och kändes rätt naturligt, det kan ha varit där sen tidigare. Men Jan-Åke blev så nöjd att han la till ett soloutrymme mot körmattor i verkets final. Två gånger om dessa kvällar stod en tonårig altsaxofonist i Stockholms fullsatta vackra blå konserthus, med ett par spotlights på sig i en för övrigt tämligen dunkel, om inte mörk, konsertsal och lirade för allt vad tygeln höll. Salen det förutom publiken satt femhundra körsångare på körläktaren, fem solister och säkert sjuttio-åttio musikanter på scen. Man behöver väl inte nämna att det här var en av de större stunderna i livet? Dessa stunder ger fortfarande 30-40 år senare gåshud och rysningar av välbehag.

Det allra bästa var att de här fantastiska upplevelserna upprepade sig våren 1983 under första ring i gymnasiet med till stora delar samma besättning och chansen återkom att få tillfälle att göra samma sak. Och inte mig emot.

Livet var nu inte bara musik. I själen var det nog förvisso så, vid sidan av intresset för flickor möjligen, men praktiskt så fanns det ju ett skolarbete att göra också. Detta kom förstås att ta mer och mer tid ju närmare slutet på högstadiet vi kom. Det var dags att välja gymnasieinriktning. Det naturliga valet för mig hade nog varit musiklinjen på Södra Latin. Länge under högstadiet tänkte jag söka dit – och det som fanns där var en tvåårig musikutbildning med möjlighet till påbyggnadsår. Den här ubildningen var förvisso bra, det visste jag, men egentligen avsedd för dem som redan bestämt sig för att försöka bli musiker på heltid och senare kanske söka till någon av musikhögskolorna. Jag började tveka lite om jag redan vid 15 års ålder var beredd att göra ett yrkesval för livet. Det var åtminstone det jag då upplevde att valet gällde, även om man senare i vuxen ålder inser att det högst troligt hade gått att skruva till om det inte blev rätt. Det insåg inte denne tonåring där och då. Inte så att han inte ville bli musiker för det ville han verkligen. Men, tänk om man skulle ändra sig senare?Efter många våndor kom jag fram till att jag nog ville ha en mer allmän och mindre praktiskt inriktad utbildning än vad musiklinjen på Södra Latin var. Dessutom var ju faktiskt, bortsett från musiken, de absolut roligaste och mest intressanta ämnena i skolan matte, fysik och kemi. Så det fick bli N-linjen. Att valet av skola föll på Stockholms musikgymnasium, som är Adolf-Fredriks skolas gymnasiedel och som dessutom då huserade i samma lokaler som AF, var högst naturligt och lite av ett mellanting mellan ett vanligt gymnasium och Södra Latin. Så fick det bli och betygen räckte med god marginal.

1982 startade gymnasiestudierna. Studietempot på musikgymnasiet kändes ganska högt, så det var bara att lägga i en hög växel redan från början. Det förde många positiva saker med sig, bland annat fördjupades intresset för de naturvetenskapliga ämnena ytterligare, vilket senare blev grunden för mitt yrkesval. Till detta bidrog starkt en av de bästa lärare jag mött, fysik- och matematikläraren Ulla-Britt Koffman som jag också hade i fysik under högstadiet. Pedagogisk, ödmjuk, inspirerande och stöttande. En av alldeles för få. Inte undra på, förresten, såsom samhället verkar värdera läraryrket om man tittar på klasstorlekar, resurstilldelningar och löner.

Gymnasiet var överhuvudtaget trevligt men rätt hetsigt. Klassen hade något slags kollektiv prestationsångest och det var svårt att inte dras med i den. Speciellt i matematik och fysik, mina bästa ämnen, var klassen exceptionellt högpresterande med centralprovs-snitt på 4,4 resp 4,6. Det var bland de högsta resultaten i landet. Ulla-Britt, som hade båda dessa ämnen sa med viss glimt i ögat att ”Jo ni är bra, men så bra är ni inte – egentligen.”. I den här klassen fanns en flicka som kom att bli min första lite mer långvariga relation, och det var Anna Nergårdh. Det blev så redan i mitten, runt jul 1983, och det kom att prägla gymnasietiden rätt ordentligt för min del och det på ett väldigt positivt sätt. Det tonårsmässiga i att bete sig och vara ute och festa på nätterna lugnade sig rejält till förmån för pluggande och det slutade faktiskt rätt bra.

I den här klassen fanns några som jag idag umgås med mer eller mindre regelbundet; tänker främst Per Appelgren, Henrik Karlsson och Staffan Lindström. Många finns som lite mer avlägset bekanta men som man ser ibland och som finns på fejjan, t. ex. Helen Loor, Johan Lindgren, Ann Börjeson (då Blomdahl) några som jag helt förlorat kontakten med som Torbjörn Fredriksson, Lasse Bergman, Cecilia Mårtensson, Inger Nyberg, Katarina <>, Cathrin Larsson, Magnus Aldén, Thomas Trollborg, Mikko Pöljo och Sara Bergman. Det finns några avsiktligen onämnda personer som jag kunde vara utan då och kan vara utan idag.

Musikaliskt var väl gymnasiet i bästa fall sådär. Musiklärare var Helene Leanderson som egentligen var en finfin pianist, men som antagligen avbröt en lovande karriär när hon och maken Rolf inledde småbarnsperioden nån gång på tidigt 60-tal. Så var det på den tiden – är det nåns karriär som skall läggas på is så var det kvinnans i de flesta fall. Det är långt ifrån perfekt idag heller, men nog har det förmodligen blivit anings bättre de senaste 50 åren. Det var inte bättre förr. Helene hamnade så småningom på musikgymnasiet som en av de två lärarna, varav den andra var Marianne Hillerudh. Helene var sannolikt betydligt bättre som pianist än som körledare och de teoretiska kunskaperna var högst begränsade. Parallellklassen hade Marianne som var både kunnig och enormt krävande och hade en stark drivkraft i att inte bara producera bra körsång utan även musikkunskapsmässigt välutbildade elever. Var alltid lite avundsjuk på att jag inte gick i den andra N-parallellen av det skälet. Men det var inte nån jättegrej; vi hade det rätt kul tillsammans i NIB/NIIB/NIIIB.

Förutom musiklärarens brister fanns det ett problem till som var väldigt tydligt i den här gymnsieklassen och på sätt och vis var det ett större problem än musikläraren. Detta bestod i det faktum att det fanns ett litet men betydelsefullt antal personer i klassen som inte hade en ANING om musik och om möjligt ÄN MINDRE om körsång. Eller för att ta det till det yttersta steget: det fanns en andel gymnasiestudenter på Stockholms Musikgymnasium som var komplett och ohjälpligt tondöva. Punkt.

Den här klassen var inte ensam om problemet under den här tiden, och det var också ett problem som funnits sedan tidigare och som senare har kommit och gått genom åren. Grundorsaken är förstås inträdeskriterier. Till grundskolan testades alla sökande hårt redan till klass 4 och hårdare blev det för dem som sökte till högre årskurser. För antagning till gymnasiet så var plötsligt de här hårda inträdeskraven i musikaliska förutsättningar borta! Mycket, mycket märkligt var det men det var inte skolans beslut. Det låg högre och det var politiska beslut och politisk ideologi bakom.

Detta är väldigt svårt att förstå. Ok om man under ett år eller två vill testa nån ny antagningsmetodik som bygger på ”intyg från sin musiklärare” istället för inträdesprov så kan man väl göra det, åtminstone om man utvärderar resultaten och ändrar sig. Hade man gjort det hade man blivit tvungen att ändra sig, det är nog tämligen solklart. Vi som gick i de här klasserna hade facit. Men det gjorde man inte och där satt vi med musikaliska ambitioner och stort musikaliskt intresse och försökte sjunga gymnasiekör med 3/4 fantastiska körsångare och 1/4 tondöva personer utan nån som helst sångerfarenhet. De förstörde många möjligheter till en högre musikalisk nivå. Generellt är detta nog ett rätt effektivt sätt att slå sönder en i grund och botten mycket bra idé med elitundervisning i musik på ett annars akademiförberedande gymnasium. Sen kan jag ju ärligt talat undra vad de här eleverna hade där att göra även om ansvaret för att det var möjligt inte var deras. Jag menar; hade jag haft möjlighet att börja på ett gymnasium med elitundervisning i skidåkning eller fotboll, så hade jag väl inte börjat på ett sånt lite på måfå även om jag kunde? Nå. Nog om de här sorgliga dumheterna.

Ändå – även om det nu fanns ett gäng riktiga klåpare med på båten så var det stora flertalet alldeles utmärkta körsångare med stor rutin så några spännande konsertprojekt blev det under de där gymnasieåren. Det största för mig personligen var nog andra vändan i första ring 1983 av ”Jesus Christ Superstar” som jag nämner i lite mer detalj ovan. Förutom det minns jag nog ändå bäst när vi gjorde Rachmaninovs påskvesper i Oscarskyrkan i maj 1984. Nicolai Gedda var solist och som hjälp till mig i den djupaste basen hade man hyrt in en ”svarting” (sannerligen inte ett rasistiskt uttryck utan ett slags braschord för en riktigt låg bas – det var Per Borin som jag hörde det ordet först från och det var några år senare, kanske är det förresten mer ”PB-ord” än ”branschord”). Personen var Sven-Anders Benktsson som tyvärr avled i en hjärtattack några år senare under en körturné med Radiokören/Kammis 2001. Kände aldrig honom nära men det var kul att sjunga ihop under det där projektet.

Andra projekt som var minnesvärda var den stora Händelkonserten i Filadelfiakyrkan i november 1982, delvis ledd av en ung engelsman vid namn David Anstey. Det där konsertprojektet sammanföll med min mors 50-årsdag minns jag, hon fyller den 19 november. Men det gick nog bra ändå med firandet för mor drog ut på kryssning den dagen och återkom dagen efter och blev överraskningsfirad iallafall av syskon, mor och övrig familj – detta till visst förtret faktiskt. Sån var hennes personlighet. ”Inte skall väl nån lägga ner nån tid på att fira mig – gör nåt vettigt istället!”. Även att vid flera tillfällen få göra den helt utsökta mässan för dubbelkör av Frank Martin tillhör sådant man vare sig kan eller vill glömma.

Det hände förstås massvis med annat under den här gymnasietiden utöver skolarbetet och musiken i skolan. En var att jag på allvar blev invigd i den ”klassiska” musikens värld, mest av Per Appelgren som blev en nära bundsförvant under i princip hela gymnasietiden och från och till rätt mycket så även senare i livet. Per var oerhört musikintresserad och lirade själv kontrabas. Och det var då som sagt på den ”klassiska” sidan som jag stött på endast sporadiskt tidigare. Nu blev det mycket snack om alla de där stora kompositörerna och det handlade nästan bara om större orkestral musik; sällan eller aldrig kammarmusik. Och tidsåldrarna på musiken drog sig mot 1800- och 1900-tal; sällan äldre. Ja nån Mozart kanske. I undantagsfall lite Bach eller Beethoven. Men mest kom det att handla om det som var Pers stora favoriter; Brahms, Liszt, Prokofiev, Scriabin, Rachmaninov och Bartòk i första hand. Chopin en hel del. Några nypor Schostakovich, Richard Strauss, Mendelsohn och Schumann ibland. Det blev ett rätt frekvent springande på konserter både på konserthuset och Berwaldhallen, så pass ofta att man började känna igen ett antal andra som var frekventa besökare. Uteslutande äldre personer; så när som på vi själva som ju då var i åldrar runt 16-17 år. Lite udda var det nog kanske, men vi var rätt udda på många sätt. I både positiva och negativa aspekter. En liten farbror som jag minns väl var finlandssvensk och hette Bror-Axel Sjögren (tänk uttalet på finlandssvenska). Han älskade att prata med oss i pauserna. Eller oss och oss förresten. Det var nog mest han och Per som skötte snacket. Dessutom var Bror-Axel väldigt intresserad av Pers mamma Ulla som han träffat vid något tidigare tillfälle. Nästan varje gång frågade han Per hur mamma mådde 🙂

Sommaren 1984 fick jag chansen att åka på en spännande resa som musikstipendiat. Platsen kallades för ”International peace garden”, låg på gränsen mellan Canada och USA och inhyste på somrarna ett slags kursprogram i internatform, ”International music camp”. Bara resadet i sig passade jag på att göra till äventyr. 17 år gammal satte jag mig ensam med all packning på ett tåg som tog mig till Amsterdam, där jag spenderade någon dag i väntan på flyget. Flyget gick sedan via Toronto till Winnipeg i Canada där jag övernattade på ett hotell. Bara den kvällen på hotellet i Winnipeg var ett extra minne i sig med att av de värre åskvädren jag någonsin upplevt samtidigt som ”Dallas” gick på TV:n och otextat för första gången i den unge Tillbergs liv. En första insikt i hur mycket kunskaper och färdigheter i engelska denna resa skulle innebära. Tidigt morgonen efter tog jag en sk Gray Goose-buss (kanadenarnas motsvarighet till Gray Hound) ner till gränsen, där jag sedan stannade drygt fyra veckor.

Juli 1984, International Music Camp på gränsen mellan USA och Canada i det sk International Peace Garden. Från vänster Paul Loeb van Zuilenburg från Sydafrika, i mitten en kanadensisk altsaxofonägare vars namn jag inte minns, och så herr DT till höger snart 18 år gammal.

En spännande och lärorik resa på många olika sätt var det. Viktigast var nog faktiskt att självförtroendet när det gäller att prata engelska fick sig ett ordentligt uppsving och det höll i sig resten av livet och hjälpte till väldigt mycket i samband med senare yrkesval. Själva musicerandet i sig var väl kanske ingen riktigt fantastisk upplevelse. Eleverna var i snitt betydligt yngre än jag och nästan allt handlade om blåsorkestermusik, vilket kanske – som troligen framgått tidigare i denna skrift – inte upplevdes som sådär värst spännande för en yngling som hade Parker och Coltrane som förebilder. Nåt lite lamt försök till storband blev det visserligen, men lärarna var definitivt inga jazzmusiker, snarare var de tvärtom ganska skeptiska det här med att spela mer fritt och släppa noterna. De stora jazzhjältarna var så gott som okända bland eleverna på den här sommarkursen. Men som sagt, allt annat var oerhört spännande och blev till en nyttig erfarenhet på många sätt. Jag fick fylla ut i lärarorkestern vilket var en rätt stor grej – visserligen på tenorsax som då inte var mitt instrument riktigt – och jag bad lite kaxigt om att få ”tenta av” högsta nivån av musikteorin utan att ta några lektioner – vilket gick finfint. Det där med ”international” var för övrigt lite av en överdrift. Det var säkert 200 ungdomar där och vi var endast 5 som inte var amerikaner eller kanadensare: förutom jag var det två sydafrikaner (Paul på bilden ovan var den ena, sen var det en tjej därifrån också vars namn jag inte minns) och två norska tjejer; en från Rjukan som spelade flöjt och var lite väl tystlåten av sig, och en annan som var sprudlande glad och trevlig och spelade trumpet och kom riktigt långt norrifrån, tror platsen hette Storvik.

Apropos detta med Sydafrika på 80-talet så är det nog på plats med en politisk reflektion. Jag var rätt politiskt engagerad då och i synnerhet för just Sydafrika och även bitvis Zimbabwe och detta i synnerhet samband med ett ”Operation Dagsverke” som bl. a. jag och Nina Benner drev igenom på Kungsholms gymnasium våren 1985; dvs året efter att den här USA-resan. Min politiska medvetenhet kring apartheid ökade således efter resan, men den fanns definitivt där redan innan. Att då hamna på samma musikkurs som en jättetrevlig och otroligt duktig jämnårig trumpetare som Paul Loeb van Zuilenburg var, är ju minst sagt ironiskt. Jag var skeptisk till Paul och hans landsmaninna i början – det var helt uppenbart att Paul var av den här riktigt apartheidvänliga vita delen av det Sydafrikanska samhället. Hans far var född i Holland, men flyttade till Sydafrika där han så småningom köpte ett hus i Stellenbosch utanför Johannesburg för sig och sin familj och deras huvudspråk var det holländskliknande afrikaans. Att pappa van Zuilenburg gjorde flytten med ett politiskt ställningstagande till förmån för apartheid finner jag stå utom varje rimligt tvivel. Under den här tiden satt Nelson Mandela fortfarande i fängelse och Sydafrika var ett fullständigt segregerat land med en totalt dominerande vit överklass med speciella lagar och enormt överlägsna ekonomiska förutsättningar jämfört med den svarta majoriteten och landet var i princip helt utan demokrati – iallafall demokrati som omfattade andra än den vita härskarklassen. Inte sällan brukades grovt våld mot den svarta befolkningen och detta utan lagliga påföljder. Allt detta var något jag redan visste när jag åkte till USA där i slutet av jun 1984. Att jag skulle bli vän med Paul visste jag dock inte; faktum är att jag inte alls visste vilka andra ”utlänningar” som skulle komma att finnas där.

Reflektionen gäller detta med vad man skall acceptera i en vänskapsrelation och inte. Medvetenheten om det mycket stora och obehagliga politiska problemet fanns sålunda där, men det gjorde en god vän och fin musiker också. Paul försökte verkligen inte övertyga någon om de politiska värderingar han troligen hade; samtidigt så tog han inte avstånd från dem heller – skall man vara lite fräck så var det ju dem han levde flott på! Jag klarade inte att hålla avstånd och vara avog, vi blev goda vänner under de där veckorna och vi brevväxlade ett tag efteråt. Men inuti gnagde nån typ av dåligt samvete för att jag genom denna vänskap liksom normaliserat och på gränsen till accepterat en riktigt vidrig ideologi som apartheid. Jag föll av det där så småningom, jag tror till och med jag skrev i ett brev att det inte kändes rätt att fortsätta att vara vänner och att så pass viktiga politiska frågor som handlar om människors frihet och hälsa faktiskt måste komma före vänskap. Och där hamnade jag nog så småningom i tanken. Men det är långt ifrån en självklarhet att se det på det sättet – en del menar att man skall behålla vänskapen med människor som har en så här pass skev syn på politik för att det ger en större chans att kunna påverka än om man helt sonika tar avstånd. Jag vet fortfarande inte och jag har klurat på den här frågan i över 30 år nu.

Ytterligare en viktig aktivitet som det lades ner mycket tid på under gymnasietiden var närradio som var hett mode under den här tiden. Det fyllde en funktion i en tid där radio- och TV-monopolet var starkt och dagens uttrycksmöjligheter via olika internetbaserade kanaler inte fanns. På Adolf-Fredriks skola fanns något som kallades ”LINST” vilket var en sammandragning av ”Ljudinstitutionen”. Denna var skapad av ljudintresserade elever – jag tror faktiskt det var Stefan Stadfors och Magnus Kyhle; rätta mig om jag har fel – med första huvudsyfte att dokumentera AF:s konserter. Under hela min skoltid huserade LINST högst upp i lilla Adolf Fredriks skola på Dalagatan 18. Tydligen tyckte inte skolan att det fanns plats för denna verksamhet i huvudbyggnaden.

Jag var faktiskt med där en sväng när jag började på AF, dvs det var troligen i klass 7 eller nåt sånt. Men jag tyckte inte det var tillräckligt roligt då och hoppade av rätt snart igen. Men så fick någon idén (Stefan Stadfors igen?) att börja sända närradio. Och då dök det upp ett gäng intresserade elever varav jag var en och då vari framme vid början på min gymnasietid runt hösten 1982. Många av dem som visade sitt intresse och började jobba med detta kom att syssla professionellt med media och/eller ljudteknik senare så det var uppenbart en finfint plantskola. Pontus Bergöö (då Larsson), Kerstin Öjemalm, Nina Benner, Amanda Rydman, Kristina Brander Wessman (då Lindholm), Helen Loor och Staffan Engwall blev nära och kära vänner, i krokarna fanns även Andreas Konvicka, Mikael Lindberg, Annika Viklund (då Pyri Söderberg), Lotta Wristel (då Holmgren) och Isabelle Moreau. och sändningstiden fredagar 18.30 å Stockholms närradio 88,0 MHz blev en högtidsstund och förbereddes ofta mycket noggrant med seriösa reportage om det ena och det andra. En riktigt fin tid då man fick lära sig både livesändningar och ljudklippning och fältrapportering med Nagra, dricka öl efter sändningarna och minst tusen saker till. Ett av mina bidrag till tekniken var att jag byggde ihop ett kit från Elfa som gjorde att vi kunde ta emot sända telefonsamtal live. Trivdes bäst i rollen som tekniker – helst live – men jag gjorde en del programmaterial också, både live i den lilla studion och som intervjuare på olika händelser där skolan var inblandad.

En sommardag 1985 med Nina Benner utanför ”LINST” på Lilla Adolf Fredrik på Dalagatan 18.

Utspring på fel skola
Vi 66-or hade ju som alla tidigare generationer räknat med att begå vårt ”utspring” på den vackra skolgården där så många hade gjort samma sak sedan den första skocken studenter sprang ut 1963. Men en lång och utdragen politisk tvist med många inblandade om skolans lokalisering, som för övrigt höll på att placera hela AF-världen i Västertorp av alla ställen, kom att sätta ett abrupt slut för alla våra förhoppningar. Bråket som pågick som värst under 1983 resulterade som så ofta i en kompromiss. AF – och då menar jag grundskolan – fick stanna på Tegnérgatan, medan musikgymnasiet flyttade till Kungsholmens gymnasiums lokaler som följaktligen numera har det otympliga namnet Kungsholmens gymnasium/Stockholms musikgymnasium. Vi visste redan i juni 1984 då 65-orna tog sin stolta student på AF-skolgården, att vi inte skulle få göra det där. Själv stod jag under en stor del av ritualen i ett fönster högre upp i skolan , och tittade ner på 65-orna som blev de sista i det som mer eller mindre var en epok. Istället blev vi den första av musikgymnasiegenerationerna som sprang ut på skolan vid Hantverkargatan istället. Inte riktigt samma sak, tyvärr. Året som gick där på Hantverkargatan på Kungsholmen blev helt OK på de flesta sätt, men visst skavde det lite här och var. Studenterna som hela tiden hade gått på Kungsholmens gymnasium var inte sådär enormt entusiastiska över att få ditt en massa ”märkvärdiga” sångfåglar och stämningen mellan de stora elevgrupperna lämnade en del övrigt att önska. Det här sista året kändes iallafall för mig som ett aningens beigefärgat avslut på AF-tiden.

Ett starkt ljus i denna annars lite dimmiga bild var att jag fick äran att vara den av studenterna som musikaliskt hade huvudansvaret för den här händelsen och dirigerade hela årskursens vackra sång under utspringsritualen. Många av företrädarna i den rollen blev senare hyfsat namnkunniga personer ; bl. a. året innan Patrik Ringborg som rätt snart därefter kom att bli dirigent på heltid. Minns att den annars så reserverade och aningens barska fru Marianne Hillerudh kom fram efteråt och tog i hand, log och tackade för ett väl genomfört värv. Hela det här tillfället var ett av de stoltare ögonblicken i livet.

Stolt, yvig och ambitiös dirigent för musikgymnasiets avgångsklasser å Kungsholmens gymnasium/Stockholms musikgymnasium 1985.

Efter fullgjort värv – både på dagen och tre års rätt intensiva gymnasiestudier. Med mamma, pappa och systersonen Andreas, född 1980 å Kungsholmen i juni 1985.

Det som däremot var tråkigt var att både Helene Leanderson och Marianne Hillerudh – och även Helenes man Rolf – var döda inom nåt år efter att vi gick ut gymnasiet. Ganska märkliga sammanträffanden egentligen.

OM SJÄLVFÖRTROENDE OCH SJÄLVKÄNSLA I VALSITUATIONEN
Så kommer vi till ett av det mest centrala valen i livet. Jag har hundratals gånger fått frågan om varför jag inte valde att syssla med musik på heltid. Varje gång jag har fått den frågan så har jag blivit smickrad och frustrerad på samma gång. Och jag har egentligen både tusen svar på den frågan och samtidigt inget svar alls. Men något slags reflektion även över detta känner jag är på sin plats. Om inte annat för att själv försöka sortera ut tankarna. Det här är, förutom mina barn, den mest avgörande frågan i livet för mig och jag tror inte det passerat många dagar sedan säg 1985 då jag inte tänkt på den här frågan.

Jag skulle kunna försöka rangordna skälen så här:
1) Självförtroende & självkänsla
2) Okunskap (med det menar jag ”inga närstående referenser till musikyrket”)
3) En viss fallenhet för matematik och fysik
4) En insikt om att det verkligen saknades ingejörer på 80-talet
5) En tro om att jag kunde ta det där med musiken senare

Det där med självförtroende och självkänsla är en lång diskussion i sig. Idag när detta skrivs, 2017, är jag 50 år och har både tämligen god självkänsla och tämligen gott självförtroende. Men så har det inte alltid varit. Det där med den initialt låga självkänslan kom tyvärr ganska tydligt från min mor. Vad som gjorde att hon alltid tyckte att allt ”var för någon annan och inte för oss” eller ”de andra kan en massa men vi kan inte” eller ”det där är för svårt för oss” eller allt prat om de där ”fina” och ”intelligenta” och ”bildade” människorna…det trasade sönder min egen självkänsla.

Jag minns ett tillfälle när jag kan ha varit 5-6 år eller så. Det var en sommarkväll i Luleå och det var bara jag och mamma hemma. Pappa var som vanligt ute och reste nånstans, det var han nästan alltid. Syrran var förstås inte hemma heller, det var hon ju aldrig – heller. Det var jag och mamma. Som vanligt. Vi satt nere i gillestugan, som det hette på den tiden. Ett källarrum med elak stickig djupmörkgrön matta av nåt konstigt slag. Jag gillade den aldrig. Den här kvällen hördes musik från gatan. Och det hördes att det hände nåt där, man hörde ibland röster och skratt och glam. Lille man förstod att det var fest därute. ”Gatufest” kallades det nog. Jag frågade mamma om det var så. ”Jo det är nåt med grannarna” sa hon. Ja men, sa jag, är det alla? Ja kanske, sa mamma, det är väl nån gatufest därute. Ja men, sa jag igen, varför är inte vi med? Mja, ja, nä, sa mamma, det där är inte för oss. Vi har det bra här.

Jag blir såhär i efterhand ganska rejält beklämd. Vad är det för konstig bild man delger sitt barn? Vi bodde i en finfin villa i ett helt ok område med andra helt ok villor. Inget speciellt liksom, det var en villaförort i Luleå. No more, no less. Och vår villa var verkligen inte sämre än nån annans. Snarare tvärtom höll jag på att säga; vi var hursomhelst inte dåligt ställda på nåt sätt – inte för att den sociala statusen egentligen hade spelat nån roll i det här fallet, det var fest och folk umgicks, lärde känna varandra och hade förhoppningsvis roligt. Men mamma satt och tryckte i gillestugan med sin sexåring och meddelade att det ”inte var för oss”. Fan också. Det skulle ta mig nästan 30 år att bli fri från den här idiotiska bilden av hur världen ser ut och det kostade mig troligen möjligheten att göra det jag egentligen var skapt för att göra, och som jag ville göra. Jag har genom livet fått delar av revansch på detta, men mitt liv kom att ta sig en annan vändning rent yrkesmässigt än musik. För det mesta var ju ”för nån annan”. ”Inte för oss”.  Och att hålla på med musik kanske inte riktigt heller var vad mamma ville. Läkare hade varit klockrent. Ingenjör, som det blev, dög helt ok. Men det är en ännu längre historia. Kanske senare.

Så, min mor var en tämligen extrem underdog, och utan att alls ha det som avsikt så drog hon med mig ner dit. Hennes egen historia var att hon, som framgår ovan i denna skrift, var ett av fyra syskon, och det tredje i ordningen för att vara exakt. Det hela är nåt i stil med att familjen Perttu inte hade råd att skicka alla fyra barn till ”högre utbildning” i Gällivare; det var inget märkvärdigt alls men det var något i stil med det som idag är gymnasium och något sådant fanns inte på närmare håll än i Gällivare. Det gick bara inte ihop med den familjekassa som fanns. Det första barnet, Irene, fick åka och studera till realexamen och bo inneboende nånstans. Till Svea, nummer 2, och Lilly nummer 3 fanns inte den möjligheten. Efter Lilly dröjde det fem år tills Kurth föddes, och när det var dags för lillpojken hade väl det ekonomiska läget stabiliserats någorlunda antar jag. Även Kurth fick, precis som sin äldsta storasyster, möjlighet att ta realen. Både Irene och Kurth hade nytta av sina respektive examina; Irene blev lärare och Kurth meteorolog och forskare; och lyckades i slutet av sitt yrkesliv knipa en professorstjänst.  Kvar var Svea och Lilly. Jag har aldrig hört att Svea har uttryckt något djupare kring detta och definitivt inte nåt negativt. Men Lilly…ja hon kände sig sviken och på nåt sätt bortsorterad. Och inte bara sviken utan dessutom besviken. Och förnärmad. Och kränkt. Hon blev på uppenbarligen på något sätt tvungen att acceptera sitt öde att inte ha blivit lika ”fin” som sin storasyster och sin lillebror, och det gjorde hon sannerligen på det sämsta av sätt. Hon blev tillbakadragen, bitter och nästan asocial istället. Kunde hon ha gjort annorlunda? Ja absolut. Hon kunde ha valt att inte känna sig undertryckt utan istället bestämt sig för att ge världen på nöten ungefär som jag gjorde med känslan av att alltid vara efter Håkan och Anders. Hon kunde ha pluggat senare när hon hamnade i ett bättre läge. Min pappa var en rätt liberal typ och hade inte motsatt sig det. Hon hade kunnat göra mycket för att förhindra det som det blev – en tämligen förgrämd, bitter ensamvarg som tyckte att världen behandlat henne illa. Jag säger inte att världen inte hade behandlat henne illa, för det hade den nog. Men saker och ting förändras och nya möjligheter uppstår. Och då hade mamma redan lagt ner. ”But not for me” finns det en jazzstandard som heter. Det är min mor i ett nötskal. Jag blir så fruktansvärt frustrerad när jag tänker på hur mycket detta kostade henne – och hur mycket det kostade mig! Faktiskt är det så det är och var länge.

För allt detta kom att påverka även min egen självkänsla och mitt eget självförtroende. Jag brann för musiken, och jag brann för att lira och sjunga, men jag hade nog alltid känslan av att jag inte skulle räcka till, att det bara är andra som kan bli riktig bra. När jag hörde något musikaliskt som var riktigt bra så gav jag liksom automatiskt upp direkt – inte skulle jag nånsin kunna bli sådär bra hur mycket jag än övade. Det var inte för mig. Jag levde hela tiden i känslan att den som var bättre än jag på något hade en magisk medfödd förmåga till att vara bättre på det där än jag, och den förmågan var ”för den personen” och inte för mig. Så att öva sig till nya höjder blev liksom onödigt och tågen gick ett efter ett. Jo, visst var mycket av det där mitt eget ansvar och jag tog det senare; men att alltid leva med den där känslan av att musik inte ”är för oss” var minst sagt avtändande.

Senare i livet fick jag flera gånger höra saker som att ”men du är ju så bra, du är ju nästan där, öva mer så är du snart ikapp”. En helt annan inställning således och i grunden väsentligt mer konstruktiv. Nog fan kan även jag bli bra på det jag vill bli bra på om jag jobbar tillräckligt på det. Visst, så enkelt är det förstås inte heller. Det finns lite för många människor med dåligt eller obefintligt omdöme som ställer sig och gör sig till allmänt åtlöje – se bara på de stackars ungdomarna i Idol och liknande tävlingar. Sådana som kanske matats med motsatsen: ”du är redan bäst och du kan allt och världen ligger framför dina fötter”. Det är säkert välriktat och välment, men om man inte heller lär ut till barnen och ungdomarna att sätta saker i relation till andra saker – inom industrin brukar man använda termen ”benchmarking” vilket är en ganska bra syssla – så kan det bli väldigt tokigt och det gör man TV-underhållning av idag.

Men att talangen fanns där vet jag nu, och det insåg jag själv också med åren men det blev ganska sena insikter. Då det nästan var för sent för att kunna specialsatsa och bli sådär bra som de där riktigt stora. Om man nu ville bli specialist på ett område till exempel saxofon vilket liksom var det enda jag kunde tänka mig då. Och då kommer man på skäl 2 enligt ovan: tänk om jag hade haft en mentor jag litade på när det gäller att kunna guida mig igenom vad man skulle kunna göra annat än att spela saxofon om man valde musiken som yrke. Idag sysslar jag med många olika saker som musikant och det innefattar flera olika blås, det innefattar piano, det innefattar ensembleledning, arrangering, komposition, teoriundervisning, gehörs- och improvisationsträning, projektledning…och en massa saker till. Det enda jag såg då som alternativ till att bli världens bäste saxofonist, det var att bli lärare i kommunala musikskolan och ha ointresserade och obegåvade elever som tvingades till musik av sina föräldrar. Även detta så dumt, och så okunnigt. Tänk om jag haft nån som kunnat berätta!

Så skäl 3, 4 och 5 fick bli de avgörande. Jag valde att inte söka till musikhögskolan. Jag hade betyg från gymnasiet som snart skulle ta mig in på Teknisk Fysik på KTH. Jag var redan då på väg att ge upp och inte blev det bättre i samband med mönstringen. Det kom ytterligare hinder i vägen, nämligen.

Till början

1985 – 1987
Det var ju det här med militärtjänsten. Den förhatliga militärtjänsten. Den där som kom och tog över i princip hela livet under en period. Jag bävade för den redan långt innan. Mönstringen hade gjorts redan under gymnasietiden och tanken var att militärtjänsten skulle ägnas åt musikpluton, men se det ville inte militärmakten. Mitt spelprov sas vara excellent. Jag spelade flöjtsonat av Bach på altsax och jag var mycket nöjd med resultatet av all övning. Men det räckte inte på långa vägar. Värst var väl kanske att de kroppsliga och motoriska förutsättningarna för avancerad figurativ march var mycket skrala. Dessutom förmådde jag mig inte att svara riktigt rätt på svåra politiska frågor i samband med intervjumomentet, som t. ex. ”Om general Pinochet kommer på stadsbesök och det är bestämt att du skall spela solo vid hans ankomst på Arlanda, vad gör du?”. Jag var, efter att tidigare ha pratat med andra som gjort proven, beredd på en sån fråga och jag visste också innerst inne att jag aldrig skulle göra en sån sak. Jag hade också på känn att jag inte skulle klara av att blåljuga. Jag sträckte mig till något i stil med ”Det problemet får vi lösa den dag det uppstår”. Jag fattade redan där och då att det inte alls var det svar de ville ha, men jag kunde inte göra så mycket annat och fortfarande idag tyckte jag att mitt svar var det minst dåliga jag kunde avlämna. Det blev ingen musikpluton för min del. Jag bestämde mig i nån kombination av besvikelse och vredesmod för att lägga ner musiken helt och hållet och både saxofon och trummor (jo jag hade en sån period också) hamnade ganska snart på vinden. Så fick det bli. Och så blev det flera år.

Istället visade mina mönstringsresultat på att jag skulle vara ett mycket lämpligt militärbefäl. Jag log inom mig och visste att de hade fel på ett nästintill komiskt sätt. Visst, ett ledardriv finns det hos mig som person, och nog kan jag ta kommandot alltid. Men militärbefäl? Nä. Skulle inte tro det. Men samtidigt, jag var intresserad av att få det där gjort så snart som möjligt efter gymnasiet så att man kunde få ägna sig åt vettigare saker; och dessutom såg jag helst att det blev så nära Stockholm som möjligt så att man kunde spendera sin fritid på ett bättre sätt än vid korvmojjen i Boden. Och se – där kom erbjudandet. Kompanibefäl vid I1 i Kungsängen och start i juni 1985. Det tog jag på direkten. Att de sa 450 dagar reagerade jag liksom inte på. Jag var så ointresserad av det där militära att jag vid det laget inte visste att det fanns fyra huvudlängder på allmän värnplikt i Sverige 1985: 7,5 månader, 10 månader, 12 månader och 15 månader. Inte heller reflekterade jag över det faktum att de 450 dagar som nämndes händelsevis motsvarade just – 15 månader. Herregud. Jag får lite halvhjärtat skylla på någon olycklig kombination av ungdomligt oförstånd och att en benägenhet att falla lite för smicker. Dessa 15 månader skulle bli de längsta i livet.

Så knappt innan man hunnit ut ur skolbyggnaden i början av juni 1985 – eller rättare sagt faktiskt på riktigt innan man hunnit ut, så var det dags för inryckning ute på Kgl. Livgardet i Kungsängen. Jag undrar fortfarande hur de tänkte. Alla skolor, inklusive gymnasiets tredje- och fjärderingare slutade skolan runt den 10 juni. Inryckningsdatumet var 1 juni. Så det var bara att rycka in och vara där någon vecka, sedan få permission ett par dagar för att kunna vara med vid själva studentfirandena och sedan återvända till det militära. Hade det verkligen inte varit möjligt att planera inryckningen till efter skolornas terminsavslutningar? Samtidigt var det en första insikt i den militära världen som kan beskrivas med många ord. Flexibilitet, samförstånd och rimlighet ingår inte bland dessa.

Pappa Hilding hade gjort nån kortare militärtjänst på I19 i Boden i slutet av 40-talet och jag tror man kan sammanfatta hans känslor för denna tid som a) att ibland bli lätt road över hur dumma saker kan bli i det militära b) att understundom bli illa berörd över hur dumma saker kan bli i det militära c) att för det mesta vara gravt uttråkad över hur dumma saker kan bli i det militära. Att han avrådde mig från att blanda mig för djupt i det militära behöver väl knappt ens nämnas. Tänk om jag ändå lyssnat på honom! I1 är förstås ett infanteriregemente. För den som är oinsatt så kan man väl förklara det som att springa omkring lite kors och tvärs i skogen, bli orakad och lukta illa, skita på en pinne, gräva ner minor och vid sällsynta tillfällen skjuta med något obehagligt vapen som man bli lomhörd av. Sommar som vinter. Inte ens riktiga fordon fanns det för den här bataljonen. ”Cykel-skytte-bataljon”. Första gången jag hörde det trodde jag de skämtade och flinade på ett sätt som unga killar kan. Men skrattet fastande i halsen när jag insåg att transportmetoden för detta kompani och en hel grupp andra kompanier var att cykeltolka bakom traktorer (!). ”Ja men” sa någon ung yrkesfänrik vid nåt tillfälle, ”ni skall ändå bara flytta er en gång. Sen har ni kommit dit där ni skall vara.”. Det där tog mig ett tag att fatta, men till slut blev insikten klar: blir det krig skall ni ta er till platsen X. Där skall ni vänta och hoppas på att fienden inte kommer förbi. Då har ni haft tur. Annars kommer fienden just dit och då skall ni försöka förhindra att de kommer förbi. Det kommer ni garanterat att misslyckas med, men håller ni er vid liv iallafall 24 timmar så hinner mer rörliga förband fram till platsen och kan ta över. Då har ni haft otur. Jag funderade ofta på vem som skulle ta hand om alla döda kroppar efter oss som råkade stå i vägen och som gjort ett pliktskyldigt men fåfängt försök att kämpa emot.

Militärtjänsten där på I1:s femte kompani innebar ett långt väntande. Det som varierade väntan lite var skoputs, vapenvård, skjutträning, limpa, fältövningar och så förstås porrtidningar lite varstans. Själv var jag tillsammans med Johnny Holmgren chef för en granatgevärspluton. Vet du hur ett granatgevär låter när man drämmer iväg en pansarspränggranat? Ja har du varit med om det lär du aldrig glömma det. Hårt rullade öronproppar längst in i öronen och effektiva hörselkåpor ovanpå det räcker inte riktigt hela vägen. Smällen är ändå smärtsam för känsliga musikantöron och tryckvågen är så kraftig att man ibland sväljer luft ofrivilligt eller drabbas av näsblod. Ett synnerligen obehagligt vapen faktiskt. Då slapp jag ändå första kompaniets pansarpjäser som smällde ännu värre. Till andra obehagligheter var yrkesbefäl som faktiskt var ondsinta och det fanns något eller några exempel på ondsinta befäl med ovanlig låg IQ och våldsamma tendenser, och som dessutom njöt av att se andra människor lida och försökte vinna respekt genom hot. Att träffa sådana personer (jag tänker främst på en specifik person som till regementet körde en delvis hembyggd bil) var enormt obehagligt, men samtidigt var det nog nyttigt att komma ut ur sin fina lilla svenska medelklassbubbla och se att det finns riktigt praktjävelskap på närmare håll än man kan tro.

Militärer brukar också skryta med att de är bra på ledarskap. Pyttsan. Om man skulle försöka sig på att använda ledarskap på militärt sätt i den privata industrin eller i andra offentliga förvaltningar – eller egentligen i vilka andra organisationer som helst utom de med uttalade militära funktioner eller ambitioner – skulle man först få ett skratt tillbaka, sedan en stor mängd fiender  och rätt snart åka ut på arslet och det givetvis med all rätt. Det militära ledarskapet lämpar sig möjligen i strid, där inga hänsyn kan tagas till underlydandes personligheter, preferenser eller åsikter utan där det handlar om blind lydnad under koncentrerade insatser. Så måste det vara i strid, där är det orderlydnad som gäller och ifrågasättanden kan kosta liv. Men ledarskap i ett större perspektiv? Ni måste skämta. Nåt sämre har jag aldrig någonsin sett – och jag skall inte sticka under stol med det faktum att det inte var de vassaste knivarna i lådan som blev yrkesmilitärer. Inte iallafall av dem jag såg.

Det där med ifrågasättanden förresten. I den långa utbildningen till kompanibefäl ingick en serie föreläsningar i svensk historia, med betoning förstås på militärhistoria. Det var faktiskt inte så dumt. Det var lite av en skön omväxling att få syssla med något lite mer intellektuellt under några förvisso mycket korta perioder. Under en av de här lektionerna för en rätt stor mängd unga blivande befäl, vi var säkert bortåt hundra personer i en föreläsningssal inom regementet, så berättade en ung skånsk fänrik om Sveriges stormaktstid på 1600-talet. Han gjorde det med stor stolthet och det var uppenbart att han såg den här perioden inte bara som en av Sveriges mest inflytelserika och mäktiga perioder, utan även som en av de stoltaste i svensk historia. Jag blev nyfiken på den här stoltheten och begärde ordet för en fråga. Fänriken såg glad ut över att någon kanske var intresserad av det han hade att berätta. Jag konstaterade att vi då – detta var vintern 1985/1986 – levde under ett hot för storskaligt krig mellan två maktgalna stormakter; USA och Sovjet. Alltså detta som senare kom att refereras till som ”det kalla kriget”. Jag konstaterade också att det nog var en allmänt utbredd syn i världen att det inte är ett bra läge att det finns två så starka militärmakter som tycktes vara beredda att slå till när som helst, samt att båda ständigt utökade sitt territorium genom att med våld utöva sin stora makt och ibland också annektera nya områden. Sovjets krig i Afganistan var ett exempel, USA:s krig på Grenada och Kuba andra exampel. Samtidigt konstaterade jag att Sverige precis som de flesta krigförande stormakter troligen ägnade sig åt samma sorts svinerier nere på kontinenten som krig brukar innebära: landannektering, dödande, lemlästande, tortyr, stölder och våldtäkter. Vad är det mer exakt som fänriken är så stolt över när det gäller Sveriges stormaktstid?

Den stackars fänriken, som nog egentligen var en rätt snäll men inte så smart kille, blev osäker och letade efter något vettigt att säga samtidigt som han flackade med blicken. Till slut mumlade han något om att vi kanske kan ta den frågan vid ett senare tillfälle och sedan försökte han fortsätta sitt anförande. Det kom en hel del kommentarer från de jämnåriga efteråt, några negativa men de flesta positiva. Jag fick i slutet av militärtjänsten av en ren slump reda på att jag efter den här frågan hade blivit stämplad som ”misstänkt kommunist” av en hel rad yrkesofficerare. Jag blev faktiskt – helt ärligt – oerhört road av denna tanke. Det var liksom så dumt att det inte ens gick bra att på allvar bli oroad. Den idén visade på nåt sätt så mycket om det militära tänkandet. Jag tror jag stannar där innan jag börjar bli nedvärderande på riktigt.

Det fanns en del riktigt läskiga existenser även bland de värnpliktiga. Det fanns åtminstone fem uttalade och helt ”öppna” nazister där. En av dem var partiledare för ett svenskt nazistparti som fanns under den här tiden som hette NRP, Nordiska Rikspartiet. Ett par andra sas befinna sig rätt högt upp i VAM, Vitt Ariskt Motstånd. Tatuerade skinnskalletyper båda två, och sannolikt rätt farliga men helt och hållet accepterade i det militära. Den typen var därmed helt ok med den militära ideologin, men typer som jag hade mage att ifrågasätta det gloriösa kring Sveriges stormaktstid blev misstänkliggjorda och troligen övervakade. Det här säger en hel del om det militära och det säger en hel del om varför jag har så fruktansvärt svårt för det systemet och de människor som utgör det.

Det var dock några bra personer jag lärde känna där, även om den enda jag egentligen hade nån kontakt med senare var Johan Rudén, som visade sig vara en riktigt bra ledartyp även på det riktiga sättet och inte bara på det halvfnoskiga militära sättet. Han dök upp ett antal gånger under OM/OMX-tiden senare. Närmaste vännen under lumpartiden var Johnny Holmgren som jag helt tappade kontakten med bortsett från en repövning hösten 1987. Övriga minns jag bara rätt vagt; Carl-Adam Drakenberg, Joakim Bräsén, Nils Wiberg, Niklas Düring, Carl Frykfeldt, Anders ”Kol” <>, Peter Hjorth, Lennart <>, Pontus Kanold och så förstås den lille nästan förståndshandikappade Max L som verkligen ville vara nazist men inte dög ens till dem. Intressant att militären tyckte han var ett befälsämne. Säger återigen en del om hur det tänks där i de mörkaste hjärnvindlingarna som man verkligen behöver gå ner i om man vill hålla på med militära saker. Det fanns dock ett par någorlunda vettiga personer även bland yrkesfolket vilket var skönt att konstatera. Christian Pleijel och Henrik von Vegesack var faktiskt resonabla personer med ett visst mått av både hjärnsubstans och empati. Det militära hade behövt fler sådana, men de var sällsynta dessvärre.

En liten ganska rolig liten detalj var att jag efter ungefär halva tiden där ute på I1 i Kungsängen blev känd som ”porrkungen”, något jag skrattat gott åt många gånger senare. Anledningen var inte så pinsam som man kanske skulle kunna tro utan hade en bakgrund lusten att köra bil och vad det nu blev. I november 1984, nån månad efter att jag fyllt 18 år, tog jag körkort vilket var en skön känsla efter ”lillkusin”:s-livet som det står om ovan. Jag fick inte enorma mängder av tillfällen att unyttja det där efterlängtade korten under vinter och våren, och sen var det då som sagt dags att rycka in i det militära i juni 1985. Jag minns inte exakt hur det gick till men jag hade förmodligen lediga veckor då jag ville kombinera att köra bil med att tjäna lite kosing. Någon gång under 1985 fick jag höra talas om ett litet åkeri som låg under Medborgarplatsen. Jo det är faktiskt sant. Där finns ju idag ett vanlig parkeringsgarage, och det var det väl kanske i någon mån redan då. Men Teddy med sitt åkeri som han kallade Teddy Trans huserade då där och tog upp en hel del yta. Han hade ganska små lastbilar förstås, en del som krävde C-körkort vilket jag inte hade då; och så en del smålastbilar som bara krävde B-kort. Dit sökte jag mig och Teddy tog emot med rätt öppna armar och betalade faktiskt vad man på den tiden tyckte var rätt ok. Jag kom att återvända dit under några perioder under de nästkommande två åren. Under någon sommar transporterade jag små vita lådor med något slags kursmaterial som väl egentligen var reklammaterial till skolor för att köpa någon viss typ av kursmateriel. Det skulle ut en sån låda till Storstockholms samtliga skolor hela vägen från Norrtälje till Södertälje. Undrar hur många sommarstängda skolor jag var vid under den sommaren som kan ha varit 1986 eller 1987. Men, och det var det jag skulle komma till; det första jobbet där som alltså bedrevs under vissa veckor sommaren 1985 till våren 1986, var att hämta osålda tidningar som skulle köras till en returpapperscentral i Albano. De små bilarna, de som bland andra jag körde, hämtade på typiskt små ställen som olika typer av kiosker, t. ex. Pressbyrån, mindre butiker och bensinstationer. Det mesta av det som hämtades var vanliga dagstidningar och det mesta av det övriga var vanliga veckotidningar som Året Runt, Femina, Allers och Svensk Damtidning och annat jox. Och så var det en mängd andra slags tidningar av både det vanliga veckotidningsformatet och av, hm, mindre format. En och annan vet nog vad jag menar men nästan ingen skulle väl erkänna det. Hursomhelst, jag tyckte det var synd på så rara ärtor när jag nu dessutom låg i det militära där det vimlade av frustrerade unga män; så jag brukade kika igenom det jag hämtat innan jag slängde av det på returpappersstationen och en liten mängd hamnade i hytten på den lilla lastbilen. Vid ett par tillfällen tog jag det jag funnit i papperskassar och släpade in på regementet när det var dags att återvända dit. Det var med en viss förvåning som unga rekryter fann små högar med ”speciell litteratur” på sina luckor och det var rätt många såna ”luckor”. I början hörde jag förvånade kommentarer från vissa håll och folk som undrade hur detta gått till. Men det dröjde inte så värst länge innan de listat ut hur det hela gått till och så fick unge Sgt. Tillberg sitt smeknamn. En och annan som läser detta kanske blir upprörd av detta omoraliska, och visst så får det väl vara. Men det här var 1985-1986 så jag gissar att preskriptionstiden har gått ut med viss marginal vid det här laget 🙂

Trots en hel del skepsis från militärmakten mot den avoge unge Tillberg blev det ett fänriksmärke i mössan i samband med muck från kadettskolan i augusti 1986 och livet kunde återvända till det mer normala – och, ja, vettiga.

Bussar och många kulturer
Vid tiden för muck hade jag faktiskt kommit in på KTH, som direktintagen på ”Flyg” vid KTH, eller Farkostteknik-linjen som den egentligen hette. Jag hade även möjligheten till direktintag på nån annan linje, minns inte vilken – och så var jag nåt i stil med tredje reserv på Teknisk Fysik som nog ändå var det jag själv ville gå i första hand. Att inte ha kommit in just där gjorde mig ingenting det året; jag följde inte ens upp det där med reservplatsen. Det kändes ändå inte så aktuellt att återigen direkt kasta sig in i något nytt och högst uppfordrande. Istället fortsatte jag att kompensera för ”lillkusin”-skapet i full fart och förverkligade barndomsdrömmen att köra buss. Det där med barndomsdröm ja. Det var nog kanske mest detta med kusinerna Håkan och Anders; men jag minns också att jag som rätt liten ibland åkte buss med mamma in från Bredviken till Luleå centrum och tyckte det var spännande och ville helst stå längst framme vid bussförarens lilla disk. En gång var det en snäll busschaufför som lät mig stå innanför den där disken och lyckan var fullständig. Jag kanske var 5 år och minns det fortfarande starkt vid 50 års ålder. Sånt där kan vara så viktigt!

I september 1986 började jag gå kurs i bussföreri i Råstagaraget i trakten av Solna/Sundbyberg. En härlig och rolig höst. Vi var ett tiotal som sågs varje dag måndag till fredag under ett par månaders tid.  Min lärare hette Ture Andersson och kom från Norrbotten. Kalix, om jag minns rätt. Ytterligare en norrbottning i exil. De andra eleverna kommer jag inte så väl ihåg utom en som var den absolut trevligaste och klyftigaste; han hette Nader Rigi och kom ursprungligen från Iran. Synd att vi tappade kontakten. I november tog jag mitt körkort för buss, och körde sedan buss i SL:s västra trafikdistrikt på heltid under ett år. En mentalt avkopplande tid på många sätt och förstås trevligt att tjäna egna pengar. SL var ett mycket välorganiserat och trevligt företag att jobba på, visserligen med jobbiga tider såsom klockan halv-fem morgnar till halv-två nätter i en salig röra, men som sagt välorganiserat och spännande. Dessutom en stark blandning av olika nationaliteter. Förutom svenskar lärde jag känna finnar, jugoslaver (det var så då), bulgarer, rumänare, greker, turkar, kurder, iranier, irakier, syrier, algerier, marockianer, chilenare, uruguayaner och argentinare. Och säkert några till. Sällan har jag lärt mig så mycket spännande om världens olika kulturer som då, trots mycket resande senare i livet. Och inte minst hur mycket motsättningar det finns mellan olika grupperingar.

Man kan ju få för sig att det svenska samhällets motsättningar står mellan svenska intelligensbefriade skinnskallar och oskyldiga invandrare. Men fullt så enkelt är det förstås inte och det insåg jag under det här året. Det finns givetvis motsättningar mellan olika etniska och nationella grupper även om de nu råkade befinna sig i just Sverige. Jag drar mig till minnes en svintidig morgon under bussutbildningen i oktober 1986 innan dagsljuset gjort sin entré. När man hade tagit sitt busskörkort var det dags att lära sig de olika linjerna, och för att komplettera själva bussföreriet fick man under handledarhjälp köra de olika viktigare linjerna ett pass. Alldeles nära universitetets ändhållplats på linje 540 och ungefär vid femtiden på morgonen, började den aktuella handledaren plötsligt prata i strömmande ordalag, sittande på den sits som brukade kallas racerstolen – den sits som är ensam längst fram till höger i bussen och där gamla damer nästan brukar slåss om att få sitta. Han pratade på starkt bruten svenska, och var uppenbarligen rätt vresig denna arla morgonstund. Han började utgjuta sig om hur alla dessa invandrare (!) utnyttjade det svenska samhället, bara komma hit och lata sig och lyfta alla fina bidrag. Annat var det minsann med bulgarer! Bulgarer, minsann, var ett hederligt folk som till skillnad från rumänare och ungrare var ett arbetande och rättroget folk som vet att göra rätt för sig. Så är det med det! Jävlar anamma! Å hoppsan då. En av de första insikterna om att främlingsfientlighet och protektionism inte bara är en svensk företeelse. Självklart kan man tycka. Men jag var 20 år och hade bara sett såna elakartade fenomen uttryckas av svenskar till något fullständigt motbjudande svammel om ”den svenska rasen” eller något ditåt. Tänk att människor kan sjunka så lågt. Och värre blev det ju tyvärr när fascismen inträdde på den svenska politiska arenan men det var några tiotal år senare.

En trevlig detalj med bussföraryrket var nattpassens senare timmar, i synnerhet på sommaren. Att vid sin ändhållplats i Bro, Kungsängen, Märsta eller Sigtuna stänga av sin bussmotor och kliva ut i gryningen, till det enda ljudet av en och annan morgontidig fågel, daggen i gräset och för övrigt det totala lugnet efter att ha stängt av den bullrande bussmotorn, är en upplevelse som man annars inte så värst ofta fått uppleva i livet. Man är ensam i världen, det är ljust och alldeles tyst sånär som på några morgontidiga fåglar, och man upplever det som man själv får ta världsdagens rena oskuld i ensamt majestät. Eller, något mer moderat uttryckt, att vara ensam med dagen. Testa någon gång om du får tillfälle!

En försommardag 1987 på Sveavägen. Eller möjligen Odengatan.

Eftersom jag fortfarande bodde hemma tjänade jag lite mer pengar än jag förbrukade, så för att fortsätta att ge Anders och Håkan på nöten ännu mer (vilket de inte ens visste om) bekostade jag själv under våren 1987 en utbildning för att lära mig köra långtradare. I april körde jag upp för ”E”-bokstaven bakom C:et i körkortet, vilket gick närmast oförskämt bra. Full pott på både teori- och körprov. Ett möjligen något märkligt sammanträffande var att jag då körde upp för min tredje behörighet efter bil och buss och för tredje gången gick det bra, men framförallt hade jag vid alla tre tillfällen varit sist av de som samtidigt satt i examensfordonet, och samtliga tre gånger började jag vid exakt samma bilparkering på Bromma flygfält. Detta långtradar-körkort kom hursomhelst till användning lite senare, under de fem följande somrar jag hade ledigt från studerandet vid KTH och tjänade lite semesterpengar på att köra ”långtradare” på Erik M. Sundkvist åkeri, ett företag anslutet till bilspedition, som sedan dess bytt namn till Schenker. Mer om detta senare.

Lite sommarsemester blev det 1987 och den ägnades åt den första av två ”tågluffar” i livet. Den gjordes tillsammans med flickvännen Anna och första resan gick till Wien, där vi stannade 4-5 dagar. Därefter mot Rom där stannade ytterligare 4-5 dagar.

Fontana dei Quattro Fiumi, Piazza Navona, Rom, juni 1987.

Vi var faktiskt sådär fascinerad av Rom. Visst finns det mycket att se, men det mesta var väldigt smutsigt, illa underhållet och kommersialiserat. Dessutom var det fruktansvärt varmt de här dagarna. Jag såg på flera ställen när jag kom att det fanns burkkapsyler (som man på den tiden drog loss från burkarna) i asfalten. Jag blev nyfiken på hur de hamnat där, och nästa dag kom förklaringen. När solen låg på ordentligt och värmen var som den var, mjuknade asfalten och  eventuellt skräp som låg ovanpå, i synnerhet hårt metallskräp som såna här kapsylringar, bara trampades ner när folk gick på trottoaren. Även en del fotavtryck kunde ses ibland. På kvällen och natten stelnade den igen och asfalten hade fått sig ett nytt utseende.

Efter några dagar tröttnade vi på smutsen, bullret och hettan och ville ta oss mot havet. Vi testade att åka ut till Ponza från den lilla hamnstaden Terracina, och båtresan var 3 timmar lång och väldigt jobbig. Kraftig sjö och förmodligen 2/3 av passagerarna blev sjösjuka. Väl där tyckte vi inte att den var mycket att ha, åkte tillbaka och stannade i Terracina ytterligare några dagar. Några av de bästa dagarna på resan. Sedan vidare mot Pisa och kika på det lutande tornet men inte övernatta, sedan vidare till franska medelhavskusten och ett ställe, nåt i stil med ett ”youth hostel” där många interrailers bodde och som låg i Cap d’Ail med korta avstånd till både Monaco, Nice och Cannes. Där blev vi också en knapp vecka och sedan gick färden med ett sånt där coolt snabbtåg som var rätt nya då – TGV – vua Lyon till Paris där vi mötte både Conrad Nyquist och Nina Benner. En vecka blev det i Paris innan färden gick tillbaka till Sverige. En otroligt spännande och lärorik resa blev det.

Efter sommarens fröjder och lite mer jobb, och efter ett års riktigt förvärvsarbetande, kändes det mer motiverat att återvända till studievärlden. I augusti 1987 trädde jag in på det mycket vackra och stolta KTH-området som sk ”nØllan” – jo så var den gängse stavningen av nyblivna teknis-studenter som ännu inte förtjänade epitetet ”teknolog”. Under busstiden hade jag blivit än mer övertygad om att det nog var Teknisk Fysik jag ville gå på. Musiken var nedlagd nu så nu var det andra typer av studier som gällde. Denna linje har rykte om sig att vara mer en förberedande forskarlinje än en ingenjörslinje, vilket jag tycker jag kan bekräfta. Detta är mycket bra om man har tänkt sig att bli forskare och gillar att fördjupa sig i mycket djupa teorier eller extremt specialiserade delområden av delområden, men mer tvivelaktigt om man är mer intresserad av mer tillämpningsbar ingenjörskonst. Jag hade ingen aning om då vad just jag skulle vara intresserad av och insåg väl egentligen längs vägen att en mer tillämpad linje hade passat mig bättre. Så jag fortsatte.

Åren på KTH var både rätt roliga och jobbiga. Det roliga bestod i att lära sig saker; det är ju grunden till varför man är där och många kurser blev det. Det mesta inom matematik, förstås: algebra & geometri, envariabelanalys, flervariabelanalys, komplex analys, fouriermetoder, differentialekvationer, matematisk statistik och sannolikhetslära i flera omgångar, och teoretisk fysik: vektoranalys, fysikens matematiska metoder, termodynamik i flera omgångar och kvantmekanik. Men också inom mekanik: statisk mekanik, partiklars dynamik, kroppars dynamik, analytisk mekanik och det stora blocket hållfasthetslära i flera omgångar. Vidare inom ellära: elkretsteknik, elektrisk mätteknik, analog elektronik, digital elektronik och det mycket spännande stora blocket av teoretisk elektroteknik. Och inom det mer allmänna fysikområdet: mikrofysik, halvledarteknik, fasta tillståndets fysik och optik & vågrörelselära i flera omgångar. Också naturligtvis det jag sedan mest kom att jobba med, datateknologi: grundläggande programmering, numeriska metoder och den givande kursen datalogi som både beskrev programmering i det gamla fantastiska objektorienterade språket simula och det något mindre fantastiska urgamla Fortran77 men också en hel del teoretisk datalogi om grundläggande datastrukterer och algoritmer. Obestämbara kurser (?) som reglerteknik, fysikalisk kemi, teknikhistoria, företagsekonomi och juridik/rättskunskap (jodå, de sistnämnda två var ganska små kurser). Men det jag kom att intressera mig mest för var experimentell fysik: atomär och molekylär fysik i flera omgångar, kärnfysik, partikelfysik, modern experimentell fysik, fysikens experimentella metoder, reaktorfysik, neutronfysik, rymdfysik och förstås det mycket spännande området plasmafysik som jag också gjorde mitt examensarbete inom. Jag räknade nån gång hur många godkända tentor jag avverkade och minns inte exakt resultatet men det var en bit över 60 om jag inte tar fel. Till det ett 30-tal långa och delvis rätt omfattande laborationer som krävde förberedelser och efterarbete. Och så examensarbetet förstås. Och en längre studieresa (som gick till Berlin, Göttingen, München och CERN i Génève). Nu i efterhand känns det nästan osannolikt att man kunde uppbåda all den energi och idoghet som krävdes genom alla dessa år. Men det gick ju faktiskt! Rätt nöjd med det.

Det var också socialt väldigt trevliga år. Det festades en hel del förstås och de flesta fester var otroligt roliga och välarrangerade. Det fanns ju gubevars folk som ägnade en stor del av sin studietid åt just den ädla konsten att ordna kalas och därefter blev det i allmänhet. Studerandet gick i fyraveckorsperioder – tre veckor av undervisning i olika former och sedan en ”tentavecka” då man satt hemma eller på biblioteket och läste. Tentorna låg i slutet av den veckan, ibland på lördagar och oftast på måndagar. På måndag kväll var det tentapub på kåren vilket var belöningen efter en ofta rätt hård vecka. Det gick mer eller mindre dygnet runt och som student hade man ingen riktig pli på det där med att vara aktiv på dagarna och sova på nätterna; det där sättet på vilket en stor del av samhället är uppbyggt. Nej som student pluggade man när man inte sov och när man blev trött så sov man, klockan oaktad. Jag lärde mig förvisso med åren att försöka hålla lite koll på dygnsrytmen om veckan slutade med en morgontenta, annars kunde det hända att man gick och tentade utan att ha sovit alls. Vad var då det jobbiga? Tja studierna i sig var ju definitivt krävande och väldigt ofta krävdes det ett rätt omfattande uppbådande av självdisciplin och nedtryckande av vilja att göra något annat. Utan självdisciplin kan ingen gå igenom en sån här linje, det är ett som är säkert. Men det allra värsta var nog ändå känslan av att aldrig vara ledig på riktigt. Inte ens över jul. Möjligen, möjligen, kände man sig lite fri från studierna precis efter sista tentan i juni och fram till slutet av juli då det började bli dags att läsa på inför resttentorna som terminen öppnade med. Samtidigt, under de där sommarveckorna var man ju fullskiten med jobb för att dra in lite kosing – det var ju den chans man hade. Så inte kände man sig ledig då heller annat än trötta kvällar väntandes på att stiga upp i ottan nästa morgon. Så sammanfattningen är: under de där åren på teknis kände man sig i princip aldrig ledig.

Troligen tagit i samband med någon stadsorientering, kanske 1989.

Experimentell fysik nämndes ovan. Inte så vidare praktiskt användbart för den som inte tänkt sig att forska vidare, men roligt och givande på alla möjliga andra sätt. Det var som sagt det som intresserade mig absolut mest, och ett tag hade jag funderingar på att gå vidare och ”lissa” eller kanske till och med doktorera. I synnerhet som jag efter alla års studier äntligen tycke jag fick någon lite mer personlig relation till något mer specifikt område. Detta i form av bland andra docent Nils Brenning och professor Staffan Torvén vid institutionen för plasmafysik där jag läste en kurs i slutet av utbildningen. Trevliga, ödmjuka och inspirerande människor. Och där fanns ju faktiskt kvar i lokalerna också en av Sveriges mest namnkunniga och begåvade fysiker, nobelpristagaren Hannes Alfvén, när jag tassade omkring där. Spännande! Men mest spännande tyckte jag området som sådant var, som verkar innehålla nästan allt. Från praktiska fusionsreaktorexperiment – som vi alla hoppas skall lösa framtidens energiförsörjning – till funderingar på många mer exotiska frågeställningar som varifrån norrskenet egentligen kommer eller vad som fyller rymden. Jag skulle precis börja göra mitt exjobb där, när jag fick höra att det stora telekommunikationsföretaget Ericsson sökte en exjobbare inom området plasmafysik! Tillfället verkade liksom givet, och var det också, till vilket vi återkommer strax.

Ända sedan slutet av 1983 hade jag och Anna varit ett par, men hösten då mina teknisstudier inleddes började också Annas medicinstudier och våra vägar och världar drog iväg åt olika håll med massvis av nya vänner, upplevelser, miljöer och givetvis studierna i sig. Vi insåg båda två att det var dags att gå vidare och bröt upp under hösten 1987. Jag bodde på den här tiden fortfarande hemma hos föräldrarna på Torpvägen i Viksjö. Under första läsåret på teknis träffade jag Helena E som bodde på Hornsgatan och där flyttade jag in i april 1988. Det förhållandet höll bara ett drygt år och 1989 flyttade jag till Professorsslingan på ”Lappis”, det stora studentbostadsområdet på Norra Djurgården. Där bodde jag litet men ändå rätt trevligt i hela tre år till 1992. Fast några år tidigare träffade jag Maria B som gick på samma linje som jag och under den här ”Lappis”-tiden var jag rätt ofta hemma hos henne på Kocksgatan 24 som blev som ett andra hem. Och ibland nästan som ett första hem.

1991 var det dags för min andra tågluff och denna gång blev det sålunda med Maria. Första stopp blev Barcelona och ett antal dagar där. En riktigt trevlig stad som vi båda gillade direkt. Sagrada Familia hade inte kommit så långt då (jag var åter i Barcelona 2015 och på de 25 åren hade det hänt rätt mycket faktiskt). Gaudí-husen, Miromuséet, Picassos skissmuseum – jo det blev rätt mycket konst. Det var Marias intresse, hon var i princip tondöv vilket hon visste om och musiken var ingen stor grej för henne. Och ärligt talat – Spanien hade inte mycket musik att bjuda på som jag gick igång på, och då syftar jag på jazz/soul/fusion å ena sidan och klassisk orkestral musik eller opera å den andra. Spanien är betydligt mer av ett konstland än musikland. Nå, färden gick vidare ner mot Malaga för några nätter, sedan till Gibraltar och några nätter i La Linea.

Gibraltar juni 1991. Det var rätt gott om makaker (av typen berberapor, för att vara exakt) där och en av dem snodde Marias plastkasse. Det enda som fanns där var en bit bröd som snabbt åts upp och en vattenflaska som blev kvar på marken.

Därefter åkte vi norrut igen och stannade i ett väldigt hett Madrid några nätter inklusive en dagsutflykt till Toledo. Sedan blev det en vecka i Lissabon och det var förstås väldigt trevligt; en väldigt fin stad att bara vara i. På vägen hem blev det ett par nätter i Andorra La Vella och på vägen därifrån fick jag mitt första djupare möte med Richard Wagner. Andorra var rätt billigt och vi hade lite reskassa kvar; så jag köpte en portabel CD-spelare och lite på måfå ett par kompletta operor; Verdis Aida och Wagners Valkyrian. När vi nådde ut på den sydfranska landsbygden en väldigt regntung sen eftermiddag som nästan kändes mörk på grund av alla svarta tunga moln, så kom Valkyrians suggestiva inledning igång i öronen samtidigt som tågskarvarna dunkade över det rätt öde men vackra landskapet. Det var en väldigt kraftfull upplevelse som jag aldrig riktigt hämtade mig ifrån. Wagners musik har en märkligt stark inverkan på mitt sinne; den går rakt förbi alla skyddsbarriärer som finns och rakt in i den helt nakna och oskyddade själen. Sent på kvällen angjorde vi Paris och stannade även vid denna tågluff ett antal nätter i denna oerhört coola och vackra stad, innan vi återvände hem mot Sverige. Ytterligare en oerhört spännande och lärorik resa var över och mitt konstkunnande – som ändå måste anses tämligen lågt – blev mångdubblat under den här månaden.

Ett par år efter att jag och Maria blev ett par ville vi flytta ihop och familjen ville dessutom överlåta lägenheten till Marias lillasyster Karin. Minns inte riktigt hur det gick till, men fick hon fick med hjälp av sin koleriske far en möjlighet att få tag på en helt ny lägenhet på Algatan 3 i Solna. Det var uttalat hennes lägenhet som vi flyttade till i mars 1992 och jag tror till och med pappan avkrävde mig att skriva på ett papper som talade om att jag inte hade nån rätt till lägenheten. Inte gjorde det mig något, jag hade aldrig utövat en sån rätt iallafall. Jag funkar inte så. Men det kändes lite jobbigt vad jag minns och nästan lite fientligt. Denna andra samboperiod blev inte heller långvarig; redan i april 1993 var det dags att röra på påkarna och gå vidare, och det skedde ungefär i samma veva som jag tog examen från KTH. Där började också en av livets jobbigare perioder. Det skulle komma att ta flera år att komma över den relationen.

Utöver studierna i första hand och ett visst mått av festande så fanns det förstås ytterligare andra saker som hände under de där KTH-åren. Dels var det ju kontakten med ett antal goda vänner som Andreas Zetterberg, Håkan Carlbom (då Persson), Per Zettervall, Marie Wulff (då Lydén), Pär Dahlstedt (som bytte till M-linjen), P-O Hjorth, Elinor Aminoff, Krister Nilsson, den långvariga labb-parhästen Anna Rydén samt förstås Per Appelgren och Henrik Karlsson som jag ju var väl bekant med sedan tidigare (även Anna och Pär D hade bakgrund från AF, inte ovanligt).

Krille och Danne, järnvägsstationen i Génève 1993.

Och sedan är väl bara att konstatera att jag tillhörde den kategori av människor som har svårt för att låta bli att engagera mig i saker, så det kom att bli ett och annat engagemang på teknis också. Det i efterhand viktigaste var att jag hösten 1988 blev vald till ordförande för den stolta Teknisk Fysik-sektionen för kalenderåret 1989, och det visade sig vara så pass spännande och engagerande att redan några veckor in på vårterminen 1989 bestämde jag mig för att göra detta på heltid. Med alla styrelse- studie-, ekonomi- och sektionsmöten, totalrevidering av sektionens stadgar, artiklar om studerande vid KTH, uppväckande av den tidigare ganska sovande seniormedlemsverksamheten, deltagande i kårverksamheter vid THS (Tekniska högskolans studentkår) och i andra studentverksamheter i Göteborg, Lund, Uppsala, Umeå och Linköping och en del annat smått & gott, blev det svårt att upprätthålla något bra och kontinuerligt studerande. Dessutom försvinner studielånen tämligen omgående. Jag försökte därför göra det meningsfullt att överhuvudtaget bära en plånbok genom att köra taxi vilket passade mig perfekt då det var ett jobb som jag trivdes med men ändå kunde komma och gå lite som jag ville. Valet föll på Top Cab, ett ganska mystiskt företag som gick i konkurs någon gång per år och därför ombildades många gånger och under rätt många år. Men bilarna och körningarna var bra och lönen helt ok. Många spännande möten med många olika slags människor blev det. På dagarna mycket gamla och handikappade som ofta visade sig ha så mycket spännande att berätta om livet. På nätterna det vackra folket och kändisarna som för det mesta inte sa flasklock.

Men musiken då? Ja som sagt, jag hade ju lagt ner musiken med milt våld redan i samband med mönstringen och under militär- och bussåret så låg saxofonen på vinden. Även under de första åren på teknis var det så och det var ju så det skulle förbli. Men så var det den där fredagkvällen. Att det var vinter minns jag, men osäker på året. Kan ha varit sent 1989. Det var en större fest på kåren en fredag kväll, och just denna kväll stod ett band vid namn ”Haralds poporkester” på scenen. Det här bandet kände jag relativt väl; fyra av dem hade tidigare gått på AF. Det var P-O Hjorth som lirade trumpet, det var Pär ”Babs’n” Dahlstedt som lirade bas, det var Gunnar ”Gurra” Nordmark som lirade piano och så var det Johan Öberg som lirade sax och klarinett. Den femte var Harald själv, Harald Nygren som lirade trummor och senare blev sångare. Namnet på bandet var lite lustigt valt; men undertiteln gav en ledtråd: ”lirar allt utom pop och tango”. Det var i själva verket så att det ”Haralds pop” lirade nästan uteslutande var låtar ur Real Book, dvs jazzstandards med nån avstickare åt bossa- eller sambahållet. Det här bandet hade jag möjligen lirat med nån enstaka gång; och det skulle bli många hundra gig med dem senare. Men dittills fanns egentligen ingen kontakt annat än som bekanta.

Den här fredagen spelade de sålunda på stora scenen på kåren. Jag hade gått förbi några gånger och sett dem, och plötsligt fick Johan fick syn på mig. ”Danne” ropade han under en låt. ”Kom upp”. Jag blev glad men lite tveksam. Vad skall jag upp på scen och göra? ”Jo men kom upp och lira med oss” sa Johan. Jag blev ännu mer tveksam. Jag hade inte lirat på ett antal år och inte hade jag nåt instrument med mig heller. ”Jamen ta min tenor” sa Johan och räckte den mot mig. ”Jag kör klarinett”. Och jag kanske var styrkt av en och annan malthaltig och försökte haka på lite försiktigt. Att lira på nån annans sax är  minst sagt lite speciellt. Det är lite som att borsta tänderna med nån annans tandborste iklädd vederbörandes underkläder i helt fel storlek. Det här var dessutom en tenorsax, och vid tiden hade jag bara lirat alt och lite sopran. Mycket mystisk situation. Det blev lite trevande de första minuterna; men sen hände något jag aldrig kommer att glömma och som kom att återställa mitt liv. Saxen började leva av sig själv. Så kändes det iallafall. Fingrarna, läpparna och saxen hittade varandra och började leka en egen lek som faktiskt lät förvånande bra. Vete fan hur det gick till. Men finns det nån högre makt så undrar jag om inte denne gav mig och den saxen lite extra skjuts den där magiska kvällen. Det blev en tre-fyra låtar. Sen gick jag ner. Mycket tankfull. Nästa morgon vaknade jag med blandade känslor. Glädjen över känslan av den där levande luren i mina nävar. Och ångest för att jag lagt av. Den ångesten blev snabbt värre. Det dröjde inte så många dagar innan saxen kom ner igen en långsam saxofonrehabilitering började. Den pågår fortfarande, nästan trettio år senare.

Ett gig med ”Haralds pop” på kåren 1993. Detta var alltså några år efter att Johan Öberg dragit upp mig ur ”skall inte lira mer”-träsket, och det är händelsevis honom jag vikarierar för här. Till vänster Pär ”Bab’s”/”Babs’n” Dahlstedt och till höger P-O Hjorth. Det här var bara nån vecka efter kraschen med Maria som beskrivs nedan och jag minns att jag mådde skit under det här gigget. Bland de värre. Men musikaliskt var det rätt roligt.

När jag skriver att musiken dittills hade varit nedlagd så är det förresten inte helt sant; det som stämmer är att saxofonen hade hamnat på vinden då; men det hände lite andra saker ändå. Hösten 1987 var jag en kväll med en mycket god vän, Henrik Karlsson, på Musikhögskolan för att repetera något. Jag minns inte vad. I den cirkelformade långa korridoren i B-huset mötte vi en person som Henrik visade sig vara bekant med. Denne person som talade på en för en gångs skull rätt vacker skånska, visade sig så småningom heta Thomas Caplin. Efter någon minut var jag själv med i diskussionen, men Thomas tvärstannar den plötsligt genom att mitt i en mening vända sig mot mig och utbrista ”Men herregud, du pratar ju på ett lågt E! Vill du vara med i min kör?” Och på den vägen blev det i sex år. Kören hette då Stockholms ungdomskör och bytte längs vägen namn till Riddarholmens kammarkör. Thomas var och är en makalös sångare, duktig körledare och dessutom oerhört karismatisk person som det är lätt och trevligt att ha att göra med. Tyvärr blev han själv inte kvar så länge. Redan efter ett par år fick han en spännande anställning som kör- och körledarpedagog i Hamar i Norge, och kören togs över av Per-Gunnar Alldahl. En riktig auktoritet inom sitt område både inom och utanför Musikhögskolan där han fortfarande arbetar som universitetslektor. Som varande en oerhört behaglig människa att ha att göra med och inneha ett skarpt intellekt i en vacker kombination, blev de fyra återstående åren i kören till ett trevligt minne för livet. Våren 1993 avslutade P-G sitt förordnande i Riddarholmens kammarkör, och själv passade jag på att göra detsamma. Jag tänkte då avsluta mitt sjungande helt och hållet för att ägna eventuell återstående fritid åt saxofonen, men riktigt så blev det inte. Det var i den här kören som jag lärde känna Erik Eriksson,  som kom att bli en av mina bästa vänner i princip resten av livet och som var best man på mitt första bröllop. Andra som blev mycket goda vänner var Rikard Thelander, Niklas Rom och Jonas Lindström. Dessa herrar hade bakgrund på AF och gick dessutom, eller skulle strax gå, på teknis; men det var via STUK/Riddarholmens kammarkör som vi lärde känna varandra lite närmare.

På Teknis fanns det också en hel del andra tillfällen att hålla på med musik. Förutom alla tillfällen till framförallt manskörssång och deltagande i kårens årliga Sångartäflan, fick jag 1989 förtroendet att dirigera den ca tjugofem personer starka orkestern i Teknisk Fysik-sektionens eget spex, Fysikalen. Spexet Shakespeare 1990 blev det stora examensprovet vilket var en stor upplevelse och ett bra spex. Även på Fysikalens tioårsjubileum 1992 fick jag samma ära, vilket var om möjligt än mer givande. I synnerhet som proffs som Gunnar Lundberg och David Aler, båda tidigare Teknisk Fysik-studenter och numera operasångare, var med på scen. Jag var dessutom med på ett hörn i såväl Ivan III 1988 som Leonard 1992. Det där med spex var verkligen roligt och givande även om både arrande och repeterande tog enormt mycket tid i anspråk. Det skulle bli ännu mer av den varan fast lite lustigt nog först efter examen.

När islossningen kring saxen hade ägt rum tack vare den mycket gode mannen Johan Öberg, så började även annat hända. Det fanns ett par band där man fick pianistbrist. Det ena var ett coverband som kom att kalla sig ”Dönix dansorkester” som då bestod av Åsa Grahn på sång, Hans-Olov Öberg på sax, Hasse Olsson på gitarr, Henrik Norman på bas och Ralph Lindgren på trummor. Det andra var ett slags studiecirkelband som höll till ute i en lokal nära Sollentuna centrum och som lirade mer jazz. Det bandet bestod av Åsa Grahn på sång, Hans-Olov Öberg och Per Jäderberg på saxar, Henrik Norman på bas och Hans Johansson på trummor. Det fanns därmed några gemensamma beröringspunkter mellan dessa band; och den viktigaste för min del var Hans-Olov som även han kom att bli en livslång vän och som då här de här banden var aktuella ringde mig för att höra om jag kunde vicka på piano. Jag som inte ens hade nåt eget klaviatur. Minns att jag tänkte att de måste vara fullständigt desperata så jag accepterade de första vicken och det gick hyfsat och min lust till att lira mer piano vaknade faktiskt till lite. Det dröjde inte så länge innan jag var permanent medlem i båda banden och det blev också dags att införskaffa ett första eget keyboard; ett Yamaha Clavinova P-100 som jag sen kamperade ihop med genom många gig och i många trappor. Båda banden kom att ombildas senare; framförallt på trumfronten. Stefan Palmfjord blev så småningom trummis i båda de här banden och även Stefan blev en livslång vän som jag i skrivande stund (2017) spelar ofta med fortfarande. Det här studiecirkelbandet döptes förresten rätt snart om till ”Beat the Beet” och gav ut en platta 1986. Åsa Grahn la av med sjungandet och försvann helt från allas radar, och blev ersatt av en person som skulle bli ännu viktigare i mitt liv, på ett direkt livsavgörande – och livskapande – sätt.

Det fanns ju tider som man inte pluggade stenhårt också; och det var några veckor om året som typiskt inföll under framförallt juni och juli och kanske en bit av augusti. Den här lusten att arbeta med att köra, med trafik och med transporter gick aldrig över. Håkan och Anders evinnerliga försprång manade mig att göra mer och mer. Som nämnts ovan körde jag buss på SL på heltid under hösten 1986 och fram till augusti 1987 och under våren 1987 passade jag på att komplettera det rätt kraftfulla körkortet med rätten att köra lastbil med tungt släp, det som bland folk utanför branschen kallas att köra ”långtradare”; ett ord som aldrig används bland yrkesfolket. Det var bara då inte helt klart hur det där ännu mer kraftfulla körkortet skulle utnyttjas på bästa sätt. Men under första året på teknis insåg jag att jag hellre skulle testa att jobba på åkeri än en sommar till som bussförare. Jag letade lite och fann ganska snart Erik M. Sundquist åkeri som var anslutet till Bilspedition och låg i Lunda industriområde i trakten av Barkarby/Spånga. Ett möjligen lite udda kanske för en teknisstudent, men faktum var att jag i slutet av varje läsår var så urless på alla konstiga, glosögda, ordlösa och oinspirerande människor i den tekniska/naturvetenskapliga akademiska världen (det finns naturligtvis lyckligtvis några undantag) att det kändes om en stor befrielse att på somrarna få ha att göra med lite ”vanligt” folk. Och så var det naturligvis roligt att lära sig ett ”skrå”-yrke. Det finns förstås en viss hierarki inom transportbranchen också och ”lots” var liksom det översta – iallafall så länge man har som huvudsyssla att jobba med transporterna i sig och inte sitta på kontor och vara förman, chef eller högre. ”Lots”-sysslan var det attraktiva och det var det jag ville bli och redan andra sommaren började jag anförtros lite svårare saker. Vad gör då en lots? Jo, ett långtradarekipage skall helst vara i rörelse dygnet runt för att vara så lönsam som möjligt. På natten är det ju egentligen inga konstigheter; det kommer en nattförare och sätter sig i ett färdiglastat ekipage och kör nånstans rakt fram till ett mål (eller halvvägs och byter och kör hem igen), och sen är det klart. Nattchauffören går hem och sover. Så på morgonen finns massvis av full-lastade ekipage stående. De har kommit under natten med saker som skall till den stad de står i, i mitt fall då förstås Stockholm med omnejd och då brukar man väl typiskt mena från Norrtälje till Södertälje. Dessa ekipage skall lossas och det gör lotsen fram till lunch och det brukade vara 2-3 ställen att lossa på och det kunde vara Pripps, Alcro-Beckers, Sockerbolaget, Margarinbolaget, ACO, IKEA, Marabou, Trelleborg, Fazer, Arlanda…och det kunde vara större byggen. Sedan efter lunch var det dags att åka till ytterligare 2-3 ställen och lasta fullt, återvända till åkeriet och tanka upp och för övrigt förbereda ekipaget. Och så kommer nattföraren och tar det och så börjar en ny cykel. Lotsyrket är faktiskt rätt mycket avancerat än man kanske kan tro; man måste kunna en jäkla massa adresser och vägarna dit med stora ekipage; många av de ”vanliga”  vägarna man kan som bilist funkar inte pga t. ex. broar och viadukter och det framgår oftast inte av karta utan man måste liksom veta och sånt tar tid att lära sig. Sen måste man ju kunna lasta rätt och säkert och säkra lasten, t. ex. att dubbelställa rätt pallar men inte andra, att spänna fast ett lass med hur – otympliga – som – helst – byggställningar och annat byggjox och hantera vansinnigt tunga och smutsiga presenningar på lass som inte tål väta men ändå ska köras på öppet flak i storm och spöregn under natten. Samt, givetvis, kunna backa 24 meter ekipage tiotals gånger varje dag, lättast vänster, svårare höger och svårast i dubbelvinkel (dvs som ett S). Många misstag blev det i början, men för varje år gick det bättre och bättre och de sista åren tycktes det nog både av mig och mina kollegor att jag började kunna yrket. En del nätter blev det också, men att sitta och köra rakt fram i tio timmar nattetid är inte någon riktigt spännande upplevelse andra gången och därefter. P3 upprepar sig.

En mycket tidig sommarmorgon i Lunda 1991 och lossning av lite småjox på åkeriet. Strax drar vi mot dagens första större lossning.

Att tillhöra ett ”skrå” var en angenäm upplevelse, något som tycks vara på väg att försvinna eller iallafall förändras; möjligen bortsett från de klassiska hantverksyrkena och några till. Men visst fanns det baksidor också. Lotsyrket var ett väldigt ”svenskt” yrke och 99 % var män. Inte en person med icke-svensk bakgrund i den världen. Iallafall inte på den tiden. I en miljö utan etnisk och kulturell blandning och med en väldigt låg utbildningsnivå, där kan man tänka sig att främlingsfientlighet skulle kunna florera och så var det bitvis också. Merparten av kollegorna var absolut trevliga personer som jag inte träffat sedan dess, men som jag iallafall teoretiskt skulle ha kunnat umgås med. Men det fanns också riktiga rövhattar. Vid fikabordet fick man ibland höra begrepp som svartskallar och det alldeles ovanligt vidriga ordet ”blattingar” eller ”blattar”. Vid ett tillfälle, troligen 1990, fick jag höra en kommentar apropå den ökända ”lasermannens” härjningar. ”Ja va fan, jag gillar ju inte heller såna där, men att skjuta på’rom verkar ju lite väl å ta i, hö hö hö” varpå resten av församlingen garvade eller småflinade instämmande. Jag erkänner villigt att jag inte vid detta tillfälle ställde mig upp och protesterade, därtill var jag för feg och olegitim. Jag är inte stolt över detta. Men varför denna attityd? Varför? Vad har invandrarna egentligen gjort för ont mot dem? Sådana situationer är obehagliga och blir inte bättre av att man själv är feg. Tvärtom.

Jag fann, bland annat vid detta tillfälle, att jag nog ändå trivs bättre bland intellektuella människor. Det var som sagt inget fel på merparten av lastbilskollegorna och det var en nyttig tid i livet som alla som är på väg mot akademiska examina borde ha som någon del i sina liv. Men det är något med avsaknaden av eftertanke, reflektion, nyfikenhet, analys och viljan att ställa frågor som jag saknar. Iallafall bland dessa ”tuffa karlar” som i sina egna världar vet så mycket om allt men som i verkligheten vet förbluffande lite. Till och med mindre än jag. Och jag kan konstatera att i den värld där jag idag lever, bland idel välutbildade och/eller välorienterade människor, jobbar vi, svenskfödda och icke svenskfödda helt och hållet smärtfritt ihop och jag har aldrig under mitt akademiska yrkesliv nånsin stött på någon främlingsfientlighet eller rasism – faktiskt inte ens en antydan till det. Jag tror det handlar om en lägre grad av rädsla. Människor som är rädda för något är ofta okunniga om det de är rädda för och rädsla leder till avog. Kunskap är makt och kunskap leder till fred. Så är det bara. Kunskapsföraktet som av någon helt obegriplig anledning blev populärt – tyvärr även bland yrkesgrupper som har ganska stor medial makt, inte minst journalister – på 80- och 90-talet är det vi sen kom att se i framväxten av den framförallt främlingsfientliga populisthögern som började 10-20 år senare. Mot den samhälleliga rötan finns bara en enda medicin som fungerar, och det är kunskap. Och låg kunskapsnivå kan man inte bota med nån quickfix. Det tar många årtionden att bygga upp och måste göras genom politiska beslut om hur skola och universitet skall fungera. Jag är övertygad om att utförsäljningen av den svenska skolan till privata företag och riskkapitalbolag inte har bidragit till det minsta lilla positiva i den här aspekten – ganska troligt däremot till en massa negativa konsekvenser. Det är som att be SD komma in genom dörren och sedan bli förvånad över att de gjorde det.

Sommaren 1992 då den lektions- och labb-bundna studietiden började närma sig sitt slut, var det alltså dag att börja fundera på exjobb. Eftersom jag tyckte att det här med plasmafysik av olika skäl verkade lite extra intressant, skulle jag precis börja undersöka med institutionen vad man kunde göra exjobb inom där, men just då fick jag ryktesvägen höra att Ericsson sökte exjobbare inom just samma område. Jag kastade mig över telefonen och började höra mig för, och en ny period i livet startade. Jag började exjobba i september vid den avdelning inom Ericsson i Sundbyberg som då sysslade med den sköna konsten att skarva optiska fibrer. Detta gör man genom i en apparat som innehåller mikrometermekanik, massvis av elektronik och mjukvara, tämligen smidigt lägga in fibrerna som skall skarvas. Därefter tar apparaten över processen med hjälp av bildbehandling. Maskinen identifierar och analyserar fiberänderna, linjerar upp dem med stor precision och drar sedan igång en glimurladdning mellan ett par elektroder. Det var här jag kom in i bilden. Tekniken var inte helt ny då, men man hade känslan inom Ericsson att man inte riktigt visste vad som hände i själva högspänningsurladdningen, utan det hade varit en hel del empiriskt ”trial and error”. I synnerhet hade man haft problem med att effekten som skall föras över från lågan vill fiberänderna verkade påverkas ganska starkt av luftens tryck och därför höjden över havet.

Ett litet mörker i den här perioden att älskade mormor Amanda åkte på en stroke i början på sommaren 1992. Jag och Maria besökte henne på lasarettet i Pajala under den sommaren. Det skulle bli det sista mötet med mormor.

På besök i Pajala sommaren 1992. Kraftfulla hönsmamman och centrumfiguren Amanda Perttu dog på sin 83-årsdag den 17 januari 1993.

Det blev begravning på Tärendö kyrkogård där mitt i vintern. Det är sånt som händer; vi var alla väldigt ledsna förstås när centralgestalten i storfamiljen nu inte längre var med oss, men samtidigt gick livet vidare. Gamla människor dör ifrån och yngre generationer tar över. Det är en helt naturlig del av livet.

Under drygt ett halvår fram till våren 1993 ägnade jag min tid åt att läsa in mig på ämnet i en massa ganska snustorra böcker, bygga en experimentuppställning och göra experiment, parallellt med att vaska rent i högen av ofärdiga tentor. Exjobbets labbande avslutades under våren 1993 och nån resttenta lirades i mål. Jag och Maria bodde sen bara ett knappt år i den otroligt fina nya lägenheten på Algatan i Solna. Allt såg faktiskt väldigt fint ut; examen nära och våren var kommen och den verkade bli fin också. I mars ringde en herre vid namn Per-Johan Björnstedt, amatörtrombonist, och frågade om jag hade lust att komma och vikariera i ett storband som då hette ”Stöt Big Band”. Jag åkte till Hantverkargatan där repetitionen skulle vara och mötte människor jag faktiskt inte kände igen en enda av dem. Jag skulle vikariera på alt 2 vilket kanske egentligen inte är min grej men jag var lite rostig så det var faktiskt rätt ok. Men tjejen som var där för att lira alt 1 tyckte inte riktigt hon själv var tillräckligt i form så hon ville byta och så fick det bli. Hon hette Ulrika Åkerlund och hade en bakgrund som klarinettist på hyfsat hög nivå förstod jag men hade sadlat om och gått Handelshögskolan istället. Hon var trevlig, liksom de flesta övriga så det blev ett trevligt rep; bandet lät helt OK och det blev nog nåt rep till där under mars.

Så som sagt, livet såg väldigt ljust ut och framtidshoppet spirade. Några veckor till. Men i april rasade alltihopa. En sen kväll i början av april stod det rätt plötsligt men fullständigt glasklart  att relationen var över. Det kunde inte ens gå en dag under samma tak så jag ringde mina föräldrar och bad dem komma till Solna med ett släp nästa morgon, ju tidigare dess bättre. Den natten vet jag inte om jag sov något alls och det var ju liksom ändå ingen idé. Nästa morgon före 08.00 var föräldrarna på plats och allt som fick rum i Volvon och släpet de kom med lastades på. Det var det mesta. Det akustiska pianot fick förstås stå kvar (det såldes via Cilla Engström några veckor senare och avhämtades av köparen). Och därifrån åkte vi tre, Lilly, Hilding och en rätt spak Dan. Sakerna landade i Järfälla och kom att stå där ett tag. Så var den tre år långa historien över. Åtminstone i rent praktiska termer. Med själen var det värre. Jag bodde hos föräldrarna några veckor och fick sedan hyra vännen och matematiksnillet Mats Boij:s lilla etta på Tomtebogatan 13. Dit flyttade jag så snart jag fick och det blev redan början på maj. I juni godkändes exjobbet och examen var därmed komplett. Jag kunde stolt men helt ensam hämta ut mitt examensbevis efter sex långa års studier från ett postkontor vid korsningen Karlbergsvägen och Norrbackagatan, en varm och solig junidag. Jag satte mig på stenmuren alldeles nära den lilla speciella korvmojen där som hade hundra olika sorters korvar från all världens hörn. Fåglarna kvittrade, jag iakttog långsamt det rätt milda stadslivet. Sådana varma dagar – det kan faktiskt ha varit en lördag – drog folk och badade eller till landet. Allt hade därmed kunnat vara perfekt där i den varma sköna stillheten i Birkastan, men det gjorde rätt rejält ont i själen den inre ensamheten isade sinnet.

Jobbmässigt, som sagt, så blev det träff på första försöket. När exjobbet blev klart så började jag pilla med andra saker lite på måfå samtidigt som jag fick god kontakt med den tekniske chefen, Ola Hultén. Vi var väldigt olika varandra men kompletterade uppenbarligen varandra väldigt bra. Han ville att jag skulle stanna kvar också efter exjobbet och fixade en projektanställning som så småningom övergick i fast anställning. Jag jobbade rätt mycket de här första åren med ”embedded systems”, närmare bestämt programmering av en viss processor som var extremt populär vid den här tiden och gick under namnet HC11 och var gjord av Motorola. Men redan 1994 fick jag uppdraget att agera tekniskt produktansvarig för en produktgrupp vilket till att börja med kom att ta ungefär halva min arbetstid. Våren 1995 bestämdes att det skulle starta ett nytt och stort projekt för att konstruera en apparat som skulle vara kapabel att skarva tolv fibrer på i en enda operation. Jag fick erbjudande att leda projektgruppen och tackade ja och gick därmed över till projektledning på heltid. En rätt utmanande förutsättning för projektet var att vi inom Ericsson hade väldigt liten erfarenhet att av det här med ”ribbonfiber”-skarvning, så en hel del tid gick åt till ganska storskaligt experimenterande. En annan besvärlig förutsättning för projektet var att i princip ingen hårdvara gick att återvända från tidigare produkter eftersom den hade börjat bli omodern. Så det var bara att börja om från början med detta vilket också ledde till att inte heller någon mjukvara eller mekanik gick att återanvända. Ett spännande och utmanande projekt blev det som kom att innebära en utvecklingsfas på nästan tre år. Som mest arbetade ca 15 personer i projektet samtidigt, och ca 25 olika personer över åren. Jag uppskattar att vi hade förbrukat ca 20 manårs arbete när produkten officiellt visades för första gången i San Diego hösten 1997. Men mycket arbete återstod och gissningsvis bortåt 10 manår till förbrukades under det påföljande året.

Under hela denna period så hamnade jag också i olika roller som ”tekniskt säljstöd” vilket innebar rätt många resdagar och resorna gick verkligen kors och tvärs. Många länder i Europa fick besök, liksom ett helt koppel resor till USA, Kina, Indien och Sydostasiatiska länder som Malaysia, Thailand, Singapore och Filippinerna.

Ipoh, Malaysia, 1996. Det ser seriöst ut, och var också. Oftast.

Fast om man var ute och reste på en helg så fick man ju vila ibland också. Här med vännen och kollegan Jan Tezcanli i Hua Hin, Thailand, 1996. Den här baren var cool. Kunde bara nås från polen och barstolarna var under vatten.

‘Innan projektet var i land uppstod en vakans på tjänsten som produktchef för hela sortimentet rörande skarvning av optiska fiber och jag fick erbjudande att träda in i denna ansvarsfulla tjänst, vilket jag inte kunde tacka nej till. Det följande halvåret blev tufft, då marknadssidan inte verkade låtsas om att jag hade ett stort projekt att försöka föra i hamn på tekniksidan, medan tekniksidan fortfarande hade stort behov av någon som höll ihop det hela fram tills dess att en ny projektledare skolades in i projektet. Så småningom hade det ändå lyckats, och det hann bli ett och ett halvt år som produktchef. En tämligen frustrerande period blev det tyvärr, en hel beroende på en svag ledning av den grupp där produktcheferna ingick. Inte under hela perioden lyckades man befästa vari produktchefens ansvar och befogenheter egentligen bestod, så varje uppgift som man tog tag i visade sig medföra sådana enorma mängder av arbete att det var kändes helt omöjligt att få slutföra något överhuvudtaget. Det kändes ungefär som att vara pojke och spela fotboll på det där sättet då alla hela tiden springer efter bollen. Dessutom leddes hela marknadssidan av en tämligen ung uppkomling som hade den olyckliga kombinationen av fullständig inkompetens för ledaruppgiften och ett lite för stort ego och maktbehov. Han styrde genom att plocka upp dem som var ännu mer inkompetenta än han själv för att kunna framstå som ett ljus i sammanhanget och gjorde sitt bästa för att undertrycka kompetent folk som ju hotade hans position. Ett mycket farligt och förmodligen så småningom fatalt sätt att leda en verksamhet på. Tror det gick rätt dåligt för honom sen. Synd är det också för verksamheten mer i stort att den för övrigt tämligen trevlige och kompetente divisionschefen inte kunde eller ville se den närmast katastrofala situationen på marknadssidan. Min tolkning är att personliga relationer gjorde herr divisionschefen svag, och helt enkelt inte kunde uppbåda den styrka han skulle ha behövt för att göra sig av med eller omplacera marknadschefen och kanske börja om från början när det gäller att organisera verksamheten på marknadssidan.

Marken började av bland andra dessa skäl redan i början av 1998 brinna ordentligt under fötterna så det var nu dags att säga adjö till Ericssontiden som ändå när man ser tillbaka på den innebar många nya kunskaper och erfarenheter, spännande upplevelser och en hel del resande i tjänsten som jag tyckte var givande på många sätt. Den 4 december 1998 blev min sista arbetsdag på Ericsson.

Vad som än händer för övrigt i livet tycks musiken alltid finnas kvar, vilket är inget mindre än en ynnest. 1993 då jag slutade i Riddarholmens kammarkör, hade jag som nämnts tänkt sluta med körsång för att ägna mer tid åt framförallt saxofonen. Men i samband med att jag hjälpte en god vän, Jonas Lindström, att flytta i augusti 1993 – han hade för övrigt blivit förstagångsfar samma morgon klockan fyra! – kom jag åter i kontakt med en annan gammal kär vän, Mattias Böhm. Han hade tidigare försökt övertala mig och Henrik Karlsson att börja sjunga i S:t Jacobs kammarkör istället för den vi då sjöng i. Nu var jag ju alltså fågelfri och obunden när det gällde körsjungandet, så efter lite lockande och pockande med en förestående resa till Spanien kunde jag inte motstå inviten. Jag ringde rätt snart upp körens dirigent, Gary Graden för att få provsjunga till kören. Där kom jag att vara med i åtta år. Att vara med i den kören innebär att lägga ned en hel del tid. Veckliga repetitioner, ungefär en produktion i månaden med tillhörande extrarep på fredag kväll och hela konsertlördagar, högmässor och resor. Men det man fick tillbaka var för det mesta mångfaldigt mer. Det är inte speciellt förvånande när man konstaterar att en betydande del av hela ens umgänge faktiskt fanns där då och många hänger kvar fortfarande. Givetvis Mattias själv, men också hans vackra hustru Katarina samt ett helt koppel med folk som Magnus ”Nusse” Bogårdh, Joakim Unander, Staffan Edenroth, Staffan Engwall, Johan Lidberg, Lars Johansson Brissman (då Johansson), Jenny Iwarsson, Marie Hilderman, Desirée Emilton (då Muñoz-Vaida), Adèle Nerelius (då Skogsfors), Tove Dahlberg, Bodil Lundblad, Sofia Bergström, Carina Aronsson, Johanna Lindström (då Elofsson), Micke Wedar, Micke Axelsson, Micke Stenbaek och så förstås Johan Lilja som egentligen bara var vikarie under en period 1995-1996 men som kom att bli en nära och väldigt långvarig vän.

S:t Jacobs kammarkör var en fast punkt i tillvaron, och många av de som har varit med länge känns nästan som familj. Och eftersom kören är en typiskt bra kör, blir det mycket spännande musik att få vara med att framföra. Naturligtvis en del klassiker som den årligt återkommande Johannespassionen av J. S. Bach eller Mozart, Brahms, Fauré, Duruflé, Stravinsky, Bruckner, Mahler, Pärt, Schnittke och Martin, men inte sällan helt nyskriven musik av samtida kompositörer. Mestadels svenska såsom Sven-David Sandström, Anders Hillborg, Thomas Jennefält, Kjell Perder, Jonas Bohlin, Johan Hammerth, Jan Sandström, Georg Riedel, Bosse Hansson, Ingvar Lidholm och även nämnde Joakim Unander. Någon enstaka icke svensk, främst företrädd av den fantastiske baskiske körledaren och kompositören Javi Busto.

 

Nåt annat som var otroligt roligt var att i augusti 1993 ringde Jonas Eliasson när jag satt på jobbet. Han hade kårspexet vid THS, alltså studentkåren vid KTH, och frågade om jag ville intaga platsen som dirigent, eller maëstro som det kallades i sammanhanget, för kårspexet. Trots att jag nu hade fått ut min examen och egentligen inte hade några planer på att göra något mer på Teknis, tillhör detta kategorin av erbjudande som man vore rätt speciell om man tackade nej till. Och jag känner mig inte så vidare speciell på just det sättet, varför jag förstås accepterade förslaget. Kårspexet är nästan som en traditionstyngd egen institution vid Teknis. Likaledes finns det människor inom kårspexvärlden som nästan är institutioner i sig själva. Det finns några som har deltagit i fler än 300 föreställningar och någon som har deltagit i fler än 400. Hursomhelst hamande även jag där efter examen och hann göra totalt ett femtiotal föreställningar inom de två spexen Beethoven 1993/1994 och Tsaren 1994/1995. Många spännande människor, många bra föreställningar och inte minst ett stort antal vansinnigt genomarbetade och roliga temafester. En intensiv och oförglömlig period.

1994 fick jag höra att Mahlers gigantiska åttonde symfoni skulle framföras i Göteborg, bland andra under medverkan av Filharmoniska kören här från Stockholm. Som den gamla Mahlergalning jag varit ett längre tag ringde jag upp körens dåvarande dirigent Per Borin och frågade om de behövde några djupa basar. De gjorde de, minst sagt. Verket har partier som är extremt låga och därför nästan osjungbara, men bara känslan att få vara med och framföra det hela var precis så häftigt som jag hade kunnat föreställa mig. Två konserter blev det i Göteborgs alldeles nybyggda fantastiska operahus i november 1994 under mäktig ledning av den store Neeme Järvi. En skiva spelades också in i samband med detta, på skivmärket BIS.

Och saxofonen fortsatte att vara den närmsta vännen, som tidigare. Många bröllops- och andra festspelningar avverkades även under dessa år, numera ofta med frun på sång. Bandet Beat the Beet där jag mest trakterade pianot, hann under tiden avverka en hel del Faschingspelningar under namnet ”After Work Jazz”, dvs som något slags förband till kvällens huvudattraktion. Två Dalaturnéer som till största delen fixades av Ulrika, med konserter i Orsa, Vikarbyn, Rättvik och Ludvika blev det 1995 och 1996. Bland annat tack vare bandets ordinarie saxofonist, Hans-Olov Öbergs obändiga initiativförmåga, ibland nästan naiva entusiasm och drivkraft blev det också en skiva, ”Beets and pieces” som var klar i december 1996. I februari 1997 nådde bandet sin höjdpunkt då vi fick en helt egen kväll på Fasching i samband med skivsläppet. Sedan gick det liksom inte att göra så mycket mer, och bandet lades som sagt på is i augusti samma år.

Familjen bildas
Som nämnts ovan spelade jag mellan 1993 och 1996 i ett storband som, när jag började i det kallades ”Stöt big band” men som senare kom att byta namn till Capital Big Band. I detta fanns sedan tidigare en ung dam vid namn Ulrika Åkerlund. Hon spelade andra altsaxofon i saxsektionen och ville fortsätta med det, så hon såg till att jag började på lead-alt-platsen. Hon visade sig sedan studietiden vara mycket nära bekant till bland flera i Beat the Beet, och dessutom en duktig sångerska. Ulrika är född och uppvuxen i Rättvik, och dit ville hon åka och sjunga jazz, hade hon bestämt sig för. Hon satte ihop en packe låtar som hon fick hjälp av mig att placera i lämpliga tonarter. Så föreslog med denna låthög som grund en liten miniturné till Dalarna med Beat the Beet och Ulrika Åkerlund som sångsolist. Och sagt och gjort, tilldragelsen ägde rum i februari 1995. Och på den vägen blev det med bandet. Så fanns plötsligt kullan Ulrika både i samma storband som jag själv, och dessutom nu i Beat the Beet, som alltså återigen var med sångerska. Det dröjde inte så värst många månader så hade vi blivit ett par, möjligen ett par i jazz.. Ulrika flyttade in på Lundagatan senare 1995, och i början av 1997 köpte vi villa. I juni 1997 flyttade vi in i vårt trevliga stora hus i en förort till Stockholm där vi bor sedan dess.

I december 1997 förlovade vi oss romantiskt i det fullständigt makalösa templet Taj Mahal i Indien. Den 20 juni 1998 var det dags för storslaget bröllop i Rättvik och efternamnet blev gemensamt Tillberg. Så småningom började man höra ”trampet av små fötter”…

Till början

1999 – 2001
Sigmaåret
december 1998 började jag alltså arbeta på Sigma Design & Development. Efter att ha jobbat länge med projektledning och produktcheferi så blev min ursprungliga tekniska utbildning kanske lite för snart lagd i malpåse och därför vare sig underhållen eller vidareutvecklad. Så för att råda bot på detta sökte jag mig tillbaka åt teknikhållet, vilket så här i efterhand visade sig vara ett smart drag. Där fick jag chansen att vidareutvecklas inom de tekniska kunskaperna och också få en känsla för vad som är aktuellt inom tekniken just för tillfället.
På Sigma arbetade jag på halvtid som projektledare och halvtid programutvecklare, vilket var en ganska bra mix. De aktuella projekten rörde ett brandlarmssystem till Forsmarks kärnkraftverk 1 och 2, samt att jag tog över en stafettpinne för ett projekt med några år på nacken som gick ut på att konstruera ett antennsystem för marina tillämpningar. Anordningen som utvecklades skulle kunna åstadkomma att en stor parabolantenn placerad på ett fartyg eller en oljeplattform automatiskt håller sig själv riktad på en satellit, trots underlagets svängningar. En intressant idé, men en fullständigt hopplös projektägare som befann sig i Skottland och inte alls kunde konsten att driva projekt. Mycket av min tid kom att gå åt till att svara på syrliga mejl och skriva artigt syrliga mejl tillbaka. Under sommaren och hösten fick jag intressanta förslag från OM Technology som verkade så spännande att det åter var dags att röra på sig. Men dessförinnan förändrades livet på ett helt annat plan och med en betydligt större inverkan.

Amanda föds
Under våren 1999 växte hustruns mage mer och mer. En liten var i antågande. Den 9 juni började tydliga tecken synas på att något var på väg att hända, men inte förrän nästan 48 timmar senare fick vi se den lilla. En Amanda förlöstes 19.18 med kejsarsnitt på Huddinge sjukhus, och en otroligt känslostormande och spännande tid hade infunnit sig. I synnerhet ögonblicken runt förlossningen och strax efter var naturligtvis oerhört starka ögonblick i livet. Som pappa fick jag lyckligtvis stanna på BB tills Ulrika fick åka hem, men någonstans mitt i, var jag bara tvungen att få en paus. Kanske var det på söndagen eller möjligen måndagen; så åkte jag hem till villan för att ta in posten och vattna blommorna…åtminstone var det den officiella förklaringen. Men ibland behöver man en stund för sig själv, så jag satte mig det vackra sommarvädret, drack pilsner, grät en skvätt och ringde några nära manliga kamrater…

En sommar i barnaskötandets tecken inleddes, en varm och trevlig sommar på alla möjliga sätt. En bilresa med Ulrika och Amanda gjordes i augusti till Norrbottens nordligaste delar för att hälsa på släktingar som man som nämnts inte har så mycket kontakt med längre. Trevligt var det och många mil blev det. Senare i september var det dags för Amandas första utlandsresa till Sardinien med S:t Jacobs kammarkör som vänligt mottog även resten av familjen på en av de sedvanliga resorna med många repetitioner och konserter men även en hel del trevligt kalasande.

OM-tiden börjar
I december var det dags att äntligen lämna Sundbyberg där både Ericsson Cables och Sigma var belägna. Förflyttning av arbetsplats skedde till Norrlandsgatan 31, alldeles invid Stureplan. Trevligare plats att arbeta på än Sundbyberg, och närmare bostaden. Men det var inte den enda förändringen…från att i sju år ha sysslat med teknik var gemensamma nämnare skulle kunna sättas till ”mekatronik” blev det nu dels mer ren mjukvara och dessutom inom en bransch som var ny, nämligen finansbranschen. Spännande att lära sig nya saker, trevliga människor och trevliga lokaler. Inte alls dumt faktiskt. Första tiden blev mest en lärotid med lite java-hack; och faktiskt lite väntan. Det var nämligen så att bara lite drygt tre månader efter att anställnngen började på OM, var det dags att gå på pappaledighet…

Första hemmapappa-perioden
Den 24 mars 2000 blev min sista arbetsfredag på OM ett tag. Från och med slutet av mars var det tid att stanna hemma med lilltjejen Amanda och se henne utvecklas på nära håll. En joggingvagn inköptes raskt, och dagarna fördrevs med att ligga på golvet och leka med henne, fixa barnmat – det är faktiskt ett fasligt ätande på dessa små! – städa om man orkar, och sticka ut och springa några pass i veckan med lilltjejen i joggingvagnen samt förstås handla och fixa middag till den hemvändande hustrun. En mycket trevlig tid med sin dotter och inte blev det sämre av att denna period sammanföll med årets trevligast årstider – då vintern besegras av våren som i sin tur lämnar plats för sommaren och dess yngre bror sensommaren…kan inte bli bättre. Förutom att sommaren var extremt grå och regnig, men man kan inte få allt här i livet.

Jobbet fortsätter och snart föds Samuel
I augusti skolades Amanda in på dagis, september kom och det var dags för att återvända till jobbet igen. Mycket fanns att göra på OM denna riktigt mörka börshöst då allting föll, dag efter dag, månad efter månad. Men inför en stor affär hade Saxess-folket där jag numera ingick mycket att göra. På hela hösten var det också uppehåll i S:t Jacobs kammarkör på grund av en polyp som upptäckts på stämbanden, och som opererades bort den 29 november. Och på hemmafronten hade magen växt hela sommaren och hösten igen…

Att det skulle bli en pojke visade sig redan under hösten i samband med en av de många undersökningar mamma och magen genomgår; men han lät vänta på sig ett bra tag. Drygt en vecka över tiden föddes Samuel på Södertälje sjukhus onsdagen den 24 januari 2001, genom en helt vanligt förlossning. Det hade börjat redan på tisdagen med för mammor välkända tecken på att något var på väg att hända. Det naturliga valet för förlossningssjukhus; Huddinge, ringdes upp men de hade fullt och fixade plats på Södertälje istället. Lite förvirrat först, men det visade sig vara ett alldeles utmärkt ställe att förda barn på. Strax efter midnatt var vi där; vid ett inne på förlossningsrummet och 07.30 prick föddes så den lille. En alldeles överlycklig mamma fick nu för första gången ta emot barnet hon kämpat med så länge på sitt bröst…med storasyster kämpades det ännu mer men så slutade det snöpligt. Men denna gång fungerade det alltså enligt klassisk metod. Ett mycket stort ögonblick.

Våren 2001 – jätteprojekt och mycket små barn
Samuel fick i början av sitt liv sitta i en liten ställning då han visade sig ha höftledsluxation. Men efter bara en månad eller två var hans höfter friska nog att komma ur den fåniga lilla grunkan och han växte snabbt mot att bli en härlig liten krabat som ville upptäcka livet i rasande fart. Våren gick medan Ulrika var hemma med Samuel och jag kämpade med och mot en stor börs i ett västligt land. Som huvudprojektledare i ett gigantiskt, eller åtminstone alldeles åt helsefyr för stort, projekt med som mest över 100 man som hade på sig att leverera ett så gott som helt omskrivet SAXESS den 18 maj 2001. Ett projekt som senare visade sig i princip ha varit dömt på förhand att misslyckas, i synnerhet med en BU-chef som inte alls förstod vad vi gett oss in på och en produktchef som helt enkelt inte hade en aning om vad han skulle göra och varför men som lyckades med konststycket att göra alla andra lika usla och inkompetenta som han själv. En spännande men mycket jobbig period. Men målfesten på Pelikan på Söder blev ju åtminstone lyckad. En klen tröst. Sommarperioden inleddes med ett tio dagars besök i den stora staden i väst följt av en kort semester då ingenting speciellt egentligen hände. Regnigt var det och en vecka spenderades i Roslagen med barnen. Samuel mest sittandes på golvet eller i sin barnstol och Amanda sig lärandes plocka smultron i de få solstrålar som blev oss delgivna.

Hösten 2001 – en rätt förvirrad tid
Denna hösts början kommer väl knappast någon att glömma. Den 11 september blev en dag som skulle följa oss alla under lång tid, och familjen Tillberg Jr i synnerhet som under höstens början börjat skissa på att spendera åtminstone ett år just i denna underbara stad New York. Tveksamheten som ursprungligen mest var rotad i oro för att sätta käppar i hjulet för Ulrikas avhandling tilltog förstås som ett resultat av den fruktansvärda händelsen alldeles bredvid kontoret där OM har sitt New York-kontor. Följt av mäktiga rapporter om en förmodad biologisk attack av mjältbrandsvirus i samma stad blev det ju inte bättre. Nåväl, funderingarna fortgick och bandet CoverUp bildades och avhöll i början av november en mycket trevlig spelning för ‘BU Saxess med tillbehör’ på brygghuset på Norrtullsgatan. Skojsigt. Och New York-funderingarna började mynna ut i att vi nog skall åka iallafall då mjältbrandshistorien tack-och-lov verkade vara en höna av en fjäder. Efter en del relationellt krångel blev det så bestämt att det nu skall bli av. Det är mycket som skall hända innan man kan åka bort för att vara borta ett år – så det är svårt att inte jobba fullt på sina respektive arbetsplatser. Samuel fick spendera sina dagar hos barnflickan Aneth Nordgren vilket verkar ha fungerat alldeles utmärkt. Hösten tröskade på trots den rätt förvirrade situationen.

Till början

2002 – 2004
Våren 2002 – Innan New York
Och förberedelserna för New York fortsatte – dock än så länge mest på det mentala planet. OM flyttade från den så trevliga placeringen inne på Norrlandsgatan ut till en träligt kontorshus i en aptrist hamn. Ett riktigt nerköp för oss anställda. Men även trevliga saker kom ivägen. Stefan Palmfjord tyckte en sen natt i januari efter en spelning att jag borde göra slag i saken och bilda den där kvartetten som jag ju talat om så länge. Och nu var det nog dags. Den för flera år sedan inköpta tenorsaxkvinnan började vara resonabel och en repertoir började ihuvudet forma sig till något hanterbart. Den 23 maj blev det premiär på Mosebacke (se www.tillberg.org/dtk) och det blev minst så bra som vi vågat hoppas. Samtidigt pågick letandet efter hyresgäster till huset och mynnade ut i familjen M – N. Ett mycket dåligt val som det skulle visa sig.

Hösten 2002 – Första halvåret i New York
Den 19 juni landade vi alla fyra på Newark-flygplatsen. Några rätt hysteriska dygn med många IKEA-besök i New Jersey och i en sällsynt hetta följde, men lugnade sig så småningom. Lägenheten på 28:e våningen på 180 Montague street i Brooklyn Heights med den fabulösa utsikten över Manhattan och södra hamninloppet blev i ganska rask takt mer och mer beboelig. Jobbet på OM-kontoret var väl ärligt talat ‘sådär’, men likaledes ärligt kanske inte just den delen var allt. Den stora starten för vår variant av börssystem den 14 oktober i Maryland var dock lyckad. Hösten blev rent allmänt ett spännande utforskande av många delar och aspekter av New York som vi inte hade sett tidigare trots många resor dit. Exempelvis konsten att försöka resa kollektivt med barnvagn i en stad så gott som helt utan rulltrappor och hissar vid tunnelbanestationerna. Men också många parker, lekparker, barnmuseer och andra ställen där man kan hitta saker för kottarna att trivas. Det allestädes synliga Empire State Building som hela tiden skiftade färg enligt ett schema byggt på vissa händelser i staden. Flygtrafiken till och från både Newark och La Guardia som hela tiden kunde beskådas på avstånd. Våldsamma åskväder och frekventa fyrverkerier. Augustiveckan då vi fick låna Heidi:s och Bills stora hus uppe i Irvington var en höjdare trots lång pendlingstid med Hudsontåget till och från Manhattan. Den privata tillvaron blev annorlunda och trevlig – med barnflicka i samma lägenhet så blev de vuxnas möjligheter att även utforska de mer barnförbjudna delarna av staden generösa. Besök av Hilding & Lilly, Karin F, Erik E och morbror Martin blev alla mycket minnesvärda perioder. Starka minnen som när pappa och farfar Hilding beskrev känslan av att vakna tidigt tillsammans med Frihetsgudinnan som liksom gnuggar sömnen ur ögonen. Liksom firandet av mamma och farmor Lillys 70 årsdag på i nämnd ordning Marriott Marquis, Benihana och 55bar i Village. Samt överhuvudtaget deras konstaterande att ”detta nog är den bästa utlandsresa de någonsin gjort”. Kontakterna som Ulli initierat med Svenska Kyrkan på 48th str i allmänhet och med dess musikansvariga, Christina ‘Kicki’ Nylund blev efterhand allt djupare och mynnade ut i en trevlig julkonsert med oss, Jean-Paul Björlin och Erika Sunnegårdh som solister. Men allt var inte på topp. Hyresgästerna i huset hemma i Huddinge visade sig vara ett, försiktigt uttryckt, rätt knepigt folk. Helt uteblivna betalningar, total mörkläggning och kronofogdeaktiviteter och ett av mig minutiöst utforskande av vilka vi egentligen har fått in i huset, var mycket nära att sluta i en vräkning i stor och extremt dyr skala. Den avvärjdes i sista sekund då de av olika skäl fick en respit. Men även barnflickeriet gick åt helsike. Den 18-åriga, tokveganska och empatiskt rätt nära handikappade barnflickan vi engagerat visade sig inte vare sig mogen eller intresserad av att ta några som helst konflikter utan tog delar av sitt pick och pack och flyttade ut vid årsskiftet – och lämnade resten till oss att förvalta helt ofrivilligt. Inledningsvis lär hon visst ha flyttat till en högst tillfällig pojkvän nästan utan ekonomiska medel boendes i ett råtthål i Bensonhurst, dessutom förlorade hon autmatiskt rätten till uppehälle i USA då hela grunden för hennes vistelse var tjänstgöringen hos oss. Dåligt för henne men mycket bra för familjen som fick lite lugn och ro. En påfrestande, snabb och oönskad insats krävdes dock för att få fram en ny barnflicka, men ack så bra det blev!

Våren 2003 – Andra halvåret i New York
Ett rivstartande år med välkomnande av vår nya och alltid älskade barnflicka Stina G redan den 7 januari, besked om att hyresgäst M hamnat i fängelse samt hot om stämning från en bindgalen och djupt oönskad styvfar till den avresta barnflickan. Allt redde dock ut sig bit för bit. Stämningshoten avvärjdes genom vi lät den här rätt sjuke mannen få snuva Tillbergsfamiljen på ett antal tusenlappar som han enligt avtal inte hade den minsta rätt till. Hyresgäst N i samma veva fick eld i baken med att reda upp situationen då sambon råkat i onåd. Vilket hon gjorde med stor bravur. Stina var en stor tröst i det rätt röriga sammanhanget. En obändigt positiv och glad inställning till oss, livet och det mesta för övrig gjorde tillvaron först uthärdlig och sedemera underbar. New York visade sig från sin absolut sämsta sida hela våren. Så mycket snö lär det visst inte ha ramlat ner på tiotals år och kylan släppte egentligen aldrig riktigt ens till den dag i juni då vi lättade från marken. Ytterligare en genomregnig och iskall aprillördag fick undertecknad nog och tog familjen helt oförhappandes till Boston en helg för lite nya perspektiv på tillvaron. Kontakt med en för oss ny bekant RT tilltog under våren och spred nytt och spännande innehåll i tillvaron ända tills slutet av vistelsen. Men staden började under våren vara igenkännlig på det där lite sämre sättet. Helgerna började bli lite knepiga att få nån riktig geist i då vi började inse att turistsidan av staden började bli uttömda. Ändå tycker jag vi lyckades att hitta utflyktsmål som var både okända och någorlunda spännande, som till exempel den rätt knäppiga medeltidsreplikan ‘The cloisters’ i Fort Tryon park å norraste Manhattan eller Tompkins Square park i East Village. Och kanske berodde det på att vi visste att vårt år gick mot sitt slut – det mesta blev mer och mer uppbrott. Efter att ha genomlidit den oerhört kalla och regniga våren unnade vi oss en vecka i Fort Myers i Florida. Även Stina var förstås med och dagarna fördrevs i havet under solen, med någon utflyktsavstickare till Everglades, något shoppingscenter eller minigolfbana. Amandas 4-årsdag spenderades med Heidi och hennes tjejer uppe i Irvington – lämpligt då lägenheten de sista dagarna var så gott som helt tömd på bohag. Avreseförmiddagen då vi ”bara skulle ordna det sista” blev en av de mest påfrestande och kaotiska timmarna i allas våra liv. Nästan en timme sena blev vi till flyget, men till slut var vi på, genomsvettiga och sönderstressade. Planet lyfte och vi såg genom flygplansfönstrena bedrövade hur vårt älskade New York bli allt mindre och mindre för att strax försvinna helt.

Resten av 2003 – vardagen återinträder
Hemkomstsommaren blev rätt fylld av dagligt fix med att återinta villan och passa på att göra ett större antal småsaker som aldrig blev gjorda tidigare. Jag passade på att ta ut några månaders pappaledigt med Samuel, och i september var det dags att återvända till det träliga kontoret i Frihamnen där stämning var sämre än någonsin. Dåliga affärer för företaget, åter en ny och denna gång fullständig sönderslagning av hela organisationen, uppsägning av ett antal tio- eller hundratal medarbetare gjorde hösten till något som man bara kunde överleva. Någon arbetsglädje fanns ej att uppbåda på något håll utan bara negativa vibbar kombinerat med en allmän rädsla för att bli näste man till rakning. För även om man inte trivs på arbete så måste man ju försöka dra in slantar till hushållet. Och arbetsmarknaden var som Ola Hultén uttryckte det bottenfrusen. Deltagande i ett från ledningshåll mycket illa hanterat projekt gentemot NASD och en mycket upprörd kund gjorde ingenting bättre. Tre veckolånga resor till New York hade ju kunnat vara en tröst, men att åka ensam till New York efter att ha haft sin älskade familj där tidigare gjorde att inte heller dessa resor blev särskilt intressanta. Genom att ta sig ur NASD-historien och istället – låt vara halvt ofrivilligt – träda in i en roll som TAM inom NOREX lättade upp situationen när året gick mot sitt slut.

2004 – byggåret
Sedan länge önskade förändringar i och runt huset började ta konkret form och förberedelserna i form av arkitektritande och pappersarbete gentemot kommunen kom igång tidigt på året. Men behov av att fixa musikrummet, eller ”surrummet” som det ofta kallas, gjorde att vi beslutade att göra det innan resten kom igång. Ett tänkt rätt litet projekt blev mycket stort och rivstartade redan dagen före nyårsafton det föregående året. Rivning av hela rummet, utgrävning av 7 kubik Huddingelera, gjutning av nytt armerat golv med golvvärme, nya väggar och tak och ny el blev ett rätt dyrt fyramånadersprojekt som tog nästan varje vaken stund större delen av våren. Detta samtidigt som de mer exteriöra arbetena närmade sig. Carport med förråd planerades men mynnade ut i separat carport och egenhändigt byggd arkitektritad friggebod som började byggas i juni och stod klart i september. Carporten blev enkel – byggsats som morfar Lars och jag monterade ihop på ett par dagar följt av ett antal dagars takjobb och målning. Och i slutet av augusti stormade Mats & Micke in och drog igång det större projektet att bygga ut bostadshuset i tre plan. På jobbplanet ägnades en stor del av våren åt att delta i förberedelsarbetet av att integrera HEX, TSE och RSE i det befintliga NOREX-samarbetet. Samt att lära sig hitta i det rätt fantastiska OM Port – den gamla fordfabriken som på uppdrag av OM länge byggts om till modulära men rätt balla kontorsmiljöer och dit hela OM i Stockholm flyttade i mars. På musikplanet var det trevligt att konstatera att DTK-historien inte var begränsad till Mosebackespelningen 2002, utan plockades fram, dammades av, fräschades upp och mynnade ut i spelningar i Katrineholm i maj respektive en andra gång på Mosebacke i september. Året fick dock ett slut i moll då en tsunami tog livet av 200 000 människor i länderna kring Indiska Oceanen. Dessvärre också modern och yngsta dottern i en hyfsat närstående familj hemma i Huddinge.

2005
Och inte heller början av 2005 blev nåt vidare. Efterdyningarna av flodvågskatastrofen hade knappt börjat avta innan nyheten blev känd att en tidigare chef, kollega, vän och mentor OH gett upp kampen i livet och tagit sig själv av daga. Obeskrivligt märkligt och totalt obegripligt på alla de sätt. DOJC nummer 6 den 4 februari blev dock ljus i mörkret och blev mer lyckad än någonsin. Ibland måste man tillåta sig glädjas åt företeelser i en annars rätt mörk tillvaro.

Tillbaka till CV-sidan