Fredag 29 juni
Fredag den 29 var det dags att påbörja äventyret då hyrfirman hyrde ut i hela veckor fredag-fredag. Bilen kunde inte hämtas förrän på eftermiddagen. Vid 13 tåg till Östertälje, hämta bilen och gå igenom funktionerna vilket tog nån knapp timme 14-15. Hem till Huddinge, ställa bilen nära ytterdörren till bostaden och börja bära ut allt vi trodde vi behövde ha med oss. Ett minimum av väskor användes, det mesta sorterades direkt in i skål och lådor i bilen. Vi hade helt missat decilitermått, en liten kastrull och skedar av alla slag visade det sig sen. Listan var inte riktigt komplett sålunda. Iväg söderut och körde 3-4 timmar, sova första natten på Vätternmålen Camping där det var kallt och rätt öde. Vi gjorde inte så mycket annat än gå och lägga oss men det blev rätt kallt i bilen den här natten och vi hade väl inte riktigt koll på hur man ställde in värmeanläggningen.
Lördag 30 juni
Första duschtestet. Funkar finfint! Det var överraskande skönt och enkelt att duscha i en husbil och inte heller Samuel med sina nästan 2 meter och 140 kg tyckte det var störande trångt. Iväg mot Helsingborg var tanken först, men det blev Lund och Amanda istället efter lite kommunikation. Lunch på stora torget i Lund och lite lyssning till Tjajkovskijs 6:a därefter. Tankning 1 i Lund samt proviantering på ICA Maxi utanför Malmö där de missade köksattiraljerna också fixades. Iväg över Översundsbron, i princip rakt ner till Rødby och färjan över till Puttgarden. Nån timme körning ner till Lübeck, middag på folktom men bra kinesrestaurang i Oldenburg strax norr om Lübeck, sedan till fantastiskt otippad ”ställplats”, i princip i ett industriområde. Grusplan inklämd vid gammal industribyggnad och med relativ trånga ställplatser men å andra sidan rätt många. Otroligt nog angränsande ställplatsen till (och var del av) bar, restaurang, bowlinghall och inomhus-minigolf (!). Allt ok med el, duschar och toalett. Något kök såg vi inte (men letade inte heller).
Söndag 1 juli
Gröt utomhus i solen på industriparkeringen. Mysigt och mysko. Sen iväg söderut, via Hamburg och Hannover, tankning 2 norr om Frankfurt och glass, så småningom ner till Frankfurt och hiss upp i ett litet torn vid serviceplats. Kul initiativ från Samuel och man fick en vy över Frankfurts skyline som faktiskt är lite imponerande. Vidare söderut nån timme, avfart mot Mannheim/Heidelberg och övernattning på ställplats i Ladenburg. Trevligt och naturskönt, stora fält, sportanläggningar och flera restauranger. Samtliga stängda dessvärre, i alla fall efter Dans lufstur alldeles för sent på kvällen. Ingen middag men det fanns ju att äta i bilen ändå tack och lov så det blev lite sen middag av frukosttyp. Upptäcker också sent att toaletter saknas på ställplatsen så dags att inviga bilens sista funktion ordentligt…gick ok ? Även elfunktionen lite sisådär, krävde mynt (1 kWh = 1€ men hur vet man när den tar slut?)! Frågan är om den verkligen mäter. Stannar elen mitt i natten? Inte bra för CPAP:en isåfall…
Måndag 2 juli
Strömmen försvann förstås, vilket upptäcktes vid fem på morgonen första gången. Gick ut, försökte stoppa i ett mynt, inget resultat. Hittade ett annat uttag som det fanns el i, gick in, somnade om och var ändå rätt nöjd. Vid sju försvann den igen. Ut igen och försöka få igång den. Misslyckades och gick in igen. Upptäckte då att jag försökt pilla in ett 20-centsmynt istället för ett 1€-mynt. Ut för tredje gången och då lirade det; men någon mer sömn blev det inte. Vid 8 väckning av Samuel och frukost i strålande solsken. Sen plocka ihop och iväg. Första tömningen av latrin var nödvändig på vägen ut. Inte så lätt som man kunde hoppas och en sur tant som vi åkte ifrån då vattenkannan var fastkedjad och slangen bara en meter. Rullade ner via genväg förbi större vägbygge i Karlsruhe och Kehl till Strasbourg. En trevlig stad och vädret var toppen. Insåg att det är svårt att parkera en husbil i en så pass ”liten” stad, och då menar jag att de centrala delarna där man vill vara har trånga gator och mycket folk. Men det gick, även om det blev på en vanlig bilparkering och vi hade turen att hitta en plats mittemot en väldigt liten bil som inte utnyttjade hela sin ruta. Promenad runt i Strasbourgs centrum och först kika in i en lite mindre katedral, sedan trevlig utelunch och sedan till den stora; Notre Dame de Strasbourg. Där klättrades via 330 steg spiraltrappor upp och utsikten över Strasbourg var finfin. Vi stannade däruppe någon knapp timme. Sedan ner alla stegen igen och med trötta ben mot bilen. Sedan en sväng via EU-parlamentet och några obligatoriska bilder vidare ner via ett antal felkörningar mot Basel. Ytterligare en liten proviantering på Lidl i Mulhouse (franska sidan strax före Basel) samtidigt som föraren fick en power nap. Gränsen i Basel var nära och det var den enda gräns där man kollade något, och därmed enda gången vi behövde våra EU-ID-kort. Sedan togs ut en generell vägavgift också och ett klistermärke sattes på rutan. Sedan kurs mot Bern. Kvällens ställplats blev Burgdorf (eller faktiskt i ännu mindre grannorten Oberburg, om man skall vara nogräknad), i princip bakgården till en bondgård tillsammans med något tiotal andra husbilar. Mycket mysigt ställe. Här fyllde vi på vatten för första gången. Här upptäckte vi den mystiska schweiziska kontaktstandarden som vi förstås inte hade adapter till. Långt avstånd till elstolpen var det dessutom så det såg lite knepigt ut ett tag. Men med rådig hjälp av andra trevliga gäster löstes situationen. En promenad under väldigt regntunga skyar till byns fina värdshus, där tiden var ute för ordinare meny vilket tydligen var redan 20. Men det gick att få fram enklare mat så det hela löste sig även här. Mörkret lade sig snabbt och åskan och regnet hotade från alla håll, men det blev inget utbrott vare sig i åska eller regn så länge vi var vakna. Varm och fuktig luft rådde och det var underbart att sitta under den dåligt fungerande markisen och skriva lite.
Tisdag 3 juli
Tisdag den 3 juli blev en spännande och intensiv dag som rivstartade med ett oväder vid sjutiden av Wagnerska mått i den Oberburgska dalgången. Vi vaknade rätt plötsligt av att det blåste in kall luft genom alla öppna luckor och det blev bråttom att stänga allt. Sedan var det fyrverkeri. Det dundrade och blixtrade tätt, regnet piskade och vindbyarna tog tag i bilen så den skakade. Värst kanske det var när det kom hagel som var nästan stora som spelkulor. Det låter en del i bilen kan vi avslöja. Min oro var att bilen skulle bli skadad men det visade sig sedan ha gått bra. Elektriciteten försvann också iom ovädret. Vi somnade dock båda ifrån ovädret och sov rätt länge. När vi vaknade var det småregnigt och frukosten fick bli inne i husbilen. Vid lunchtid rullade vi vidare med målet ”Niesen” och Niesenbahn. Först tankning 3 och sedan hittade vi ganska snabbt bergbanan. Billigt var det inte, men värt varenda cent skulle det visa sig. Det var egentligen två bergbanor och man bytte mellan dem vid en mellanstation på 1600 meters höjd. Toppen på Niesen var fantastisk och det fanns gott om information och bra gångvägar och utsiktsplattformar däruppe. Bergbaneresan var lite småläskig – man åkte ju ibland nästan lodrätt; så kändes det i alla fall – men otroligt kul. Vi spenderade 45 minuter däruppe, kikade på dramtisk utsikt och tog många bilder. Sedan började Samuel bli lite sugen på att ta bergbanan ner för att kanske komma iväg för att se fotboll, då Sverige och Schweiz faktiskt möttes i VM just denna eftermiddag. Det är precis just då pappan inte skall glömma sin mobiltelefon på den övre bergbanan…och det är förstås det han gör. Den lilla extraväntan kostade en halvtimme till bådas stora förtret och i synnerhet sonens. Men vi lyckades – med sonens excellenta förmåga att hitta rätt i internetvärlden – hitta en finfin sportbar med bra TV och rejäl mat; vi hade ju hunnit bli lite hungriga under den rätt långa Niesenbahndagen. Att Sverige nu dessutom vann gjorde ju ingenting sämre. Sedan iväg mot en ny uppställningsplats som låg en bra bit bort – ett par timmar trodde nätet som också informerade att ”denna rutt inkluderar en biltransport”. Vi förstod inte riktigt vad detta innebar, men att det var något speciellt anade vi av en symbol på vägskyltarna. När vi kom fram till orten Kandersteg så var faktum uppenbart – det var delad tåg- och biltunnel och bilarna kör man helt enkelt på tåg! Och några andra alternativ fanns inte – vägen tog liksom slut vid Kandersteg. Vi fick vänta nästan en timme trots att det skulle vara halvtimmestrafik, det var tydligen bara vissa tåg som klarade höjden på vår husbil (knappt 2,80). Och trångt var det även på tåget vi kom med, i synnerhet i bredd – men det gick förstås. Bilisten framför iddes inte dra åt handbromsen och höll först på att rulla in i oss (och rullade in i bilen framför när vi kom fram, vilket ledde till viftande diskussioner mellan de två herrarna). Färden gick i en lång tunnel i rätt hög fart. Det kändes som att tågets välvda tak liksom precis passade in i den rörformade tunneln och att minsta lilla skakning åt sidan borde göra att det tar i. Dessutom undrar man hur det är med säkerheten – OM det skulle ske en olycka, finns det något sätt att ta sig ur tunneln? I Stockholm har ju tunnlarna dörrar med trappor var hundrade meter eller nåt sånt. Återigen lite läskigt men o så coolt. En rätt stor upplevelse faktiskt. Tåget angjorde efter en kvart den lilla stationen Goppenstein och sedan bar det nerför en bra stund ner mot Gampel. Vi hade spanat in en ställplats i ”Sion” som ligger en bra bit västerut. En halvtimmes körning så var vi framme vid en vanlig liten asfaltsparkering med 6 platser som alla var fullbelagda. Ändå skulle föreståndarinnan sälja på oss en plats med el fast det inte fanns någon plats! Irriterad fader. Det blev att ställa sig på gatan nära en elstolpe. Ingen rolig lösning men vi får se om någon kommer och protesterar mot något på morgonkvisten. Vi bar bord och stolar till en liten gräsmatteplan (där vi kunnat parkera bilen men utan el) och drack lite läsk och öl, spanade kartan och spelade några partier schack – det sista i sådant mörker att det var svårt att skilja de vita pjäserna från de svarta. Men vad blir morgondagen? Efter lite facebookande ser det ut som att det kan bli Zermatt…
Onsdag 4 juli
Det gick bra därute på gatan bredvid den lilla fåniga ställplatsen. Ingen kom och protesterade. Natten blev rätt god och på morgonen blev det gröt i solskenet och sedan tömning av både latrin och bilens dagvatten. Vi hade ju ett sånt ställe precis bredvid liksom även om vi inte betalat för det så det fick bli så. Märkligt hur skönt det kan vara att rulla iväg när man fixat såna grundläggande saker som tömning av diverse spill. Färden blev inte lång denna förmiddag, den gick till Visp, där en avfart påbörjade en stigning söderut upp i bergen. En inte alls ospännande resa denna timme – bara den! När vi kom till orten Täsch var färden slut. Längre än så får man inte köra. Det hade man förvisso kunnat ana vid infarten, där en vägskylt plötsligen visade åtminstone 20 olika parkeringsalternativ. Att bli av med en husbil visade sig vara ett rätt litet problem; €15 så var det problemet löst. Sedan gå till tågstationen och köpa biljetter för tågfärden upp till Zermatt. Denna ort visade sig vara ett ganska märkligt ställe, helt skilt från resten av världen ur både geografiska och socioekonomiska aspekter. Så här blev min facebookstatus senare på dagen: ”Idag blev det Zermatt. Måttligt impad. Biblioteksgatan i Alperna liksom. Matterhorn är cool och vyn helt ok men känslan var att befinna sig på ett helt konstgjort ställe utan vare sig själ eller värme. Men visst, vill man köpa en armbandsklocka för sisådär en halv mille eller käka en lunch där en varmrätt kretsar kring en femhundring är det ju definitivt rätt ställe på jorden, alternativen flödar. Vidare tuffade husbilen sedan över dramatiska, lite läskiga och andlöst vackra bergsvägar på hög höjd i riktning sydost. Sedan neeeeerför….länge. Nu angjort Lago Maggiore! Varmt, skönt, vackert, resonabla priser, fritt internet. Här kommer vi att stanna ett par nätter, det kan garanteras. Kaffet och frukosten bestämmer jag själv över i medhavt kök. Troligen gröt i varma morgonsolen imorrn ?”. Tilläggas kan att det fanns ett tåg till när man väl kommit dit till Zermatt (1600 möh) , som skulle kunna ta en ända till ”Gornergrat” (3300 möh). Lät ju trevligt men…alltså? En tur- och returresa med det tåget ville man ha €114 för, alltså något i stil med dryga 2000 SEK för mig och grabben. Det kändes inte riktigt aktuellt, för att uttrycka sig milt. Vi satte oss på tåget ner till Täsch med gott samvete, gick tillbaka till husbilen och åkte nedåt igen mot Visp och 9:an, sedan mot sydväst. Den där resan från Sydöstra Schweiz ner mot Italien på väg 9 var faktiskt något absolut fantastiskt. Det var den bästa vägdelen på hela vår resa och den kan rekommenderas vilken dag som helst. Toppen nådde man i Simplon och sedan bar det neråt. Motorbromsen är verkligen inte mycket att hänga i julgran och fordon bakom gör en stressad. Man får vika in på en P-ruta ibland (det finns rätt gott om dem). Vakta bromsarnas temperatur! Men det här med att passera gränser? Tullarna på både Schweiziska sidan och Italienska sidan var helt nedstängda och det som möjligen hade kunnat vara en passkontroll precis vid gränsen såg mest ut som ett skjul som ingen varit i på länge. Nå vi kom så småningom fram till en fullständigt jättelik camping nära Lago Maggiore. Vi har i skrivande stund inte sett sjön (annat än en kort glimt från bilen). Campingen är ett enormt ställe med arena (!), bar, restaurant, jättelika hygienfaciliteter för alla möjliga skäl (inklusive barnens egen toalett- och duschavdelning), butik, tennisbanor, gym och förstås alla de där andra sakerna som vattenpåfyllnad och diverse tömningar. Området är enormt och det vimlar av barnfamiljer där barnen typiskt är i väldigt låg ålder och leker över hela området. Stökigt, mysigt och väldigt livgivande. Här kommer vi att stanna en dag extra utan att låta bilen rulla en enda decimeter. En middag har avhandlats på restaurang, dryck har druckits och sedan bröt ett åskväder av rang åter ut och dessa rader skrivs inne i en torr husbil. Tack gode tid att man inte bor i tält denna kväll. Ösregnet tycks inte ha något slut. Det har pågått mer än en timme nu utan tecken på att avta, snarare verkar det intensifieras. Konstaterade för övrigt vid ankomst att vi kört ca 232 mil så här långt efter starten från Södertälje mot Huddinge.
Torsdag 5 juli
Denna torsdag blev en skön lat dag på den jättestora campingplatsen. Både lunch och middag fixades i husbilen, den senare med medhavd grills hjälp. Blev kanongott och det är liksom extra mysigt att kolgrilla som campare, låt vara lyxcampare. Dagen förflöt med allmänt latande, ett bad i poolen där cape på huvudet var obligatoriskt (nåt så idiotiskt har man väl aldrig varit med om, dessutom fanns capes att köpa bara borta i butiken), en löptur, lite småfix av stödbenen till markisen och en mörkläggningsgardin som krånglat sedan början. Och blodfontän. En olyckligt placerad kniv ledde till en liten explosion ur ett pekfinger som gav blodstänk över hela sovdelen av bilen. Både madrasser, väggar och tak ända bort till duschen. Men också det löste sig efter lite skrubbande och omplåstrande. Efter kvällens grill blev det både tennis på TV, biljard och lite flipper. När vi kom tillbaka sent var bilen utan el så detta blev den första natten utan CPAP för Dans del sedan jul.
Fredag 6 juli
Strömbortfallet visade sig bero på en säkring som löst ut så det var bara vi som var utan. Vad detta i sin tur berodde på blev väl aldrig klarlagt, men bilens anläggning för värme och vattenvärmning var ställd i högt läge så förmodligen förbrukade vi mer än 10 A och så löste säkringen. Natten gick rätt bra ändå, utan CPAP. Morgonsol var det hursomhelst och grötfrukost blev det. Sedan disk, ihopplockning, vattentömning, vattenpåfyllnad och betalning. Vi bestämde oss för att dagens mål får bli Liechtenstein. Färden påbörjades längs den oerhört vackra vägen på Lago Maggiores västra sida. En njutning för ögat, sannerligen. Tyvärr också en väldigt smal väg där folk kör fort vilket ledde till ett par spegelsammanstötningar och spegeln på förarsidan fick rejält med däng även om det lyckligtvis fortfarande gick att använda den. Stämningen i ressällskapet blev rätt tryckt under en bra stund. Men snart nåddes den vackra staden Locarno som faktiskt ligger i Schweiz, men den helt italienska delen av Schweiz där endast italienska duger och även gatuskyltar och liknande är på Italienska. Tack vare en rekommendation från Thomas Engström letade vi oss upp till Valle Verzasca där en berömd damm finns med en helt andlös höjd. Det stupar ner flera hundra meter och platsen har använts i flera filmer, bl. a. inledningsscenen till GoldenEye (Bond). Och här körs bungy jump fortfarande idag. Vi såg ett tiotal hopp under vår knappa timme där; och flera av dem finns förevigade på film. Humöret vände uppåt i sällskapet ?. Lite glass och allmänt fika hanns med och sedan var det vidare längs väg 13 och ett tafatt försök att fråga en Fiataffär om reservdelar; samt en märklig lunch där valen var många på elegant tag-själv-ställe fast egentligen var det bara korv och pommes frites som funkade. Vägen upp mot San Bernadino gick först genom en vacker dalgång, sedan började en stigning som gav strålande vackra vyer över dalgången. Inte lika högt och inte lika dramatisk som vägen mellan Visp och Lago Maggiore, men minst lika vacker. Många tunnlar nedåt blev det sedan, bland annat den rätt långa San Bernadinotunneln. När vi började närma oss Liechtenstein bestämde vi oss för att köra så mycket som möjligt genom det lilla landet så vi valde den lilla fina vägen från schweiziska Maienfeld. Den gick faktiskt via två små valv där bilen nätt och jämt gick igenom. Det dröjde inte många minuter innan vi nådde den lilla huvudstaden Vaduz. Ett stopp för att reka campingplatser på nätet visade att det endast finns en enda campingplats inom landets gränser, och den ligger strax söder om Triesen och där skrivs just denna text. Middagen blev ett slags rätt trist tunn pizza som man är stolta över här och kallas för Flammkuchen. I alla fall stod det så på menyn. Rätt onöidgt och väldigt dyrt. Trevligt sedan med en knapp timmes TV-fotboll utomhus under tak medan ett stilla kvällsregn föll. Belgien vann dessutom mot Brasilien med 2-1. Rätt kul.
Lördag 7 juli
Uppstigning till varierande väder i Liechtenstein. Någorlunda varmt och snabbt växlande molnighet – molnen var ju så när att man nästan kunde ta på dem och hängde över bergskanterna runt om. Trevligt var det där och väldigt lugnt. Men inte så att vi egentligen hade lust att stanna längre, så det blev frukost, ihopplockning, latrintömning, betalning och sedan iväg nordöst genom lilla Liechtenstein mot Österrikiska gränsen i nordost där det började ganska direkt med över en timme stillastående bilkö på grund av diverse omständigheter som nån liten stadsfestival i Feldkirch och vägarbeten och det ena med det andra. Så småningom släppte det och kosan styrdes mot Bregenz för att komma närmare den stora Bodensjön. Där tankades det för 4:e gången och vi visste att vi ville se Sverige-England i fotbolls-VM. Första tanken var att åka till Zürich eftersom vi dels inte varit där och dels är det en stor stad där det borde vara lätt att finna en sportbar. Men när vi studerade kartan lite närmare insågs att det nog inte var den bästa vägen precis; och Zürich är som jag minns det från Ericssontiden en rätt tråkig stad. Kanske fel, för jag har egentligen inte sett så mycket av den. Men vi bestämde att vi vill åka en annan väg och valde att ta oss till dubbelstaden Kreuzlingen/Konstanz där den förstnämnda tillhör Schweiz medan den andra ligger på tyska sidan. Där lämnades bilen på Schweiziska sidan och vi promenerade genom gränskontrollen mitt i staden till den Tyska sidan och hittade ett perfekt ställe där vi kunde se hela matchen på storbild och dricka läsk därtill. Kanon! 🙂 Att matchen sen slutade som den gjorde var ju tråkigt, men ingen av oss är så engagerade att det gjorde så mycket precis. Tillbaka till bilen och sedan börja rulla norrut genom Tyskland. Målet var att hitta en ställplats i närheten av Stuttgart och det fanns inte riktigt nära men så småningom efter en försvarlig stunds körande så hittade vi lilla orten Allmersbach im Tal och en obemannad ställplats av det tråkigare slaget – funktionabel men urtråkig. Det fanns dock en stor restaurang strax ovanför där det fanns gott om folk; det hördes. Där hoppades vi att få mat men kom som vanligt fram för sent (denna gång ca 21.00) och köket hade stängt men visst kunde vi få en öl. Tack men nej tack, det var inte vad vi sökte just då. Istället gick vi tillbaka ner till husbilen och åkte iväg till lilla samhällets mitt och hittade faktiskt en bra pizzeria och kunde gå och lägga oss mätta och belåtna. Tanken var nu att flightspotta runt en av världens största flygplatser, Frankfurt, imorgon söndag. Men så upptäcktes att ”Europas finaste flygmuseum” ju ligger alldeles nära där vi är, i Sinsheim. Vi får se hur det blir…
Söndag 8 juli
Uppstigning vanlig tid, soligt och skönt. Frukost på asfaltsplan men i alla fall vackra fält och små skogsdungar runt om och så den där stora restaurangen ovanför. Ihopplockning, tömning av dagvattnet och iväg mot det stora museet i Sinsheim. Första timmen gick fint, men när det bara var några kilometer till Sinsheim så tog det tvärstopp. Länge. Motorvägen längre fram var helt och hållet avstängd och det visade sig så småningom att man försökt leda trafiken via en liten sidoväg med en hel del annan trafik och dessutom rätt aktiva trafikljus. Drygt två timmar satt vi där och kunde inte göra något annat. Långa perioder var det helt stilla i alla filer. Folk lämnade sina fordon, gick tillbaka när det rörde på sig, körde 10 meter, och stannade igen och gick ur. Märklig situation. Men så småningom kom vi fram till museet, 2 ½ timme senare än vad vi räknat med. Tur att man inte har bråttom. Man ska inte ha bråttom – om man kan undvika det. Och det kan man ju oftast på semestern. Museet var rätt stort och intressant men inte i första hand ett flygmuseum även om det fanns en hel del flyg där. Man kunde gå in i ett antal olika plan som var monterade på taket, bl. a. Concorde, Tupolev, DC-3, Junker och Vickers och rysk modell använd av Bulgarien (minns inte fabrikat nu). Men utställningshallarna innehöll det mesta utöver flyg; det var bilar av alla storlekar, åldrar och skick, motorcyklar, specialfordon (t. ex. för hastighetsrekord), det var militära saker av alla slag; tanks, kanoner, luftvärn, grävare, amfibiefordon, bussar, marint luftvärn, missiler och missilfordon… det var civila bussar, ångvältar, vägmaskiner och så lok. Jättelika ånglok från olika epoker. Enormt stora och enormt tunga och det fanns åtminstone fem sådana om inte fler. Även eldrivna lok fanns där. Samt motorer av olika slag, allt från mindre motorer avsedda för bilar och bussar till motorer avsedda för större skepp, motorer som är stora som ett svenskt vardagsrum. Generatorer och turbiner och allt sånt som gör livet värt att leva ? (och gör att livet går att leva). Och så nåt kanske lite udda i samlingarna, mekaniska musikmaskiner. Detta av alla möjliga storlekar och typer. Drivna med enorma travar av hålkortens föräldrar. Det blev ett antal timmar där i Sinsheim och de var trevliga och inkluderade både bra lunch och dryckespaus. Det insågs av oss också rätt tidigt att det fanns ett liknande museum till på bara några mils avstånd. Dessutom förespeglades att det fanns en fin uppställningsplats, rentav campingliknande där. Orten heter Speyer. Vi kände att vi inte var riktigt mätta på teknikmuseer och att eventuell flight spotting kunde vänta ett dygn så vi begav oss av dit. Det visade sig vara ett riktigt lyckokast. En bra ställplats – nästan som en camping. Alla faciliteter inklusive el, vatten, avlopp, dusch, wc (inga mynt behövda) och så nära det andra museet att vyn framåt i huvudsak, förutom andra husbilar, bestod av ett uppmonterat äkta 747. En löptur, egengrillad korv och tre parti schack där båda herrarna fick briljera avslutade dagen. En riktigt bra dag. Imorgon behöver vi inte ens flytta på husbilen för att kunna gå på museum. Grötfrukost kan det bli.
Måndag 9 juli
Och grötfrukost blev det i morgonens solvärme. Mindre flygplan ackompanjerade oss hela tiden – det visade sig att museet och campingplatsen låg bredvid ett litet (antar vi) flygfält som var väldigt aktivt men med små plan. Ett gult flygetyg såg ut som en cigarr och visade sig vid andra åsyn ha helikopterrotorer och propellrar så den flög framåt fort men utan synliga vingar. En rätt märklig syn får man säga. Nå museum nummer två i Speyer avverkades även detta under ett antal timmar, det var väldigt likt det i Sinsheim både till storlek och innehåll, men hade lite andra utställningsobjekt, t. ex. andra flygplan uppmonterade. Den stora 747:an högt uppe är en av huvudattraktionerna här, samt den ryska flygfärjan, det stora ryska transportplanet Antonov 22 och en tysk ubåt som man precis som flygplanen kunde gå in i. Kul dag 2 på samma museum liksom. Fast inte. Mätta på teknikmuseibesök gick vi tillbaka till campingen för att hämta bilen och sedan börja rulla mot Frankfurts flygplats. Tanken om plane spotting hade nämligen inte alls kommit av sig bara pausat lite. Nån timmes körning och så började vi leta runt den stora flygplatsen efter bra ställen och fann ganska snart ett utmärkt ställe där vi var nära både en av banorna som användes för landning och en för takeoff. Samt ytterligare en för takeoff på längre håll. Här skådades två A380 och två 747 på rätt nära håll under landning. Samt en lång rad av mindre plan och ytterligare några stora som startade på den där banan långt borta. Vi stannade nog minst en timme där, utsikten spännande och vädret ljuvligt och sitta kunde man någorlunda bekvämt. Ett skönt ställe. Sedan iväg igen, först för att leta matbutik så vi har frukost imorgon och faktiskt grillmat; nån gång skall vi väl hinna grilla hoppas vi. Sen vidare norrut för middag och lite dryckesinköp på vägkrogskomplex, och sedan ytterligare en timme tills vi nådde Kirchheim fem mil söder om Kassel. Där vi hittade en ställplats som hade bemannad reception som faktiskt var öppen fortfarande 22.30. Otroligt faktiskt och rätt mycket tur får man väl lov att säga. En kväll utan något i övrigt – bara mot kudden.
Tisdag 10 juli
Den här morgonen var det lite småkyligt; visserligen var det soligt men platsen inbjöd inte till nån utefrukost i alla fall så det fick bli frukost vid bordet i bilen. Det gick rätt fort och sedan var det duschvattenavtömning och vattenpåfyllnad – vi hade faktiskt rätt lågt för första gången på resan men det är ju liksom ett av det mindre problem man har. Efter en ganska kort körtid tankning nummer 5 och sedan blev det lång kördag. Vi var ju söder om Kassel och resan gick på utsidan av Kassel, Göttingen, Hannover och Hamburg upp mot Jylland. En lunch på vägen blev nödvändig och rätt god. Det var mååånga lååånga vägarbeten åter. Det är så att man nästan undrar om det finns det nån tysk som jobbar med något annat än att fixa till de gamla autobahns idag? Och självklart nån liten olycka som vållade tvärstopp nån halvtimme. Före och efter Hannover och hela vägen till Hamburg var det dessutom fullständigt ösregn och körningen gick trögt – det var helt enkelt svårt att se så tempot gick ner i alla filer. Vettigt nog kan man faktiskt tycka. Vi bestämde oss rätt tidigt för att från Hamburg inte ta den ”vanliga” vägen upp till Lübeck och Puttgarden/Rødby, utan att åka upp via Jylland. Framåt sena eftermiddagen nådde vi danska gränsen i solsken och ingen ville här heller se våra ID. Trist. Vi som var så förberedda ? Men här fick Samuel fick ta över ratten för första gången på resan. Det fick finfint. Nån timmes körning till upp till vägens ”hörn” på Jylland, Kolding, och vi fann en fin ställplats fylld av norrmän och tyskar…men den var fullbelagd. Nå, vi hittade (eller tog) en angränsande plats med tillräcklig närhet till en elstolpe men ändå inte en ”riktig” plats. Vi är lite i samma läge som kvällen den 3 juli då vi parkerade på gatan i Sion. Men lite mindre oroliga denna gång. Danskar känns mer softa liksom. Vi får väl se. Samuel ville gärna grilla, det sa han redan kvällen innan som framgår av ovan. Det blev helt perfekt; Samuel gick och duschade och pappan fixade fram grill av det vi köpte dagen innan och stekta pommes frites. Finfin kväll med mycket prat och skratt, regnet hotade hela tiden men vi trodde länge att vi skulle vinna. Till och med blev det utomhusschack ett par partier men sen blev regnet övermäktigt och det sista vanns av Samuel inomhus. Detta skrivs vid midnatt; regnet öser nu ner över Kolding och Samuel har fått tillbaka sitt internet och kikar gamla parlamentetklipp.
Onsdag 11 juli
Samuel var lite taggad på Experimentarium i Köpenhamn så vi kom faktiskt upp före 9 och var iväg från Kolding före 10. Sedan visade det sig att Köpenhamn var lite längre bort än vad vi trodde, det var nog bortåt 20 mil så det blev en bra stund i bilen igen. En liten omväg via Odense och tankning nummer 6 snodde ytterligare tid. Tur att man har semester ? I Köpenhamn åkte vi till musikkonservatoriet och parkerade, hoppade ut och gick omkring lite runt Amandas kommande skola och tog några bilder. Sedan iväg upp mot Hellerup och enklare paninilunch på Experimentarium. Några mysiga timmar spenderades där, fast Samuel nog kände sig lite för gammal för det där. Men det blev ändå väldigt fint att vara där, som ett slags avsked till barndomen för Samuels del. Lite känslosamt (för pappan). Sedan iväg vidare norrut för att ta färjan från Helsingör till Helsingborg. Planen var att köra ett par timmar in i Sverige och sedan övernattning, men hemlängtan började ta över. Vi möttes i Helsingborg av hällregn och hungriga var vi dessutom så det fick bli en snabbmiddag på Burger King och sen började vi köra vid 18-tiden. Vi insåg att vi skulle komma hem samma kväll om vi låg på lite, och bestämde att göra så även om pappan egentligen var rätt tveksam. Lite fotboll på radion, England – Kroatien, gjorde dryga två timmar lite mindre enformiga. Huddinge angjordes vid 01.00 natten mot torsdag och de egna sängarna blev ett skönt avslut på en fantastisk resa.