Norrbotten runt 2021

Bildalbum med bilder i (nästan rätt) kronologisk ordning finns här.

Ouvertyr
Denna resa började vi klura på redan under 2019 när släkten på min sida av olika skäl kommit på tal. En reflektion från min sida är att Amanda och Samuel är ju i allt väsentligt till hälften från Dalarna via sin mor, och till hälften från Norrbotten via mig. Kontakten med Dalarna har alltid funnits där, det har företagits resor dit flera gånger varje år i alla tider och i synnerhet högtider, men Norrbotten som ligger lite mer besvärligt till har det inte blivit många resor till. Faktum är att det bara egentligen blivit två, och vid båda tillfällena var de små, eller rättare sagt så var Samuel inte ens född vid det första tillfället som var i augusti 1999 då Amanda bara var två månader. Det andra tillfället var en synnerligen trevlig släktträff med familjerna som härrör från Tärendö och det var 2004 vilket de förstås inte kan minnas, iallafall inte annat än kanske enstaka fragment. Dessutom kom vi inte längre norrut än Södra Sunderbyn den gången. Detta i kombination med att jag haft dåligt kontakt med de kvarvarande från mina föräldrars generation efter att Hildings och Lillys respektive frånfällen har lett till en ganska långvarig känsla att jag dels borde åka upp själv, och dels att Amanda och Samuel vid lite vuxen ålder borde få möjligheten att se sitt Norrbottniska (och i synnerhet Tornedalska) ursprung. Klurandet ledde till idén om att åka upp sommaren 2021, och då över midsommarhelgen vilket dels gav chansen till midnattssol och dels passade med samtligas arbetstider. Även de unga arbetar ju på somrarna numera. Så fick det bli.

Onsdag 23 juni
Onsdagmorgonen före midsommar startade med tidig uppstigning i Huddinge med resesällskapet Dan, Amanda, Samuel och Helena. Vi lyckades komma iväg i hyfsad tid, före 8 iallafall. Första passet gick bortsett från en kort paus i Tönnebro raka spåret upp till Sundsvall där vi åt lunch på IKEA för att slippa en hamburgare. Ett utmärkt alternativ för mat på vägen, faktiskt. Sedan vidare med ett par kortare stopp strax norr om Sundsvall och i Örnsköldsvik, och några timmar senare rulla in i Umeå där Helenas föräldrar Ebbe och Barbro bjöd på gott mellanmål och kaffe. Sedan vidare till den jobbigaste sträckan, den mellan Umeå och Skellefteå där hastigheten oftast är låg och det fullständigt vimlar av fartkameror. Ett sånt slöseri! Inte gick det fortare av att det just nu pågår rätt stora vägarbeten strax norr om Umeå, men man får väl tänka att det nog egentligen är bra så att den där trista vägbiten blir acceptabel nån gång. Lite fotbollslyssnande längs dessa sista etapper underlättade – Sverige spelade mot Polen – och efter Skellefteå blir vägen bra igen. Allra sista biten upp till Luleå blev därmed rätt smidig. Kjell och Barbro stod och väntade på oss utanför sin lägenhet där vi skulle bo de flesta nätterna på resan. Riktigt mysigt faktiskt när någon väntar på en. 13 timmar hade det tagit från Huddinge till Luleå, inklusive två lite rejälare pauser. K och B har en oerhört fin lägenhet på Skeppsbrogatan bakom hamnmagasinen och det kändes riktigt lyxigt att få bo där. Färdigbäddat och med rena handduks-set för hela gänget – Stadshotellet får akta sig! Luleå var varmt och skönt denna redan ganska sena onsdagskväll, och det var den även de följande dagarna. Vi hade pga tidsrestriktionerna lite bråttom ut mot en enklare middag och lite dryck på restaurang Corsicas uteservering på Nygatan vilket blev trevligt, och sedan företogs en kortare promenad förbi domkyrkan och gamla hamnen med utsikt över de stora isbrytarna Ymer (2), Atle (2), Frej och lilla Ale.

Torsdag 24 juni
Även torsdag började med en hyfsat tidig morgon för en tur till Piteå för att titta på musikhögskolan där Samuel skall börja till hösten. Det visade sig vara fina fräscha lokaler, bra utrustning och gott om utrymme. Vi träffade också en av de lärare Samuel kommer att se rätt mycket av, Arne ”Basse” Hagström som visade oss runt. Därefter en kort tur till området Ankarskatan där Samuel skall bo under kommande år, och sedan en tur till Framnäs Folkhögskola i Öjebyn där Helena gått i sin ungdom (även musikhögskolan låg där tidigare innan den flyttade till de nuvarande lokalerna i det lite mer centrala Piteå). Sedan via en tankning i Norrfjärden till lite proviantering av mat och dryck i Storheden och vidare tillbaka till Luleå då lunchhungern förstås slog till mitt på dagen och botades enkelt på en trevlig caféliknande restaurang högst upp i Luleås gamla shoppingscenter. Vi satt inomhus, men värt att notera är att ett försök gjordes att sitta utomhus uppe på taket, bara för att finna att det var alldeles för varmt (!). Därefter ville Helena shoppa lite, medan Dan, Amanda och Samuel tog en liten rundtur i Luleå som förstås innefattade Spannmålsvägen 11 och området däromkring. Även passage av Åsas gamla hus på Gyllenvägen 9, Dans lågstadieskola Hagaskolan och till och med lekskolan vid Furupark som numera är en förskola i mycket större lokaler än på 70-talet. En bit nostalgi från en svunnen barndom delgavs sålunda de unga Tillbergarna. Sedan tillbaka till Luleå C för att invänta Helena, och sedan göra ett misslyckat försök att införskaffa en hårtork.

Nästa punkt på schemat var ”Gammelstan”, officiellt Gammelstad eller till och med ”Nederluleå”, för att se Unesco-världsarvet kyrkbyn och kyrkan. Jag tycker själv det är fint där, det lär visst vara så att det fortfarande finns kvar ca 400 kyrkstugor där och det har troligen inte funnits fler än 500 samtidigt (vilket det skall ha varit i början av 1800-talet). Även kyrkan besöktes och är både vacker och mäktig på insidan. Grönlundsorgeln från 1971 är mäktig och elegant. Ja är det nånstans som Grönlunds ska bygga en orgel så är det väl hemma i Gammelstan.

Nära Gammelstan ligger Södra Sunderbyn dit vi begav oss, först för en snabb rundtur runt det stora Sunderby Sjukhus vilket kändes vettigt då Amandas medicinstudier mycket väl kan leda henne dit under någon period nån gång. Man vet aldrig. Huvudmålet med Sunderbyn var dock förstås ett besök hos moster Svea där vi blev bjudna på kaffe, läsk och mycket söta bakverk. Hon är förvånansvärt pigg för sin ålder, Svea. Visst kanske minnet kanske tryter lite ibland och visst är väl hörseln sådär. Men på det hela taget är hon nog i bättre hälsa än de allra flesta 91-åringar. Efter fikat företogs lite rundvandring på ”Bränslan”, däremot iddes vi inte gå ner till älven och dessutom hade vi inte riktigt tid heller. Pappa Dans schema var pressat hela resan för att hinna med så mycket som möjligt innan arbetsdagen måndag nalkades.

Nå vi fortsatte sedan mot Hamnholmen nära Kallax och F21 där Kjell och Barbro har sin sommarstuga och där de håller till alla sommarmånader (vilket är skälet till att deras lägenhet i Luleå var tom – bra för oss!). Landstället var vansinnigt vackert beläget vid vattnet och med egen brygga, gästhus, bastu, utekök, växthus och lite allt möjligt. Några goda glas vin bjöds till alla som inte körde bil, och sedan drog vi in mot Luleås centrum igen via ett extra besök i Storheden där morgondagens lunch och lite campingattiraljer inhandlades. På kvällen åts det middag tillsammans med Kjell, Barbro och Anders som kom in till staden med buss och så vi fyra då. En finfin restaurang vid namn Hemmagastronomi valdes; uteserveringarna var fulla i hamnen denna torsdag kväll, men med uppslagna dörrar kändes det väldigt mycket utomhus ändå fast vi satt under tak. Väldigt lyckad kväll och trevligt att få lite tid med bröderna Bladmo och Barbro. Kvällssolen gassade hela kvällen över innerhamnen och var uppe fortfarande när vi gick och lade oss.

Fredag 25 juni – midsommarafton
Denna dag var i sin helhet vikt åt Tornedalen och blev en lång och spännande dag. För min personliga del var det här resans huvuddag av många skäl. Bara att sätta sig i bilen på morgonkvisten och börja rulla nordost mot Råneå och Töre väckte trevliga minnen från barndomen, och kändes liksom stort på något sätt, speciellt med tanke på de övriga i ressällskapet som aldrig varit norr om Luleå. Redan att stanna till vid Vippabacken i Överkalix gjorde de minnena än tydligare även om det i ärlighetens namn var ganska sällan vi stannade där förr. Vippabacken är ett ganska märkligt men trevligt litet ställe där det finns souvenirer i form av samiskt hantverk, några träskulpturerer, en uppstoppad brunbjörn stående på bakbenen, kiosk och café och allt det där som brukar finnas. Stället har uppenbarligen överlevt alla år som jag minns iallafall (jo, jag slår upp det och stället är faktiskt ett år äldre än jag – öppnat 1965). Nå, det var en mycket kort paus och vi rullade vidare. Strax efter detta stopp fick vi se resans första ren alldeles vid vägen någon kilometer norr om Överkalix. En kalv uppenbarligen. Rätt snart är man sedan i Jockfall som faktiskt är lite imponerande ändå, så tyckte i alla fall sällskapet och många bilder togs. Just precis då kom några regnstänk, men det blev tack och lov ingen upprepning av besöket där 1999 då det piskregnade och blåste halv storm. Vi gick fram och tillbaka några gånger över bron som gör att man kommer nära fallet och som också är bilvägen men med kraftigt begränsad hastighet inklusive farthinder. Efter vattenfall och fotograferande gick färden sedan vidare de sista milen upp mot Kainulasjärvi och Tärendö.

Det allra första stoppet gjordes mer eller mindre i skogen. Lunch i skogen. Eller snarare lunch vid älven. Saarikurkkio är en fors i Kalixälven som jag besökt några gånger som barn och som ligger i Saarisuando strax söder om Tärendö. Not: för lite utläggning kring vad namnet kan tänkas betyda, se ”Appendix” sist. Det var en chansning att ta sig dit kan man säga. Att ha med sig något att äta till lunch den här dagen var förvisso nödvändigt eftersom jag misstänkte att det inte går att hitta något att äta i vare sig Tärendö eller Kainulasjärvi, en misstanke som skulle visa sig helt befogad. Det var inte så mycket bättre förr, det fanns visserligen under en period ett ”Tärendö Turism”, och nog kunde man kanske köpa något litet på macken att äta också. Eller köpa något på matvaruaffären. Men ”turismen” är borta sen länge, och idag har Tärendö ingen bemannad mack. Och till min stora förvåning faktiskt inte ens en matvaruaffär, det visste jag inte. Heikkiläs ICA, som var kvar efter att Konsum upphörde, har gått under även den. Förvisso finns i Tärendö numera den rätt stora anläggningen ”Arctic river lodge” (systerställe till den plats dit vi åkte senare på kvällen) men den visste jag sedan tidigare var stängd i år pga coronajoxet. Så det var väldigt klokt av oss att ha mat med oss till lunch den här dagen.

Men att intaga denna lunch på en plats som egentligen inte är något riktigt sevärt, kräver 15-20 minuters promenad och som jag knappt hittar till och som troligen dryper av mygg? Det var lite väl vågat kanske. Och det började ärligt talat lite sådär, dels var jag osäker på vilken liten skogsväg vi skulle ställa bilen på och när vi väl bestämt oss för en och öppnade dörrarna så var det tjockt av mygg. Jag hade dessutom bara en svag aning om riktningen, och hur långt det var att gå visste jag egentligen inte heller. Men vi packade på oss mat, kaffe, vatten, stormkök och myggmedel och började knalla. Efter 10 minuter började jag tvivla lite på hela idén då jag ju inte visste riktigt vart vi var på väg; men så hörde jag forsens brus svagt och det kändes bekant och ljudet blev lite starkare när vi fortsatte att gå längs den lilla skogsstigen. Myggen var precis överallt och uppenbarligen väldigt hungriga precis som vi. Vet inte om jag varit med om så tätt med mygg nån gång. Så småningom dök det upp spångar vilket var en positiv indikation, eller rättare sagt det som var kvar av de spångar som en gång byggts. Det mesta av spångeriet var helt genomruttet och det hade trampats igenom på många ställen. Men så småningom ledde de oss ut från skogen och över myren och sen ner mot forsen och efter en del svett och en miljon myggbett så var vi framme. De där spångarna var nog till ganska god hjälp ändå – dels visade de ju oss vägen och så var det rätt blött på myren. Även vi trampade igenom några gånger, men med lindriga konsekvenser. Maten vi hade med oss smakade så där extra gott som den ofta gör när man är på utflykt och att stormkökets brännare visade sig vara borta när vi öppnade fordralet gjorde inget – Helena och Samuel gjorde upp en eld vilket drev bort myggen och skapade mys. Så chansningen gick hem och nu kan ingen säga att vi bara upplevt den tornedalska skogen, myren och älven bara från bilfönstret!

Efter detta lilla äventyr så var det dags för att ta sig en närmare titt på Tärendö, bara några minuter norrut från Saarisuando. Allra först åkte vi till Niva och mormors och morfars, Amandas och Hermans gård. För mig själva centralpunkten för hela resan, med tanke på hur många veckor jag varit där som barn och tonåring. Jag hade i förväg kontaktat den nuvarande ägaren (till Niva 250 som den numera heter, tidigare bara en ”postlåda”, Pl 560), Magnus Naalisvaara; en herre jag inte kände till sedan tidigare. Jag kände dock att det var lämpligt med lite förvarning om att vi skulle komma att passera där och gärna titta lite närmare. Visst hade vi kunnat glida förbi långsamt och tagit några bilder i flygande fläng, men den här gången ville jag stanna, åtminstone några minuter! Risken var, tänkte jag, att han tror att vi är knasbollar eller kriminella om vi börjar smyga omkring därute så det vore nog bra om att han visste att vi var på väg. Och kriminella är vi ju faktiskt inte. Magnus var välkomnande både i SMS och när vi kom dit och kom ut tillsammans med fru/sambo på gårdsplanen och pratade en stund med oss. Lite tystlåten men trevlig och vänlig och paret gillade uppenbarligen bilar och mc:s då det fanns en hel del av den varan där. Det blev ett kort men mycket trevligt och viktigt besök. Gården har faktiskt rätt mycket kvar gör att det var lätt att känna igen sitt barndoms sommarställe, även om en del förstås förändrats. Ändå tillräckligt lite för att det för mig kändes lite som att de 30 senaste åren aldrig passerat.

Sedan vidare ner mot centralbyn, först förbi Junttis gård som bröderna Bladmo:s farmor och farfar Vilhard och Emma ägde (och som därmed är deras fars Eriks barndomshem) sedan vidare ner till färjestranden bara för att visa att det faktiskt funnits en färja över till andra sidan av älven; dock nedlagd sedan snart 50 år. Men också att visa stället där man körde över isen på vintrarna, även tung trafik. Lite ovanligt kanske. Därefter vidare till kyrkan och framförallt kyrkogården där vi letade upp några gravstenar. Dels förstås den där farfar John, farmor Märta, Salli och den bortgångne lillebrodern Olle vilar, och dels förstås Hermans och Amandas grav. Vi kikade också lite på några andra som vi bara passerade – namnen Tillberg, Lampa och Perttu är rätt frekventa där – och så den för ”faster Maja” som var viktig för Inez, Hilding och Sally på 30- och 40-talen talet efter Märtas bortgång 1937. Hon hette egentligen Maria Brännström, hade inga egna barn och var djupt religiös. Men en vänlig tant som jag minns vagt från barndomen. Tärendö kyrka var tyvärr stängd, men det är klart; det var ju faktiskt midsommarafton så det kändes logiskt och naturligt. Vi åkte sedan vidare förbi Tärendöholmen – som tydligen inte är så värst aktiv längre – och en tur runt byn för att konstatera det ovan skrivna; båda matvaruaffärerna är borta och inga ersättare finns. Vi fick nog alla känslan att Tärendö är på fallrepet, tyvärr. Det var ganska tomt och tyst överallt när vi körde omkring en stund. Vi funderade dock inte så mycket mer på detta, vi skulle vidare. En tankning avhandlades på den numera obemannade och märkeslösa macken på södra sidan – den som tidigare var Nynäs – en omväg via Perttugården vackert belägen precis vid älvens strand, och så sen en mil söderut igen för att besöka Kainulasjärvi.

Det tar inte lång stund att köra den vägen, nån kvart kanske. När vi kom dit började vi med att bara åka fram och tillbaka i byn, och konstaterade att där nu finns en tämligen nybyggd matvaruaffär och till och med en bensinpump! Undrar om det någonsin funnits en sådan tidigare i byn. Denna var rätt uppenbart ny, faktum är att kusin Eva inte visste att den fanns och hon är väl lite oftare i K-järvi än vad vi klarar. Överlag såg faktiskt byn liksom piggare ut än vad Tärendö gjorde, och med mer liv än jag tror jag någonsin sett tidigare. Husen såg fräscha ut, det fanns några hus som såg rätt nybyggda ut, det syntes folk och det var faktiskt även yngre människor och barn lite här och var. Kanske byn rentav växer lite? Målet var förstås gården där det jag kallade ”farfars hus” låg, som ofta refererades till som ”Saajos” av vuxna när jag själv var barn. Jag insåg dock nu på resan att det sannolikt är flera gårdar som tillhör den lilla bydelen Saajos (adressen för Tillbergs gård är för övrigt numera ”Saajo 16”) att döma av skylten som finns nära huvudvägen. Alldeles invid gården bor min faster och pappas lillasyster Sally som är 88, och hennes Reinhold som hunnit nå den rätt aktningsvärda åldern om 93. De har varit bofasta där sedan 13 år (om jag minns rätt), men stugan byggdes redan i början av 90-talet och den var då avsedd endast som – och användes som – sommarstuga. Jag har besökt den minst en gång förr, och det var sannolikt också på den förra lite längre resan i augusti 1999 då en väldigt liten Amanda var med.

I huset väntade faster Sally och Reinhold, och till vår stora glädje även kusin Monika och hennes Rune. Det blev en otroligt trevlig stund med kaffe, glass och hjortron – både i form av sylt och mylta. Reinhold var fortfarande skärpt och med glimten kvar i ögat. Sally var mysig och trevlig och glad, men skärptheten sviktade kanske en aning. Inget fel på hörsel eller syn eller språket om man pratade om gamla saker. Med närminnet var det tyvärr inget vidare. Det blev lite upprepning här och var. Men så är livet ibland. Kusin Monika hade även pratat med de nya ägarna till Tillbergsgården, Ernst och Lisa Mikko [Det är visst så att Lisa är halvkusin med min far, hon är dotter till ”Otto och Laila”, dvs Otto och Laila Hellin Oja (el. bara Hellin). Laila, född 1927, var min farfars halvsyster även om hon snarare är jämnårig med en yngre generation]. Lisa var en pratsam kvinna med schwung och hon var förberedd på att vi kanske vill komma över och kika lite. Sagt och gjort! Det har blivit riktigt fint på gården där, det är en hel del som gjorts utvändigt och än mer invändigt. Ernst visade stolt en rad förbättringar de gjort, både genom att bygga om köket och flytta dörren till ”kammaren” ut i hallen, och att inreda övervåningen riktigt snyggt faktiskt; när jag var barn så var det mer av en kallvind. Utvändigt kändes tomten större med riktiga gräsmattor på flera ställen där det inte funnits tidigare. Något som var sig väldigt likt var bastun, åtminstone från utsidan. På insidan var den så gott som helt ny och moderniserad.

Ett väldigt lyckat och trevligt besök i Kainulasjärvi blev det överlag, och när det började vara uppbrottsdags så ville Monika och Rune gärna att vi skulle passera dem i huset i Tärendö på vägen till Kangos, vilket vi förstås sa ja till. Därvid bommade jag förvisso möjligheten att ta en tur lite djupare in i skogen och ta en flukt över den lilla sjön som jag vet finns där, liksom att åka in och kika på hur Siverhalls och Ojas sommarstuga i Lehto ser ut idag. Men det var inga stora förluster, vi hade redan vid det här laget blivit ganska mätta på upplevelser och mycket kvarstod, sen var det jättetrevligt att få en sådan inbjudan.

Väl framme hos Monika och Rune kunde det konstateras att det såg ut ungefär som jag minns det senast (vilket troligen var samlingen efter Sivs begravning år 2000). Vi stannade inte länge hos M och R, det blev nog bara en kvart, det hade gärna fått bli längre; men samtidigt var vi ju förstås lite sugna på att komma vidare till kvällens boende och middag, som bokats på en rätt ny anläggning vid namn ”Pine tree Lodge” i Särkimukka precis bredvid Kangos nån knapp timme norr om Tärendö (se här). Resan dit kändes i sammanhanget kort. En timme hit eller dit är inte mycket i Norrbotten. I just dessa områden hade jag aldrig varit förr, men det såg trevligt ut rent allmänt, och själva anläggningen var helt fantastisk, belägen runt en liten tjärn i närheten av Lainioälven.

Vistelsen där blev sålunda oerhört lyckad även om det så här i efterhand inses att det passat att stanna där en dag extra för att hinna ta in allt och kanske också bara vila och äta gott. Det verkade rent allmänt finnas en del att upptäcka där, faktiskt. Men på den kväll det blev hann vi ändå med både fördrink, tre rätters middag, frågespel i den fina stugan och för Amandas och Helenas del ett synnerligen kyligt kvällsdopp som förevigades. För Helenas del blev det dessutom senare en liten tur med roddbåt över sjön och promenad med mobilkameran i högsta hugg som renderade väldigt fina bilder som finns bland övriga (här). Alla höll sig också vakna till efter 01.00 för att eventuellt få uppleva midnattssol, vilket vi också fick göra. Detta trots att vädret tidigare på dagen hade varit lite grått. Men just vid den fysiska midnatten, då solen står som lägst, så lyste den från molnfri himmel över nejden. Det har jag varit med om väldigt få gånger i mitt liv, antagligen för att det var i barnsben jag möjligen var i Tornedalen över midsommarhelgen och barn sover vid den tiden på dygnet. Midnattssolen var denna dags ”pricken över i”. Det var ett lyckligt, trött, mätt och otörstigt gäng som somnade hårt i Särkimukka i den tidiga nattens timmar mellan midsommarafton och midsommardag.

Lördag 26 juni – midsommardagen
Sedan tidigare hade vi blivit inbjudna av kusin Eva att komma över på midsommardagen till hennes och Jannes (som egentligen heter Jan-Erik Engman) stuga i Kirjaluokta som ligger i det man väl oftast brukar kalla fjällvärlden. Det är en lång väg att köra från öst till väst vilket jagade på lite att komma iväg, en annan anledning till var att möjligen också hinna besöka Ájttemuseet i Jokkmokk senare på eftermiddagen. Så blev det inte skulle det visa sig, vi kände att det var en rad för mycket på schemat. En liten ersättare blev det dock.

Vi valde att inte köra till Gällivare via Tärendö och Ullatti, den ”vanliga vägen”, eftersom vi hade sett att det var rätt stora och långa vägarbeten runt Lovikka. Vi bestämde oss för att åka upp till Masugnsbyn och sedan ner den lilla vägen därifrån till Dokkas. Det var nog kanske ingen tidsbesparare, vägen var kurvig och i rätt dåligt skick; delvis oasfalterad faktiskt. Men fram kom vi så småningom, passerade så småningom Gällivare där vi gjorde ett kortare stopp på en bensinmack och sedan vidare på E45 ner mot Porjus. Strax innan uppenbarade sig avfarten som leder till både Kirjaluokta, Saltoluokta och Vietas (och så småningom till Ritsem). Inte heller den vägen var i någon toppkvalitet men helt framkomlig och till stora delar med viltstängsel. Någon timme tog det att köra från E45:an till ”Kirja” och där väntade Eva och Janne. Även detta besök blev oerhört trevligt och började med lite vyer och mackkastning nere vid vattnet som är ”Stora Lulevatten”, en del av Luleälven där det rinner väldigt långsamt (om alls) pga dammen vid Porjus. Men det blir istället som en ganska stor sjö med kristallklart vatten och hyfsat gott om firre. Sedan bjöds det på hemgrillade hamburgare som huvudrätt och nyfångad och grillad harr som ett slags efterrätt. Den var fångad tidigare på dagen, men ”den är gammal och borde ha kommit på grillen direkt när den kom upp” som Eva sa. Några timmar spenderade vi i sommarstugan där och förutom den sedvanliga husesynen så avhandlades lite minnen och släkthistorik och det faktum att Evas pappa Bror avlidit året före vid 97 års ålder och att det inte blev någon ”vanlig” begravning pga pandemin.

Kirjaluokta ligger i Stora Sjöfallets nationalpark så vi var lite inne på att efter att ha lämnat Eva och Janne möjligen åka och titta på själva fallet; men bestämde oss för att nöja oss med den fina anläggningen ”Naturum” i Vietas. Även där fanns både historik och geografi och samekultur och samehantverk och kaffe att inmundiga, och det var en alldeles utmärkt ersättning till det Ájtte som vi helt enkelt inte orkade med. Toppklass att det var öppet på midsommardagen!

Sedan började den rätt långa resan ner till Luleå. Först tillbaka samma väg längs älven tillbaka till E45:an på vilken väg vi fick se en riktigt stor och stilig renhane, en sån där som man rätt sällan ser faktiskt ens i de trakterna. Sedan vidare förbi både Porjus och Harsprånget, två av Sveriges största vattenkraftverk och kraftverksdammar som ligger nära varandra. Svårt att komma åt att se något egentligen, dammarna är ju förvisso imponerande men eftersom alla dammluckor var stängda var det tämligen tyst och helt torrlagt efter dammarna och riktigt nära kraftverken kommer man inte, inte vad vi kunde se iallafall. Roligt var att det däremot att en hel kvintett renar först betade vid järnvägsspåren i Porjus sedan av andra än oss blev lite stressade och irriterade och satte av i gemensamt galopp. Jag har aldrig tidigare sett en ren springa, de brukar ju mest stå och glo lite korkat sådär. Här sprang fem på en gång uppför backen mot E45:an. Sen försvann de spårlöst. I Harsprånget stannade vi lite längre och gick en promenad på fräscha spångar och trappor till det vattenfall som tidigare funnits där, men som likaledes var helt torrt. Älv utan vatten är dock faktiskt ganska mäktigt även det. Vi gissade att elproduktionen helt enkelt inte behövs därifrån på somrarna så tyst och lugnt som allt var. Men det var många funderingar och frågor som väcktes kring hur vattenkraft egentligen fungerar i den här skalan.

Sedan bar det vidare ner mot Jokkmokk där det tankades, provianterades och pausades en stund. Så vidare 97:an ner mot Luleå via Vuollerim, Harads och Boden. En liten detalj att minnas är att vi under någon minut åkte längs en ganska uppenbar och fräsch ”vägbas”, alltså en del av en vanlig väg som förstärkts och breddats för att kunna fungera som start- och landningsbana för militärflyg. Rätt spännande faktiskt. Hungriga och trötta stannade vi en tredje gång i Storheden nära Luleå och inhandlade något ätbart för att ta med sig till lägenheten. Väl framme blev det rätt snabb matlagning och fyra hjältar som slocknade på väg ner mot kudden.

Söndag 27 juni
Detta var planerat som, och blev, en resdag. Tidig uppstigning och ut på E4:an och ner till Umeå där Helena stannade hos Ebbe och Barbro för resten av veckan. Även nu blev vi bjudna på goda mackor, men blev inte långvariga. Nu var nog det kvarvarande sällskapet Dan, Samuel och Amanda bara inställda på att komma hem. Lunch intogs på indisk restaurang av helt ok klass i Ö-vik, och sedan rann resan ner via Skuleberget, Höga Kusten-bron, Härnösand, Sundsvall, Hudiksvall och sedan tog det stopp innan Söderhamn. Midsommartrafiken skapade långa köer så vi bestämde för att köra vägen närmare kusten till Gävle vilket nog var klokt med tanke på att det där åter blir fyrfiligt hela vägen ner till Stockholm. En sista utemiddag på ett hamburgerställe i Gävle var nödvändigt innan vi rullade till Järva krog där Samuel blev upphämtad av sin mor, vidare till Tujavägen där Amanda stannade i sin mors lägenhet, och till sist en ensam ex-norrbottning som körde de sista kilometerna till Björnspinnarvägen i Stuvsta. Det gick att komma ner i varv så småningom. Men måndagen blev trög. Det är dock – som det brukar heta – en helt annan historia.

Appendix – namnet ”Saarikurkkio” (Kurths text)
Man kanske måste börja med att slå upp ordet på finska (jag sökte på ”kurkkio på finska” på Google och fick upp en text som jag lät Google översätta. Det blev si och så. Jag översätter det mest väsentliga själv i stället.

Kurkkio-namnen är nästan alltid förknippade med vattendrag och finns i norra Finland och Sverige. De kopplas ihop med beteckningar som t ex Saari-, Iso-, Kirkko-, Lumi- vilka i tur och ordning betyder:

Saari – ö eller holme (i detta fall är ö bäst, tycker jag)
Iso – stor, mäktig
Kirkko – kyrka
Lumi – snö

Kurkkio är sannolikt besläktat med ordet kurkku, som betyder strupe eller svalg (sic även gurka).

Namnet syftar på att de är ”branta, trånga, stenbrottsforsar”, dvs att älven i slutet av istiden har brutit en trång och smal väg genom ett berg. På samma sätt som början av en fors (på finska koski) kallas nacke (alltså forsnacke) kan även själva forsen kallas svalg eller fall (på finska koskennielu där nielu just betyder svalg). Blev det komplicerat – okey, men slutsatsen ges nedan.

Längre upp i Kalixälven finns även Pahakurkkio, där paha bör översättas med svår (i stället för dålig, usel, ond som det också betyder). Om din pappa levde skulle han kunna berätta om svågrarnas och mina fiskefärder just till ”den svåra forsen” som verkligen brutit sig väg genom ett berg.

Slutsatsen blir nog att Saarikurkkio bör översättas med ordet Öfallet i analogi med Jokkfallet (just på den ”svenska” sidan av språkgränsen), som ni kanske passerade under er odyssé i Norrbotten. Det finns en liten ö på östra sidan av fallet och det har sannolikt bidragit till namnet saari.

Men även Öforsen kan gå men typen på Saarikurkkio är mer fall än fors. Däremot har Pahakurkkio inget egentligt fall så där passar nog fors bättre.