Kapitel 6

Det var en liten familj som nu bildats – lilla A och hennes föräldrar Dan och Ulrika, ett mintgrönt plåthus på Norrängsvägen och en vit Volvo kombi. Det var sommar året 2000 och familjen ville växa lite till – det stod allt mer och mer klart att våra diskussioner om huruvida vi skall ha ett barn till, och huruvida det skulle bli nu eller senare – de diskussionerna hade naturen redan tagit hand om.

Familjen med den lilla Amanda mådde överlag väldigt bra som jag minns det. Det renoverades och gullades med Byttan som hon kallades ibland, som minne av de kullerbyttor hon slog under ett ultraljudsprov. Redan i september 2000 var det dags för henne att börja på dagis. Eller ”förskolan” som det var noga med att man sa. Inskolningen gick rätt bra; Amanda hade rätt nyligen lärt sig gå och hon kom relativt snart in i rutinerna och lärde känna många nya kompisar. Man kan tycka att det är väldigt tidigt, och jag skulle hålla med om det till viss del. Samtidigt visade hon att hon verkligen trivdes och jag är övertygad om att hon hade ett mer givande liv bland jämnåriga och duktiga förskolepedagoger än om den ena av oss hade haft henne hemma i något slags hemisolering. Det där kan man diskutera tills man blir blå. Jag är idag, när Amanda nu är vuxen, helt övertygad om att hennes liv blev bättre av att vara på förskolan de där första åren. Allt snack om att ”dagis” är skadligt för små barn är mest nonsens och ett helt irrelevant skuldbeläggande av alla de där bra småbarnsföräldrarna som jobbar hårt för att få saker att gå ihop och som dessutom djupt älskar sina barn. En enstaka jämförelse är kanske också irrelevant, men själv var jag ju hemma med min mamma och gick aldrig på dagis. Blev jag bättre av det? Nja, skulle inte tro det faktiskt. Sociala kontakter har aldrig för mig, ens i vuxen ålder, fallit sig helt naturliga – även om man förvisso lär sig ett och annat med åren. Det hade troligen varit annorlunda om jag gått på dagis. Min självkänsla och mitt självförtroende – till exempel när det gäller hantering av sociala kontakter och även i helt andra aspekter – blev ärligt talat inge vidare. Iallafall inte förrän väldigt mycket senare i livet. Det hade troligen också varit väldigt bra med dagis för min del: att lära sig fungera i sociala miljöer, och att få något slags initierad syn på ens framsteg och brister – och att ha roligt. Och när jag betraktar min fina och coola dotter Amanda idag så finns åtminstone ingenting som pekar på motsatsen. Hurra för ”dagis”!

Att Amanda började på dagis i september sammanföll förstås med att det för min del var dags att återinträda i jobbvärlden. Inne på OM var det fokus på två saker; det ena var den förestående flytten från de kalasfina lokalerna inne på Norrlandsgatan/Kungsgatan och det andra gällde ett projekt som handlade om NASD, den regulatoriska myndighet som tvingats skilja sig från sin stora pengasnurra, NASDAQ. Varför det blev så, och vad som låg bakom kan man definitivt läsa på annat håll. Men även NASD hade på sig att driva vidare viss verksamhet och som stöd för detta hade man valt OMX system som jag arbetade med; SAXESS. Det ledde till en del resor och många möten med folket i Rockville, MD. Det var lite turbulent på OM vid den här tiden så jag tvingades gå in i en del ledande roller som jag egentligen inte hade tid med men som jag tog ändå med följden att den här återkomsten blev väldigt hektisk. Hösten var smockfull av arbete.

Ulrikas mage växte allt mer denna andra vända och i september eller oktober var det dags för fostervattenprov. Detta var en ganska riskabel test som gjordes om man uppfyllde vissa kriterier. Två som Ulrika uppfyllde var att ha en nära släkting med Downs syndrom och att ha fyllt 35. Ulrika var 37 den här hösten. Ur ett fostervattenprov kan man utläsa en massa saker, bland annat barnets kön. Det togs ett sånt här prov även under graviditeten med Amanda men vi valde då att inte fråga om vilket kön det skulle bli. Konstigt nog kände vi inte att det behövdes – vi har väldigt säkra båda två på att det var en flicka på väg. Den här andra gången var vår egen radar inte alls lika säker men nyfikenheten var desto större. Vi bad att få reda på vilket kön barnet vi väntade hade. Jag tror det var så att man kunde ringa ett visst nummer vid en viss tid, och det gjorde jag från jobbet. Jag satt då i ett rum på fjärde våningen med utsikt över Kungsgatan och fick veta att vi väntade en pojke. Jag blev enormt lycklig – att få en av varje sort kändes som jackpot.

Datumet för Samuels födelse var satt till 12 januari om jag minns rätt. Julen kom och gick, Ulrika kämpade med sin stora mage och den 12 januari kom och gick helt obemärkt förbi. Det hände absolut ingenting. Det gick ytterligare några dagar, det gick en vecka, det gick nästan en vecka till. Den 23 januari blev Ulrika less på att vänta och gick ut på fik med en kompis, kom sedan hem och skottade snö (!). Jag minns att det var med nån viss känsla att vilja protestera mot väntan som en exceptionellt höggravid kvinna går ut och skotta snö. Sämre rustad för en sån syssla är det väl nästan svårt att tänka sig. Men tänk, det hade effekt. Värkarbetet kom igång och vid 22-tiden på kvällen ringde vi mina föräldrar som satte sig i bilen och körde över till Huddinge för att ta hand om Amanda. Själva satte vi oss i bilen för att åka till Södertälje. Så var det inte riktigt tänkt – Amanda hade ju fötts på stora Huddinge sjukhus och där skulle ju tvåan också födas. Vi ringde förstås dit, men där var det fullt och man hänvisade till Södertälje. Så fick det bli.

Södertälje sjukhus visade sig litet och faktiskt nästan mysigt. Den där stordriftskänslan man får på ett sjukhus i Huddinge sjukhus’s storlek var helt eliminerad, snarare kändes det som att man var i något som iallafall lite vagt påminde om hematmosfär. Rummet där vi skulle tillbringa natten hade utsikt över Södertäljes centrum och jag minns att jag hade den där stora neonskylten med texten ”Farmacia” nånstans nära mig hela natten. Den var liksom med hela vägen. Den här förlossningen blev långt mindre dramatisk än storasysterns. Fast ändå dramatisk på ett annat sätt. Den var som ett skolboksexempel på hur en förlossning skall gå till. Inte för snabb. Inte för långsam. De händelser som inträffar under ett sånt här förlopp inträffade på tider som nästan var ett exempel på hur naturen själv styr det så att allt fungerar som det skall. Uppenbarligen lyckas naturen inte alltid med det, men den här gången gjorde den det. Strax efter 7 på morgonen, onsdagen den 24 januari, så började det dra ihop sig mot grande finale. 07.30 var lilla knytte nummer två helt ute och för första gången i livet fick Ulrika uppleva en hel förlossning och också få sitt barn lagt på bröstet. Jag skulle kunna anta att det här var en av hennes största stunder i livet och det har hon antytt också även om hon kanske inte är den mest mångordiga när det gäller såna här saker. Vill man se en liten bildsekvens med lite texter på förloppet från mage till utkommen Samuel kan man kika här. Liksom för storasyster samlades det bilder på hela Samuels uppväxt fram tills han var 7-8 år och den kan man kika in på här. Namnet Samuel, förresten, det hade varit med sedan redan innan Amanda föddes. Vi klurade på vilka namn som var aktuella om det skulle bli en pojke och bland dem fanns ”Samuel”. Men det blev ju aldrig aktuellt den gången och nu när vi fick en liten grabb kändes valet av det namnet helt klockrent. Vi diskuterade det knappt. Tillnamnen blev Dan och Harald, det ena efter mig och det andra efter Ulrikas farfar.

Precis som första gången så är man som pappa rätt överflödig i såna här sammanhang och även om man förstås behövs som ett stöd för mamman så handlar rätt mycket om att försöka att inte vara i vägen. Det är en känsla som faktiskt är lite sådär. Samtidigt är det förstås helt förståeligt att prio 1 för personalen på en förlossningsavdelning är mamman och det kommande barnet. Det är rimligt. Jag åkte och köpte blommor och lite jox den 24:e och åkte hem och sov på natten och skickade hem föräldrarna. Redan den 25:e januari, alltså på torsdagen, fick storasyster komma och hälsa på sin nyfödde lillebror och vi kunde lämna Södertälje sjukhus som en nu lite större familj. Ett litet litet smolk i lyckan var att ett av de där första testerna som man gör på nyfödda barn visade att Samuel hade lite tjorv i höfterna, sk höftledsluxation. Han fick ett slags skena sig tillverkad som vi kunde hämta på Huddinge sjukhus några dagar senare och man satte liksom hela barnet i den där skenan. Så fick han vara i ett par, kanske tre, månader. Sen var den saken ur världen och inga problem visade sig senare.

Våren gick och nu var det sannerligen småbarnsperiodens epicentrum. Det var fantastiskt och jobbigt på samma gång. Det mesta av ens tillvaro går åt till de där små och så skall man ju försöka hinna jobba lite också. Iallafall jag. Ulrika var förstås mammaledig under våren och sommaren. Något som förändrades rätt mycket iom Samuels ankomst var morgnarna. Amanda hade ju ingen brådska att vakna ens som spädbarn men kunde vara rätt jobbig att få i säng på kvällarna Samuel var tvärtom. Somnade helt problemfritt varje kväll och hyfsat tidigt på kvällen – och var väldigt glad på morgnarna. Väldigt tidigt på morgnarna. Det var sällsynt att han sov längre än till 5 under det första året, och kanske rentav de två första åren. Vi gick i skift de här morgnarna. Vi hade barnsäkrat köket och hade en madrass liggandes på golvet. När Samuel fått sin första morgonföda så trivdes han att krypa omkring på köksgolvet och där låg den vuxna som hade morgonpasset och småsnappade lite mer sömn. Det gick bra det där. Samuel verkade inte bli irriterad över att pappa eller mamma sov. Han drog ut de nedersta lådorna och tömde dem på dess innehåll. Varje dag plockades det upp träbestick, kakformar, slevar och annat som lille man tyckte det var kul att riva runt i.

Musikmässigt var det här en extremt låg period. Det strö-övades lite under den första föräldraledigheten men det var nog ärligt talat rätt skralt med det på det hela taget. Nu hade vi dessutom två små medborgare att ta hand om. Tiden började tryta och det började kännas tydligt att det var svårt att få ihop den tid och engagemang som Jakobs kammarkör. Jag bestämde mig för att vara med vårterminen ut och sedan sluta och så blev det. Sista konserterna som fast medlem var på svenska västkusten, i Stenungssund för att vara exakt. Under de konserterna lirade jag piano med kören i musik av Steve Dobrogosz. Det var kul att få utnyttja den sidan av mitt musicerande också. Jag hoppade in i kören vid ett antal tillfällen under de kommande 5-6 åren men tappade till sist helt den musikaliska kontakten med dem, vilket ofta ger ett litet styng i hjärtat.

I början på hösten 2001 stod det klart på OM att det skulle behövas ett litet team på plats hos kunden NASD som hade sitt HQ i Rockville i Maryland. Man tänkte sig en lite mer senior person som ansvarig och två supporttekniker som kunde få vara lite mer juniora. Jag insåg rätt omgående att här var min chans att jobba utomlands. Jag började höra mig för om det där mer seniora jobbet och det krävdes inte mycket övertalning. Jag hade jobbat ett bra tag med SAXESS vid det här laget och jag hade också varit inblandad i NASD-projektet och var bekant med flera personer i deras team. Det jag inte var så sugen på dock var att jobba ute på vischan i Maryland. Jag började stöka runt lite och läste avtalen och konstaterade att teamet inte egentligen behöver sitta i Maryland, det räcker om man är i samma tidszon och kan ta sig dit. Jag visste ju att OM hade ett kontor på Manhattan i New York City och började lite försiktigt förhandla mig till att vi skulle kunna sitta där istållet för i Rockville. Plats på kontoret fanns, det visste jag eftersom jag varit där ett par gånger. Faktum är att kontoret man hade där, 25:e och 26:e våningen på 140 Broadway var alldeles för stort för den business man hade i New York och rätt stora ytor av kontorslandskapen på den där extremt attraktiva adressen stod tomma. Dessutom var OM sugna på att få fler kunder på SAXESS i USA och det fanns ingen lokal närvaro där när det gällde just det systemet som före NASD endast använts inom Norex-samarbetet som då bestod av Sverige, Norge, Danmark och Island (Finland, Estland, Lettland och Litauen tillkom några år senare). Det fanns dock en skepsis till att avståndet ändå var för stort till NASD och en kompromiss arbetades fram. Vi kom överens om att under ett första år skulle jag sitta i New York hela perioden medan de övriga två skulle sitta de första sex månaderna tillsammans med kunden i Rockville för att sedan flytta över till New York även det. För min del var det en kanonbra deal. Beslutet fattades i augusti 2001 och starten på vistelsen bestämdes till juni 2002 och dit var det sålunda ca 10 månader. En ganska lämplig tid för förberedelser.

Ulrika var lite tveksam. Hon hade ju spenderat ett halvår i stan 6 år tidigare och även om även hon var förälskad i staden så var det frågan om det blev lite ”more of the same” för henne. Samtidigt såg hon också möjligheterna att kunna sitta och jobba med sin avhandling där – det fanns inget speciellt behov av att hon måste sitta på Handelshögskolan i Stockholm och skriva. Det mesta av själva forskningsarbetet var på väg att slutföras och det som snart skulle återstå var ett antal månaders skrivande. Det skulle ju förvisso kunna fungera, men så var det ju också så att våra barn var väldigt små. I augusti 2001 var Amanda lite drygt två år och Samuel bara 7 månader. Hur fungerar det med småbarn i New York? Och skulle Ulrika bli hemmafru på heltid med dessa två? Nej det framstod ganska direkt som orimligt. Tillbaka till förhandlingsbordet. Men åter visade sig OM vara ett väldigt förhandlingsbart företag som det gick att resonera med även om lite småkniviga saker. De erbjöd en extra ersättning som skulle kunna täcka en liten lön för hjälp med barnen. Efter lite räknande kom vi fram till att det skulle kunna funka. Vi blev överens och började se fram emot ett spännande äventyr.

Men säg den glädje som varar. Tisdagen den 11 september vid 15-tiden kom det ett meddelande på den lilla ”IRC”-kanal vi hade för att chatta internt inom OMX. en yngre kille vid namn Patrik Köping skrev ett meddelande om att ”det verkar som att ett plan har kört rakt in i en skapa i New York”. På Aftonbladets internetsida fanns redan en bild på en av WTC-skaporna och på denna första lilla bild syntes ett svart hål på skrapans vägg. Det såg inte stort ut tyckte jag och det tyckte tydligen inte så många andra heller – de första antagandena på Aftonbladet var att det rörde sig om ett sportplan och tanken var väl en ruskigt klantig – eller sjuk – pilot. Men det dröjde inte så värst många minuter till innan det gick upp för världen var som hänt. Och strax kom rapporterna om att ett andra plan kört in i den andra skrapan. Alla tankar svindlade åt alla håll. Vad är det som händer? Är det krig? Någon driftig person såg till att få upp CNN på en storbildsskärm som fanns i OM:s väldigt fina auditorium med sköna biofåtöljer där på Norrlandsgatan 31. Vi var ganska många som gick dit rätt snabbt. Jag tror jag satt där en dryg timme och troligen bara gapade. Under denna timme kollapsade det södra tornet i direktsändning inför våra ögon. Några började andas väldigt häftigt. Andra grät, bland annat Marja-Leena – Malle – Lehtola som satt bredvid mig. Själv fortsatte jag att sitta med öppen mun och känna att jag verkligen inte fattade någonting. Halva hjärnan ville gärna bortförklara det som hände med att det var fiktion. En film. Ett påhittat drama. Den andra halvan kämpade emot och försökte förklara för den förstnämnda att så inte var fallet. Det vi ser framför oss händer på riktigt och det händer just nu i denna stund. En strid utkämpades i min egen hjärna och jag kunde inte påverka någon av kombattanterna.

Den arbetsdagen var förstås slut och jag åkte hem för att tillsammans med Ulrika och de två små sitta som klistrad framför TV:n hela kvällen. Alla kanaler sände i princip oavbrutet under hela kvällen och även under natten fortsatte några och jag kunde inte sluta titta. Jag reagerade precis som natten efter Palmemordet. All trötthet var helt borta och jag behövde se de allt fler filmsekvenser som började komma fram om och om igen. Om och om igen. Ett nästan maniskt beteende som jag inte själv riktigt kan förklara. Jag minns inte när jag somnade den natten men det var nog framåt morgonkvisten.

Dagarna som följde kom att präglas helt av det som hänt. Både yrkesmässigt och privat. I det senare fallet var det ju så att vi egentligen redan kommit överens om och bestämt att vi skulle åka dit, men man skall då veta att 140 Broadway, min tilltänkta arbetsplats, i princip var granne med WTC-tornen. Visserligen låg One Liberty Plaza (US Steel building) emellan men skraporna låg så till att man från det största konferensrummet på OMX-kontoret kunde se rakt ner i det som senare kom att kallas Ground Zero. Att min arbetsplats var nära visste jag sålunda redan då, men att det var fullt så nära fattade jag först 9 månader senare.

Jag befarade att dessa vidriga händelser också skulle få inverkan på våra kommande beslut och Ulrikas tveksamhet blev förstås inte lindrigare i och med detta. Men ändå så var det inte kört; vi resonerade fram och tillbaka och konstaterade att vi det ändå är extremt osannolikt att vi själva skulle hamna i en mer osäker position och dessutom var det ju nästan ett år dit. Vi fortsatte att tycka att vi skall åka. Men så kom nästa hinder – de förbannade Antrax-attackerna som det började larmas om bara någon vecka senare. Det var ett antal brev som skickades till olika nyhetsstationer, tidningar samt några politiker, med ett innehåll som var avsett för att sprida mjältbrandsvirus. Tydligen dog det några personer pga av detta läser jag senare. Nu blev Ulrika riktigt skeptisk och under några dagar så var det nej. Vi skall inte åka till New York med våra barn och utsätta dem för så allvarliga risker. Det var hennes syn. Hela den möjlighet jag så hett eftertraktade var nu på väg att tippa helt. Nya undersökningar, tankar, läsande, sannolikhetsbedömningar och många diskussioner fortsatte. Och i takt med att hysterin kring de här attackerna avtog – de visade sig så småningom vara väldigt begränsade – så mjuknade Ulrika mer och till sist hade jag lyckats övertala henne om att vi skall åka iallafall. På den vägen blev det och höll sig så, även om Flight 587-kraschen i Rockaway Beach den 12 november åter lyckades störa stabiliteten under några dagar fram tills dess att det inte låg några misstankar om terrorism bakom den händelsen.

Det var rent allmänt en rätt tjorvig och osäker höst och det var många frågetecken i luften. Men steg för steg lyckades vi styra saker till att falla på plats. En kollega och då god vän, Y, undrade vi om behövde barnflicka i NYC. Det gjorde vi ju och Y:s dotter E blev vårt val. Även om det började bra så skulle det valet så småningom leda till en halvt katastrofal situation. De två supportpersonerna utsågs också på jobbet, det blev Robert Ångström och PL. Robert var en intelligent, lugn och trygg person som dessutom jobbade på bra och var väldigt bra att ha med på den här resan. PL däremot var ett stort misstag hela han. Han hade nästan alltid otur när han försökte tänka, han var inte speciellt trevlig, han ville helst hänga på baren och jobba så lite som möjligt, var lite smågnällig hela tiden och hans åsikter var tämligen inskränkta redan då. Att jag senare på Facebook skulle finna att han låtit sig dras med i de mest invandrarfientliga och rasistiska lägren förvånade mig egentligen inte alls.  En stövel och en fullkomligen onödig sådan dessutom. Men vi tre började teama upp lite lugnt redan på hemmaplan och nog skulle det funka ändå, trots PL och tack vare Robban.

Musikaliskt började jag komma igång igen efter avbrottet som uppstått iom barnens tillkomster. Att jag slutat i S:t Jakobs kammarkör hade en positiv inverkan på den tid som kunde göras tillgänglig för musik. Övningen kom igång igen och det gjordes en hel del gigs under den här tiden, både med jazzgrupper coverband. En sen kväll, eller snarare natt, åkte jag och Stefan Palmfjord hem från nåt gig. Tror faktiskt att vi för ovanlighets skull delade på en taxi. Troligen betalt av kunden, annars åt såna taxiresor upp gaget. Vi pratade om musik och vad vi ville göra. Jag nämnde att jag länge drömt om att bilda en kvartett. Just en kvartett, vare sig mindre eller större. Piano, bas, trummor och sax. Vi är tillbaka till skridskobanan på det gamla skjutältet i kapitel 1. Bara att åka. Vart som helst. Hur som helst. Inga hinder. Ingen hänsyn. Fin is. Bra glid. Det var vad jag ville men hade egentligen inga konkreta planer på att förverkliga den drömmen. Stefan Palmfjord, som är en cool typ, frågade på ett rättframt sätt: ”vad är det som hindrar dig?”. Jag kunde då hitta på hundra saker som hindrade mig men när jag började tänka rätt på saken med Stefans hjälp, så insåg jag att det egentligen bara fanns ett enda hinder och det var jag själv. Det var inte många dagar senare som jag började tänka i mer praktiska termer och att Stefan skulle ha trumplatsen var rätt självklart. Basplatsen kändes också rätt självklar just då, och det blev Henrik Norman som jag ju spelat med så mycket och så länge. En fantastiskt musikalisk person som kom rätt långt i musiklivet utan att nånsin öva. Jodå det sätter stopp till sist. Men där och då var det rätt basist för den blivande kvartetten. Men piano då? Där fick jag fundera länge, jag tyckte liksom ingen riktigt dög för det jag ville ha. Utom möjligen en, men honom var jag bara ytligt bekant med och han verkade ju dessutom ha att göra. Jag tvekade länge, men ringde till sist upp honom. Arne Tengstrand. Jag kunde aldrig tänka mig att han skulle vilja haka på min lilla kvartett, han hade ju dessutom till skillnad från mig lite av ett namn. Men till min stora förvåning var han positiv och så var Dan Tillberg Kvartett bildad. Jag började direkt fundera på repertoir och satte sen igång med att skriva ner något tiotal låtar som jag tyckte passade för det jag ville göra. Rep sammankallades – det var verkligen inte många rep, tror det bara blev tre vilket egentligen var för lite för så pass mycket material som inte heller var av den enklaste sorten – och via Conrad som då ägde Mosebacke tillsammans med Johan Wikner så fick vi möjlighet att lira med kvartetten på Mosebackes stora scen den 23 maj 2002. Det var sannerligen en dröm som gick i uppfyllelse och musikaliskt blev det över förväntan. Jag minns fortfarande de flesta låtar vi lirade denna första gång. Det var Triton av Thomas Franck, Quartet 2/2 och Armandos rumba av Chick Corea, Rough house av John Scofield (den knepigaste för kvällen), Amandamada av Randy Brecker & Eliane Elias, Three views of a secret av Jaco Pastorius, Where is love av McCoy Tyner, Trains av Mike Mainieri, Painting av John Patitucci och till sist The chief av Gary Burton. Favoritmusik på rad. Jo en till, det var en egen låt jag kallade Siljandimma som jag aldrig blev speciellt nöjd med. Som vanligt.

När den här Mosebackespelningen ägde rum så började det vara rätt nära till avresa mot New York. Och dessförinnan skulle mycket hända. En sak hade förresten redan hänt och det var att jag och Ulrika varit över i New York i början av maj för att välja bostad. Hjälp med detta fixades av välorganiserade OM och vi åkte runt en hel dag med en kvinna som jag tror hette Phyllis och kikade på lägenheter. 6 lägenheter på Manhattan och en i Brooklyn Heights. Det var inga uppenbara fel på någon av de här lägenheterna på Manhattan; visst nån var rätt mörk, nån var sliten, nån var lite för liten…men de var ok allihopa. Men lägenheten i Brooklyn Heights, på 180 Montague str, var helt fantastisk. Lätt det coolaste boende jag haft i mitt liv. Den låg på 28:e våningen och var välplanerad och i precis rätt storlek för oss tre vuxna och de två små barnen som skulle bo där. Dessutom hade den en fullständigt makalös utsikt över Manhattan, som soliga morgnar badade i ljus nästan som om det var en kuliss belyst av enorma strålkastare.

Utsikt från lägenheten på 180 Montague str, november 2002.

När man ställde sig lite närmare fönstret fick man förstås ännu mer utsikt; man såg ända från Verrazano-Narrows bridge mellan Brooklyn och Staten Island, en bit av Staten Island, Ellis Island och frihetsgudinnan, Manhattan downtown rakt i blickfånget som ovan och åt höger såg man en bra bit av midtown. Flyttade man sig till nästa fönster till höger som var vänt norrut såg man mer av midtown inklusive Empire State Building, norra Brooklyn och en god portion av västra Queens. Kunde vi tänka oss att bo i en lägenhet med den här utsikten varje dag? Ja gissa. Så fick det bli och papprena skrevs på snabbt. Ingen billig histora precis, men det var OM som stod för kulorna. Sämre kan man ha det.

Den riktigt stora sysslan när vi kom hem igen, förutom DTK-gigget på Mosebacke, var att dels få tag i hyresgäster till huset och dels planera för tömning av det stora huset. Vi hade under våren varit i kontakt med flera firmor som sysslade just med det här med tillfälliga men lite mer långvariga flyttar – ”relocation”. Framgången med de firmorna var mycket skral; det var visserligen några familjer som hade varit bra och som kom via ett par av relocationfirmorna, men inget som gick i lås. Vi stod där bara fyra veckor före avresa med huset fortfarande outhyrt. Men så, på något sätt, fick vi kontakt med familjen M. Minns faktiskt inte hur det gick till. Men de initiala mejlen och telefonsamtalen var lovande och en solig försommardag i månadsskiftet maj/juni kom de över på fika i trädgården. De vuxna var ungefär i vår ålder, och de hade två flickor med sig som var ungefär i våra barns åldrar och en på väg hade de. De verkade trevliga och rediga, barnen var söta och alla verkade gilla både huset och de villkor vi föreslog. Allt såg ut att ordna sig och vi skildes åt på gott humör. Oj vilken cirkus det här skulle leda till under de nästkommande halvåret.  Men det visste förstås vi inte då.

Så nu var huset uthyrt och det som återstod var ett jobb att gå runt och bestämma vad som med till New York men som man ändå kunde avvara för de 6-8 veckor skeppningen skulle ta, och vad som skulle magasineras i Stockholm. Det var ett rätt omfattande men faktiskt spännande jobb, hur konstigt det än kan låta. Det förebådade ju en tid som vi förstod skulle bli spännande. Några dagar före avresan kom flyttbilarna och fem grova män, flera av dem spritluktande, satte igång att tömma huset. Mitt i den röran togs denna underbara bild som framkallades i Brooklyn och som fotofirman blev så förtjust i att man lät den hänga i sitt skyltfönster nästan hela hösten.

Dagen före midsommarafton 2002 var det dags för den stora resan med SAS SK 903 från Arlanda direkt till Newark International Airport. Vi hade försökt spara så långt det överhuvudtaget gick på att ha med oss prylar på flyget, men det blev ändå 9 kollin förutom oss själva och de två små. Hilding och Lilly körde oss ut till flyget och mamma grät. Hon fick känslan av att vi aldrig skulle komma hem igen. Men det var vi å andra sidan rätt säkra på att vi skulle. Flygresan gick ändå rätt bra, lilleman ville förstås inte vara stilla så det blev ett väldigt jagande längs gångarna på 767:an. Så att vi var rätt slut när vi kom fram är väl inte så oväntat precis. Och då hade vi ju ändå nästan tio timmar kvar på det fruktansvärt långa dygn en sådan resa västerut blir. De första nätterna bodde vi på Marriott i Brooklyn och det var rätt konstigt att inse att det var både midsommarafton och midsommardag hemma i Sverige under de är dagarna. Några dagar senare flyttade vi in i lägenheten i Brooklyn och första veckan gick åt till långa IKEA-besök. Lägenheten var nämligen tom sånär som på en säng och en soffa som vi hyrt i förväg. IKEA fanns både i New Jersey vid flygplatsen och på Long Island. Den senare besökte vi, men det visade sig vara rätt långt bort. Vid ett av besöken i New Jersey noterade jag hur all flygverksamhet plötsligt upphörde. Det landade inga plan och det startade inga plan. Jag tyckte det var konstigt med den här tystnaden när man stod precis vid stängslet mot en av de större landningsbanorna. Det gick några minuter och så kommer plötsligt en helikopter på låg höjd och liksom svepte över landningsbanor och byggnader och försvann sen igen och tystnaden återvände. Det blev inte precis mer begripligt av detta. Ur de tjocka molnen kom så förklaringen – det var Air Force One som landade mitt framför våra ögon, bara något hundratal meter bort. Även om jag sannerligen inte är nån person som blir starstruck så var den här upplevelsen rätt cool, det skall inte förnekas.

Det hände väldigt mycket under det här året mellan juni 2002 och juni 2003 och det går inte att här gå igenom allt. Vill man veta lite mer kan man spana igenom de bilder som vi valde ut och gjorde en egen ”site” av som man kan finna här. I större drag såg livet ut så att på vardagar jobbade både jag och Ulrika vanliga kontorstider medan barnflickan tog hand om barnen. Ofta tillbringades förmiddagarna ute i lekparken Pierrepoint Playground vid Brooklyn Promenade, medan eftermiddagarna ägnades åt en stund av sömn för den minste och för övrigt pyssel och lek. Kvällarna spenderades oftast hemma i lägenheten men gick vi ut så ställde barnflickan gärna upp på extrajobb vilket innebar extraersättning. Helgerna behövde Ulrika ofta använda till ännu mer skrivande – hennes heldagar hemma med barnen och barnflickan rätt nära blev kanske inte alltid fulldagar och risken för störning var förstås alltid överhängande även om vi ordnat det så att Ulrika kunde sitta avskilt bakom en stängd dörr. Barnflickan var oftast ledig på helgerna så för min del innebar helgerna ofta att ta med mig barnen och hålla mig hemifrån så länge det var möjligt. Så tidigt jag orkade förbereddes dagen med allt man behöver för en utflykt i NYC med en 2-åring och en 3-åring. Sen iväg med en dubbelvagn vi köpte där och som var så lätt att man någorlunda smidigt ensamt kunde bära den i tunnelbanetrapporna. Det var nämligen ytterst få tunnelbanestationer som hade hiss eller rulltrappor. De flesta bara branta trappor hela vägen ner till plattformarna och upp från dem. Bära själv, förresten. Det räckte oftast inte. Det vanliga var att man tog Samuel på ena armen, vagnen under den andra och Amanda fick klättra själv. Rutiner lärdes in och fungerade finfint.

Jag brukade oftast börja med att åka till nån lekpark och var nästan alltid Manhattan men kunde i undantagsfall vara ute i Brooklyn också. Det fanns många lekparker, i synnerhet på Manhattan. Bara i Central Park fanns det väl en 4-5 större lekparker. Den stora favoriten för min del var Washington Square där det var lagom stort, nära till Village för lunch, och alltid liv och rörelse med akrobater, dansare, musiker, gatukonstnärer och allt man kan tänka sig. Det var inte svårt att slå ihjäl ett par timmar där och det gjorde vi ofta både sommar och vinter. Ibland gick vi på nån kortare barnteater eller nåt museum som inte var allt för tråkigt för barn. Ibland shoppades det lite men det var isåfall mest praktiska saker på uppdrag. I övrigt gick mycket av tiden åt att klättra upp och ner i tunnelbanan, åka tunnelbana och ströva längs Manhattans många gator och avenyer.

Själva jobbet som jag var där för att utföra blev i verkligheten inte så vidare värst bra. Själva supportbehovet var inte jättestort – jo möjligen det första halvåret men då var ju Robban och PL i Rockville och det fanns dessutom annan hjälp där. När det var dags för dem att flytta till New York var det mesta på snurr och inte heller då blev jobbet mot NASD speciellt omfattande. Det handlade mycket om att hålla ställningarna. Det blev en del säljförsök med SAXESS till andra kunder men aktiviteterna från säljhåll var mycket begränsade, och anledningen var nog främst att hela konjunkturen var på väg ner under det här året och marknadsfolket hade fullt sjå att försöka hålla kvar sin business och inte tappa. Nya idéer och projekt visade sig ligga väldigt långt borta. Ingen hade tid att tänka på nya saker och intresset för det var i princip obefintligt ute hos tilltänkta kunder. Så idén om att finnas på plats för att kunna arbeta för nyförsäljning av SAXESS gick alldeles åt fanders. Dessutom minskade personalstyrkan varje vecka. När jag kom dit var det ca 130 personer som jobbade på OM/OMX:s kontor på Manhattan. När jag lämnade det i juni 2003 så var det väl i bästa fall 30 kvar. Nästan varje vecka gick ”tåget”. Det var det amerikanska sättet att sparka folk. Det gick oftast till så att kontorschefen eller någon av vederbörandes närmaste sökte upp en person och satte sig bakom stängda dörrar i några minuter. Därefter fick den uppsagda kanske en halvtimme på sig att samla ihop sina tillhörigheter i en kartong. Sedan var det dags för tåget. Först gick den uppsagda, inte sällan med en krukväxt i famnen

Livet där i lägenheten var annars faktiskt så fantastiskt som man hade kunnat hoppas. Den makalösa utsikten åt nästan alla håll. Det allestädes synliga Empire State Building som hela tiden skiftade färg enligt ett schema byggt på vissa händelser i staden. Flygtrafiken till och från både Newark och La Guardia som hela tiden kunde beskådas på avstånd och i mörker som långa pärlband av plan på väg in för landning. Våldsamma åskväder och frekventa fyrverkerier. En vecka i augusti kunde vi  låna Heidi:s och Bills stora hus uppe i Irvington och den veckan var en höjdare trots lång pendlingstid med Hudsontåget till och från Manhattan. Många besökare hade vi. Lilly och Hilding i november 2002 i samband med Lillys 70-årsdag. Martin och Erik E över jul. Lars, Ulla och Stina i mars. Åsa, Marcelo, Andreas och Anna i april. Samt en hel del andra kortare och längre besök av svenska vänner som ville komma och bo gratis. Det var bara trevligt. Bildsviten som länkas till ovan speglar en hel del av livet där det där märkliga och underbara året.


Lillys 70-årsdag  den 19 november 2002 på restaurang Benihana på 56:e gatan i New York City. Matshow och mycket trevlig samvaro. Barnen hemma med E.

Det musicerades faktiskt en del under det där året också. Vi lärde rätt snabbt känna folket i Svenska kyrkan på 48:e gatan, dels hittade jag och Erika Sunnegårdh varandra där, vi gick ju faktiskt AF tillsammans och var väl kanske aldrig nära vänner då men hade gott om gemensamma vänner. Sen lärde vi känna den fina och urmusikaliska kyrkomusikern som jobbade där, Kicki Nylynd (numera Christina Willstedt). Tillsammans med musikfolk som kom och gick; framförallt sångare, så gjorde vi några gånger konserter. Förutom de nämnda träffade vi hyfsat ofta Björn Olsson, Jean-Paul Björlin och Tina Glenvik. Jag och Ulrika hjälpte ibland till i de körer som fanns, som oftast var underbemannade och inte alltid hade de mest erfarna sångarna. Ibland lirade jag sax, ibland sjöng Ulrika solo…det fanns en del möjligheter att välja på. Ett kul tillfälle var när vi sjöng julkonsert och jag skrev ihop ett femstämmigt arr på White Christmas som blev väldigt uppskattat.


Ulrika, jag, Erika Sunnegårdh, Jean-Paul Björlin och Kicki Nylund efter en fin julkonsert

Jag fick fram emot slutet också möjlighet att musicera lite i Norska kyrkan på 52:a gatan via en av de musikansvariga där som jag lärde känna, Eirik Fluge. Det både sjöngs kvartett där jag och Eirik utgjorde bas och tenor, samt svenska Joanna Romell och Katja Kullander på alt och sopran. Samt att jag fick äran att vara saxsolist med fina Mika Pohjola trio. Lite bilder från sådana tillfällen kan man finna på New York-siten, alltså den här.

Det som inte framgår av bilderna var det som gick riktigt snett och det förtjänar faktiskt att skrivas ner. Kanske kan det varna någon annan. Det ena rör hyresgästerna i huset i Huddinge och det andra rör barnflickan och det obehagliga bråk som uppstod i hennes kölvatten. Låt oss börja med hyresgästerna.

Det såg ju som sagt så bra ut när vi åkte. Personerna verkade bra. Vi hade kommit överens om ett förhållandevis lågt pris för ett så stort hus med så stor tomt det året. Summan var 10000 kr i månaden. Enligt det kontrakt som vi skrev skulle de enligt gängse standard betala i förväg och jag ville också ha en väldigt beskedlig handpenning om en månadshyra, alltså 10000 kr. Det var inga problem för dem, sa de. När jag kommit på plats i New York och hade ro att börja kolla konton och lite annat praktiskt kring ekonomi, då var det i andra halvan av juli, så såg jag att det betalats in 10000 kr till mitt konto. Jag minns att jag tyckte det var lite skumt redan då – vi hade ju sagt förskott och dessutom handpenning. Det borde ha funnits 20000 på kontot vid det här laget. Men tänkte väl att nog ordnar sig så småningom. Augusti gick och inga pengar kom in och jag trodde i min enfald att det fortfarande var något slags missförstånd men skickade några meddelanden utan att få svar. I september började jag fundera lite mer. Hur står det till där borta egentligen? Nu började jag mer allvarligt försöka komma i kontakt med dem, och jag testade alla kanaler. Mobiltelefonsamtal, SMS, mejl. Inga svar. Jag började resonera med Ulrika och vi kom fram till, som vi svenskar ofta gör, att det nog inte är några större problem och att vi skall avvakta ett tag till. Fram emot slutet på oktober hade fortfarande inga pengar kommit in och nu började jag bli riktigt fundersam på allvar. Jag fortsatte via de nämnda kanalerna att få kontakt med dem och utvidgade också och skickade gammaldags fax till nåt nummer jag hittade. Ingen respons. Jag ringde upp grannarna Stålnacke och frågade vad de kunde se. Bodde någon där? Fanns det folk i huset? Svaren var både lugnande och oroande: jodå visst fanns det folk där. Deras döttrar hade fått kontakt med andra barn i området och nog verkade allt i sin ordning. Det var bra. Men varför i hela friden lyckades jag inte få kontakt med dem?

Jag gjorde under några dagar ytterligare ett antal försök att nå dem, jag ringde så många gånger att jag snart kunde numren utantill. Det svarade aldrig. Jag lämnade tiotals om inte hundratals meddelanden på deras mobilsvar. Ingen ringde tillbaka. Nån av de sista veckorna i oktober så kände jag att situationen började bli akut. Nu jävlar skall jag ta reda på vad som hände. Jag tror jag ägnade nästan en vecka på heltid av arbetstid som jag egentligen hade betalt för att ägna åt helt andra saker. Jag började kartlägga de här personerna. Och jag lärde mig en hel del om ihåligheten i myndighetsvärlden. Jag hade ju förstås en del information om paret M via kontraktet men i många fall så ledde det ingenstans. Jag möttes av stängda dörrar och kommentarer om att myndigheter inte får lämna ut uppgifter kring dessa även om jag hade god anledning. Men i flera fall fick jag, efter att ha lagt ut texten ordentligt om varför jag höll på med det jag gjorde, kommentarer som ”ja jag får ju egentligen inte säga det här, men…”. På en vecka hade jag kartlagt hela deras liv. Jag hade inte bara fått reda på fullständiga namn på alla deras föräldrar och syskon, jag hade också personnummer på samtliga. Och förstås telefonnummer och mejladresser. Dessutom lyckades jag kartlägga deras liv när det gäller bostäder. Jag lyckades få reda på inte bara den fastighet de ägde (jag tror den låg i Kramfors), utan också var de hade spenderat sin tid sedan de flyttade därifrån och vem och vilka som varit deras hyresvärdar. Jag fick i några fall även reda på arbets- och uppdragsgivare.
Jag gjorde under några dagar ytterligare ett antal försök att nå dem, jag ringde så många gånger att jag snart kunde numren utantill. Det svarade aldrig. Jag lämnade tiotals om inte hundratals meddelanden på deras mobilsvar. Ingen ringde tillbaka. Nån av de sista veckorna i oktober så kände jag att situationen började bli akut. Nu jävlar skall jag ta reda på vad som hände. Jag tror jag ägnade nästan en vecka på heltid av arbetstid som jag egentligen hade betalt för att ägna åt helt andra saker. Jag började kartlägga de här personerna. Och jag lärde mig en hel del om ihåligheten i myndighetsvärlden. Jag hade ju förstås en del information om paret M via kontraktet men i många fall så ledde det ingenstans. Jag möttes av stängda dörrar och kommentarer om att myndigheter inte får lämna ut uppgifter kring dessa även om jag hade god anledning. Men i flera fall fick jag, efter att ha lagt ut texten ordentligt om varför jag höll på med det jag gjorde, kommentarer som ”ja jag får ju egentligen inte säga det här, men…”. På en vecka hade jag kartlagt hela deras liv. Jag hade inte bara fått reda på fullständiga namn på alla deras föräldrar och syskon, jag hade också personnummer på samtliga. Och förstås telefonnummer och mejladresser. Dessutom lyckades jag kartlägga deras liv när det gäller bostäder. Jag lyckades få reda på inte bara den fastighet de ägde (jag tror den låg i Kramfors), utan också var de hade spenderat sin tid sedan de flyttade därifrån och vem och vilka som varit deras hyresvärdar. Jag fick i några fall även reda på arbets- och uppdragsgivare. Samt uppgifter om arbetslöshetsersättningar och kriminellt förflutet och en hel del till som rörde rena myndighetsfrågor. Tänk vad man kan få reda på om man lägger manken till och tar fram sina värsta stalkersidor. Usch vad lätt det var! Visst, många timmar och snygga övertalanden tog det. Och vad bra för mig att jag lyckades få reda på så mycket. Men himmel och pannkaka vad ihåligt skyddsnätet var. Lite lirkande och trixande så hade man snart fått veta det man behövde veta. Det var förbluffande och jag är inte nån extrem motståndare mot en viss öppenhet. Jag kanske är naiv, men jag lever i grunduppfattningen att om man inte har något att dölja så är det troligen inga större problem med sånt. Jag tänker då i första hand på brottsprevention och har svårt att se problemet med t. ex. övervakningskameror. Ju fler dess bättre! De kan ju hjälpa till att både fälla brottslingar och fria oskyldiga. Vad är problemet?  Samtidigt fattar jag väl att det finns många mycket mer komplicerade frågor till integritetsfrågor och jag försöker någorlunda hålla mig ödmjuk inför dem för övrigt.

Jag hade nu det mesta av grundinformationen klar för mig. I den fanns en rätt chockerande omständighet: herr M hade tidigare dömts till fängelse men avvikit från en permission. När vi träffade honom hemma i trädgården var han sålunda på rymmen. Nästa kalldusch var när jag fick tag på den person som de hyrt hus av innan de kom till oss. Hans första kommentar var ”Oj, nej, är det du som fått dem på halsen nu”. Jag blev alldeles kall, med en varm stråle som genomborrade magen. Jag skämdes på sekunden. Varför hade jag inte tagit det här samtalet tidigare? Varför begärde jag inte referenser? Det framgick nu att det varit problem med att få dem att betala även i förra hyresomgången. Det hade löst sig till sist men när det var dags för avflytt uppstod bråk om saker som herr M lämnat på tomten så hade det blivit så allvarligt bråk att det uppstod handgemäng. Här förstod jag att de här människorna måste ut ur mitt hus på något sätt och känslan av panik tilltog. Jag ringde också runt till både fru M:s och herr M:s föräldrar och syskon och bilden tilltog av att herr M var en riktig skitperson, men att han åtminstone saknade missbruksproblem och var någorlunda bra med sina barn. Mina försök att få kontakt med dem fortsatte under den här tiden men snart gav jag upp helt, och vände mig till två tyngre myndigheter. Den ena var polisen, vilken jag upplyste att en person som avvikit från permission bodde på min hemadress. Den andra var kronofogden.

Kontaktkvinnan på Kronofogdemyndigheten blev mitt ankare genom de nästkommande veckorna. Hon var lugn, trygg, pedagogisk, medmänsklig och effektiv. Efter inledande kontroller av mig och Ulrika och att vi verkligen äger huset och sådana saker, så berättade hon om processen. För att den överhuvudtaget skall komma igång krävs att jag betalar in 50 000 kronor på Kronofogdens konto. Dessa pengar skall täcka allt som står utanför de direkta myndighetsverksamheterna, till exempel låssmed och flyttfirma. Pengarna skakades fram. Jag insåg att jag riskerade att förlora även dessa pengar, men vad kunde jag göra? Den skuld som de dittills hade byggt upp skulle utökas med dessa pengar men om de aldrig löste sin skuld då? Det här såg ut att ha blivit ett fruktansvärt dyrt äventyr redan. Nästa steg var att det skickas en delgivningsman, som skall ha en underskrift på att den som vräkas förstått vad det är som skall hända. Denna skall ske nån viss tid innan avhysningstidpunkten, säg fyra veckor eller så. Att delgivningen skett skall också bekräftas med en namnteckning. Det gick bara någon vecka så ringde kvinnan och berättade att delgivningen skett och gick utan problem. Jag minns att jag tyckte det var så extra konstigt. De är omöjliga att få tag på men de öppnar dörren för en vilt främmande människa och skriver på ett papper utan att blinka. Misstanken började gro att de kanske inte förstod vad som hände, eller rättare sagt vad som var på väg att hända. Nu var det dags att planera själva avhysningen. Hon berättade hur en sådan brukar gå till och vilka som kommer att bli inblandade. Givetvis är en eller ett par representanter från kronofogden med. De engagerar låssmed och flyttbil som kommer att infinna sig på utsatt tid. Polis brukar också finnas med i de inledande skedena då avhysningar ibland kan bli våldsamma. Dessutom kommer sociala myndighetern att finnas närvarande vid den här avhysningen eftersom familjen har tre små barn. Dessutom, sa kvinnan, är ju du med. Jag? Den tanken hade inte ens slagit mig. Jag var ju mitt i ett helt annat liv väldigt långt ifrån det där, men vid nån eftertanke insåg jag att jag inte kan undvika att vara där själv. Det som jag skulle ha haft störst problem med vore att dels se här vuxna i ögonen – jag vill dem ju egentligen inget illa men situationen blev ohållbar. Och ännu värre att se barn omhändertagas av sociala myndigheter. Men åter – jag såg inga andra alternativ. Det var bara att bita ihop och löpa linan ut. Jag resonerade med kollegorna på kontoret på Manhattan om att jag avviker nån vecka och bokade också flygbiljett hem till Stockholm och började bäva för den här resan. ”En liten grej”, sa kvinnan, ”som inte står i något reglemente men som vi ändå brukar göra, är att besöka familjen några dagar innan det är dags för vräkning. Vi kommer att besöka dem en vecka innan.”. Jag tänkte inte så mycket mer på det, jag kunde inte tänka mig att detta skulle förändra något.

Men det gjorde det. Det förändrade faktiskt allt. Den dagen ringde telefonen redan på väldigt tidiga morgonkvisten och det var kvinnan från Kronofogden som ville berätta att de nu efter det här mer informella besöket fått reaktion. Du kan nog förvänta dig samtal från dem ganska snart. Och så blev det. Fru M var den första som hördes i luren. Senare även herr M. Och det initiala samtalet blev rätt långt och högljutt. Herr Tillberg var nämligen å sin sida oerhört upprörd över de här människornas beteende sedan 5 månader och nu när kontakten upprättats så fick de veta det. Ordentligt. Jag svor och gormade säkert en halvtimme om inte längre. Initialt krävde jag att de skulle betala allt de var skyldiga (det rörde sig om minst 60 000 kr) inom 24 timmar om vi överhuvudtaget skall prata vidare. Det fanns inga såna möljligheter meddelade dem. När det värsta gormandet från min sida började lugna ner sig så inleddes en förhandling om avbetalningsplaner och det ena med det andra. Efter ett tag kände jag att det var dags att blåsa av vräkningen, det ville ju förstås jag också. Inte ville jag sätta en barnfamilj på gatan! Och så blev det. Avhysningen var fortfarande aktuell men lades på is för stunden för att senare kunna återuppväckas. Resan bokades också av. Det gick några veckor igen. Avbetalningsplanen hade påbörjats och pengarna kom inte otippat in sent men de kom iallafall. Det såg ut som att det skulle börja lösa sig. Så ringer fru M igen i januari och berättar att nu har herr M åkt tillbaka till fängelset och där stod hon med sina tre barn och en avbetalningsplan som hon omöjligen skulle kunna hålla under rådande omständigheter. Så här krävdes nya insatser och denna gång med de sociala myndigheterna i Huddinge. Deras inledande bud var att fru M omöjligen skulle kunna få loss den månadshyra som jag begärt, och det var inte heller speciellt troligt med att avbetalningen av skulden från de tidigare 7 månaderna skulle kunna betalas. Jag hade då åter bara en möjlighet, och det var att begära att hon flyttar med sina barn. Socialen blev förstås bekymrade, liksom fru M, men jag såg inte att jag ur egen ficka skall betala ganska stora pengar som krävdes för att en helt främmande människa skall ha råd att bo. Man känner sig lite väl hård i såna lägen, men jag är ändå ingen socialinrättning. Det gick ytterligare några dagar. Så ringde fru M tillbaka och berättade att socialen inte bara gått med på att betala den begärda hyran, utan även betala med en viss retroaktivitet. Tillsammans med nån annan konstruktion som jag inte minns skulle hon kunna lösa hela skulden och dessutom bo kvar fram tills vi kom hem. Vilket jag förstås gick med på. Det hela löste sig alltså till sist och någon avhysning blev aldrig av. Jag är mycket tacksam för detta, men också oerhört förvånad över vilka situationer människor kan försätta sig i utan att det liksom finns något uppenbart att skylla på utom den egna dumheten och kortsiktigheten. Det är sådant vi andra måste värja oss mot med noggrant skrivna avtal, när vi skall ha med såna här personer att göra. Allra helst skall vi nog inte ha det om man inte vill vara beredd att lägga ner stora mängder tid, riskera stora pengar och nästan förlora förståndet.

Det här med hyresgästproblemet var som värst under november. Under nästan samma period, bara med några veckors förskjutning, inträffade det andra stora problemet under det här året. Det problemet rörde barnflickan eller snarare barnflickans styvfar. Det var på sitt sätt ett ännu värre problem, åtminstone blev vi om möjligt ännu värre behandlade, och denna gång inte av slarviga oinsiktsfulla människor med sina egna problem, utan av en iskallt illvillig och mentalt brutal person. E kallar vi henne och hon var alltså dotter till Y, som var kollega till mig och dessutom en rätt god vän. Vi hade under några år lärt känna varandra även vid sidan av skrivbordet, bland annat via några resor. Vi hade lite samma sätt att tänka och hon kom liksom jag från Norrbotten. Det var därmed inget konstigt egentligen när hon föreslog Erika som vår barnflicka och efter att ha träffat Erika tyckte vi hon verkade bra. Lite tonårigt hemlig sådär kanske, men helt ok. Första tiden gick också bra. Erika var bra och påhittig och målade med Amanda och även om hon ofta var lite mörk i synen så var ändå det allmänna humöret helt under kontroll och hon smälte in helt ok i det familjeliv vi hade bildat. Att hon inte hade samma tålamod med Samuel som var mer av ett spädbarn då, medan Amanda var ett lite större barn som man på ett annat sätt kunde hitta på saker med, det kändes ganska tidigt och det var väl förvisso ingen bra känsla men i det läget kan man väl bara hoppas att det löser sig med tiden eller åtminstone inte växer.

Den förhoppningen kom på skam. Bara efter 3-4 månader så började Erika visa tydligare tecken på att inte trivas i sin roll och hon släppte även rätt dumma kommentarer om Samuel – egentligen bara för att han vid sin låga ålder krävde lite mer av det ena och det andra än vad Amanda gjorde. Men det stannade inte där, utan hon började också visa tecken på att hon liksom dissade oss vuxna för det vi var och gjorde och stod för – så är det ju under vissa människors tonårstid. Man skall liksom revoltera mot det etablerade och ibland döma ut folk just baserat på att de är ”etablerade”. Hon blev aningens mer avog för varje vecka som gick. Dessutom började hon vara borta över nätter vilket inte kändes bra för oss – vi hade ju ändå något slags ansvar för henne även om hon i november det här året 2002 fyllde 18 år. Att hon hade träffat en kille i nån annan av Brooklyndelarna framgick så småningom och det hade ju i sig inte behövt vara något problem så länge som hon skötte det vi var överens om att hon skulle göra.

Men det rasade förstås till sist. Erika meddelade i slutet av november eller början av december att hon avsåg att lämna oss. Jag försökte förstås prata lugnt med henne och se om det var något som kunde göras för att ändra det beslutet, men lyckades inte. Ulrika gjorde liknande försök och inte bara en gång. Men Erika var obeveklig. Hon hade skött barn färdigt och meddelade att hon skulle flytta hem till sin pojkvän i Bensonhurst. Ett ovanligt korkat beslut får man väl säga med tanke på att hon vare sig hade arbete eller ens arbetstillstånd. Hade hon tänkt leva på pojkvännen kanske? Vi hörde sen att det där inte höll många veckor men sådär kan ju tonåringar vara. Analys, planering och konsekvenstänk är långt ifrån färdigutvecklade och vissa tycks ligga senare i utvecklingen än andra. Det hade kunnat vara slut där; vi hade kunnat sörja vår förlorade familjemedlem lite och samtidigt spottat i nävarna för att skrida till verket och finna en ny lösning. Och det gjorde vi förstås också. Men inte skulle vi komma så lätt undan, tyckte styvpappa ML – en av de vidrigaste personer jag nånsin träffat.

Problemet handlade förstås om pengar. Och det som gör extra ont i den här historien är att jag från början sett till att sköta det hela väldigt strukturerat för att undvika eventuellt senare strul. Att strul uppstår i såna här privatsammanhang är ju uppenbarligen inte helt ovanligt, det visste jag innan. Därför hade vi gjort en väldigt tydlig deal. Lönen vi utbetalade var $7 vardagar 8-17 och det var också hennes normala arbetstid. Om vi var överens om extraarbete så betalade vi $11. Det där fungerade helt klockrent. Varannan vecka gjorde jag i ordning ett kuvert med en liten lönespecifikation där jag visade hur jag räknat ihop vad hon jobbat de senaste två veckorna och vad det gav i pengar, samt pengarna i kontanter. Oftast hade hon via extratiden jobbat ihop mer än grundlönen och jag tror vi alla tyckte det var enkelt och rättframt och kunde rimligen inte vålla några oenigheter. Det var det ena. Det andra var att vi kommit överens om att vi skulle betala hennes resa Stockholm-NYC ToR. Vi ville dock gardera oss lite så vi skrev rätt tydligt i det lilla anställningskontraktet att vi betalar den del av resan som tjänstgöringstiden utgjorde under det planerade året: alltså om hon stannade hela året som ursprungligen avsett så betalade vi hela. Om hon bara stannade halva året så betalade vi halva resebeloppet. Och så vidare. När det var dags att betala ut slutlön, så konstaterade jag att hon faktiskt inte ens kom upp i ett halvår men att det väl är rimligt att vi betalar halva resan ändå. Eftersom vi låg ute med hela beloppet drog jag helt enkelt av den där halva resan från slutlönen, det var ett belopp om ca $300. Erika fräste över detta men jag konstaterade att det var den deal vi hade och hon lämnade våra liv och syntes aldrig till igen.

Någon vecka kom ett av de värsta mejl jag nånsin fått. Det var ML som utan förvarning, utan att ha ställt några inledande frågor, utan att ha inhämtat någon som helst information från oss vare sig kring avtal eller något annat, utan att meddelat några invändningar eller ställt anspråk, utan att överhuvudtaget ha sökt kontankt eler gjort något annat överhuvudtaget, meddelade att han avsåg att dra oss inför rätta vid Stockholm tingsrätt i ett stämningsmål han tänkte lägga fram.

Det här var en ganska tung chock för oss båda och när nu trasslet med hyresgästerna dessutom rasat rätt illa så var detta tilltag som att dra ner rullgardinen. Det blev helt mörkt i tillvaron. Min syn var, och är fortfarande, att det hela skötts strukturerat, öppet och avtalsenligt. ML:s invändning var en otillåten kvittning och det kan stämma. Där begicks ett formellt fel från min sida. Men det hade ju varit lätt att korrigera – hade de här personerna bara meddelat att de vill ha ut full slutlön men varit beredda att återbetala beloppet som motsvarade halva resan så hade ju saken varit ur världen direkt. Det hade ju resulterat i en identisk situation, och det var anledningen till mitt formella misstag – att kvitta beloppen i samband med slutlönens utbetalning.

Det blev några veckors fruktansvärt obehagligt mejlutväxlande och de här veckorna var minst sagt skrämmande och ledde till både obehag under dagtid, insomningssvårigheter för oss båda och även mardrömmar. Bland det jävligaste jag varit med om faktiskt. Jag var vid några tillfällen i kontakt med juridisk expertis, och efter en del diskuterande fram och tillbaka kom vi fram till att det enda jag kunde göra var att återbetala $300 och sedan ställa anspråk på en utbetalning om $300 från deras håll. Jag betalade $350 (en rejäl extraslant för att inte kunna hävdas inte ha betalat dröjsmålsränta etc) till den vedervärdige mannen och meddelade mitt anspråk på $300 tillbaka. Sedan blev det helt tyst. Inte bara hade han betett sig fruktansvärt illa – han visade sig också uppenbarligen vara ute efter att lura av oss det avtalsenliga resebeloppet. Så fick det stanna. Jag kände att $300 ändå var ett väldigt lågt pris att betala för utsikten att någonsin behöva ha att göra med den mannen igen. Att stöveln sen vågade sig in på OMX ett år senare igen är en annan historia, men den gången visste jag vad jag hade med för slags person att göra och vidtog nödvändiga åtgärder för att skydda mig. Det gick ok, men var inte kul andra gången heller.

Så ska man sammanfatta New York-året kan man väl säga att de inledande månaderna juni, juli och augusti gick som en dans och vi var närmast euforiska hela gänget. I september började både vardag och höst göra sig påminda och i oktober var det fullt ös på både vardag och höst. November, december och januari var mörka månader i flera aspekter, och främst tänker jag på det ovantstående beskrivna. Att jul och nyår ändå blev väldigt trevliga samt att vi snabbt hittade världens bästa barnflicka Stina Gudmundsson som kunde komma över till oss redan i januari gjorde att tiden ändå var överkomlig. Inget mer krångel uppstod och Stina skötte om barnen på bästa sätt. Februari, mars, april och maj var trevliga på sociala sätt och innehöll många trevliga upplevelser, dock var det ovanligt kallt i New York och fortfarande i juni hade inte värmen anlänt. Men vi bestämde oss för att avsluta vårt år med en veckas solsemester i Fort Myers i Florida som gjorde att hela gänget tinade upp och de blev en hellyckad vecka.

Under den där förvirrade hösten 2001 när vi försökte komma överens om hur allt skulle bli samtidigt som dramatiska händelser i flera steg liksom försökte krångla till bilden ännu mer, gick långsamt den allmänna skepsisen sill acceptans, men under villkoret ”bara ett år”. Men man lär sig av livet – ett år är i såna här sammanhang väldigt kort. I mars/april/maj 2003 så började vi känna oss hemma på riktigt i NYC och de större jävleskapen kändes som att vi passerat igenom. Vi började överväga att stanna ett år till och jag började undersöka möjligheterna till detta. Men det var ju det här med den urusla marknadssituationen och de ständiga nerdragningarna under året på NYC-kontoret. Beskedet var att det inte fanns en chans – snarare var det så att även de som hade längre kontrakt troligen skulle skickas hem. Vi tog motvilligt emot denna information och började planera för den stora hemflytten. Runt midsommar 2003 gick flyget tillbaka och familjen var åter på svensk mark för gott. Tänk om de här nya cheferna på OMX haft lite is i magen. Två månader senare kom nämligen ett nytt erbjudande om en utlandstjänst. I New York City.