Kapitel 10

Tidigare, ev. lägga till:
– Hemfärd från Hermans begravning 1978. Dans ”frukost”.
– Känslan av att få eget SL-kort runt 1979.
– Mötet med Wagner på tåget från Andorra 1990.
– Riedel och Nilsson, Göteborg, 1996 (troligen)
– Skeppholmenvändorna, allihopa egentligen. Speciellt kanske Art Blakey, Red Mitchell, Lionel Hampton och James Morrison
– Mosebackes första hemsida, publisher och ”futurniture”
– Amanda och Samuel går ner till Statoil för att köpa godis själva
– När det skulle hämtas nya datorer, december 2011, Jakobsbergsgatan

Minnen som är fina men ändå plågsamma. Varför har man ens sådana minnen? Det verkar ju helt idiotiskt.
– 1 december, troligen 2004. Amanda 4½ och Samuel nästan 3. Vi har pratat om att julkalendern börjar den 1 december. Båda barnen är extremt lättväckta och kryper upp i mammas och pappas säng en bra stund före sju. Vi vuxna sköter våra morgonrutiner med duschar och allt vad det nu kan vara, och när jag kommer ut ur badrummet och in i sovrummet får jag se en av de finaste syner jag sett. Belysningen i sovrummet är mysig och dämpad och TV:n står på i hörnet. Barnen har sett till att hämta den inköpta kalendern och antagligen haft en liten diskussion om vem som skall hålla i den. Det är kanske två minuter kvar tills första avsnittet börjar. De sitter båda upprätt mot sänggaveln, pigga trots den mörka vintermorgonen, nära varandra och håller i varsitt hörn av kalendern. Jag tror den synen kommer att förfölja mig resten av livet. Vacker och underbar, men också så plågsam. Jag längtar ju så förtvivlat efter de där små!
– IKEA, kanske 2007. Jag och Samuel är där och han är isåfall 6 år. Vi är på väg bort mot kassorna och noterar att köerna är långa. Det visar sig att datorsystemet lagt av och ingen kommer någonstans. Vi är lite småhungriga och jag börjar bekymra mig lite för Samuel. Efter någon kvart/halvtimmes väntan kommer personal ut med godisskålar som skickas runt bland hundratals väntande. När Samuel får plocka ur godisskålen är det första han säger: ”Jag ska den och den och den. Till Amanda. Och den ska jag ta. Till Amanda”.

Dessa minnen nedskrivna den 1 november 2018 så livet sparkas lite i största allmänhet. Gick inte att skriva utan att gråta en rejäl skvätt för varje av minnena. Bra. Alldeles för länge sedan. Jobbigt medan det varar, men förhoppningsvis välgörande på sikt.

2017
– TUI på våren
– Tar över Wermdö BB och får uppdrag med OBB
– Sicilien i maj
– Riksdagen från och med juni
– Kato Stalos andra gången i Augusti
– Kusin Håkan avlider 26 sept
– Julafton i Umeå (börjar med CPAP)
– Nyårsafton på bjsp
– Ett riktigt bra år överlag.

2018
– Gig med Babben i mars
– Lilly avlider 2 april, begravs 4 maj
– Fem hustömningsvändor
– Amanda tar studenten i juni och flyttar till Lund
– Dan och Samuel firar midsommarafton ensamma hemma
– Husbilssemester (sep reseberättelse)
– Dan på egen hand i Albanien (sep reseberättelse)
– Anders Nyberg och Josefina Henningsson avlider på varsina håll i hjärntumör.
– Enormt het sommar. 29 juli fin dag med bara Amanda med bad och fika. Också den ensammaste sommaren, A och H utflyttade och S hos sin mor 3-4 veckor plus musikläger. Förebåd om en framtid?
– Ytterligare en Mahler-8:a den 22 augusti
– Försäljningen av huset på Torpvägen inleds. Fukt funnet och hela nedervåningen måste renoveras. Totaltömning i början av okt och renoveringsarbete startar.
– Jobbet på Riksdagen börjar jävlas riktigt ordentligt med tillsättningen av chefsarkitekt och nedflyttning i organisationen. Börjar söka alternativa vägar i oktober.
– Gig med Christina Gustafsson/Arktoft/Samuel (även Rigmor) 21 okt
– Relationen vill inte återhämta sig. Den 24 okt bestämmer vi oss för att avbryta vidare försök.
– Inhopp i HEKK 3 nov som uppenbarligen var uppskattat av både dirigent och medsångare. Det där med körgrunden kom att bli en stor och viktig del i livet som aldrig liksom tycks sina. Ganska fantastiskt egentligen.
– Huset på Torpvägen 8 säljs strax före jul
– Till LA den 26 dec. Reseberättelse finns.

2019 se nedan

I november 2011 började en turbulent tid i livet, efter åtminstone 17 år av någorlunda själsligt lugn. Skilsmässan var en av de tuffaste tiderna i livet och våren 2012 var direkt vidrig. Sen kom J och det upphörde, men återkom med råge i januari 2014 och början av det året blev ännu värre. Sen uppstod relationen med Helena och det själsliga lugnet återvände förvisso till stora delar men relationen kom att bli väldigt turbulent men höll några år. 2017 fick jag det jag trodde var drömjobbet. Och så kom hösten 2018. Då rasade allt igen. Både relation och arbete blev det tvunget att sätta ner foten kring.

Det här väcker flera frågor. Är välbefinnande – för mig – alltid associerat med att ha fungerande relationer? Varför kan jag inte finna lugn och ro och själslig frid och glädje utan att ha en relation?

Och – måste livet rasa ihop vart femte år? Den här hösten, 2018, får mig att tänka på en annan höst, och just området kring min egen födelsedag. Tror året av 1983. Då var det också en relation som rasade samman. 35 år mellan två oktobermånader. Känslan densamma. Skall man liksom aldrig bli vuxen i den där ”stabila” bemärkelsen? Vara 52 och springa runt och sörja kraschade relationer? Vad FAN är detta?

Vid skilsmässan 2011/2012 så var den största ångesten att barnen skulle må dåligt. Att bli ensampappa och att splittra deras liv och ta ifrån dem deras trygghet. Min egen ensamhet var förvisso också ett ämne i ångestvågorna, men de handlade mest om de veckor då jag inte hade barnen. När jag hade barnen mådde jag lite bättre. Tänkte inte så väldigt mycket på framtiden ändå. Jag var 45 år och det kändes som rätt mycket men ändå inte så att jag inte såg framför mig att livet skulle vara slut. Dessutom fanns mamma Lilly till hands. Hon var klar i knoppen och ensam och var väldigt välkomnande och omhändertagande. Att hon fanns där lindrade den djävulska process som en skilsmässa – och den skilsmässan – innebar.

Vid skilsmässan 2018 så var barnen stora. I Amandas fall vuxen och i Samuels fall inte långt därifrån. Ingen som helst oro för dem förelåg vilket förstås var skönt. Samuel bodde visserligen hemma hos mig på heltid under den här perioden och fick se sin pappa må mindre bra; men ändå var det inga större problem. Det kan man inte påstå. Men nu började andra tankar dyka upp. Nu fanns inte några föräldrar där. Nu fanns ingen man kunde ringa, eller åka till, eller bli distraherad. Nu började ensamheten kännas riktigt påträngande; och värre än så, så började tankar på hur resten av livet skall bli. Amanda hade redan flyttat till Skåne samma sommar, och Samuel fanns kvar i allra högsta grad – men vad skulle hända sedan? Var skulle jag ta vägen när även Samuel var borta och fortfarande befann mig i det förhatliga singellivet. Det där livet som var eftersträvansvärt under relationen eftersom känslan var att inte få vara i fred och hålla på med sina saker med gott samvete – men som i utan det var plågsamt. Det är konstigt det där. Att vara i en relation och inte gilla det – eller att inte vara i en relation och inte gilla det heller. Att bli instängd mellan två väggar som gör utrymmet mindre. Som i Star Wars.

– Ett av livets jävligare år, inte riktigt i klass med 2012 men inte så långt ifrån. Från känslan 2016-2017 att vara efterfrågad från många håll till en halvt miserabel situation där vare sig arbete eller relation fungerar och den totala ensamheten börjar nalkas. Tack och lov att Samuel nära finns än så länge. Men börjar vara lite less på det mesta faktiskt. Mina barns rätt till en fungerande pappa är drivkraften just nu.

17 februari 2019
===============
Livet är rätt problemfritt just nu egentligen. Det är ingen stress med nånting. Ett gig här och där. Visserligen nästan aldrig nöjd med resultatet men det är iallafall något. Carefree lirar på. Samuel bor hemma hos mig och vi trivs båda väldigt bra med att bara vara vi, efter alla konflikter som varit tidigare. Jobbet tickar på utan extrema krav, pengarna kommer in varje månad. Arvet gör ekonomi till ett helt problemfritt område. Det finns liksom inga stora problem nånstans just nu.

Men det finns sorg, massvis av sorg. Och ändå känns det som jag bara är i början på den livsfasen ännu. Sorg över att se dottern så sällan och en ännu större sorg över att hon faktiskt verkar vara så ointresserad av sin far, nästan avog. Med mamman går det bättre och så har det varit många år. Hon kanske aldrig blir nära igen. Hon kanske alltid kommer att vara en avlägsen släkting som man ser någon gång då, vid högtider och kanske några semesterdagar. Jag saknar henne så. Jag saknar den kontakt vi hade när hon var liten. Jag saknar den lilla flickan så hjärtat gråter. Varje dag.

Sorg även över att Samuel håller på att bli stor och snart skall ge sig ut. Kanske redan i höst. Det är drömläge just nu i Carefree, med att ha en basist som är den bästa vi haft och denna grymme musikant är min älskade son. Jag är så orolig för när det skall ta slut. Skall man inte kunna njuta av det fina som är istället för att oroa sig för att det skall ta slut?

Sorg över ensamheten. Den där ensamheten som egentligen är något jag strävat efter och som jag försöker njuta av. Det går finfint när man har mycket att göra, och när man har energi att ta sig saker, som att arra, komponera och öva. Men när den energin saknas så blir ensamheten … ensam.

Sorg över det andra spruckna äktenskapet. Det är så jävla kluvet. Relationen med Helena var dysfunktionell. Ingen tvekan. Jag har lagt ner tid på att skriva ner vad som – ur mitt perspektiv – inte fungerar. Fått några väldigt ihåliga svar som egentligen inte säger nånting om det jag ville ha respons på. Samtidigt vet jag inte ens om jag vill ha några svar – i grund och botten är det tveksamt om det hela någonsin skulle fungera iallafall. Jag känner inte att jag når fram och den ömsesidiga förståelsen lyser som alltid med sin frånvaro. Men ändå något slags oro över att det blev helt tyst på andra sidan. Svårt att inte tänka på dessvärre.

Sorg över att en förhoppning om ett andra äktenskap liksom skulle bli bra. Det blev det inte. Man kanske i grund och botten alltid är ensam ändå. Helt ensam i världen. De perioder då det inte känns så är ändå bara transienter.

Sorg över att små försiktiga försök med andra damer inte genererat någon som helst resultat, inte ens återkoppling. Man kanske är helt slut som man?

Sorg över att inte ens egentligen ha sexlust. Det verkar vara en helt utslocknad härd. Skall det förbli så?

Sorg över arbetet på Riksdagen. Som sagt tryggt och regelbundet, men med en ständig känsla av att känna sig så enormt nedtryckt. Och att arbetet egentligen känns helt meningslöst när nästan inget man gör leder någon vart. Det mesta kommer inte ens upp på beslutsbordet. Och så har vi ju tillsättningen av JF, som är på gränsen till katastrofal. Men samtidigt…jag vet ju numera att ingenting egentligen blir väsentligt bättre i samband med ett byte av jobb. Den förhoppningen har funnits så många gånger, men den kommer på skam varje gång. Frustrationen över arbetsliv kanske är helt inbyggd? Åtminstone inom den allt rörigare och allt oseriösare IT-världen, där man gärna slänger tid och pengar på problemet, men aldrig eftertanke, analys och struktur.

Sorg över det musikaliska. Visst blir det ett arr ibland, nån komposition och lite lirande. Men egentligen…varför. Det lämnar oftast efter sig en rätt bitter eftersmak iallafall. Man blir ju liksom inte bättre. Kan inte låta bli den världen, och hela livet finns liksom där. Men till vilken nytta egentligen?

Sorg över att fastna framför meningslösa TV-program i maratonföljd. Som en stunds distraktion då sorgen grumlas av lite socker. Men sorgen är inte så lättlurad. Den bara vilar sig några timmar i lugn och ro – i trygg förvissning om att kunna återinträda så fort TV:n stängs av.

Sorg över den troligen tråkigaste helgen på många många år.

Sorg över tappade sugar, förlorad energi och förlorad entusiasm.

Sorg över att mina barn är på väg bort.

Sorg över att tystnaden tycks komma och lägga sig över tillvaron som rymdskeppet i Armageddon.

Sorg över hela livet.

Reflektion 26 mars 2019
=====================
Inte undra på att man drar sig för att byta jobb. Mitt i skiten just nu och det går mestadels väldigt dåligt. Två nix bara idag. Snart är det väl dags att ta mössan i hand och återvända till Forefront och hoppas på att de vill ha en tillbaka och att det finns uppdrag och viktigast…att nästa lågkonjuktur överlevs. Det är lite för tidigt att börja leva på arvepengar liksom och det vore väl tråkigt som fan att använda dem till att köpa mjölk och bokhyllan Billy 🙁

Reflektionen idag är att faktiskt våga släppa ut sin glädje över något, vilket gjorts två gånger de senaste åren. Det första var bröllopet med Helena 2016. Det andra var när jag fick en bra tjänst på Riksdagen. I båda fallen kändes det som att en period av att känna sig låg var över. Jag slog på stora trumman. Nu är mina skilsmässovåndor över. Nu vänder vi blad och påbörjar ett nytt kapitel. Inte en aning om vad som skall skrivas där, men man förväntas vara optimistisk och positiv och liksom förutsätta att det är bra saker som skall nedtecknas där. Jag drogs med i den medvinden.

I mars 2017 stod det klart att jag fått jobb på Riksdagen. Nu var våndorna kring meningslösa konsultuppdrag

Reflektion 13 april 2019
==========================
Treårsdagen av Hans Blomqvists bortgång. Funderar på att alltid stå i skuggan av de där man beundrar. Fahlström, Odenhall, Schneider… visst jag kanske inte har deras kapacitet. Fattar. Men att ha valt ett liv där man aktivt ställer sig på sidan…? Så fegt. Så onödigt. Så idiotiskt. Hellre lyss till den sträng som brast och så vidare…eller hade det varit värre?

Längtan efter barnen. När de var små. Och ändå hör jag Samuels röst hela tiden sådana här kvällar. Ikväll lördag kväll.

Mahler 8:or
==========
Göteborgsoperan, FK, November 1994 (Neeme Järvi)
Konserthuset, MK, Mars 2010 (Sakari Oramo)
Katarina k:a, KK, 2013 (troligen) (Hans Vainikainen)
Berwald, JKK, 2-3 feb 2018 (Daniel Harding)
Berwald, JKK, 22 aug 2018 (Daniel Harding)

2019
=====
– Los Angeles tom 5 jan
– Madrid 27-29 jan
– Tenor 1 med BB 6 feb
– Piano med WSB 10 feb, Johan A
– Säger upp mig från Riksdagen 28 feb och lämnar 28 mars
– Planering och genomförande ”svenskt” gig 27 april
– Totalrenovering och ny uteplats april – juli
– Flamma stolt 11 maj
– Gunnar Andersson avlider slutet av juni
– Staffan Edenroth avlider 2 juli
– Köpenhamn jazz 11-14 jul

Organisationer

Ericsson 1992-1998 Mycket bra
Sigma 1998-1999 Ok
OMX 1999-2009 Mestadels mycket bra
Devoteam 2009 Uselt
Ericsson (C) 2010 Uselt
HM (C) 2010 Uselt
Nordea (C) 2010-2012 Mestadels bra
Scania (C-F) 2012-2014 Bra
SF Bio (F) 2014-2017 Mycket bra
TUI (F) 2017 Mycket dåligt
Riksdagen 2017-2019 Katastrofalt

2019 kanske var ett av det sämsta åren i livet. I slutet av februari sade jag upp mig från Riksdagen, mitt drömjobb. Det var på eget initiativ, men som situationen var lämnade det mig inget val. Det var det tyngsta beslut jag tvingats fatta inom yrkeslivet. Från det bästa jobb jag kunde tänka mig till total katastrof inom mindre än två år. Grundproblemet var sannerligen inte jag, det är jag helt övertygad om. Det fanns stort behov av min kompetens och mitt driv, och båda dessa uppskattades av väldigt många utanför IT. Jag påstår med emfas att det var på det sättet och att om jag hade fått något mandat så hade jag kunnat vrida Riksdagens IT rätt, eller åtminstone i rätt riktning. Men med framförallt den gränslöst inkompetenta och blint maktfullkomliga fru KG så var det inte en chans. Att de likaledes fullständigt inkompetenta undercheferna LE och SA bara jamsade med KG och inte förstod några behovs- eller problembeskrivningar utan bara ägnade sig åt navelskåderi och positionsbevakning (däri låg nog den större delen som inte handlade om ren inkompetens; att stryka även idioter medhårs om de har makt att bestämma över ens egen position) gjorde situationen ohållbar. Det fanns inget annat val än att säga upp sig, annars hade jag troligen blivit fysiskt sjuk. Mitt livs mest omöjliga situation i yrkeslivet hade uppenbarat sig och var ett faktum.

Sedan vidtog en lång period av arbetssökningar under mars, april och halva maj. Jag visste när jag sa upp mig att jag hade Forefront i ryggen tack vare ett snack med den kloke och trevlige Samson Wajntraub någon vecka innan jag sa upp mig från Riksdagen. Det gav mig den lilla puff jag behövde. Men jag ville kolla möjligheterna till att inte återvända till konsulteriet igen. Det var ju inte det jag egentligen ville. Det blev många ansökningar. För första gången i livet blev nobben utan intervju något som hände oftare än något enstaka undantag; så som det varit tidigare. Det hände nog i kanske 5 av 20 fall, eller nåt sånt. Övriga 15 ledde till intervjuer, och kanske hälften av dessa ledde till en andra intervju eller mer. Men inget enda case klickade i.

Det här kom att bli lite av en chock. Med den utbildning och erfarenhet och områdeskompetens jag hade då och de förutvarande kanske 10-15 åren eller mer, så hade det här med att skaffa nytt jobb aldrig vållat något större problem. Visserligen kom det en känning redan 2009 när jag lämnade OMX; det blev inget jobb i linjen den gången heller utan det slutade i konsultvärlden också då. Men det var färre jobb som söktes och upplevelsen var att det nog var färre ”fasta” jobb som fanns att tillgå då; så jag oroade mig inte speciellt mycket då. Nu, 2019, blev insikten ganska brutal. Jag har mycket svårt att få ett ”fast jobb”. Jag vet faktiskt inte varför riktigt. Ålder och löneanspråk kanske är de huvudsakliga skälen som jag klänger fast vid. Idén om att jag skulle upplevas som en dålig eller inte tillräckligt kompetent person i samband med intervjuer har jag faktiskt svårt att se; och det har aldrig kommit någon sådan återkoppling heller. Inte heller dåligt rykte mig veterligen. Det hela var väldigt märkligt och oroande; och jag var ändå bara 52 år. Visst har jag förutsett att attraktiviteten på arbetsmarknaden skulle minska från 40 och framåt, men så här rätt hoppades jag ju inte att få. Att konsultfirmor finns för personer i mitt läge var ju en tröst.

Förvisso känns det ändå som den trösten är klen, iallafall just nu då detta skrivs. Intervjuer på LF i april, Scania i maj, Stockholms läns landsting i juni, Scandic hotels i juli i och SAS i augusti ledde ingen vart. Nobben överallt. Förvisso av olika skäl, men det känns lite som att paniken börjar växa.

På det personliga planet kan man väl bara trött konstatera läget kring LB, KS, CG, EH och även faktiskt SF.

Under början på hösten sökte jag om att bli trombocytgivare, och blev först godkänd och sedan underkänd för all framtid; detta pga ett förmaksflimmer som jag var inne på S:t Göran för i november 2018. Nobbad även där.

Samuel flyttade till Svalöv i Skåne i augusti och även om det sannerligen inte är något nobbande, så är det ju ändå så att jag inte behövs där heller. I kombination med en mycket trist relation till Amanda och hennes avog och negativitet, så är det ju bara att konstatera att man är jävligt förbrukad även här. Det är naturligt att ens barn inte behöver en längre, och jag är stolt över att de har klarat sig så fint hittills, och jag är fylld av förhoppningar om att det skall gå bra även fortsättningsvis. Men det gör rätt ont att inte behövas och inte få vara med dem när man vill.

Från året 2017, då allting gick strålande bra och jag kände mig så efterfrågad på så många håll, till året 2019 då jag blev nobbad av allt och alla och dessutom under lång tid kändes raset väldigt stort. Lite så att man börjar fundera på vad som är meningen med allt. Faktiskt.